Mot hembygden …

Idag blir det en rolig dag. Jag är bjuden på konfirmation och inte nog med det, platsen är samma kyrka där jag konfirmerades för visst många år sedan. Att jag inte sätter ut vare sig årtal eller hur länge sen det var beror inte på att jag inte vill visa hur många år som gått,  utan mer för att jag inte kan årtal och inte kan räkna. Jag vet när jag är född, gu vet hur länge det håller i sig?, och kan ibland nödhjälpligt räkna ut händelser utifrån det. Men när det kommer till 60- och 70-tal så blir jag väldigt ospecifik. Tröstar mej med att man har olika färdigheter och skills här i livet, jag är duktig på att komma ihåg händelser istället, fast inte när dom hände.

När jag konfirmerade mej så fick vi cykla till prästgården. Det var 1 mil och det var jätteroligt. Man slapp ifrån sysslor hemma… fast de enda sysslor som jag nu kan minnas är att vi skulle hjälpa till med slåtterarbete och det kan väl inte ha varit under den här tiden? Jag har förstås heller ingen aning om vilken tid på sommaren detta var. Men sommar var det och vi hade jätteroligt där på cykeln. På hemvägen gjorde vi ibland en avstickare ner till en hängbro över …. kunde det vara Flarkån? Jätteläskigt när någon eller flera vågade sig ut några steg på den.

Konfirmationsundervisningen hade såklart inget med nutidens sätt att lära för att förstå att göra. Vi blev fenor på att kunna psalmverser utantill (kan vissa än i dag) men bibelstudierna var det si och så med. Vi hade både turen och oturen att i gruppen ha några väldigt busiga och omogna pojkar. Prästen var inte direkt någon pedagog och när han fått nog av fniss och fnitter och kastade papperslappar så rusade han upp från sin stol, högröd i ansiktet och spottade fram ”Fåfängligheters, fåfänglighet, allt är fåfänglighet”. Jag vet än idag inte vad han ville säga med dom orden men han rusade i alla fall ut ur rummet och efter ett väldigt litet tag så antog vi att lektionen var slut för dagen. Härligt, då hade vi mer tid på hängbron.

Själva konfirmationen i den stora och fina kyrkan bestod i att vi skulle svara på några frågor och sen var det dags för nattvarden. När vi stod där på knä, en grupp i taget, så skrattade bus-pojkarna så vitskjortorna skakade. Och vi andra hade väldigt svårt att hålla oss och inse allvaret i situationen. Jag vill minnas att någon frustande av skratt sände iväg några röda vindroppar på prästens fina mantel. Det var förstås förfärligt. Jag har tagit nattvarden sen nån gång bara för att liksom släta över.

Men det var roligt att välja motiv på dom små korten som vi skulle dela med varandra. Vilken lyx! Jag hittade faktiskt en bunt härom året.

Jag ser fram emot den här konfirmationen. Den blir garanterat annorlunda!

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *