I denna ljufva Höstens tid …

Idag är vädret strålande, i alla fall som det ser ut här från mitt fönster. Det blåser lite, eller ganska mycket faktiskt, men har man mössa så känns det säkert ok. Jag ska gå ut bara jag får tid…. (hihi).

Först måste jag tala om hur mycket jag retat upp mej över Högskoleprovet. Jag råkar ha 3 barnbarn som blir drabbade av konstiga, stelbenta, diskutabla och irrelevanta bestämmelser. Vårprovet blev inställt och det kan man ju ha viss förståelse för eftersom pandemin just hade startat. Men sen ställdes även höstens prov in. Efter, får man förmoda, massiv kritik beslöt man att provet skulle genomföras, men bara för vissa.

Nu var det ungdomar utan tidigare provresultat som skulle få chansen. Jodå, dom skulle logga in sig kl 0700, sitta och vänta till 0800 på att slumpvis bli utvalda. Det gällde inte för alla alltså. Kl 0800 en fredag, då är det väl meningen att ungdomarna ska gå i skola? Och varför kunde inte alla, som ändå var en begränsad skara, beredas plats? Nej för det var just det, det fanns inte plats…. En lördag …I en stad? Hur svårt kan det vara? Och, när dom som har tur ska skriva provet i oktober så är det på papper?? Va! Nuförtiden kan man inte parkera bilen, betala en räkning, köpa en tvål på Åhléns, legitimera sig både här och där om man inte använder sig av mobila tjänster. Men ett prov för ungdomar 2020, det ska ske genom att man kopierar upp och lämnar ut papperskopior.Jag bara säger det … BEDRÖVLIGT DÅLIGT!

Så, nu var det sagt. Nu övergår jag till att kommentera dagens DAG. Som är Janssons??? Ingen närmare beskrivning ges men jag utgår från att det inte är bara alla Jansonar som får fira idag utan det är väl maträtten, som jag tycker väldigt mycket om.

Nu råkar jag veta, med hänvisning till min gedigna kunskap och erfarenhet av den svenska husmans-kosten att det inte är lämpligt att göra Jansson så här tidigt på hösten. Potatisen har för mycket stärkelse i sig, tror jag. Jag har inte försökt mej på det efter att för över 30 år sen ha bjudit min svärmor och hennes syrra på middag. Jag skulle servera Jansson. Bara det var ju jättekonstigt. Det var höst och alla satt med kniv och gaffel beredda, hungrande efter att få sätta tänderna i nåt annat än spisbröd och ost. Och jag log och försäkrade att snart snart är den klar. Jag öppnade ugnsluckan så många gånger så till slut satt alla där alldeles rödblommiga, men lika svältande. Sen dess undviker jag denna maträtt fram till nästan-jul.

Jag summerar alltså dagens ”betraktelse” med att jag är

1.Irriterad på Universitets- och Högskolerådet
2. Glad att solen skiner
3. Beklagar att det inte var prinsesstårtans dag (som jag hade fått för mej)
4. Glad att det är fredag, för då är det väl mysigt?

På plats!

Meddelar härmed att min status är OK, trots att jag bytt vistelseort och flyttat in i annat boende. Visserligen samma som för ett halvår sen men det känns helt klart som att jag fått ny våning, nya vanor och nya promenadstigar. Numera tar det betydligt längre tid mellan badrum och kök, transportsträckorna är längre vart än jag ska och jag har inte kommit på att och när jag ska tända alla lampor på kvällen.

Men annars så börjar det bli sig likt. Eller inte. Vanligtvis är min höst fylld av anteckningar på alla rader i kalendern (jag skriver in både där och i telefonen, för säkerhets skull). Nu gapar sidorna tomma och trots att jag, för säkerhets skull, kollar varje morgon vad som gäller så har det inte tillkommit några intressanta och spännande aktiviteter där jag oundvikligen bör delta.

Så nu bemästrar jag mej med tålamod. Jag ska I N T E rusa iväg och putsa alla fönster och ta alla rum inom en vecka. Jag ska vänta och låta den liksom värka fram, lusten till arbete. Och faktum är att jag lyckas, om man tar det lugnt riktigt länge så blir det en härlig vana. Så nu har jag putsat fönster i två rum och hängt upp nya gardiner utanpå dom andra i ett annat. Jag vet inte än om jag ska ha dom, så dom får hänga där tills jag känner mig lustfylld inför nöjet att kapa dom flera decimeter, fålla, ändra upphängningsanordning, här ska det vara krokar och ringar och fan och hans moster. Dom gamla trär man bara på stången…. Så himla lätt och kvickt. Men nu tänker jag att varför ska det vara så lätt och kvickt? Det är väl bara bra om det tar tid?

Jag är ändå hoppfull inför framtiden. Jag råkade klicka fel när söstra mi och jag skulle skicka efter garn. Jag beställde alldeles för många av fel garn så nu kan jag sticka dagarna i ända. Frågan är VAD eftersom det där garnet inte verkar passa till en enda beskrivning.

Vi har kostat på oss inglasning av vår uteplats i sommar. Nu är den klar och möblerad med ny soffa, nya kuddar (jag var faktiskt kort på kuddar i senapsgult) och ljusstakarna står som spön i backen. Det lär förmodligen inte hjälpa med den ljuskällan om jag ska sitta där nån längre stund. Ute blåser kallan vind och grad-antalet gör inte en människa glad. Men jag kan titta ut och se hur fint där är. Och längta till andra tider, andra vårar.

Och nu längtar jag till en speciell tid. Jag ska till frissan… Yippie!

Trött på 70 plussssss

Det känns som att man måste förklara sig. Tala om ”Jag är ju en sån där 70 plussare du vet… så jag kan inte gå omkring hur som helst.” Som om nån inte skulle ha fattat det när dom ser en. Nu är jag i alla fall trött på att prata om min ålder, något som jag undvikit de senaste 20 åren. Nu säger jag helt enkelt ”Jag är en del av lösningen!” För visst låter väl det roligare?

Och det är dessutom sant. Fy faderuttan vad vi har varit duktiga. Och jag är inte förvånad, vi är en del av lösningen mest hela tiden. Säg ett lite större idrottsevenemang som inte tar hjälp av ideella pensionärer. Säg en social verksamhet som inte till stor del bygger på äldre personers engagemang. Säg ett kulturarrangemang som inte till stor del besöks av oss 70 plussare. Minsann, men snart börjar dom nog sakna oss både här och där. Och då kanske restriktionerna blir färre och det blir lättare att leva.

Apropå corona så har jag ändå noterat att vissa har blivit synliggjorda och lyckats profilera sitt varumärke extra tydligt i dessa tider. Jag har tittat på många presskonferenser (vad skulle man annars ha hittat på?) och där har en liten mörk man dag ut och dag in upprepat sitt namn + Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap – MSB. Nu sitter förkortningen där som vore den inristad. Så häromdan när Hesa Fredrik kraxade fram en signal så tänkte jag direkt MSB. Produktprofilering tror jag det kallas.

Så här tillbaka på min gata i stan är det snärjigt ska jag säga. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag, påsar och kassar och lådor och blommor och saaaaker överallt. Jag packar upp och packar upp men likt klockan kommer jag aldrig fram. Men det är kul att ha nåt att göra också och två rum har jag lyckats städa till beboelighet.

Och folk är det här. Överallt. På gården. På gatan. I bilar. Himla kul att ha lite liv omkring sej. Och i morgon åker vi tillbaka till landet och tar med oss resten hem. Puh… nya uppackningar.

Jag klagar inte, jag känner mej glad och fylld av tillförsikt. Och fredan närmar sig med stormsteg. Visst går veckorna fort?

City – here I come!

Jag börjar snart inse att det är slut nu. Slut på friden, slut på tristessen, slut på latheten. Jag börjar närma mej mitt intåg i Vinter-vistet. På söndag gör vi en första re-tur och sen åker vi tillbaks och hämtar resten. Det är ju en del gods att frakta.

Hela sommaren har jag varit rädd och försiktig. Detta trots att jag faktiskt knappt träffat nån. Men om, jag säger bara om, jag har råkat stöta ihop med nån på landsvägen eller på badstranden eller på väg till bärskogen, har jag noggrant gått igenom alla tänkbara smittscenarier. Jag har ältat smittorisker, jag har tolkat och utvärderat ringa luftvägsbesvär hos mej själv, dvs att jag har hostat en gång kl 0815 på morgonen. Jag har ägnat så mycket tid till säkerhetsbedömningar att jag definitivt skulle kunna platsa på Natos Säkerhetsavdelning – vilket ju vore jättehärligt! Han är ju så snygg Stoltenberg.

Men nu ska det bli roligt att åka till min gata i stan och det känns också som att smittoläget intagit en mer hanterlig natur. Såklart blir det inte som vanligt, inga av mina ”jobb” är igång och jag får väl göra som här – lata mej dagarna i ända. Men det blir ju en ny soffa, ett nytt köksbord, nya vandringsleder och lite mer folk att kolla på.

Och fast det ska bli kul att komma hem till min gata i stan så blir jag som vanligt nostalgisk när jag vandrar på min skogsstig. Kollar om lingonen verkligen är röda på alla sidor eller om jag ska vänta med att ”ta” dom en annan dag. Kan inte hålla mej från att plocka fler blåbär, fast jag har så många. Dom är ju så stora och fina och söta och goda. Svamp har vi hittat och hjortron har vi plockat. Jag är nöjd med mitt Fylla-Frysen-Projekt.

Och idag är det fredag, igen. Visst går veckorna fort. Så även dagarna. Så nu är klockan halv elva och jag får sno mej så jag hinner med mitt Fredags-Mys… när kan man egentligen börja med det?

Vi hörs från en annan del av Sverige. Till dess. Trevlig helg!