Julskinka

Igår kom vi att prata om julskinka, förr och nu. Vi hade egen skinktillverkning och det var förstås mamma som skulle se till att Årets Skinka blev en gastronomisk höjdpunkt av oanade mått. Stackarn… Hur visste hon exakt hur mycket hon skulle ta av saltet och dom andra ingredienserna i lagen, jag vet inte ens vad lagen bestod av.

När skinkan var klar skulle Fader Konungen provsmaka. Som vore han en auktoritär och erfarenhetsmässig oklanderlig expert. När han tagit första tuggan stod mamma som i givakt och vi andra höll andan. Och varje år utbrast han: ”Hon var go, hon var förjävligt go!” Och med ens släppte oket och mamma visste förstås att han alltid sa så där så när hon själv tog sej en skiva kunde hon konstatera att den var antingen för salt eller för torr eller … Och ibland var den faktiskt jättesalt, i alla fall längst ut!

Skinkan var så fin med en tjock bred fettkant och en vacker griljering. Numera finns såna skinkor bara i Kalle Anka. Vi barn åt förstås inte fettet men pappa han ställde upp och tog allas vita remsor. Och vi tyckte det såg riktigt äckligt ut när han åt allt det feta.

Inte lätt att vara husmor förr i tiden. Å jag som kanske inte ens köper en hel skinka… Som har det så enkelt. Bara att griljera.

Nu har jag dock inte tid att sitta här och svamla. Jag har riktigt stressigt nu. Jag har nämligen gravat lax och den ska ligga i kylskåpet tre dygn. Under den tiden ska man vända på laxen tre gånger per dygn. Ni fattar …. mot kylskåpet!

 

 

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *