Björnen Loffe – sista delen

Nästa morgon var det strålande solsken, det skulle bli en härlig dag och man bestämde på frukosten att idag skulle man vara nere på stranden. Bada, åka båt och äta lunch där nere. När  Emilia och Edvin gick för att hämta sina badkläder, sa Edvin.:
–  Ska vi inte bara kolla lite i skogen. Tänk om han står där idag igen!
–  Ja men då får vi skynda oss, sa Emilia. Mormor och morfar blir jättearga om dom ser att vi går ut i skogen.

De smög iväg längs stigen och blev stående blick stilla när dom fick se Loffe stå lutad mot samma tall som igår. Nu kliade han sig inte utan stod och lutade sig lite nonchalant mot stammen medan han tittade mot huset, som om han väntade på dom.

– Hallå, skrek han. Jag har väntat jättelänge. Vågade inte gå fram ifall ni inte var hemma, men jag stod faktiskt och hoppades att ni skulle titta ut.
– Ja, det är ju faktiskt så att mormor och morfar är så rädda att vi ska råka illa ut ifall din mamma upptäcker att du är hos människorna.
– Det upptäcker hon inte, det kan jag garantera, sa Loffe. Hon har ordnat barnvakt till mej idag. Det är faster Hjördis som ska vakta mej. Men hon är så gammal och sover så mycket så jag väntade tills hon hittat ett bra blåbärsställe för sen vet jag att hon brukar lägga sig och vila på maten när hon ätit sig mätt. Sen stack jag iväg, hon kommer inte att sakna mej förrän om många timmar. Och det bästa är att hon aldrig vågar säga till mamma att jag varit försvunnen utan hon kommer att låtsas att vi varit tillsammans hela dan.
–  Nå, vad ska ni göra idag då?
– Vi ska bada och äta lunch nere vid stranden.
– Låter himla mysigt. Jag hänger med.

Innan dom visste ordet av hade Loffe travat iväg före dem nerför stigen, in på gården och upp på trappan. Där ställde han sig och tittade in genom fönstret tills han upptäckte mormor, då vinkade han och visade alla tänderna i ett belåtet grin.

Mormor kom ut, vred sina händer och sa:

– Men herregud, det är såklart roligt att se dej Loffe, men du förstår jag är orolig för vår säkerhet. Tänk om det skulle hända barnen något. Om din mamma kommer.
– Min mamma kommer inte, jag tänkte hänga med till stranden och göra allt det där som ni ska göra idag.

Barnen såg bedjande på mormor och sa:

– Ssssnälla mormor, han kan väl få följa. Han är så himla rolig att leka med.

Mormor suckade och gick in och gjorde i ordning lunchen. I köket satt morfar och läste tidningen.

– Björnen är här idag igen, jag hade inte hjärta att säga nej till dom. Det är ju så klart ett fantastiskt äventyr att få bada med en björn.
– Ja, vi får väl bara hålla tummarna för att det inte händer något. Och du får nog ta med massor med mat, för jag har en känsla av att den där lille rackaren är en baddare på att äta. Vad äter björnar förresten?
– Ja inte trodde jag då att björnar skulle äta bullar i alla fall. Men dom gick då åt som smör i solsken igår. Så jag tror att vi helt enkelt inte har en aning om vad björnar gillar. Jag tar med mycket av allt så får vi se.

Det blev en otrolig dag på stranden. Barnen och Loffe hade så fantastiskt roligt. Loffe badade inte riktigt som vi människor – han slängde sig, flaxade med armarna, tog massor med vatten i munnen och sprutade ut det över barnen som en fontän. Han simmade med långa starka tag, han dök och hoppade från kanten av bryggan med ett jätteplask. Om och om igen, han verkade aldrig bli trött. De glada skratten ekade bland träden och mormor och morfar kunde inte annat än att tycka att det verkligen var en rolig dag.

När det blev dags för lunch var Loffe förste man på filten, som så klart blev helt blöt där han satt. När mormor öppnade korgen med mat spärrade han upp ögonen, sniffade med nosen och sa

– Aaah, det här verkar jättesmarrigt. Jag tror jag vill ha av allting.

Jodå, han åt verkligen av allting. Dom andra fick skynda sig om dom skulle hinna få något. När det inte fanns en enda liten smula kvar, rapade Loffe, klappade sig på magen och sa
– Tack snälla lilla söta mormor, nu ska det bli skönt med en tupplur efter maten.

Sen la han sig raklång på filten, vilket innebar att ingen annan fick plats, la tassarna på magen och somnade bums. Barnen skrattade åt hans ljudliga snarkningar men till sist blev även dom så trötta så dom somnade dom också, alla tre låg intill varandra och snusade och sov i solskenet.

Efter en halvtimme hoppade Loffe upp och sa att han måste kila. Faster hade nog vaknat nu och börjat vanka omkring för att leta efter honom.

– Vi kan väl träffas i morgon också sa Loffe. Jag ska nog lista ut ett sätt att ta mig iväg hit. Vi ses uppe i skogskanten som vanligt.
– Okey, sa Emilia och gav Loffe en jättekram.
– Jag älskar dej Loffe, sa Edvin när Loffe la sin tass på hans huvud och sa ”Tja, grabben”

Nästa morgon var inte Loffe i skogen. Emilia och Edvin blev ledsna och gick tillbaka till huset med hängande huvud.

– Hans mamma ser väl efter honom idag. Det förstår ni väl att det inte går an att ha en björnunge rännande omkring i skogen alldeles själv, sa mormor. Nu tar vi och åker till Kälarne och handlar lite mat, vi har faktiskt inte en matbit i huset sen igår. Han var otrolig på att äta.

Dagen därpå skulle barnen åka hem. De gick upp i skogen på morgonen men inga spår syntes av Loffe. De tyckte att det var väldigt tråkigt att inte få säga adjö till honom. Mormor och morfar fick lova att de skulle hälsa så mycket ifall han skulle dyka upp igen.

Sommaren tog slut och mormor och morfar stängde sitt sommarhus. När våren kom återvände de. En dag när de krattade löv fick de höra ett ljud bakom huset. När dom tittade upp fick dom se en stor präktig björn som stod och tittade på dom vid hörnet av huset. Han bugade, men när mormor började prata med honom så svarade han inte. Han bara tittade på henne med sina snälla ögon.

Hon förklarade att barnen hade saknat honom så mycket, men att de nu var tillbaka i Östersund. Då trillade en liten tår från hans öga. Sen räckte han fram sin tass till mormor och med en bugning gav han sig iväg.

– Han sa inget, sa morfar. Det kanske är så att det bara är barnbjörnar som kan prata.
– Ja så är det nog, sa mormor. Vi och barnen har varit med om ett under. Vi har faktiskt pratat med en äkta björn.

Och från den dagen kom det varje vår en stor stilig björn fram till huset i Övsjö. Han stod och tittade på mormor och morfar och varje gång när de pratade om barnen så såg han ledsen ut.

Och runt om i byn pratade man ibland om att man sett en björn stryka omkring i skogen. Man sa att en sån där björn nog kunde vara farlig och att det inte kändes bra att han var så nära människorna.

Mormor och morfar sa ingenting.  De visste att ingen skulle tro dom om dom berättade om de där härliga sommardagarna då björnen Loffe lekte med deras barnbarn, åt av mormors bullar, badade, spelade fotboll och, det mest fantastiska av allt, pratade.

Snipp snapp snut, nu är sagan slut

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *