När man absolut inte har nåt att göra …

Här kommer en rapport från en uttråkad, glädjelös, opåhittig (okej bara lite då)trälig och järalös kvinna i riskgrupp:

Sen en tid tillbaka har jag märkt att ljuset blinkar när jag sitter i köket. Efter att ha uteslutit hjärnblödning, synförändring eller inbillade tics kom jag på att det var fel på kökslampan. Den fina gamla skomakarlampan kanske har ett elfel. Inte bra alls. Den måste bytas.

Otroligt nog (jag är duktig på att forsla bort saker) har jag behållit en lampa som vi hade i köket förut. Den är så fin, vit med blå blommor på porslinsskärmen. Den inköptes då köket var blått och vitt. Något jag tyckte måste ändras när jag satte upp ett nytt kakel med små mosaikbitar i ljusa pastellfärger. Då tyckte jag det passade att jag skulle köra på turkos. Nya gardiner åt turkoshållet och två blomkrukor som var väldigt turkosa.

Lampan blev uppsatt och funkade. Men då passade såklart inte gardinerna. Nu började jakten på gardiner. Ute i gäststugan satt en (!) jättefin vit gardin. Varför endast en har jag glömt. Maken hittade jag i alla fall i min gardinkista. Där låg också två korta bitar av samma tyg. Undras var jag hade haft dom? Nåja, jag putsade fönster och hängde upp… det var bara det att dom inte var lika långa. Där kom förklaringen till småbitarna, men varför var dom inte lika långa? Jag gör så mycket konstigt. Skit också. Bestämde mej för att hänga tillbaka båda längderna i gäststugan, att en är kortare syns inte där eftersom sängen står framför.

Men vad skulle jag nu ta till köket. Jakten gick vidare. Till rum 2 i gäststugan. Där hängde också ett par vita lite kortare gardiner som jag sytt precis till det rummet. Ner med dom och upp med dom i köket. Puh. Det blev jättefint. Men nu fattas det förstås en i gäststugerummet.

Efter allt pustande och stånkande och stönande och svärande och kliv upp och ner på stolar som i värsta träningspasset fick jag oväntad lust att storstäda köket också. Nu har jag torkat skåp och väggar och socklar och golv. Det riktigt luktar rent.

Man skulle kunna säga att det tog mej hela dan. Om man räknar dagar på mitt vis alltså. Mina dagar är nämligen extremt korta. Efter frukost och sedvanlig promenad är klockan vanligtvis tolv. Och simsalabim är det kväll och jag ligger i sängen och läser halva natten. Sådeså!

Idag var det kö på landsvägen. Vi + ett annat ekipage på fyra personer som gick framför oss. Det händer saker på byn…

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *