Strövtåg i bortbygden

Tänk ändå vad det är roligt att besöka nya platser, man får se så mycket och man får så mycket inspiration. Under Växjö-strövtågen såg jag en massa saker som jag kan göra om hos mej. Den andre personen i hushållet började irra med blicken och jag riktigt såg hur han behärskade sig för att inte sätta bägge händerna för öronen för att slippa höra mina glada utrop: ”Sådär ska jag också göra!” ”Jamen en sån där kan jag ju ha hemma!” ”Det kommer att passa bra till höger om broa!”

En dag vandrade vi i en skog där vissa områden var iordningställda för att få olika bisorter att trivas (uppenbarligen finns det jättemånga olika bin, min brist på allmänbildning saknar gränser,,,) Där fanns så många fina träd, bok och ek och stora var dom också. Här och där hade dom fällt stora stockar som bara låg där och skulle vara lekplats för bina (här gissar jag). Men fina var dom, med mossa på.

Så nu är min plan att jag ska släpa fram en sån där stock och den ska bara ligga där och se mysig ut, mjuk och mossig och gammal … som jag!

Och bäst när jag gick där så kom jag ihåg när jag gick i småskolan och vi fick låna böcker av snälla fröken. Varje vecka lånade jag samma bok. Den handlade om just en gammal trästock som var förvillande lik en drake eftersom vissa grenar var kvar längst fram. Om jag inte minns fel så var det en prinsessa som lekte där med en kompis. Och en vacker dag blev stocken en drake som lyfte och flög iväg med barnen. Jag älskade boken så mycket, den var så tummad och hade inga pärmar så till slut sa Snäll-fröken Ella att jag kunde få boken. Lycka! Jag har kvar den fortfarande.

Nu tror jag väl inte att det blir nån flygtur. Hur skulle det se ut med reserestriktionerna, tänk om vi måste nödlanda i Norge!!! Och inte har jag hittat nån stock än heller, dom som jag ser när jag spanar efter nåt att ta hem och äta från skogen, ser inte ut att vara flyttbara. Men fina är dom. Vad är det med mej och mossa?

Och idag är det söndag och regnigt och kallt. Passar bra att elda brasa och göra det jag är bäst på; lösa korsord, läsa, sticka, lägga patiens. Det kallas Sköna Söndag!

Se Sundbyberg och sedan dö …

Det fanns en schlager som hette så, för lllllänge sen. Hela sommaren då jag haft huvudet fullt av covid-varningar och orosmoln har jag grunnat på hur jag skulle ta mej iväg för att besöka två av mina barn som ändrat sina liv på ett radikalt sätt. En har ny lägenhet i Täby och en har flyttat från storstan till Växjö. Och inget av dessa tillstånd har jag fått kolla på. Nyfiken som en tok och rädd för följderna har jag följt deras boende och liv i bilder och ord.

Men nu jäklar gav vi oss iväg på långresa. Det blev 210 mil på 7 dagar. Men å va roligt! Tänk att få träffa dom! Tänk att få se hur dom bor! Vi har inte sökt upp folksamlingar och köpcentrum men tänk att få gå omkring bland liiite folk! Tänk att få fika och äta lunch! Och överallt kände jag mej väldigt trygg ur smitt-synpunkt. Alla höll avstånd och betedde sig på ett mycket respektfullt sätt. Det var lite annat än mina dagar på Lantstället där sommaren har varit olidligt torftig på besök.

Så nu kan jag faktiskt om inte dö så i alla fall känna mej lugn. Jag vet var dom sitter när vi pratar i telefon, jag vet åt vilket håll dom går när dom ska på jobbet, ja ni vet … allt sånt som man kan sitta och fundera över när man inte har nåt att göra.

Åter till hembygden har jag så smått börjat fundera på om jag har nåt att göra alls. Vad ska jag göra nu mer än att så småningom börja plocka bort lite växter, en del har faktiskt antagit en väldigt höstliknande ton och ett smådesperat utseende. Dom mår inte bra helt enkelt.

Idag ska jag i alla fall ha Skördefest. På mina kryddor. De har jag faktiskt lyckats väldigt bra med i år. Nu ska jag göra små buketter av oregano, rosmarin och salvia. Dom ska hänga i taket och torka. Och tänk så precis, i Växjö köpte jag små burkar som jag ska ha dom i när dom är torra och fina. Basilika, persilja och gräslök ska jag frysa in och ta fram när mörkret faller hemma på min gata i stan.

Ja och så kom jag just på att det är fredag. Härligt, då kan jag myyyysa hela eftermiddan.

Skvaller är härligt …

Ja jag säger då det … morsdagspresenten i form av Svensk Damtidning börjar nu ta slut. Men oj, vad man fått veta den här sommaren. Så roligt med lite skvaller…

Jag har t ex förstått att prinsessan Sofia numera är den mest klart lysande stjärnan i kungahuset, de som tillhör riskgruppen har väl ingen sett till sen i mars. Jo förresten, en person har det… hon mötte kungen och drottningen på en promenad bland Ölands ekklädda skogar. Dom var ute med hunden (precis som vanligt folk alltså) och hör och häpna … drottningen var klädd i en träningsoverall modell 1980, turkos och med en liten rosa keps. … och hon var så rar och trevlig.

Nej Sofia är den som syns och märks. Hon är numera kronprinsessans enda stöd i livet ??? Dom syns på en bergsknalle nånstans och det kan man ju förstå att S höll i V så att hon inte skulle dratta ner.

Annars har jag noterat att där det förut var kort från glada mingelfester och härliga vernissager i Stockholms innerstad numera är intet. Då kunde man ju få en hint om vem som var tillsammans med vem nu för tiden, nåt som man vanligtvis inte har en aaaning om…. vaaad hade hon på sig? Nu är det i Skåne man firar olika evenemang. Där räds man tydligen inga farsoter. Det är greven hit och slottsherren dit (dom har ofta röda byxor gubbarna) och deras tjusiga fruar är så där lagom ledigt klädda – en kavaj och förstås en Hermés-halsduk lite nonchalant knuten runt den raka och aristokratiska halsen. Man har förstås inte hört talas om en enda av dom. Måste i alla fall finns en herrans massa slott i Skåne.

Och sen på slutet blev det riktigt roligt. Då visade man två helsidor med bilder från Premiären på Skywalk med James Bond från 2012. Fantastiskt!

På bilden ser du stigen där jag dagligen synes vandra. Bärandes en hink som snabbt fylls med fina stora och goda blåbär. Jag är en riktig samlare jag.

Härlig onsdag på er!

Semester … vad gör man?

Lystet, nyfiket och fylld av spänd förväntan lyssnar jag på intervjuer om hur folk ska tillbringa sin semester detta djävulens år. Dom är glada och lyckliga, det tror jag det, minns hur man längtade efter semester när man jobbade. Hur man gjorde upp planer och berättade om dom för alla som orkade lyssna i lunchrummet.

Nu hör jag på råden:

”Jag ska ha HEMester. Vara hemma och skrota på. Kanske fixa några hyllor i förrådet. Cykla omkring i närområdet. Beställa hem mat så jag slipper laga så mycket. Spela spel. Läsa många böcker. Helt enkelt Bara Vara.”

Jojo. Check på allt! Fast jag skulle förstås föredra BORTemester. Men annars kunde jag inte sagt det bättre själv.

Skrota på – det är mitt förnamn. En och annan hylla har blivit uppsatt och vi har slängt en massa onödigt som skräpar i förrådet.

Cykla törs jag inte längre, jag är så kalvig (jämtländskt uttryck!) så jag är säker på att jag, om inte sen så direkt när jag ska kliva upp på trampan, och definitivt när jag ska kliva ner, tappar fotfästet och slår huvet i landsvägen. Fast förmodligen kör jag väl för nära vägkanten och då tippar jag direkt. Jag tar promenader i närområdet i stället.

Beställa hem mat. Jojo, det har jag gjort sen mars. Och det är ju väldigt praktiskt för den som tycker det är jobbigt att springa omkring i affären och skynda sej hem med kassarna och snabba sig att få till lite middag innan familjen svälter ihjäl. För mig är mathandlingen en höjdpunkt, jag har ingen brådska, går omkring och kollar och spanar och får inspiration till nya djärva maträtter. Nu hämtar jag på lastkajen och påsinnehållet kan ibland skilja sig en del från det jag skrivit på notan. Felet är helt och hållet mitt förstås, jag kan ju inte utgå från att dom är tankeläsare. Men på det hela har det fungerat alldeles utmärkt. Jag skulle förstås också önska att jag slapp laga maten nån gång. Men man kan inte få allt.

Spela spel gör jag förstås. Med mej själv. Det blir minst 3 patienser av varje sort innan jag lägger mej. Jag har märkt att jag lägger mej senare och senare. Är väl så utvilad efter alla lugna dagar så jag behöver ingen sömn.

Läsa böcker. Jo jag tackar. Vet inte hur många jag plöjt i sommar. Biblioteket ställer ut en påse som jag hämtar. Det har varit jättehärligt.

Och uttrycket ”Att Bara Vara”, det behärskar jag numera till fulländning.

På bilden ses en myrstack i min smak. Den är täckt av lingonris så man ser inte hur myrorna irrar omkring. Kan tänka mej att dom säger till varann: ”Tänk va tur att vi får bo så här fint, så lummigt och skönt, och svalt är det också…”

Och idag är det söndag och det vet man ju sen länge att det är en Vilodag….