Tysta leken börjar nu …

Om man vore dramatisk skulle man kunna säga att ”hennes penna har tystnat” men det gör man väl bara om nån dött väl? Här är det inte min penna, utan min röst, som tystnat.

I torsdags skulle vi åka ner till barn och barnbarn i storstan och det kändes inte så bra. Eftersom jag var lite krasslig sen några dar tillbaka. Men det brukar gå fort över, i alla fall som jag minns mina förkylningar. Så jag reste ändå, det skulle jag nog inte ha gjort.

På fredagen var jag ännu mer förkyld och hade absolut ingen röst. Kunde bara väsa. Inte roligt när man ska träffas och framför allt jag vill delge ALLA mina synpunkter på allt och alla. Jag vill kunna dra dumma vitsar, och skratta och vara rolig (egen tolkning). Nu satt jag bara där alldeles tyst och log lite fånigt när det passade sig.

Fast det var ju bra för den andre personen i hushållet. Nu fick han chansen att visa hur Husbondens Röst låter. Och jag är säker på att en och annan i sällskap tyckte det var riktigt skönt att jag var tyst, jag är normalt sett före alla andra när det gäller repliker och svar.

Nu är jag hemma igen, och jag har fortfarande ingen röst. Men förkylningen är bättre. Så pass att jag idag har ”julat till” i köket. Lummern är på plats i taket, julgardinerna hänger så nystrukna och fina, hyacinterna står i sina glas och är tillsagda att inte växa alls. Det blir bäst så. Dom röda ljusen är framme. Ljusstakarna likaså. Jag kan alltså vara lugn när det gäller Första Advent.
Det blir nog bra det här med!

Vintern är här

Småskor in, dubbskor ut

Snön faller… och förhoppningsvis inte vi med den. Men rädd är jag, det är då ett som är säkert. Antar att det inte alls är bra att man är rädd, eller försiktig. Enligt lagen om alltings jävlighet så är det väl då man ramlar.

Igår gjorde jag en tur på stan och runt omkring sågs stapplande kvinnor – det verkar bara vara dom som är rädda – som sökte sig in till husväggarna för att hitta en liten gnutta bar asfalt så att man kunde ta några försiktiga snabba steg.
Var inte orolig, allt gick bra, även om jag kände mej som Bambis farfarsmor på hal is.

Snöfallet gladde mej till en början. Ja faktiskt så mycket att jag pilade ut och började skotta framför min egen dörr. Verkligen ingen big deal, området är inte stort. Men jag svängde och hivade och allting var så roligt. Vid andra dörrar stod andra grannar och vi vinkade glatt till varandra. Det var nästan som när sommaren börjar komma och alla grannar beväpnar sig med en kratta och energiskt börjar gå lös på bruna löv. Och enligt samma lag ”om alltings …” så fick jag förstås ont i ryggen. Inge mycket, det går snart över. Men ändå…. Tål man ingenting längre?

Men vad gör det. Idag ser det ut att bli en strålande fin dag. Och idag ska jag åka på konferens till Umeå. Det är med ett av mina ideella uppdrag. Är det inte otroligt! Det trodde jag inte jag skulle få vara med om igen. När jag jobbade var det många såna tillfällen och jag kan inte påminna mej att jag gladde mej så här mycket åt en träff.

Men idag – snacka om fredagsmys…Tjao!

PUH …

Faktiskt får jag säga ”äntligen”…. Nu har tiden för utnyttjande av På Stan Häftet gått ut. Det har varit svettiga dagar kan jag säga. Speciellt som jag alldeles glömde bort alltihop under sommaren.

Jag har räknat ut att jag tjänat in kortet + ca 300 kronor till. Men om man tänker på vad jag köpt så ser inte siffrorna lika smickrande ut. Jag behövde faktiskt inte ett nytt fruktfat, jag har ju redan 4 stycken Men det här var lite mindre och det ser inte trevligt ut när två clementiner ligger och skvalpar på jättefatet. Alltså var jag helt tvungen att köpa ett nytt litet fint ett…


Och inte behövde jag en mörkgrön sidenblus… jag har faktiskt väldigt mycket kläder. Dessutom upptäckte jag, när jag skulle använda den, att den var helt omöjlig att stryka. Den går alltså tillbaka under dagen. Så där blir det avdrag på intjäningen.

Och jag beställde en bok till barnbarnet och insisterade på att den skulle betalas i förskott.

Och almanackan för 2020, som jag ju inte behöver på ett tag än.. den ligger nu färdig och beredd på nytt år och där tjänade jag faktiskt hela 6 kronor.

I samband med förra veckans fyndresa nere på stan fick jag plötsligt syn på en lång kö på Åhléns. Där stod att man fick 20 % rabatt om man handlade för 500. Det hade jag ingen aaaning om. Jag gjorde ett hastigt överslag och kom på att min hudkräm nog snart är slut, det spelar ju ingen roll när man köper den? När jag stod där och plockade kom en kompis fram, hon funderade på att köpa en parfym men retfullt nog kostade den bara 499. Där ser man, det är fler som gillar rabatter! Stoiskt överlät jag min nagellacksflaska ett tag, jag hade redan varor för 500 kr. Vi kände oss lite busiga och väldigt ekonomiska där vi stod i var sin kö och åtnjöt vår rabatt.

Det var bara det att jag – det här har jag kommit på nu – sa till henne ”Du får väl swisha mej sen.”Hon såg liiiite undrande ut. Nu idag, 2 veckor senare tänkte jag kolla om hon hade skickat pengar för nagellacket. Inga pengar…. Då, och inte förrän då, kom jag på att det är ju för sjuttsingen jag som ska betala henne. Det var ju mitt nagellack. Pinsamheten känner inga gränser. Jag har ringt och undrat hur hon planerade att framföra detta till mej och hon sa att ”hon inte hade tänkt på det så mycket”…. Hm, det tror jag säkert att hon har. Nu är pengarna överskickade och hon fick t o m 1 krona i ränta, ingen ska säga att jag är en snål jäkel när det kommer till skulder. Men man kan verkligen säga att jag är en riktig snåljåp när det gäller att få åt sig rabatter.

Och idag är det en härlig måndag och jag ska tassa ner på stan och Bara Lämna Tillbaka… Inte Köpa Något Alls!