MEN VEEEET NI…

… jag har fått en ny stor och betydelsefull följare på min blogg. Döm om min förvåning när jag läste vad Daniel från Telia Kundservice skrivit till mej:

Kära Barbro!
Vi på Telia är så glada att du använder våra tjänster. Och jag ser ju att du är en av våra bästa och mest värdefulla kunder. Du har ju samlat alla dina affärer hos oss, mobilen, bredbandet och den fasta telefonin. Det är vi tacksamma för!

Det var ju tråkigt att du fick vänta i en kö men jag försäkrar att detta säkert var en olyckshändelse. Om du istället hade ringt mellan 1615 och 1630 så hade du garanterat kommit fram direkt. Oss emellan sagt så är det just den tiden då folk som jobbar är på väg hem från dagens långa slit och då har dom inte tid att ringa till oss. Ett tips alltså!

Som en av våra storkunder vill vi såklart premiera dej och lovar därför att vi ska se över dina villkor med förhoppning att vi snart kan presentera en lojalitetspremie som du garanterat kommer att bli mer än nöjd med.

Vi på Telia önskar dej allt gott och hoppas få höra ifrån dej igen, fast då helst inte för att informera oss om att fel begåtts utan bara för att tala om hur bra vi är för dej!
Ha en underbar dag Barbro!

SKOJAR BARA…..

Så här skrev han:
Hej Barbro!
Ja, det finns ju fördelar och nackdelar med att behöva vänta i en kö. 😅 Jag hoppas i alla fall att du lyckades nå oss och att problemet löste sig. 😇
Skulle det vara något mer så finns vi även på Facebook och Twitter. Det är bara att skicka i väg ett DM/Twitter eller PM/Facebook så svarar vi jättegärna. 🤗
Ha en superfin dag!
Med vänliga hälsningar
Daniel, Telia Kundservice

Men visst var det gulligt med alla mojisarna….Och visst var det fantastiskt att han snappat upp mitt inlägg. Man häpnar!

Nu jädrar i min låda är det vrålsol ute… och jag som hade tänkt städa bland mina böcker, det var nån som sa att det kunde finnas damm mellan sidorna (eller var det plack mellan tänderna?)… man kan inte komma ihåg allt man hör.

Oavsett det så ger jag mig ut i stora vida världen, avstår från att bläddra i något som helst som finns i mitt ”Bibliotek” och om jag har tur kommer Fredagsmyset att infalla väldigt tidigt nu när det är så härligt ute.

Härlig fredag på er!

Och här sitter jag …

Ute blåser vårdagsvind, solen tittar fram – det är faktiskt mer blått än grått på himlen. Det ser ljuvligt ut… och här sitter jag!

Jag kan inte gå ut. Det är för halt. Här på min gata i stan har sopbilen för länge sedan slutat gå. Vi sitter övergivna här mitt i stadens brus. Nån enstaka bil smyger fram utanför fönstret. Trevligt. Fast det var synd att dom smög förbi här i söndags då det regnade. Då blev det nämligen alldeles knöligt uppepå isen. Alltså har man inte bara att förhålla sig till stenhårda platta partier, dom avlöses av en och annan slirig topp.

”Gu va löjlig du är, klart du kan gå ut, du har ju spikskor!” säger vissa. ”Sitt still, det blir bättre tider!” säger andra. Jag vet inte jag…

Jag kan förstås ta bilen och åka ut på nåt skoj. Som i söndags när jag av pur leda åkte till Expo, det är ju alltid så roligt att kolla på sånt man inte behöver. Och tyvärr så insåg jag snabbt att jag inte kan köpa fler eldfasta små formar (fast dom är ju så himla söta, och tänk när jag ska göra en pytteliten paj till en och en??) Just ja, det har jag redan tänkt på och såna formar köpte jag för flera år sen. När jag pratade med grannen kom vi på att vi båda har ansenliga lager av just eldfasta formar, stora och små, och vid behov kan vi faktiskt låna av varann. Ut- och inlåningstillfällena kommer säkerligen inte att bli många – när gör man en liten paj till en och en?

Fast att åka bil är också farligt. Inte att åka men väl att ta sig ut till den. Det har nämligen bildats en liten grop där den står. Och på gropkanten är det livsfarlig hård is. Man får hasa sig fram, sträcka ut handen och försöka ta tag i handtaget, klamra sig fast i det, öppna dörren och sen genom en undanglidande manöver vrida in kroppen mot sätet och sen dimpa ner samtidigt som man har benen i luften så att dom inte ska få för sig att dra sig in under bilen.

Så jag blir nog inne… jag har det så bra här … jag kan lukta på blommorna och tänka att snart är det vår – på riktigt!

Vem är jag?

I morse vaknade jag före 7. Ett beteende som inte ska uppmuntras. Och den som tror att jag då, eftersom jag var pigg, hoppade upp ur sängen för att starta dagens värv, tror fel. Jag låg såklart kvar och myste under täcket medan jag inväntade det magiska klockslaget 8, vilket är den tidpunkt då jag, enligt BL (Barbros Lag) tidigast ska börja dagen.

Och bäst som jag låg där och tänkte så undrade jag. Är jag en ”K-are”? En sån som klagar. Jag vet att jag lätt faller in i klagokören när nån annan börjar, jag liksom hakar på med synpunkter som tyvärr oftast inte är mina egna utan vad jag läst eller hört från andra.

Fast jag klagar inte på allt. I alla fall inte för egen del. Jag klagar inte på bensinpriset, för jag tänker att himmel och plättar va kul jag kan ha för några liter bensin… jag kan köra omkring i fina bilen och se mig omkring i närområdet eller ta en längre tur på fleeera mil. Fast jag kan ju förstå att andra klagar, som ska resa långt till jobb och skola varje dag.

Jag klagar inte heller på sjukvården. För egen del. Naturligtvis beroende på att jag har turen att vara frisk. Och med dom små krämpor jag uppvisar har jag alltid fått hjälp. Men jag förstår att andra kan ha det besvärligt.

Jag förfasar mej över skjutningar och sprängningar, men jag klagar inte på polisens jobb. Dom har nog händerna fulla tänker jag.

Jag har synpunkter på skolan men det är bara hörsägen och vad jag läser i tidningen. Fast då är det egentligen politikernas beslut i skolfrågorna som jag klagar på.

Men när det kommer till Telias kundservice, då klagar jag minsann. Jag berättar vitt och brett om hur jag suttit i telefonköer långliga tider. Nu när jag tänker efter så var det helt onödig väntetid, jag skulle ha litat på dom uppgifter jag faktiskt fick fram på nätet. Och egentligen var det en himla tur att jag fick vänta. Under tiden strök jag en massa tråkiga skjortor och blusar – ja alltså skjortorna och blusarna var inte tråkiga men stryk-arbete är ju inte kul.

Och så klagar jag förstås på halkan… att jag är så rädd för att ramla. Det tjatar jag om hela tiden. Vem bryr sig, och framför allt – varför klaga på nåt som jag absolut inte kan påverka?

Tankarna gick och tyvärr kom jag fram till att jag mest är en sån som hakar på när andra klagar. Och sen kom jag som vanligt fram till att jag blivit en lat och o-besvärlig = vill inte ha eller göra mig besvär. Jag är som tjuren Ferdinand, jag vill bara hasa omkring och ha mysigt hela tiden. Vad är det frågan om? Vem är jag?

Nej, man borde förstås ta tag i världen och politiken och jobben och bensinen och gud vet vad. Men frågan är var jag ska vända mej med mina erfarenhets-baserade,  irrelevanta och gammaldagsa synpunkter och var jag ska börja. Jag är för gammal för allt sånt. Det är ingen som bryr sig om min åsikt mer än att den är ett utmärkt samtalsämne. Jag kan faktiskt inte påverka en enda sak. Jag kan bara klaga.

Och rätt som det var så hade klockan blivit just 8 och jag steppade (överdrift) upp, drog på mej träningskläderna och drog på gym.

Vilken fantastisk morgon det blev…. Jag kom fram till att jag har det så himla bra som inte har nåt att klaga på…