Saga för vuxna

 

Det var en gång en liten by i Södra Norrlands inland. Den låg så vackert vid en stor sjö. Där var grönt och bördigt och landskapet böljade fram med kullar och dalar och ängar och vägar.

Numera fanns inga människor i byn. Jo dom fanns, men dom syntes inte till. Dom tillbringade sina liv i något som kallades karantän. Det betyder att man ska hålla sig för sig själv och inte gå ut och träffa andra.

Det passade henne utmärkt. Häxan. Hon som bodde i det lilla röda huset längst uppe vid skogsbrynet. Man tror att hon var väldigt gammal, fast det försökte hon dölja genom att kleta mörk tjära i det grå håret, hon försökte klä sig ungdomligt och hade ibland lite för tajta kläder för att det skulle vara klädsamt. Hon hade inga vänliga drag i ansiktet, mer åt det snipiga hållet och rynkorna som förekom överallt, fast mest på halsen och på händerna, visade på att hon levt i många dagar.

Hon var inte snäll. Hon hade bestämt sig för att förgöra vissa arter, vissa arter som enligt många inte hade gjort något ont (enligt Häxan inte något gott heller!). De levde för sig själva längre in i skogen i små samhällen. Fast dom gamla i det samhället hävdade att de blivit ditflyttade med tvång av Häxan. Själva skulle de inte valt nuvarande bosättning som ibland var ganska mörk och kall. De hade hellre velat bo i solen och i ett öppnare landskap.

Nu har Häxan sin högtidssäsong. Hon lurar till sig de små genom att sprida ut det vita mjölet som man skulle kunna tolka som socker. Och hon vet ju att många, kanske flera tusen, kommer tro att det är godis som ligger som en frestande sträng ute på den snart gröna gräsmattan.

Sen sätter hon sig och väntar. Hon ser hur dom kommer springande och är så glada. ”Titta, titta vad jag har hittat” tycker hon sig höra att dom ropar med sina ljusa röster. Men snabbt, så fort den första och snabbaste kommit fram till sockret, ser hon hur de rynkar på näsan, snabbt vänder och varnar dom andra 2 000 som kommer i långa rader. Dom skriker ”Gå inte dit… det är jättefarligt!” Och många lyssnar till varningen men många tänker ”Det händer inte mej, jag vill så gärna vara där i solskenet och jag kan lätt passera gränsen utan att nåt händer mej”.

Och så går dagarna och allt eftersom är det fler och fler som vänder och går tillbaka till sitt trista och sorgliga och mörka liv bland tallarna i en liten by i Södra Norrlands Inland.

Och Häxan … hon sitter så nöjd på sin förstutrapp. Men faktum är att hon tycker det är lite tråkigt också. För hon har ingen att bråka med och ingen att prata med och ingen att beklaga sig för och ingen att titta på. Ibland kan hon en svindlande sekund tänka att hon kanske ska bli en bättre människa… hon kanske ska tycka att det är roligt med främmande, att det är roligt med lite liv, att det är roligt att vara snäll helt enkelt. Men dit är det långt kvar!

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *