… och tiden den går

Nu är vi inne på fjärde veckan då vi tillämpat social isolering i, för oss i det här hushållet, ”splendid isolation”. Lusten och ivern att utföra stordåd i hemmet har minimerats till ett intet. Nu sitter jag och glor på fläckiga skåpluckor och dammiga hörn och tillämpar den gamla härliga slagdängan som är skriven av Astrid Lindgren och tonsatt av Georg Riedel:

Mors lilla lathund sa:
Du må tro, jag jobbar bra,
fastän vet du vad,
inte just idag, jag gör det helst en annan dag.

Det är över 3 veckor sen jag var på stan. Om jag hade vetat… men nej jag höll som vanligt ett högt tempo och sprang bara in på Kapp Ahl en sväng och bärgade mej nya mysbyxor. Jag kanske anade vad jag skulle ha som störst behov av framöver. Dom är helt gräsliga i en tokblommig färg. Men dom är sköna och perfekta att hasa runt i. Men idag tänkte jag att nu får det vara nog. Jag har gjort värsta krigsmålningen och satt på mej kjol och en snygg tröja. Och det blev faktiskt lite roligare.

Jag har länge tänkt på hur det ska bli för mej när jag blir ännu äldre och inte kan hoppa iväg på mina aktiviteter; sjunga i kör, träffa kompisar, jobba ideellt, gå på stan och bläddra mm. Jag har tänkt och förstås också sagt ”då kommer jag att bli tokig”. Men se det blir jag inte alls, för det är precis det som hänt nu. Jag sitter här och dagarna går och dom går ju faktiskt bra. I morse tänkte jag på hur tur jag har som hör och ser… Helt klart får man andra tankar att bearbeta.

En annan, mycket roligare tanke, är att jag börjar längta till pallkragarna. Jag kommer oförtrutet, precis som alla andra år, tro och hoppas att i år händer det. I år kommer det att blomstra och växa så det knakar. Skam den som ger sig.
Och jag tänkte faktiskt att jag skulle beställa hem lite fröpåsar som jag kan förodla. Men med förra veckans leverans i åtanke så bestämde jag mej för att vänta med det. Tänk om jag beställer en påse dillfrö och inte återfinner den nånstans i leveransen. Det kan ju vara svårt att upptäcka ett enda litet frö i en stor påse.

Jag har fått många frågor om clementinen. En sorglig historia. Den låg där så fin och orange och grann och plötsligt på lördag kväll skulle det ske. Vi skulle knapra i oss en halva var. När jag skulle börja skala upptäckte jag att den var rutten…. Gamla ordspråk gäller inte längre i dessa dagar: Den som spar han har … puh!

Idag är det tisdag och det regnar ute. Perfekt, då försvinner snön och jorden är klar när jag ska ut och markbereda.

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *