Mossig var ordet sa Bill

Jag börjar bli en dålig kopia av mej själv. Nu går jag här igen och hänger med huvudet över mina även i år förmodat uteblivna prunkande odlingar. Jag tittar på trädgårdsprogrammen och spottar och svär ”det kan han säga som bor på Österlen”, ”det är ju typiskt att dom filmar nån som är sååå duktig”. Ja vem annars skulle dom filma? Skulle vilja se om filmteamet dyker upp här på min lilla skogstomt och frenetiskt börjar leta nåt att visa. Kanske skulle bli roligt ändå. Om det blir ännu tråkigare nån dag kanske jag skickar in ett programförslag. Verkar som att tv-redaktionerna är i starkt behov av nåt som dom kan visa och som inte kostar så mycket. Repriser är väl rätt billiga va?

Men så mitt när jag gick där och muttrade så kom jag på en sak som jag verkligen lyckas med. Och då blev jag glad igen… så fort gick det! Jag har nämligen lyckats jättebra med att odla mossa. Den sprider sig, den är så grön och fin och frodig. Och den känner inga begränsningar, nu hade den letat sig in bland jordgubbarna också. Alltså kom jag fram till att jag borde satsa på mosstillverkning.

Minns ”förr” då det fanns mossuppköpare som åkte runt och samlade in mossa i stora lådor. Den skulle väl vara till adventsljusstakar antar jag. Nu finns det väl inga såna längre. MSB har väl varnat för brandrisken och vi tycker väl att det är mycket tjusigare med nåt i mässing och guld med ljus som aldrig brinner ner och lyser lika starkt hela julen. Tiden är alltså troligen förbi då jag hade kunnat skövla hela tomten och tjänat pengar.

I alla fall så var det så att i fjol fick vi fiber indraget och då hade vi hit en grävare som gjorde väg för den lilla kabeln som skulle in i mitt hus. Han gjorde en väldigt bred väg, tror jag det med den där stora maskinen!. Och han hittade massor med stenar, stora stenar. Så då stod vi här med gräsmattan full av bumlingar. Då kom jag på den lysande idén att jag kunde göra en stenmur på sidan av tomten. En sån har jag alltid drömt om, men vojne vojne innan man samlat ihop en sån. Alltså, grabben var så duktig, han la upp stenarna så dom bildade en fin mur på några meter.

Nu År Två så tycker jag den ser lite naken ut. Inte så där mysig och skogig och trevlig. Det är ju finare med lite mossa på. Alltså begav jag mig ut i skogen och krafsade till stora sjok med mossa som jag bar på mina långa armar och placerade på muren. Nu blir det spännande att se ifall dom fastnar. Men jag är optimistisk, om dom inte gör det så hämtar jag nya. Finns massor i skogen. Och nu kan jag tänka mej att byssborna (bägge 2) går runt här i skogen och konstaterar att vi haft björnbesök ”Man ser ju tydligt att han rivit mossa!” Det vore ju kul om man kunde bidra till en skröna.

Så nu går jag och blänger mot stenarna och väser att dom ska ta emot inplantatet. Rabatterna behöver jag inte oroa mej över just nu, det växer nästan ingenting än…. Återkommer i frågan … stackars er!

MSB= Ministeriet för Städning och Bortplockning

 

Sällan har en dags betydelse omtalats så mycket. Sällan har den saluförts som något man i högsta grad skulle glädja sig åt. Sällan har den aviserats i så god tid och så många gånger.

Det påpekades att alla i samhället var välkomna. Ja egentligen inte bara välkomna, de var medräknade i skaran och man förväntade sig deras odelade uppmärksamhet. Man påpekade att de, i kraft av sin relativt höga ålder, inte i det här fallet ansågs tillhöra en riskgrupp. Man utlovade särskilt att ev smittorisker var obefintliga och att deltagande garanterat skulle förbättra gruppens samhörighet och välbefinnande.

Det skulle städas. Hela huset skulle nagelfaras uppe och nere. 50 % i samhället protesterade milt. Tyckte att det var onödigt, larvigt, varför så stor apparat ”det är väl bara ett sommarhus” mm mm. Kommentarerna var ovanligt många och påhittiga om man betänker hur samma 50 % i normala fall brukade uttrycka sig.

Eftersom enkätens betydelse är vitt omtalad beslöt ledningen för MSB = Ministeriet för Städning och Bortplockning om ett frågeformulär som skulle belysa svårigheterna med att engagera och entusiasmera människor. Enkäten kommer att genomföras med jämna mellanrum för att se hur svaren eventuellt över tid ändrar samhällets syn på uppgiften.

Fråga 1: Tycker du att det är en bra idé med en städdag?
Svar:: 50 % av dom utfrågade ansåg att städdagen var onödig.

Fråga 2: Har du med anledning av städdagen ändrat din inställning till hygienreglerna?
Svar: 50 % tyckte att händerna kändes som skumgummi, definitivt ett ändrat tillstånd..

Fråga 3: Tycker du att det fanns tillräckligt med material för att du skulle kunna klara din uppgift?
Svar: 50 % tyckte att tillgången till sprit var något för snål. Hade gärna sett ett glas vin även till lunchen.

Sammanfattningsvis kan sägas att 50 % i samhället var nöjda med sin insats. Man kunde i fortsatta frågor se en tydlig tendens till att detta kommer att hålla i sig över tid. Man kan konstatera att städning är en viktig sysselsättning, speciellt för riskgrupper!

Man kan också just idag konstatera att det ser ut att bli en strålande dag här på Lantstället. Jag ska vara ute hela dagen lång. Det är ju helg också, knappt man märker sånt nu för tiden. Men det är klart, nu kan man ju vara extra lat och vila sig extra mycket hihi…

Skrämsel…

Hörde att man skulle ändra konceptet för Skogs-Mulle. Tack för det! Fast jag tror inte för ett ögonblick att det kommer att ändras i den riktning jag skulle ha föreslagit.

Minns när yngsta dottern, som final på hennes naturstudier i Lekis, äntligen skulle få gå ut i skogen och kolla på kottarna och skotten och löven och mossarna …. Och som final på passet skulle Skogs-Mulle uppenbara sig.

Jag skrämde förstås upp henne rejält. Sa att hon inte skulle bli rädd om det visade sig vara en gruvlig figur som dök upp bland tallstammarna. Han kunde se både arg och konstig ut, han kanske mumlade något osammanhängande och allting skulle tyda på att han hade Skogen som sin permanenta adress. Vi var nog lite nervösa båda två, faktiskt mest jag.

Men vad hände! Jo ut ur snåret kommer en söt liten tjej som har en grön overall som hon prytt med lite grankvistar och löv. På huvudet har hon en lång, okey då den var tovig, peruk. Hon var så söt och där hon kikade fram och sa ”Hej alla barn!” så lovar jag att inte en enda unge blev det minsta rädd. Jag stod och tjurade bakom alla barnen och tänkte ”F-n också, varför frågade dom inte om nån förälder kunde ställa upp den här gången? Då hade jag garanterat räckt upp handen och då hade dom fått se på Skogs-Mulle.

Nu när jag tänker på saken så undrar jag varför jag är så road av att skrämma barn. När jag läste Mio min Mio högt, sprang jag mitt i raden upp och låste dörren ifall… Vi skakade av skräck alla tre. Och en gång när en man hade rymt från en psykiatrisk anstalt i Sundsvall (20 mil bort), sprang jag ut på gården och ropade in alla två och sa att nu jäklar gällde det att hålla sig undan. Han var ju faaarlig! Eller när barnbarnen var små och dom satt i min famn och jag plötsligt började hålla i dom krampaktigt medan jag ropade ”Herregud, du har fastnat i mormor… hjälp!” Skräck och förfäran lyste i deras ögon inför detta förfärliga faktum. Tills den äldste sa: ”Mormor, det där kanske blir roligt när jag blir lite större…”

Nu när jag tänker efter igen så tror jag att det har med min ljuva barndom att göra. Jag var minst och mina syskon tyckte såklart det var lite kul att skrämma mej. Bl a när vi hade varit i granngården nån kväll och skulle passera Gyllanders källare så kunde syrran skrika: ”Nu springer vi, tänk om mördarn gömmer sig där!” Det var det året då en kvinna hittats i en resväska och nyheten spred skräck över hela landet. Nuförtiden kan man knappt hålla reda på alla som dödas och skjuts och styckas. Men då var det en stor nyhet.

Eller när brorsan sa att jag inte alls behövde gruva mej för att ta sprutan i första klass. Dom bara drog den där nålen rätt igenom armen och sen var det klart… Stackars mej!

Jaja, och under tiden tittar jag på mina frön och skrämmer dom också genom att mumla: ”Jaja, ni tror att ni ska få komma i jorden, men jag skulle inte tro det… måste bli plusgrader först!”

Och under resten av tiden så försöker jag planera min roliga lördag med roliga saker… som t ex att läsa tidningen, läsa bok, kratta, spankulera på tomten, gå en promenad på landsvägen i hopp om att jag ska möta en bil där det sitter nån jag känner, eller som i uttrycket ”jag ska bara vara” som i alla fall för mej totalt har tappat sin lockelse.
Härlig lördag ni också!

Chockad över bilden

”Hu ha schangsere n dära”. Så skulle det kunna låta i bygden och på östjämtska om dom träffade mej nu.

I morse när jag mötte mej i badrumsspegeln kom jag att tänka på mitt senaste läkarbesök. Långt efter besöket kom jag på att jag kanske skulle läsa i journalen, jag menar jag besitter ju en viss medicinsk kunskap efter min långa och vetenskapliga utbildning till läkarsekreterare. Skulle ju vara kul att se hur han beskrivit en person som egentligen bara kom och störde lite och inte hade nåt riktigt ”fel”. Jag läste och det stämde förstås, jag hade så små små saker att fråga om så det framstod som löjligt. Men det enda som jag verkligen kommer ihåg är inledningen: ”Parant dam, 71 år …”

Larvigt nog blev jag jätteglad över parant. Han skulle se mej nu. Då skulle där stå:
”Dam i 70-årsåldern som verkar desillusionerad, kraftlös, vitaminfattig och sysselsättningsovillig. Det trötta håret, som hon visserligen har färgat för att lura nån, skulle må bra av lite mer lyster. Hyn är gråsiktig. Hon ser frusen ut. När jag frågar om hon har nåt projekt på gång, nåt som skulle pigga upp, så svarar hon bara att det får vänta ett tag, det haster icke. Hon verkar bara vilja krypa ihop inomhus och ägna sig åt att spela på mobilen, kanske nån vända på stickningen ibland men då får hon ont i armen så det verkar inte vara nån bra sysselsättning. När jag frågar vad hon brukar göra på dagarna säger hon bara att hon inte minns det. Jag föreslår att hon ska tillbringa mer tid ute, kanske ta en promenad… då säger hon att hon minsann går till Konrads varje dag, men sträckan dit verkar inte särskilt imponerande eftersom hon inte vill säga det. Jag är orolig för denna kvinna!/Dr…

Ja fy faderuttan. Så medan jag stod där så bestämde jag mej för att idag ska jag minsann piffa upp mej. Målade ögonfransarna och ögonbrynen, drog i lite extra mousse i håret. För att fullborda uppenbarelsen slafsade jag på lite stärkande ofärgat nagellack på dom sargade, delbara-med-tusen-naglarna.

Nu är jag redo för en tur ända till Hammarstrand, där vi vid Apoteksdörren ska få hämta ut medicin till den andre personen i hushållet. Och samtidigt ska vi slänga skräp. Verkar som en ovanligt händelserik och skjojsig dag.

Och igår plockade jag in tussilago. Dom blev så glada när dom fick vara inomhus i värmen så dom växte flera centimeter på en natt. Tyvärr tog nog glädjen och ysterheten överhanden för i morse hade dom svimmat av.

Ha så kul ni å!

Tråkigt men kanske nödvändigt?

Oj va tur…. vi hade en burk sen ifjol… Jag öppnar burken och där inne skvalpar en brunaktig sörja, tunn och oluktande (den som tippade på en gammal surströmmingsburk kan släppa det direkt). Det är träolja i burken.

Finns det nåt tråkigare än att olja in altanen varje år? Jag är djupt skeptisk till nyttan av denna toktrista sysselsättning. Det känns som att man vattnar bräderna istället. Jag kan inte för mitt liv se nåt oljigt i den där vätskan. Men jag gör det, varje år, och som sagt är jag inte ett dugg övertygad om värdet.

Nu är det gjort så nu väntar vi bara på att det ska bli lite varmare än två plusgrader för då kanske vi slår till och sätter ut trädgårdsmöbeln och parasollet. Längtar tills det ska bli så varmt så jag flämtande förpassar mej till hammocken, som står under tak och som, om jag ligger alldeles still (gillar inte när det gungar) och bara ägnar mig åt rörelsen i att vända blad i den spännande boken, erbjuder en ljuvlig liggplats.

Men dit är det nog ett tag. Så det får bli krattning idag igen. Nån frågade mej om jag har nåt projekt i sommar och då fick jag ta och tänka till. Men nu har jag bestämt att jag ska rensa upp i min egen skog. Jag ska plocka bort alla döda kvistar som ligger och skräpar. Där ska bara vara en grön massa bland alla fina tallar. Om jag tar bort allllla pinnar nu så blir det mindre för varje år, det förstår ju alla.

Skog och skog. Det är faktiskt bara några träd. En gång i tiden när jag var ung och fattig och hade köpt detta hus alldeles på egen hand, kom cheferna från banken hit för att kolla vad i jösse namn dom hade beviljat lån till. Jag ställde mej på broa och ropade med handen utfläkt och mej själv snurrande ”Allt det ni ser här är mitt!” Pappa som var på plats för att hälsa på bankgubbarna, skyndade sig att tillrättalägga påstående med att säga: ”Fast du har ju bara fram till hagan!”

Så då blir det väl en dag som påminner väldigt mycket om föregående och föregående, vilket är tur. Man ska väl vara glad att allt förblir som det varit i dessa tider.

Och herregud… sen får jag bråttom. Måste hinna med Fredags-Mys också!

 

 

 

Saga för vuxna

 

Det var en gång en liten by i Södra Norrlands inland. Den låg så vackert vid en stor sjö. Där var grönt och bördigt och landskapet böljade fram med kullar och dalar och ängar och vägar.

Numera fanns inga människor i byn. Jo dom fanns, men dom syntes inte till. Dom tillbringade sina liv i något som kallades karantän. Det betyder att man ska hålla sig för sig själv och inte gå ut och träffa andra.

Det passade henne utmärkt. Häxan. Hon som bodde i det lilla röda huset längst uppe vid skogsbrynet. Man tror att hon var väldigt gammal, fast det försökte hon dölja genom att kleta mörk tjära i det grå håret, hon försökte klä sig ungdomligt och hade ibland lite för tajta kläder för att det skulle vara klädsamt. Hon hade inga vänliga drag i ansiktet, mer åt det snipiga hållet och rynkorna som förekom överallt, fast mest på halsen och på händerna, visade på att hon levt i många dagar.

Hon var inte snäll. Hon hade bestämt sig för att förgöra vissa arter, vissa arter som enligt många inte hade gjort något ont (enligt Häxan inte något gott heller!). De levde för sig själva längre in i skogen i små samhällen. Fast dom gamla i det samhället hävdade att de blivit ditflyttade med tvång av Häxan. Själva skulle de inte valt nuvarande bosättning som ibland var ganska mörk och kall. De hade hellre velat bo i solen och i ett öppnare landskap.

Nu har Häxan sin högtidssäsong. Hon lurar till sig de små genom att sprida ut det vita mjölet som man skulle kunna tolka som socker. Och hon vet ju att många, kanske flera tusen, kommer tro att det är godis som ligger som en frestande sträng ute på den snart gröna gräsmattan.

Sen sätter hon sig och väntar. Hon ser hur dom kommer springande och är så glada. ”Titta, titta vad jag har hittat” tycker hon sig höra att dom ropar med sina ljusa röster. Men snabbt, så fort den första och snabbaste kommit fram till sockret, ser hon hur de rynkar på näsan, snabbt vänder och varnar dom andra 2 000 som kommer i långa rader. Dom skriker ”Gå inte dit… det är jättefarligt!” Och många lyssnar till varningen men många tänker ”Det händer inte mej, jag vill så gärna vara där i solskenet och jag kan lätt passera gränsen utan att nåt händer mej”.

Och så går dagarna och allt eftersom är det fler och fler som vänder och går tillbaka till sitt trista och sorgliga och mörka liv bland tallarna i en liten by i Södra Norrlands Inland.

Och Häxan … hon sitter så nöjd på sin förstutrapp. Men faktum är att hon tycker det är lite tråkigt också. För hon har ingen att bråka med och ingen att prata med och ingen att beklaga sig för och ingen att titta på. Ibland kan hon en svindlande sekund tänka att hon kanske ska bli en bättre människa… hon kanske ska tycka att det är roligt med främmande, att det är roligt med lite liv, att det är roligt att vara snäll helt enkelt. Men dit är det långt kvar!

Tillstånd … taget!

Nu har jag lugnat ner mej. Jag tjatar inte längre om ”hur länge kommer det att ta, när får jag åka till Stockholm, får jag se vår student i fina kostymen, kan jag åka till Växjö i sommar, kommer vi att ha något besök här på landet?” Jag har helt enkelt funnit mig i sakernas tillstånd.

Det finns fördelar med det. Mitt tillstånd kan nu beskrivas som ”det haster icke”  Jag masar på under förmiddan, känner ingen panik över alla 100 000-tals löv som behöver fångas upp och förpassas till skogen, myrorna får springa fritt ett tag till (med tanke på deras hisnande framfart tror jag dom insett att det snart blir indragna tillstånd, begränsad rörlighet och att bortförsel av barr kommer att försvåras), fröna som jag satt får vara inne hos oss några dagar till innan vi sätter dom ute i lusthuset där dom får vara alldeles ensamma hela dagarna utan att vi talar till dom.

Söstra mi bor nu bara några 50-tal meter ifrån mej och aldrig har vi pratat så mycket i telefon som nu. Fast vi ska ju träffas, så snart det blir så varmt att man kan stå ett tag på armlängds avstånd och samtala, nu känns det trevligare och framför allt varmare att göra det inomhus var för sej.

Igår som Gull-Kusinen och hennes man. Dom anropade från gräsmattan och vi stod på broa en liten stund och var glada över att bara ses.

Vi drar en repa varje dag, som vanligt till Konrads och vänder, eller också om jag har bråttom (=är lat) bara på Långnäset. Byn är precis som vanligt, dvs tyst och stilla. Det är sällan man ser nån på promenaden. Bilar kommer förstås på landsvägen, men jag tycker att dom är betydligt färre och dom saktar in ordentligt, dom är väl också glada att se nån levande. Men detta är inga konstigheter här, så har det alltid varit. Byn är inget bevis på en levande landsbygd, i bästa fall kan man säga att den lever lite grann.

Vi färdades hit med, som vanligt, bilen full. Men den här gången var det mest livsmedel. Leveransen från Maxi innehåll det mesta som gör att vi klarar oss minst i 14 dagar. Jag har sen länge fyllt frysen i stan och nu är hela innehållet placerat här. Så vi klarar oss. Fast nu längtar jag till att glassbilen ska komma, vi äter nästan aldrig glass i stan men när jag hör det välbekanta plingelinget så rusar jag en bit nerför vägen och köper härlig pinnglass. Jag tror att han kommer på onsdag.

Och idag är det blå himmel, ganska kyligt men vindstilla. Löven ser väldigt blöta ut så kanske får dom vara i fred till i morgon. Jag går väl en sväng….
Sköna söndag, here I am!