Skrämsel…

Hörde att man skulle ändra konceptet för Skogs-Mulle. Tack för det! Fast jag tror inte för ett ögonblick att det kommer att ändras i den riktning jag skulle ha föreslagit.

Minns när yngsta dottern, som final på hennes naturstudier i Lekis, äntligen skulle få gå ut i skogen och kolla på kottarna och skotten och löven och mossarna …. Och som final på passet skulle Skogs-Mulle uppenbara sig.

Jag skrämde förstås upp henne rejält. Sa att hon inte skulle bli rädd om det visade sig vara en gruvlig figur som dök upp bland tallstammarna. Han kunde se både arg och konstig ut, han kanske mumlade något osammanhängande och allting skulle tyda på att han hade Skogen som sin permanenta adress. Vi var nog lite nervösa båda två, faktiskt mest jag.

Men vad hände! Jo ut ur snåret kommer en söt liten tjej som har en grön overall som hon prytt med lite grankvistar och löv. På huvudet har hon en lång, okey då den var tovig, peruk. Hon var så söt och där hon kikade fram och sa ”Hej alla barn!” så lovar jag att inte en enda unge blev det minsta rädd. Jag stod och tjurade bakom alla barnen och tänkte ”F-n också, varför frågade dom inte om nån förälder kunde ställa upp den här gången? Då hade jag garanterat räckt upp handen och då hade dom fått se på Skogs-Mulle.

Nu när jag tänker på saken så undrar jag varför jag är så road av att skrämma barn. När jag läste Mio min Mio högt, sprang jag mitt i raden upp och låste dörren ifall… Vi skakade av skräck alla tre. Och en gång när en man hade rymt från en psykiatrisk anstalt i Sundsvall (20 mil bort), sprang jag ut på gården och ropade in alla två och sa att nu jäklar gällde det att hålla sig undan. Han var ju faaarlig! Eller när barnbarnen var små och dom satt i min famn och jag plötsligt började hålla i dom krampaktigt medan jag ropade ”Herregud, du har fastnat i mormor… hjälp!” Skräck och förfäran lyste i deras ögon inför detta förfärliga faktum. Tills den äldste sa: ”Mormor, det där kanske blir roligt när jag blir lite större…”

Nu när jag tänker efter igen så tror jag att det har med min ljuva barndom att göra. Jag var minst och mina syskon tyckte såklart det var lite kul att skrämma mej. Bl a när vi hade varit i granngården nån kväll och skulle passera Gyllanders källare så kunde syrran skrika: ”Nu springer vi, tänk om mördarn gömmer sig där!” Det var det året då en kvinna hittats i en resväska och nyheten spred skräck över hela landet. Nuförtiden kan man knappt hålla reda på alla som dödas och skjuts och styckas. Men då var det en stor nyhet.

Eller när brorsan sa att jag inte alls behövde gruva mej för att ta sprutan i första klass. Dom bara drog den där nålen rätt igenom armen och sen var det klart… Stackars mej!

Jaja, och under tiden tittar jag på mina frön och skrämmer dom också genom att mumla: ”Jaja, ni tror att ni ska få komma i jorden, men jag skulle inte tro det… måste bli plusgrader först!”

Och under resten av tiden så försöker jag planera min roliga lördag med roliga saker… som t ex att läsa tidningen, läsa bok, kratta, spankulera på tomten, gå en promenad på landsvägen i hopp om att jag ska möta en bil där det sitter nån jag känner, eller som i uttrycket ”jag ska bara vara” som i alla fall för mej totalt har tappat sin lockelse.
Härlig lördag ni också!

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *