Våren som försvann

Det var ju så roligt allting…. Jag sprang ut och in och skrattade helt okontrollerat, jag hade både hektiska, rodnande och solbelysta kinder och solen lyste både ute och inne. Jag såg alla dammiga hörn, smutsiga fönster och otorkade skåpluckor och tänkte att nu får jag minsann lägga på en rem för att hinna med allt som ska göras. Och jag sprang ut och in med skor och kläder och utropade med jämna och ojämna mellanrum ”Vad det är roooligt att få byta till sommargarderob!” Det var härligt att få känna sig lite stressad.

Men roligast var det att vara ute, hänga på en räfsa och hoppas att nån granne kom förbi för att prata, dra några tag och fylla säckarna (visst är det mycket roligare att kratta än att ta upp?).  Hann baka en kaka ifall nån skulle vilja göra oss sällskap och fika på terassen.

Och jag gick omkring i mina halvbyxor (som jag läste annons om härom dan och då heter dom Capri-byxor … varför då?). Jag köpte penséer och hann plantera på kyrkogårdar och jag skrattade när jag läste om penséerna ”dom här tål flera minusgrader”…. det är ju bra det men det kommer inte att behövas, tänkte jag. Dom kommer snarare att behöva vattnas lite oftare.

Och så … pang sa det och allt blev alldeles stilla. Snön vräkte ner, inne var det mörkt och man såg inte en enda fläck eller dammkorn. Lamporna på igen. Jag dråsade ner i soffan och glodde mej omkring. Vad göra nu? Gjorde mej ett ärende ner på stan för att ”uträtta en massa”, i själva verket hade jag kommit på att jag behövde ett terapeutiskt program. Köpte svindyrt garn för att sticka en poncho !!!! ???? Iren Panik är mitt namn. Det är lite som med halsdukarna, man kan väl alltid behöva en poncho? Eller? Om min mamma hade levt så hade hon sagt ”Gu va barnsligt, köp dej en poncho ifall du behöver en!”

Jag bestämde mej för att göra samma modell som grannen köpt på en fin affär i Stockholm. Den är inte så bred, men lååååång. 85 cm x 2. Och garnet är som en sytråd. Nåja, det var ju terapi jag sökte. Jag ser det här projektet som ett som jag kan ta fram under flera år, just när jag sitter där och inte vet vad jag ska ta mej till. När den är färdig kommer  1) det att vara omodernt med poncho, 2) färgen är helt fel och 3) jag kan inte lyfta armarna över huvudet för att ta på mej skapelsen.

I alla fall så är det måndag och idag när jag öppnar min blogg så har jag återigen så fantastiskt många följare. Jag luras än en gång att tro att jag blivit bönhörd, att kommentarerna på sikt ska innebära ekonomisk frihet för mej eftersom så många vill plantera in sina varumärken i mina texter och på så sätt sponsra mitt skrivande. Min glädje avtar något när jag märker att de flesta av dagens följare tycker att det jag skriver är ”Amazing” och att dom hoppas att vi ska kunna samarbeta i stora projekt. Kommentarerna kommer från spelbolag … det finns många som jag inte hört talas om , jag lovar. Undrar hur det samarbetet skulle se ut?

Men till alla er andra som följer min blogg så ska ni ha stort tack… det är roligt att läsa att mina tokigheter och hittepå-texter nånstans gör nån glad! En måndag kan också vara rolig!

 

Publicerat av

barbro

2 reaktioner till “Våren som försvann”

  1. Jo nog blev det en besvikelse och värst för svalorna och sädesärlan som kommit och tänkt livnära sig på myggor och andra insekter. Jag håller med dig om krattning. Krattning går bra men att släpa bort allt skräp är bara jobbigt. Jag hann i alla fall klart innan snön kom. Då deppade man ju ihop och det blir inte mycket gjort.

  2. Ponchon kommer att klä dej när du sitter på hemmet o fryser, så du har lång tid på dej för att få den färdig😘

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *