Loffe, en alldeles vanlig björn, del 2

Dom hade kanske spelat en kvart när mormor kom ut på bron, hon hade hört att dom skrattade och hade så roligt. Hon blev alldeles stel när hon såg vad som utspelade sig framför henne. Hon stammade:

–   Vad är det där?
–   Det är Loffe, sa barnen.

Loffe sprang fram till mormor, sträckte fram höger tass, bugade sig och sa:

–    Loffe av släkten Idegran, min sköna.

Emilia och Edvin skakade av skratt, medan mormor såg helt förskräckt ut när hon tog tag i tassen och hälsade. Nu kom även morfar ut – han blev alldeles blek och bestört när han fick se att mormor stod och skakade hand med en liten björn.

Emilia skyndade sig att förklara att de hade träffat björnen när de gick i skogen, och att han så gärna ville följa med dom hem och sparka boll. Han hade aldrig spelat fotboll förut och han ville så gärna lära sig.

–   Ja men herregud barn, ni förstår väl att det här kan vara farligt. Är det en björnunge? Var är hans mamma i så fall, sa mormor. Tänk om hon kommer hit och letar honom, då kan vi hälsa hem allihop, det är då ett som är säkert.

–   Äsch, sa Loffe, oroa dej inte för det lilla mormor. Min mamma och min syster tror faktiskt att dom har slarvat bort mej i skogen. Dom håller på att leta för fullt uppe vid Rödfloden, det var där jag stack ifrån dom för flera timmar sen. Nu fortsätter vi lira.

Morfar hummade lite, sen satte sig han och mormor på trappen och tittade på. Det var faktiskt roligt att se dem ha så kul tillsammans. Det här blir en historia som ingen kommer att tro på, tänkte mormor och bestämde sig för att hon skulle sluta oroa sig och gå in och hämta lite fika.

–   Fika, sa Loffe, va e de?
–   Ja det blir nog saft och bullar, sa Edvin
–   Perfekt, jag tror bestämt att jag gillar kraft och rullar, sa Loffe.

Helt utmattade efter matchen la dom sig alla tre i gräset och mumsade på fikat. Loffe blev alldeles galen i mormors bullar. Han ropade till henne:

–   Mormor, om du har fler såna här på lager så kommer jag gärna tillbaka i morgon.
–   Nej nej, sa mormor, ni får äta upp alla jag har idag. Hon var livrädd att han skulle komma tillbaka nästa dag.

När dom hade vilat ganska länge sa Loffe att han kanske måste gå till skogs och se om han såg sin mamma nånstans. Han lommade iväg sen han tackat Emilia och Edvin för att han hade fått lära sig att lira boll och mormor för hennes fantastiska bullar.

Emilia och Edvin var lite nyfikna på hur Loffes mamma såg ut. Dom följde efter honom en bit och såg hur han ställde sig vid samma träd som på morgonen. Efter ett tag kom en stor björnhona och ytterligare en liten björn.

–   Är det här du gömmer dig din olydiga unge, sa hon ilsket.
–   Vadå gömmer mig, det är ju ni som har sprungit ifrån mej sa Loffe med ledsen röst.
–   Snacka inte såna dumheter, jag har ju sagt att du inte får smita iväg. Jag och din syster har letat efter dej i flera timmar nu. Du försvann ju när vi var på Rödfloden, sen har vi inte sett skymten av dej. Vi skulle ju kolla om det blir några hjortron i år och så sticker du bara. Fy skäms på dej. Nu ska vi gå hem.

Loffe lommade iväg och Emilia och Edvin gick tillbaka hem. De kunde inte sluta prata om hur roligt dom hade haft det. Tänk att ha fått spela fotboll med en björn. Mormor och morfar var tvungna att hålla med, dom sa än en gång att det här kommer ingen att tro på när vi berättar det.

–  Men, sa mormor, det får inte upprepas. Att vi klarade oss idag var nog bara tur. Mamman är nog i krokarna och letar sin unge och om hon upptäcker honom här hos oss kan det sluta illa för oss alla.

forts… följer

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *