Nu är jag glad igen…

När jag förr i tiden skulle berätta hur man lättast hittade till mitt Lantställe – det vare alltså på den tiden då man hade främmande som kom och åt och drack och sov över och hade roligt och badade och spelade kubb – så brukade jag säga på slutet ”å så tittar du upp till vänster, och där vid skogskanten ligger mitt hus”.

Idag, om det fanns anledning, skulle jag säga att ”det står ett hus i skogen, där är det”. Jag och mitt hus har nämligen blivit ”ett med skogen”. Den tränger in på bred front. Blåbärs- och lingonriset rusar fram över gräsmattan, typiska vasiva (hittar bara på, jag vet inte vad dom kallas) dyker upp här och där i det som jag under många år har trott skulle kunna bli den perfekta gräsmattan. Om bara inte det vore isbränna, om inte grävmaskinen hade varit här eftersom om jag installerade vatten för 20 år sen och fiberkabel i fjol.

Myrornas krig rasar som aldrig förr. Dom kommer visserligen inte innanför den utmärkta linjen, men utanför… vojne, vojne, där kan jag säga att det är race. Men eftersom jag är en sån fiiin människa så låter jag dom ha sina gångstråk i fred så länge dom håller sig till reglerna. Men nu har jag fått hem en ny burk med Myrr så man vet aldrig … jag tar inte ansvar för mina handlingar i det här fallet ….

Sen länge har jag bestämt att ljungen inte ska få sträcka sig mer än till veboa. Och där har jag bra koll. Jag kan inte riktigt se mej vada fram i ljungblommor när jag ska till dass. Nån ordning får det väl ändå vara.

Så ni förstår här är det helt andra krafter som nu ska bekämpas. Nu har jag resignerat beträffande en fin och ljuv och blommig tomt, nu koncentrerar jag mej bara på att ha en tomt överhuvudtaget. Om jag inte ser upp nu så får jag hugga mig in på farstubron.

Men det är ju fint att bo i skogen också. Nu kan jag på ett par minuter befinna mej mitt i ett härligt blåbärsris, fullt med fina blåa bär. Jag tar med mej en liten hink och strosar iväg, efter ungefär en halvtimme är jag less så då går jag hem och rensar, och fryser in i små askar. Spar spar! Ibland kan vi få några till frukost.

Nu har jag lite att stå i, så det känns mycket roligare på en gång!. Härlig onsdag på er!

Muttrar och mumlar

Härom kvällen talade nyheterna om att en kvinna begärt hjälp av Fjällräddningen när hon skulle ner från fjället. Och genast började jag muttra och mumla ”vad skulle hon ut och göra”, ”om man inte klarar sig själv ska man väl inte gå på fjälltur” ”ensam, herregud vad tänker dom med”.

Som tur är kan ingen annan än den andre personen i hushållet höra mina dumma, osunda, fullständigt irrelevanta och okunniga kommentarer. Vem är väl jag att kommentera folk som går vilse?

Igår när vi var på hjortronmyren och jag tittade upp när alla bär var slut, skulle jag preciiiis gå åt rätt håll. Då hörde jag en röst… ”ditåt”. Helt åt andra sidan. Det är inte första gången det händer. Jag är helt vill, har inget som helst lokalsinne. Och inte nog med det, jag är så säker. Tur att nån kan bromsa mej, annars skulle jag för länge sen varit ett fall då både skogs-, fjäll- och landsvägsräddningen fått rycka ut.

Men hjortron fick vi tag i så nu är det roligt att rensa och koka sylt. Såklart upptäckte jag, som jag gör varje år, att jag har för lite plastaskar att frysa in i. Vart tar dom vägen? Jag köper nya varje år. Nu misstänker jag att rätt många redan ligger i frysen med sylt i så det skulle väl tyda på att jag inte behöver mer bär.. men det är ju så roligt att plocka.

Roligt, förresten. Det är det väl alls inte. Vi har såna där mygg-/insektshattar så att inte myggen ska få tag i min sköra och ömtåliga hud. Dom är visserligen nätförsedda men jäklar vad det blir varmt därunder. Och sen måste man ha kraftiga byxor, annars bits dom. Och det går inte an med en t-shirt med kort ärm, det måste vara långärmat och helst lite tjockare. Plus att det är rätt jobbigt att tjava omkring på en myr. Fast nu tänker ni förstås att jag är väldigt vältränad… men. Undras på att man nästan svettas ihjäl.

Men fy vad jag är på dåligt humör idag. Borde inte ha skrivit en enda rad. Låt er inte dras med i klagolåten.

Jag slutar med att jag är JÄTTEglad över bären. Och va härligt att ÖFK fixade 1-1 mot Djurgården igår (fast då skulle ni ha hört på svordomar och hemska uttalanden om spelare och domare). Tror det är lika bra för alla att vissa delar av fotbollsälskarna= jag  inte får vistas på Arenan.

Och nu har jag precis tagit en promenad då det blåste så håret höll på att lossna på huvudet, nu ska jag läsa tidningen och sen ska jag bli S n ä l l ! Ha så bra ni å!

När man absolut inte har nåt att göra …

Här kommer en rapport från en uttråkad, glädjelös, opåhittig (okej bara lite då)trälig och järalös kvinna i riskgrupp:

Sen en tid tillbaka har jag märkt att ljuset blinkar när jag sitter i köket. Efter att ha uteslutit hjärnblödning, synförändring eller inbillade tics kom jag på att det var fel på kökslampan. Den fina gamla skomakarlampan kanske har ett elfel. Inte bra alls. Den måste bytas.

Otroligt nog (jag är duktig på att forsla bort saker) har jag behållit en lampa som vi hade i köket förut. Den är så fin, vit med blå blommor på porslinsskärmen. Den inköptes då köket var blått och vitt. Något jag tyckte måste ändras när jag satte upp ett nytt kakel med små mosaikbitar i ljusa pastellfärger. Då tyckte jag det passade att jag skulle köra på turkos. Nya gardiner åt turkoshållet och två blomkrukor som var väldigt turkosa.

Lampan blev uppsatt och funkade. Men då passade såklart inte gardinerna. Nu började jakten på gardiner. Ute i gäststugan satt en (!) jättefin vit gardin. Varför endast en har jag glömt. Maken hittade jag i alla fall i min gardinkista. Där låg också två korta bitar av samma tyg. Undras var jag hade haft dom? Nåja, jag putsade fönster och hängde upp… det var bara det att dom inte var lika långa. Där kom förklaringen till småbitarna, men varför var dom inte lika långa? Jag gör så mycket konstigt. Skit också. Bestämde mej för att hänga tillbaka båda längderna i gäststugan, att en är kortare syns inte där eftersom sängen står framför.

Men vad skulle jag nu ta till köket. Jakten gick vidare. Till rum 2 i gäststugan. Där hängde också ett par vita lite kortare gardiner som jag sytt precis till det rummet. Ner med dom och upp med dom i köket. Puh. Det blev jättefint. Men nu fattas det förstås en i gäststugerummet.

Efter allt pustande och stånkande och stönande och svärande och kliv upp och ner på stolar som i värsta träningspasset fick jag oväntad lust att storstäda köket också. Nu har jag torkat skåp och väggar och socklar och golv. Det riktigt luktar rent.

Man skulle kunna säga att det tog mej hela dan. Om man räknar dagar på mitt vis alltså. Mina dagar är nämligen extremt korta. Efter frukost och sedvanlig promenad är klockan vanligtvis tolv. Och simsalabim är det kväll och jag ligger i sängen och läser halva natten. Sådeså!

Idag var det kö på landsvägen. Vi + ett annat ekipage på fyra personer som gick framför oss. Det händer saker på byn…

Stensamling till salu!

Ibland står någon viktig person på TV och ska uttala sig om något stort och fel och oansvarigt som förekommit på myndigheten eller företaget. Inte sällan säger han eller hon ”Jag lovar att jag ska vända på varenda sten ….” Då säger jag bara: ”Gör inte det!”

Härom dan skulle jag nämligen ta och flytta lite på stenarna som omgärdar mina rabatter. Det växte lite ogräs mellan och det tänkte jag plocka bort. Men alltså … jag fick en chock. Under varje sten låg flera hundra MYROR och lika många vita saker som jag först trodde var maggot efter jag absolut tyckte att även dom rörde sig i en häpnadsväckande hastighet. När jag sansat mig lite insåg jag att det var myrägg som låg alldeles stilla och bara såg äckliga ut. Jag ville bara kräkas, kastade mej ut till förrådet och hämtade min bästa vän… burken med Myrr. Jag satsade ordentligt som synes.

Nu åkte såklart alla stenar bort med en våldsam fart. Och rabatten låg där ensam och öde. Det kommer den att förbli. Den andre personen i hushållet, håller sig i de här lägena lite på sidan och ser ointresserad ut, men jag seeeer nog vad han tänker. Han tänker på vad han sa när jag hämtade alla dom där, enligt mej, fina stenarna i skogen, lastade in dom i Mercan ”Man kan väl för f-n inte skjutsa stenar i en en baklucka!” ”Vad ska du med dom där till?”

Efter en stund när hela framkanten ser ut som små kratrar fyllda med nåt vitt, säger han lite försynt ”Hur ska du nu få stopp på jorden i rabatten?” Det har jag redan räknat ut. Jag avvaktar och plötsligt har gräset växt ända fram till jord-kanten. Då kommer rabatten se ut som sprungen ur en gräsmatta. Kanske är det nu jag får min blommande äng. Den som läst min blogg ett tag minns kanske att jag gjorde en rund och fin odling där det skulle dyka upp blommor av alla de slag. Det var några år sen och det har förstås inte hänt nåt på den fronten. Men, skam den som ger sig, nu är jag på gång. Det kommer att bli fantastiskt ???!!

Nu när jag tänker efter så skulle jag inte ha glatt mej så åt att myrförekomsten framför broa varit så sparsam i år. Jag tänkte att jag hade lyckats otroligt bra med mina utmätningar av viktiga områden där det är tillåtet att röra sig. Nu förstår jag. Så här gick deras konversation till:
– Men va fan, nu är hon här igen. Passa er!
– Äsch, hon kanske bara är här och tittar till sitt hus.
– Inte då. Hon blir kvar. Har du glömt att det är Corona nu. Hon kommer att isolera sig
här hur länge som helst. Vi måste sticka helt enkelt.
– Ja, fast inte så långt. Jag trivs här. Bland tallarna och björkarna och blåbärsriset och
utsikten ner mot sjön.
– Ja men då vet jag. Vi sticker bara en liten bit. Vi tar in i ett stenhus. Det blir jättebra,
varmt på vintern och kallt på sommaren. Och garanterat oinregnbart.

Så till sist. Dagens Sofia… Läste på förstasidan till min morsdagspresenttidning att nu hade Sofias drömmar gått i kras. Herregud, sidan 27 direkt. Snacka om att jag blev lättad när jag läste att det var vad Sofias sa när hon intervjuades om att hennes barn inte skulle ha kunglig status: ”Det blir ju bra för oss, då kan vi göra lite som vi vill, vi kan ju flytta utomlands.” Nu är hon hindrad av coronarestriktionerna…

Och från mej till er alla önskar jag en lyckelig lördag…

Björnen Loffe – sista delen

Nästa morgon var det strålande solsken, det skulle bli en härlig dag och man bestämde på frukosten att idag skulle man vara nere på stranden. Bada, åka båt och äta lunch där nere. När  Emilia och Edvin gick för att hämta sina badkläder, sa Edvin.:
–  Ska vi inte bara kolla lite i skogen. Tänk om han står där idag igen!
–  Ja men då får vi skynda oss, sa Emilia. Mormor och morfar blir jättearga om dom ser att vi går ut i skogen.

De smög iväg längs stigen och blev stående blick stilla när dom fick se Loffe stå lutad mot samma tall som igår. Nu kliade han sig inte utan stod och lutade sig lite nonchalant mot stammen medan han tittade mot huset, som om han väntade på dom.

– Hallå, skrek han. Jag har väntat jättelänge. Vågade inte gå fram ifall ni inte var hemma, men jag stod faktiskt och hoppades att ni skulle titta ut.
– Ja, det är ju faktiskt så att mormor och morfar är så rädda att vi ska råka illa ut ifall din mamma upptäcker att du är hos människorna.
– Det upptäcker hon inte, det kan jag garantera, sa Loffe. Hon har ordnat barnvakt till mej idag. Det är faster Hjördis som ska vakta mej. Men hon är så gammal och sover så mycket så jag väntade tills hon hittat ett bra blåbärsställe för sen vet jag att hon brukar lägga sig och vila på maten när hon ätit sig mätt. Sen stack jag iväg, hon kommer inte att sakna mej förrän om många timmar. Och det bästa är att hon aldrig vågar säga till mamma att jag varit försvunnen utan hon kommer att låtsas att vi varit tillsammans hela dan.
–  Nå, vad ska ni göra idag då?
– Vi ska bada och äta lunch nere vid stranden.
– Låter himla mysigt. Jag hänger med.

Innan dom visste ordet av hade Loffe travat iväg före dem nerför stigen, in på gården och upp på trappan. Där ställde han sig och tittade in genom fönstret tills han upptäckte mormor, då vinkade han och visade alla tänderna i ett belåtet grin.

Mormor kom ut, vred sina händer och sa:

– Men herregud, det är såklart roligt att se dej Loffe, men du förstår jag är orolig för vår säkerhet. Tänk om det skulle hända barnen något. Om din mamma kommer.
– Min mamma kommer inte, jag tänkte hänga med till stranden och göra allt det där som ni ska göra idag.

Barnen såg bedjande på mormor och sa:

– Ssssnälla mormor, han kan väl få följa. Han är så himla rolig att leka med.

Mormor suckade och gick in och gjorde i ordning lunchen. I köket satt morfar och läste tidningen.

– Björnen är här idag igen, jag hade inte hjärta att säga nej till dom. Det är ju så klart ett fantastiskt äventyr att få bada med en björn.
– Ja, vi får väl bara hålla tummarna för att det inte händer något. Och du får nog ta med massor med mat, för jag har en känsla av att den där lille rackaren är en baddare på att äta. Vad äter björnar förresten?
– Ja inte trodde jag då att björnar skulle äta bullar i alla fall. Men dom gick då åt som smör i solsken igår. Så jag tror att vi helt enkelt inte har en aning om vad björnar gillar. Jag tar med mycket av allt så får vi se.

Det blev en otrolig dag på stranden. Barnen och Loffe hade så fantastiskt roligt. Loffe badade inte riktigt som vi människor – han slängde sig, flaxade med armarna, tog massor med vatten i munnen och sprutade ut det över barnen som en fontän. Han simmade med långa starka tag, han dök och hoppade från kanten av bryggan med ett jätteplask. Om och om igen, han verkade aldrig bli trött. De glada skratten ekade bland träden och mormor och morfar kunde inte annat än att tycka att det verkligen var en rolig dag.

När det blev dags för lunch var Loffe förste man på filten, som så klart blev helt blöt där han satt. När mormor öppnade korgen med mat spärrade han upp ögonen, sniffade med nosen och sa

– Aaah, det här verkar jättesmarrigt. Jag tror jag vill ha av allting.

Jodå, han åt verkligen av allting. Dom andra fick skynda sig om dom skulle hinna få något. När det inte fanns en enda liten smula kvar, rapade Loffe, klappade sig på magen och sa
– Tack snälla lilla söta mormor, nu ska det bli skönt med en tupplur efter maten.

Sen la han sig raklång på filten, vilket innebar att ingen annan fick plats, la tassarna på magen och somnade bums. Barnen skrattade åt hans ljudliga snarkningar men till sist blev även dom så trötta så dom somnade dom också, alla tre låg intill varandra och snusade och sov i solskenet.

Efter en halvtimme hoppade Loffe upp och sa att han måste kila. Faster hade nog vaknat nu och börjat vanka omkring för att leta efter honom.

– Vi kan väl träffas i morgon också sa Loffe. Jag ska nog lista ut ett sätt att ta mig iväg hit. Vi ses uppe i skogskanten som vanligt.
– Okey, sa Emilia och gav Loffe en jättekram.
– Jag älskar dej Loffe, sa Edvin när Loffe la sin tass på hans huvud och sa ”Tja, grabben”

Nästa morgon var inte Loffe i skogen. Emilia och Edvin blev ledsna och gick tillbaka till huset med hängande huvud.

– Hans mamma ser väl efter honom idag. Det förstår ni väl att det inte går an att ha en björnunge rännande omkring i skogen alldeles själv, sa mormor. Nu tar vi och åker till Kälarne och handlar lite mat, vi har faktiskt inte en matbit i huset sen igår. Han var otrolig på att äta.

Dagen därpå skulle barnen åka hem. De gick upp i skogen på morgonen men inga spår syntes av Loffe. De tyckte att det var väldigt tråkigt att inte få säga adjö till honom. Mormor och morfar fick lova att de skulle hälsa så mycket ifall han skulle dyka upp igen.

Sommaren tog slut och mormor och morfar stängde sitt sommarhus. När våren kom återvände de. En dag när de krattade löv fick de höra ett ljud bakom huset. När dom tittade upp fick dom se en stor präktig björn som stod och tittade på dom vid hörnet av huset. Han bugade, men när mormor började prata med honom så svarade han inte. Han bara tittade på henne med sina snälla ögon.

Hon förklarade att barnen hade saknat honom så mycket, men att de nu var tillbaka i Östersund. Då trillade en liten tår från hans öga. Sen räckte han fram sin tass till mormor och med en bugning gav han sig iväg.

– Han sa inget, sa morfar. Det kanske är så att det bara är barnbjörnar som kan prata.
– Ja så är det nog, sa mormor. Vi och barnen har varit med om ett under. Vi har faktiskt pratat med en äkta björn.

Och från den dagen kom det varje vår en stor stilig björn fram till huset i Övsjö. Han stod och tittade på mormor och morfar och varje gång när de pratade om barnen så såg han ledsen ut.

Och runt om i byn pratade man ibland om att man sett en björn stryka omkring i skogen. Man sa att en sån där björn nog kunde vara farlig och att det inte kändes bra att han var så nära människorna.

Mormor och morfar sa ingenting.  De visste att ingen skulle tro dom om dom berättade om de där härliga sommardagarna då björnen Loffe lekte med deras barnbarn, åt av mormors bullar, badade, spelade fotboll och, det mest fantastiska av allt, pratade.

Snipp snapp snut, nu är sagan slut

Loffe, en alldeles vanlig björn, del 2

Dom hade kanske spelat en kvart när mormor kom ut på bron, hon hade hört att dom skrattade och hade så roligt. Hon blev alldeles stel när hon såg vad som utspelade sig framför henne. Hon stammade:

–   Vad är det där?
–   Det är Loffe, sa barnen.

Loffe sprang fram till mormor, sträckte fram höger tass, bugade sig och sa:

–    Loffe av släkten Idegran, min sköna.

Emilia och Edvin skakade av skratt, medan mormor såg helt förskräckt ut när hon tog tag i tassen och hälsade. Nu kom även morfar ut – han blev alldeles blek och bestört när han fick se att mormor stod och skakade hand med en liten björn.

Emilia skyndade sig att förklara att de hade träffat björnen när de gick i skogen, och att han så gärna ville följa med dom hem och sparka boll. Han hade aldrig spelat fotboll förut och han ville så gärna lära sig.

–   Ja men herregud barn, ni förstår väl att det här kan vara farligt. Är det en björnunge? Var är hans mamma i så fall, sa mormor. Tänk om hon kommer hit och letar honom, då kan vi hälsa hem allihop, det är då ett som är säkert.

–   Äsch, sa Loffe, oroa dej inte för det lilla mormor. Min mamma och min syster tror faktiskt att dom har slarvat bort mej i skogen. Dom håller på att leta för fullt uppe vid Rödfloden, det var där jag stack ifrån dom för flera timmar sen. Nu fortsätter vi lira.

