Hurra… jag fick post!

”det kom ett brev om sommarsäd, om vinbärsbuskar, körsbärsträd”. Så skrev Per Lagerkvist. Här kom det också ett brev. Men det var ingalunda budskap om så där mysiga saker.

Jag är ändå väldigt förvånad att det kom ett brev överhuvudtaget. Men det är klart, dom prioriterar väl sina egna försändelser. PostNord. Nu läser man ju dagligen och stundligen om hur väldigt sällan försändelserna ska dyka upp i framtiden, och jag undrar ifall dom redan har beslutat sig för att strypa typ alla brev till våran gata i stan eller om jag, som av en händelse, aldrig får några.

Nu kom det i alla fall ett och jag tänkte kanske att jag skulle få medverka i en enkät och tala om brevets betydelse för mej personligen, vilken brevlåda som ligger närmast och vad jag saknar i denna samhällsfunktion. Men icke.

Nej här stod: ”Postnord har fått ett brev till er med för lite eller utan porto. Brevet saknar uppgift om avsändare. Och sen följer anvisningar hur jag ska bära mej åt för att få brevet. Jag kan skicka ett brev till Postnord, där jag ska förse en talong med frimärken för 25 kronor + förstås frimärke för att frankera brevet. Eller också kan jag betala in 25 kr via bankgiro.

Nu blev goda råd verkligen dyra. 25 kronor för att få fram ett brev? Ja det är klart, jag vet ju inte vem det är ifrån. Och eftersom jag, som sagt sällan får brev, så börjar fantasin skena.

Man har ju hört om försändelser från USA, där en gammal onkels onkel, som för mottagaren är totalt okänd, men som ändå hade utvandrade förfäder och där man plötsligt befinner sig i släktled 142 och nu kommer i åtnjutande av ett litet arv. Det kan vara hästar i Montana, guldtackor i bankvalv, eller del i en liten ranch i Alabama. Synd att missa det!

Eller, det kan vara inbjudan till nån trevlig samvaro med … ja vem skulle det kunna vara. Allt kommer ju via mejl nuförtiden.

Men såklart, det kan vara ett födelsedagskort. Och ett sånt vill man ju inte missa…

Så nu har jag betalat in 25 kronor. För så mycket blir det eftersom portot kostar 11 kronor (visste ni det?) och expeditionsavgiften är 14 kronor. Tror jag det. Vilket stök. Nu ska mina kronor från bankgirot anlända till den administrativa avdelningen på Postnord. Dom ska sortera in mitt ärendenummer, skicka en notis till den som sitter på alla ofrankerade brev, där ska dom leta upp just mitt, som naturligtvis någon innan sett till att förse med ett nummer på 11 siffror. Dom ska förmodligen slita bort det numret, gå iväg och lägga det på sin egen postlåda. Och sen, om några veckor, beroende på om dom bär ut varje eller varannan dag, kommer det i min brevlåda.

Som mamma skulle ha sagt: ”Mycket väsen för lite ull!”

Kvinnans dag

Visste ni att det idag är Pilsnerfilmens, Skogens och Vinets dag. Det senare kan jag absolut ställa upp på men jag har ett annat förslag att firas idag.

Jag tänker på KVINNORNA. Dom har absolut en egen dag i oktober, men jag vill göra en till. Nu på en gång.

Jag tänker på alla kvinnor som av vissa med ett leende på läpparna kallas Kulturtanter. Dom som går på alla kulturella evenemang i stan och utanför. Dom inte bara går dit, dom skrattar och applåderar och agerar och deltar i föreställningen. Dom har jätteroligt.

Och jag tänker på alla kvinnor som går på gym. Likt en svärm rusar dom in genom skjutdörrarna på Friskis & Svettis (jag går där själv så jag vet!). Dom är rödblommiga, lite andfådda och dom är beredda att hålla igång med knäna-böj och tunga lyft och dans- och hoppsasteg. Medan dom väntar på att passet ska börja står dom samlade i små klungor och pratar med både kända och okända. Jag ska inte vara orättvis, det finns en del män där också. Men dom står mest och kollar på klockan för att se om passet inte börjar snart. Men kvinnorna. Dom har roligt hela tiden.

Och dom deltar i Bokcirklar och dom går på Biblioteket och lyssnar när nån författare läser högt.

Och när dom vandrar fram på Gågatan och möter nån dom känner så gör dom halt och stannar och pratar fast dom eeegentligen inte har tid, dom tänkte kanske bläddra i reastället på Kapp-Ahl. Men det ändrar dom så gärna eftersom det är mycket roligare att prata med en kompis.

Och dom sjunger i kör, och går studiecirkel och jobbar ideellt. Och hela tiden träffar dom människor som dom kan skratta och prata med. Dom har helt enkelt roligt mest jämt.

Så tacka vet jag KVINNAN….och tacka vet jag att jag är just den sorten.

Läser och läser …

Häromdan läste jag om en liten by i Japan. Byn hade haft ca 300 invånare men plötsligt blev det drastiska förändringar. Några dog, andra flyttade till storstäderna.

Men en kvinna flyttade tillbaka. Hon återvände för att se efter sina gamla föräldrar (lystring flickor… kom kom!). Väl i byn där det nu fanns bara 27 personer insåg hon att hon hade för lite att göra. Så hon började odla sin kreativa sida. Hon började tillverka dockor. I naturlig storlek. Hon sydde och sydde, gjorde fina ansikten och hår och alltihop. Dom såg verkligen ut som riktiga människor. Plötsligt blev kammaren för liten och hon undrade vad hon skulle göra av alla dockor.

Hon kom på att hon skulle sätta ut dom i byn. Så nu står där dockor lite här och där. Och dom är sysselsatta. En del håller till i trädgårdslandet, någon krattar, någon tar upp grödor och några står likt kommunalarbetare (gammalt skämt som inte gäller längre !!!) och lutar sig på en spade. Dom låg i kärror,eller i solen och vilade och plötsligt var det ”folk” överallt. Och dockorna var så naturliga så förbipasserande faktiskt trodde att byn hade blivit överbefolkad.
Ja det blev en sån succé så nu har byn fått massor av turister, faktiskt från hela världen, som vill komma och titta.

Inte nog med att jag läste, jag började förstås fundera…. Synd att jag är så urusel på att sy, annars hade jag redan varit igång. Men jag tänker att om jag släpper idén till nog många så kanske det finns nån därute som är sugen på att plocka fram nål och tråd och skapa.

Om så skulle vara så har jag avsättning för produkten. Era alster kan få bo i min lilla by och där ska jag se till att dom har att göra. Jag kan t ex ställa nån intill mina pallkragar, tänk va roligt när jag tittar ut på morgonen och tror att det står nån där och krafsar i jorden. Och sen har jag nån att skylla på ifall det inte växer.
Om jag inte får ihop så många redan i sommar kan jag tänka mej en del personer som jag skulle kunna använda. Jag känner i alla fall en som är väldigt duktig på att vara alldeles still !!! Ni fattar!

Och idag har jag städat i förrådet…. Jag ällllskar att skicka iväg saker till Röda Korset och till Åter-vinningen. Jag blir liksom lätt i hjärtat och det blir mycket enklare att andas.

För övrigt leker jag att det är vår. En farlig lek som bara kan sluta i besvikelse…

Spelgalen

Läste häromdan att spelbolag som ägs av svenska staten har noggrann kontroll av dom som spelar, man kollar så att dom inte blir beroende. Hur man gör det här var något oklart, f-n trot helt enkelt.

Men då kom jag faktiskt på att det borde finnas nån som stoppade även spelgalningar som inte spelar bort pengar. En sån som jag till exempel. I flera år har jag spelat något som heter Shuffle Cats. Det är som ett kortspel, man ska samla på triss och stegar. Man får 7 kort och sen får man dra ur leken och byta. Man satsar poäng varje spel. Vinner eller förlorar – ökar eller minskar poäng.

Jag bara ällllskar det här spelet. Man spelar med någon, folk från hela världen faktiskt. Dom andra kallar sig för en massa konstiga saker och dom har foton som föreställer grodor och monster och gud vet vad. Det är bara jag som heter Barbro och som dessutom har ett kort på mej personligen. Det kortet publicerar jag överallt, det är sen början på 2000-talet och för att citera en känd gammal sång ”för var dag blir det sämre … och bra lär det aldrig bli … mer”.

Ibland blir jag helt besatt. Härom veckan hade jag 400 poäng och igår kväll rasade jag ner till 197. Då var klockan 0122 och där hade man ju önskat att det dök upp ett monster på skärmen som sa ”Gå och lägg dej!”

Det är skitkul helt enkelt och när jag förlorar så svär jag och lever om så att ibland den andre personen i hushållet förskräckt närmar sig från ett annat rum och utgår från att jag blivit överfallen eller nåt annat hemskt. Om jag vinner så slår jag mej för knäna och skriker YESS!… Ni fattar… jag borde tas om hand!

Men just nu är jag väldigt glad att den glada julen är slut här hos mej. Julgransplundringen var en stillsam historia så till vida att det inte var ett dugg festligt. Men svettigt! Inte nog med att man ska ner med allt rött i lådor, man måste städa också. Nu är det klart och det är lättare att andas!