Den stora flytten!

Och jag som brukar surra om att vi har ett rum för mycke. Nu känns det som att vi har ett rum för lite. I alla fall om ett ska användas som Transportcentral. Nu laddas det för ut-på-landet-vistelse minsann. Frågan är väl hur mycket man behöver ta med för en 3-månaders bortavaro?

Inte mycket tänker ni? Jag tänker precis tvärtom. Tänk om det blir en kall sommar (fast långkalsonger tar jag INTE med), då måste man i alla fall ha lite tjockare byxor. Och tänk om det blir en varm sommar, då måste man ju ha mycket shorts, t-shirtar och linnen (fast jag får bara ha linne när jag har nånting över…. armarna är alldeles för rynkiga … ). Badkläder och såna där skynken som är så händiga att hälla över kroppen ifall det kommer nån när man ligger och solar. Skor, alla möjliga – i fall jag ska ut och gå, ifall jag ska ligga still, ifall jag bara behöver nåt när jag går ut på tomten, ifall jag ska vara fin.

Sen är det saker, saker och åter saker. Dragspelet ska med, tänk om jag kommer på att jag ska sitta på broa en vindstilla eftermiddag och spela så att det hörs över sjön. Och om det ska med så ska mina låtar med, jag kan inte alla utantill.

Stickningen, man vet aldrig. Rätt som det är sitter man där och det spöregnar flera dagar och jag blir rastlös efter att ha lagt patiens i timmar och läst böcker halva dan, då måste man kunna slå ett slag på stickorna för att lugna nerverna.

Matrecept? Jag har ju hittat så många bra i vinter…. men nej, det finns ju recept i mobilen nuförtiden. Fast lite jobbigt är det att läsa den lilla texten samtidigt som man steker eller vispar nåt

Blommor. Jag tar med alla blommor som ser ut att ha en framtid. Och alla blommor jag köpt för att ha i krukor och amplar och gud vet vart. Och fröer och kryddor. Jordsäckar får vi köpa på plats.

Men det ska bli så roligt och härligt och ljuvligt. Och enligt uppgift blir vi snart anslutna till fiberkabeln (som vi har väntat!) så då ska ju datorn med och vem vet, kanske kan jag skriva och hittepå även från Lantstället.

Om inte betyder det förmodligen att jag lever i högönsklig välmåga, ouppkopplad från omvärlden och omgiven av tallar och granar och friskluft och sjöbris. Glad sommar så länge!

 

Bruna ben

Det skulle bli fest i bostadsrättsföreningen. Vårfest kan man tro när vi har hunnit till maj månad. Vad har jag på mej?

Jag har en fin blommig klänning, den vore det väl roligt att få ta fram igen. Men herregud, vita ben…. strumpor känns helt fel till en sommarklänning. Såklart gick jag på Apoteket för att inhandla Brun utan sol.

När jag rådfrågade den kunniga personalen om vilken sorts kräm jag skulle ta sa hon att det berodde på. Den ena var liksom lite mer långverkande, den fick man smöra på flera gånger för att man skulle märka något. Men den andra däremot, den visade resultat direkt. Självklart tog jag snabb-krämen, festen är ju om två dar.

Och jag smorde och smorde, två kvällar och mina ben såg faktiskt riktigt solbruna ut. Och jag förstår vad ni tänker, ni tror att jag ska skriva om hur många ränder och kanter det blev. Men otroligt nog gick det inte att hitta en enda rand eller ros, det var helt jämnt utsmetat. Första gången jag lyckats med det kan jag säga.

Så då provade jag klänningen till bena. Men va f-n har hänt med bena i vinter. Dom ser inte bra ut. Gropiga, tjocka och rynkiga. Knäna ska vi inte prata om. Jag får ta en lång kjol istället. Tack för det besväret!

Men det blir en rolig kväll ändå. Kan ju vara skönt att ha nåt runt bena ifall det drar nånstans…. Trevlig lördag på er också!

Våren som försvann

Det var ju så roligt allting…. Jag sprang ut och in och skrattade helt okontrollerat, jag hade både hektiska, rodnande och solbelysta kinder och solen lyste både ute och inne. Jag såg alla dammiga hörn, smutsiga fönster och otorkade skåpluckor och tänkte att nu får jag minsann lägga på en rem för att hinna med allt som ska göras. Och jag sprang ut och in med skor och kläder och utropade med jämna och ojämna mellanrum ”Vad det är roooligt att få byta till sommargarderob!” Det var härligt att få känna sig lite stressad.

Men roligast var det att vara ute, hänga på en räfsa och hoppas att nån granne kom förbi för att prata, dra några tag och fylla säckarna (visst är det mycket roligare att kratta än att ta upp?).  Hann baka en kaka ifall nån skulle vilja göra oss sällskap och fika på terassen.

Och jag gick omkring i mina halvbyxor (som jag läste annons om härom dan och då heter dom Capri-byxor … varför då?). Jag köpte penséer och hann plantera på kyrkogårdar och jag skrattade när jag läste om penséerna ”dom här tål flera minusgrader”…. det är ju bra det men det kommer inte att behövas, tänkte jag. Dom kommer snarare att behöva vattnas lite oftare.

Och så … pang sa det och allt blev alldeles stilla. Snön vräkte ner, inne var det mörkt och man såg inte en enda fläck eller dammkorn. Lamporna på igen. Jag dråsade ner i soffan och glodde mej omkring. Vad göra nu? Gjorde mej ett ärende ner på stan för att ”uträtta en massa”, i själva verket hade jag kommit på att jag behövde ett terapeutiskt program. Köpte svindyrt garn för att sticka en poncho !!!! ???? Iren Panik är mitt namn. Det är lite som med halsdukarna, man kan väl alltid behöva en poncho? Eller? Om min mamma hade levt så hade hon sagt ”Gu va barnsligt, köp dej en poncho ifall du behöver en!”

Jag bestämde mej för att göra samma modell som grannen köpt på en fin affär i Stockholm. Den är inte så bred, men lååååång. 85 cm x 2. Och garnet är som en sytråd. Nåja, det var ju terapi jag sökte. Jag ser det här projektet som ett som jag kan ta fram under flera år, just när jag sitter där och inte vet vad jag ska ta mej till. När den är färdig kommer  1) det att vara omodernt med poncho, 2) färgen är helt fel och 3) jag kan inte lyfta armarna över huvudet för att ta på mej skapelsen.

I alla fall så är det måndag och idag när jag öppnar min blogg så har jag återigen så fantastiskt många följare. Jag luras än en gång att tro att jag blivit bönhörd, att kommentarerna på sikt ska innebära ekonomisk frihet för mej eftersom så många vill plantera in sina varumärken i mina texter och på så sätt sponsra mitt skrivande. Min glädje avtar något när jag märker att de flesta av dagens följare tycker att det jag skriver är ”Amazing” och att dom hoppas att vi ska kunna samarbeta i stora projekt. Kommentarerna kommer från spelbolag … det finns många som jag inte hört talas om , jag lovar. Undrar hur det samarbetet skulle se ut?

Men till alla er andra som följer min blogg så ska ni ha stort tack… det är roligt att läsa att mina tokigheter och hittepå-texter nånstans gör nån glad! En måndag kan också vara rolig!