Björnfrossa? Nejdå…

Nu kan man läsa i tidningen om alla björnmöten och det känns spännande och läskigt och roligt och allt möjligt. Då kom jag på att jag när barnbarnen var små skrev en saga om Björnen Loffe. Jag tänkte att den kanske kan vara något att läsa även om vi förmodligen är för gamla för sånt. Här kommer del 1:

SAGAN OM BJÖRNEN LOFFE, del 1

Det skulle bli en spännande vecka. Emilia och Edvin var hos mormor och morfar i Övsjö utan sina föräldrar för första gången.

Nu var det frukost och man började prata om vad man skulle göra den första dagen. Emilia tyckte att dom först av allt skulle gå och titta på älghuvudet, det var liksom en tradition. Älghuvudet hade legat i en myrstack i 7-8 år – jägarna gör så för att myrorna ska äta upp allt som finns runt huvudet så att det till sist blir bara hornet kvar. Förra året fanns bara tänderna och hornet kvar, mindes Emilia.

Emilia och Edvin gick utanför hagen och längs stigen upp genom skogen. Plötsligt stannade dom till när dom hörde ett konstigt ljud. När dom tittade upp fick dom se en liten björn som stod och lutade sig mot en tallstam och kliade ryggen – medan han hela tiden gav upp små fnissande skratt, som om han blev kittlad av någon.

Emilia tog Edvin i handen och skulle sakta börja gå bakåt (det hade hon nämligen hört någon berätta att man skulle göra när man mötte en björn) när björnen plötsligt tilltalade dom:

–   Hej, vilka är ni?

Förstummade tvärstannade de på stigen – Kunde björnar prata? Det var det ingen som hade sagt.

–   Jag heter Emilia och det här är min lillebror Edvin.
–   Schyst jag heter Loffe och jag är en björnunge av ätten Idegran, sa björnungen.
–   Hur gammal är du?
–   Jag är 1,5 år.
–   Då är du väldigt stor för din ålder, sa Emilia.
–   Okey och vart är ni på väg då?
–   Vi tänkte faktiskt bara ta oss en liten promenad på stigen här och titta på älghuvudet.
–   Äsch, det gamla huvudet är väl inte mycket att kolla på. Kan vi inte hitta på nåt roligare tillsammans, sa Loffe.
–   Vi kanske kunde spela fotboll, sa Edvin.
–   Dumsnut, björnar kan väl inte spela fotboll, sa Emilia.
–   Inte, det var det dummaste jag har hört, sa Loffe. Jag kan allt möjligt. Förresten vad är ”att spela fotboll?”
–   Följ med oss till mormor och morfar, dom bor bara här bredvid. Dom har en fotbollsplan. Vi kan lära dej, sa Edvin, som nu äntligen fick en kompis att spela med. Han hade frågat Emilia flera gånger om dom inte kunde spela lite boll men hon var inte så sugen på det. Morfar ville gärna men han hade ju så ont i höften så han kunde inte kasta sig och ge allt. Mormor ville nog väldigt gärna, men hon var faktiskt ganska dålig på det. Och dessutom blev hon så fort trött, hon sa hela tiden ”Nej men nu tar vi och sätter oss och vilar”. Nej, Edvin såg verkligen fram emot att få en killkompis att spela med.

Alla tre gav sig iväg fram till huset där dom plockade fram bollen. Loffe var helt vild, han sprang som en tok, klatschade till bollen med endera foten eller tassen, fastän Edvin hela tiden talade om för honom att man inte fick använda handen för då blev det hands. Loffe gjorde klacksparkar, nickar, han snurrade runt i luften, vände och kickade till bollen. Och otroligt nog, fast det verkade som att han inte siktade ett dugg, så prickade han mål förvånansvärt ofta.

forts följer

Publicerat av

barbro

2 reaktioner till “Björnfrossa? Nejdå…”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *