Nån där uppe har koll..

Ibland lyssnar jag på reportage där man indignerat och förfärat talar om att vi minsann är övervakade. Av en massa ”saker” – Facebook, Google, Försvarets Forskningsanstalt (nu kanske jag tog i?), kinesiska muren – förlåt regimen, Trump-administrationen. Jag har säkert glömt att nämna nån, oligarkerna i Ryssland är säkert med på ett hörn.

Jag vet i alla fall att jag är övervakad…. Av garntillverkare…. Dom måste se att jag sitter här och vickar med fingrarna och skapar den ena fantastiska (hihi) kreationen efter den andra. Jo jag fattar att det kan bero att jag beställt garn nån gång men det kommer från så många håll, liksom som en löpmaska.

De flesta mejl som kommer till mej numera är från Järbo garn, Knittingroom, nåt norskt tjosan (som jag förstås allldrig kommer att beställa från, jag glömmer inte gränshandeln och Johaug i första taget). Och det är det ena fantastiska mönstret och otroooligt mjuka och varma garnet efter det andra.

Och jag blir så sugen och inspirerad, kan inte hålla mej, fyller i alla önskevarorna och lägger dom i varukorgen. Om jag har tur och besinnar mej så avvaktar jag ett dygn och ibland kan det hända att jag rensar korgen, stänger sidan och tänker bort. Men inte så sällan så ser jag mej själv trycka på ”Skicka” och vips, det är rekordsnabba leveranser, så ligger det ett bulligt ulligt kuvert i min brevlåda.

Så nu har jag garn: Rött, grått, rosa (mycket rosa), vitt, mörkgrått i olika tjocklekar och material. Jag kan sticka till döddagar. Och det är väl tur det, att jag har mycket menar jag, ifall mina döddagar låter vänta på sig.

Och idag kan man med gott samvete och enligt lagen om alltings ordning pynta till Advent. Ett tag umgicks jag med tanken att jag skulle strunta i allt i år. Det är ändå så tråkigt med tillståndet i världen i allmänhet och hos mej i synnerhet. Men som tur var kom jag på bättre tankar. Nu kör jag på. …Tänker (har ni tänkt på att nu säger alla journalister som svar på frågor eller som frågor ”Jag tänker …”) Alltså jag tänker att det är lika bra att köra hela registret, det tar ju en stund att plocka fram allt och sen tar det lika lång stund när allt ska tillbaka i lådan igen.

Så jag klämde upp lummern också … lika bra! Glad Advent på er!

Nu är det åter skärpning som gäller

I mars trodde man glatt att det här räcker väl ett tag, det gör väl inget att vi ska hålla oss isolerade nån månad. I juni tänkte man att det blir bättre till hösten och i september tänkte man att det blir skönt att julen blir som vanligt i alla fall.

Nu verkar det verkligen inte bli så och jag har bestämt mej för att återgå till känslan i mars. Nu väntar jag på vaccinet i början av januari. Och till dess måste jag sätta fart.

Frågan är väl då vad man ska göra när man inte får träffa nån, inte handla nåt, inte åka nånstans. Jo man kan helt klart städa. Det är ju alltid aktuellt och alltid lika roligt (det grövsta skämtet hittills). Nej men man får helt enkelt ta och göra det så att man liksom får drag under galoscherna.

Så igår när jag gick omkring med min ganska nyinköpta dammsugare så kom jag på att den var ett felköp. Vår gamla gick sönder och istället för att som många gör kolla tester och expertutlåtanden på nya maskiner så sticker vi direkt upp till Elgiganten och ställer oss och glor på olika märken.

Tills en trevlig gosse dyker upp och undrar vad vi funderar på? En dammsugare… har ni tänkt nåt särskilt märke? Är det nån särskild egenskap ni är ute efter? Ja förmodligen att den ska suga upp dammet har man lust att säga. Vi började snegla mot en trevlig liten svart sak som såg lätt och hanterlig ut. Priset var bra också, nu måste man börja tänka på att livslängden på maskiner inte behöver vara 20 år, nu kan man köpa rena skräpet och klara sig resten av livet.

Då slår han till: ”Har ni sett den här? Det bästa med den är att den går så himla tyst, när jag dammsuger hemma hos mej så får jag ibland fundera ifall den ens går!” Såhär i efterhand kan jag tänka att det borde du ha märkt mest på ifall allt skräp ligger kvar på golvet. ”Och sladden, extra lång!” Ja det var ju iochförsig bra, annars får man springa och dra ur och sätta i överallt. (Som om nu det skulle vara något problem!).

Och vips slog vi till. Trots att den var flera tusenlappar dyrare och att den inte var så liten och smidig som jag hade tänkt mej.

Och det är inget fel på den. Den går tyst…. Det är lång sladd…. Men det är ett konstigt handtag som jag har svårt att hålla mej i. Det är också svårt att ta lös ena delen för att sätta dit den där lilla saken som man kan ta bort dammet med. Man kan här märka att jag inte är så värst bevandrad i delar, konstruktion och användning. Faktiskt så är det den andre personen i hushållet som oftast står för dammsugningen och nu påminns jag om att jag ska försöka överlåta det helt. Man kan ju dela upp hemmets sysslor?

Men vad jag tänkte med hela det här inlägget var att man ju borde skriva upp såna här iakttagelser tills nästa gång, ifall det blir nån sån. Man borde informera sig själv om vad man gjorde fel förra gången. Så att det inte blir som när vi köpte spisen och den lilla plattan ligger som tvåa, längst upp och den stora längst fram. Inge bra.

Så nu undrar jag bara var jag ska anteckna det här? Och under tiden ska jag skärpa mej och städa badrummet. Nåt måste man ta sig för på självaste lördagen….

Kanske hinner jag inte med …

Detta fantastiska ord UNDERSTUNDOM kommer ibland till mej. Som när jag understundom begrundar det faktum att jag har uppnått en förhållandevis hög ålder. Härligt i sig men ännu härligare ter det sig när jag tänker på framtiden.

Jag har nämligen i flera månader av och till sett på nyheterna att man över hela vida världen och nu till och med i Dalarna, Vasaloppets och Dalahästens land, odlar framtida födor. Reportagen är förfärliga, man skulle kunna säga omaskerade. Ingenstans varnar man tittarna för ett obehagligt innehåll. Bilderna visar krypande och kryllande små vita maskar och i nästa låda ligger insekter med långa håriga ben. Det är meningen att dom där krypen ska ätas.

Häromkvällen utropade den entusiastiske reportern att det var en glädjens dag i dalabygden. Nu hade EU nämligen tagit beslut om att dom kunde fortsätta förädla sin råvara; maskar och insekter. Det enda glädjande med det inslaget var  svaret på frågan:

”Hur snart blir det här verklighet, en delikat och klimatsäker maträtt på våra svenska middagsbord?”
”Det dröjer nog ett tag. Nu börjar jobbet med att processa ingredienserna så att de blir en rik och viktig beståndsdel i näringskedjan.”

Det var ju en himla tur att dom sa ”processa”, vilket jag utgår från betyder att dom kommer att mosas ner till oigenkännlighet. Och om jag aldrig brytt mej om att läsa innehållsdeklarationen på mina matinköp hittills så kommer jag definitivt inte att göra det hädanefter. Tänk om det står ”MM 98 % = mosad mask hela paketet”….

Over and out….

Åååå va roligt jag haft!

Jag slog upp mina ljusgröna… är det inte konstigt att ögonen mister färgen? Förr kunde jag absolut säga att jag hade gröna ögon, nu liknar dom mer nån urvattnad färg som man bergis skulle kunna välja när man ska måla om ett rum, för att sedan upptäcka att den blev alldeles för mesig och tam.

I alla fall så vaknade jag redan kl 0700 och trots att det är emot mina principer så hoppade (hihi) jag ur sängen och studsade in i badrummet på en endaste gång. Håret tvättades och fönades med stor noggrannhet…. Visst är det konstigt …. Man gör precis på samma sätt varenda gång man fixar håret, och ibland blir det så jättebra och ibland fattar man nada… vad händer? När kom den virveln? Och .. har inte mitt hårfäste blivit otrevligt högt?

Men idag fick jag till det. Precis som det ska va. Smink, jajamän allt skulle på. Brunkrämen (jag veeet att det heter foundation), ögonskugga i olika toner och olika fält och massor med mascara. Ögonbrynen kanske blev lite väl mörka men skit i det, sånt piggar upp. Man vill ju inte se ut som Graucho Marx som bara hade halva tjocka ögonbryn …. Långa ska dom va bort över öron-vrån.

Äntligen fick jag ha mina nya svarta byxor och den där fina tröjan som jag en gång tänkte ”när 17 ska jag ha den”. Idag skulle den bäras.

Nu var det bara att invänta tiden. Lugnade mej med korsordet en stund innan jag dansade ner till stan. Dansstegen berodde på att jag smörjt in mina fötter med för mycket fotkräm så jag liksom halkade omkring inne i strumporna ett bra tag.

Jag skulle gå på lunch!!! Med mina kompisar. Det var så länge sen.

Tina från Italien var där, hon visade kort på sitt senaste barnbarn och vips åkte alla mobilerna åka fram och alla ville visa ”sina”. Det tog en stund och under tiden beställde vi ett glas vin.

Ingela som bor i Bergen var hemma. Jag hade bestämt mej för att inte med ett ord nämna TJ (Therese Johaug) och helst inte prata om skidåkning överhuvudtaget. Inte heller skulle jag kommentera det faktum att affären i Storlien kanske konkar pga ni vet vad. Hon var som vanligt vacker, glad och härlig att prata med.

Stina kom ända från Malmö. Hon tittar till sin mamma samtidigt. Mamman bor på ett äldreboende i stan och där är allting prima liv, det verkar vara ett härligt boende med musik varje fredag och ett glas vin till maten på lördagarna.

Åsså Evelyn från Kiruna. Hon är sävlig och lugn, hon har verkligen blivit som sitt landskap. Lugn och stilla. När vi gick i skolan var hon en riktig sprakfåle … men vem var inte det?

Och vi satt där och pratade och skrattade och mindes gamla tider. Och om det mot förmodan blev nån lucka i konversationen så kunde vi tjyvlyssna på några gubbar som satt alldeles intill oss och berättade om den senaste mest lyckade företagsaffären och den mest briljanta satsningen som genomförts. Dom var så glada och lättade att affärerna gick så bra.

Och tiden gick och vi ville inte skiljas åt. Det blev en god lunch, det blev ett och två glas vin. Det blev kaffe och några av oss drämde till med en Irish Coffee mitt på blanka dan.

När restaurangen började duka fram gafflar och servetter till kvällens sittning reste vi oss motvilligt och gick hem. Vilken dag det varit….

SKOJAR BARA

I själva verket hade jag fullt sjå med att ta rätt på 432 (jo jag har räknat) små papperslappar som kommer av att ”någon” glömt pappersnäsduken i mysbyxorna när jag skulle tvätta dom. Även såna gånger är jag glad att jag inte använder föreningens tvättstuga. Nu kan jag plocka i godan ro, förmodligen har jag jobb fram till lördag…