Morfar hummade lite, sen satte sig han och mormor på trappen och tittade på. Det var faktiskt roligt att se dem ha så kul tillsammans. Det här blir en historia som ingen kommer att tro på, tänkte mormor och bestämde sig för att hon skulle sluta oroa sig och gå in och hämta lite fika.

–   Fika, sa Loffe, va e de?
–   Ja det blir nog saft och bullar, sa Edvin
–   Perfekt, jag tror bestämt att jag gillar kraft och rullar, sa Loffe.

Helt utmattade efter matchen la dom sig alla tre i gräset och mumsade på fikat. Loffe blev alldeles galen i mormors bullar. Han ropade till henne:

–   Mormor, om du har fler såna här på lager så kommer jag gärna tillbaka i morgon.
–   Nej nej, sa mormor, ni får äta upp alla jag har idag. Hon var livrädd att han skulle komma tillbaka nästa dag.

När dom hade vilat ganska länge sa Loffe att han kanske måste gå till skogs och se om han såg sin mamma nånstans. Han lommade iväg sen han tackat Emilia och Edvin för att han hade fått lära sig att lira boll och mormor för hennes fantastiska bullar.

Emilia och Edvin var lite nyfikna på hur Loffes mamma såg ut. Dom följde efter honom en bit och såg hur han ställde sig vid samma träd som på morgonen. Efter ett tag kom en stor björnhona och ytterligare en liten björn.

–   Är det här du gömmer dig din olydiga unge, sa hon ilsket.
–   Vadå gömmer mig, det är ju ni som har sprungit ifrån mej sa Loffe med ledsen röst.
–   Snacka inte såna dumheter, jag har ju sagt att du inte får smita iväg. Jag och din syster har letat efter dej i flera timmar nu. Du försvann ju när vi var på Rödfloden, sen har vi inte sett skymten av dej. Vi skulle ju kolla om det blir några hjortron i år och så sticker du bara. Fy skäms på dej. Nu ska vi gå hem.

Loffe lommade iväg och Emilia och Edvin gick tillbaka hem. De kunde inte sluta prata om hur roligt dom hade haft det. Tänk att ha fått spela fotboll med en björn. Mormor och morfar var tvungna att hålla med, dom sa än en gång att det här kommer ingen att tro på när vi berättar det.

–  Men, sa mormor, det får inte upprepas. Att vi klarade oss idag var nog bara tur. Mamman är nog i krokarna och letar sin unge och om hon upptäcker honom här hos oss kan det sluta illa för oss alla.

forts… följer

Björnfrossa? Nejdå…

Nu kan man läsa i tidningen om alla björnmöten och det känns spännande och läskigt och roligt och allt möjligt. Då kom jag på att jag när barnbarnen var små skrev en saga om Björnen Loffe. Jag tänkte att den kanske kan vara något att läsa även om vi förmodligen är för gamla för sånt. Här kommer del 1:

SAGAN OM BJÖRNEN LOFFE, del 1

Det skulle bli en spännande vecka. Emilia och Edvin var hos mormor och morfar i Övsjö utan sina föräldrar för första gången.

Nu var det frukost och man började prata om vad man skulle göra den första dagen. Emilia tyckte att dom först av allt skulle gå och titta på älghuvudet, det var liksom en tradition. Älghuvudet hade legat i en myrstack i 7-8 år – jägarna gör så för att myrorna ska äta upp allt som finns runt huvudet så att det till sist blir bara hornet kvar. Förra året fanns bara tänderna och hornet kvar, mindes Emilia.

Emilia och Edvin gick utanför hagen och längs stigen upp genom skogen. Plötsligt stannade dom till när dom hörde ett konstigt ljud. När dom tittade upp fick dom se en liten björn som stod och lutade sig mot en tallstam och kliade ryggen – medan han hela tiden gav upp små fnissande skratt, som om han blev kittlad av någon.

Emilia tog Edvin i handen och skulle sakta börja gå bakåt (det hade hon nämligen hört någon berätta att man skulle göra när man mötte en björn) när björnen plötsligt tilltalade dom:

–   Hej, vilka är ni?

Förstummade tvärstannade de på stigen – Kunde björnar prata? Det var det ingen som hade sagt.

–   Jag heter Emilia och det här är min lillebror Edvin.
–   Schyst jag heter Loffe och jag är en björnunge av ätten Idegran, sa björnungen.
–   Hur gammal är du?
–   Jag är 1,5 år.
–   Då är du väldigt stor för din ålder, sa Emilia.
–   Okey och vart är ni på väg då?
–   Vi tänkte faktiskt bara ta oss en liten promenad på stigen här och titta på älghuvudet.
–   Äsch, det gamla huvudet är väl inte mycket att kolla på. Kan vi inte hitta på nåt roligare tillsammans, sa Loffe.
–   Vi kanske kunde spela fotboll, sa Edvin.
–   Dumsnut, björnar kan väl inte spela fotboll, sa Emilia.
–   Inte, det var det dummaste jag har hört, sa Loffe. Jag kan allt möjligt. Förresten vad är ”att spela fotboll?”
–   Följ med oss till mormor och morfar, dom bor bara här bredvid. Dom har en fotbollsplan. Vi kan lära dej, sa Edvin, som nu äntligen fick en kompis att spela med. Han hade frågat Emilia flera gånger om dom inte kunde spela lite boll men hon var inte så sugen på det. Morfar ville gärna men han hade ju så ont i höften så han kunde inte kasta sig och ge allt. Mormor ville nog väldigt gärna, men hon var faktiskt ganska dålig på det. Och dessutom blev hon så fort trött, hon sa hela tiden ”Nej men nu tar vi och sätter oss och vilar”. Nej, Edvin såg verkligen fram emot att få en killkompis att spela med.

Alla tre gav sig iväg fram till huset där dom plockade fram bollen. Loffe var helt vild, han sprang som en tok, klatschade till bollen med endera foten eller tassen, fastän Edvin hela tiden talade om för honom att man inte fick använda handen för då blev det hands. Loffe gjorde klacksparkar, nickar, han snurrade runt i luften, vände och kickade till bollen. Och otroligt nog, fast det verkade som att han inte siktade ett dugg, så prickade han mål förvånansvärt ofta.

forts följer

Jag drömmer om …

Till flydda dagar återgår min tanke än så gärna. Till dagar då jag satt här på Lantstället och drömde om prunkande rabatter, svällande pallkragar och jordgubbsskördar som räckte till mer än att stoppa en och annan i munnen.

Va löjligt… vad skulle det spela för roll hur mina rabatter ser ut? Nu drömmer jag om helt andra saker.

Jag drömmer om att jag åker in till stan, slänger i en tvättmaskin och trippar ner till Centrum. Där bläddrar jag omkring på klädstängerna, tittar och känner och funderar om jag verkligen inte behöver en kjol till? Sen har jag stämt träff med en kompis på ett fik och där sitter vi och pratar hur länge som helst och vi har det så mysigt.

Och sen på kvällen har vi bokat bord på en restaurang. Det är tätt mellan borden så att man kan tjyvlyssna på vad dom andra säger. Man kan välja och vraka på menyn och när man bestämt och beställt får man ett glas vin som man kan sippa på under tiden. Och kanske får grannen in sin mat. Det luktar himmelskt och jag viskar ”Vad tog dom? Det där skulle jag också ha velat ha!” Men det gör ingenting, när jag får min mat så tycker jag att det är så gott och så härligt att slippa laga själv.

Och sen nästa dag åker jag tillbaka ut till landet och ut till fåglarne och då tycker jag dom kvittrar vackrare än dan innan och jag tycker att alla mina blommor är så fina och att jag har det så bra.

Jag drömmer också att jag en solig dag kallar till Sommarfest. Grannarna kommer, vi dricker bubbel, grillar, skrattar och pratar. Och sen frampå kvällen spelar vi kubb. Och det är så spännande så man skriker när motståndarnas kubbar rasar.

Vadå, man får väl drömma?