Intet är som längtans tider

Visst känns det härligt… Att det äntligen blir ett Nytt År! Och det känns som att det bara kan bli bättre.

Så här på årets sista dagar är det brukligt att man tittar tillbaka och försöker minnas något utmärkande från den gångna tiden. Och i år är det inte svårt att välja. Såklart är det pandemin som står i centrum för alla tillbakablickar. Det känns som en evighet sen vi stod på balkongen och applåderade sjukvårdspersonalen kl 2000, och på andra håll i världen sjöngs arior och spelades popmusik till deras ära. Vi vet förstås att dom sliter även nu men även de uthålligaste styrkekramarna och välvillighetsyttringarna börjar glida undan. För oss ”vanliga” har pandemin blivit en vardag, ett sätt att förhålla sig till, men oj vad jag beundrar dom som jobbar i vården. Tack till alla, ni gör ett fantastiskt jobb!

I min egen lilla värld har jag också funderat på vad som utmärkt mitt år. Jag har kommit fram till att orden Insikt och Lugn bäst beskriver mitt år.

Jag som tycktes ha ett rörligt, roligt, engagerande liv med många kontakter och många aktiviteter ställdes plötsligt inför det faktum att jag inte hade en enda sak att syssla med.  Något som jag fasat för länge. Såklart har jag tjatat och orerat och tänkt ”Tänk när jag inte kan göra allt som jag tycker är så roligt; gå på gym (jo du läste rätt… till och med det framstår nu som väldigt roligt), sjunga i kör, fika på stan, bjuda hem folk på middag. Tänk när jag blir gammal och bara sitter här och glor!”

Nu hände det och efter de första skälvande veckorna när man var säker på att det snart skulle gå över så infann sig något slags Lugn. Det var ingen idé ett hetsa upp sig, det var bara att se över vad man kunde ägna sig åt hemma, alldeles själv. Och det blev ju verkligen inga upphetsande grejer, men stickning och korsord och att läsa böcker räckte långt. Och hela livet blev en hyllning till Långsamhetens Lov.

Det finns såklart nackdelar. Numera är jag Långsamheten själv, ett tillstånd som jag förhoppningsvis kan träna upp igen. Jag llllängtar tills allt blir som vanligt. Jag vill bli snarstucken! Direkt!

Men nu gäller det att snäppa upp sej en aning. Det duger inte att deppa! I morgon är det Nyårsafton och det är därför jag skriver redan idag. I morgon har jag inte tid. Då ska jag ladda redan tidigt med att förbereda nån slags festmiddag för två personer (check på den!). Jag ska tänka klart på vilken klänning jag ska ha på mej. Förmodligen den där gamla sammetssaken med lång kjol och en liten jacka till… den är säkert ur-omodern så jag skulle inte visa mej i den nån annanstans men här hemma får den duga. Det blir skönt runt bena. Och jag ska ta en Omeprazol så jag kan dricka champagne utan att få halsbränna. Jag ska sminka mej jättehårt, kanske tar jag både brunkräm (jag veeet att det heter foundation) och puder och parfymen ska flöda. Håret ska verkligen få sej en omgång när jag vet att jag inte behöver ha mössa på mej till och från kalaset.

Jamen det låter ju strålande. Längtar tills i morgon men kanske ännu mer till nästa dag, och nästa, och nästa.

Gott Nytt År på er!

Svunna tider

Det är jag och Johan Ludvig … Runeberg alltså. Vi har båda en fäbless för ”till svunna tider återgår min tanke än så gärna”… fast han tänkte väl mer på kriget och Sven Dufva. Jag tänker på julen i andra tider. Tider då det var väldigt stressigt och tröttsamt och roligt. Åtminstone tycker jag det nu när jag ser tillbaka.

I år är inget likt nåt annat. Och om man för en sekund bortser från allt hemskt som händer här hemma och ute i hela vida världen, så kan man ju komma ihåg hur det var förr. Förr i tiden när man jobbade, alla barn bodde hemma, föräldrar levde och julen skulle vara hemmagjord, rolig och glad och ett minne för livet.

Kakorna skulle absolut vara 7 sorter. Det har jag även gjort på senare år men då mest för att jag och min kompis gjort det till en vara-tillsammans-dag under Temat Baka Baka Liten Kaka. I år har jag ändå bakat 3 sorter alldeles själv bara för att ha nåt att göra.

Köket och köksskåpen skulle städas ordentligt. När jag för 38 år sen väntade min dotter, som är född på julafton, minns jag att jag när jag klättrade upp och ner på stolarna och sträckte mej för att nå hyllorna, tänkte att jag aldrig mer skulle beklaga mej över att det var jobbigt… ”för jag kommer inte att ha sån här stor mage att ta med mej upp och ner nästa gång det är dags”.

Julklapparna var roligast. Att fundera, skriva listor, gå på stan och kolla. Göra fina paket med lack och rim. Oftast gömde jag en del så att inget nyfiket klåfinger skulle börja skaka och förstå. Då kunde det hända att jag när julklappsutdelningen var klar och alla hade öppnat ropade ”Vänta!” Upp i skåpet och så kom det fler klappar. Nu i takt med tiden är det mest swish som gäller och det har jag sagt förut, hur tråkigt är inte det? Och i år har man kunnat skylla på corona när man bett föräldrarna köpa nåt från oss.

Maten. Ja den var riklig och ibland onödig. Man åt ju så man knappt var kontaktbar. I år köpte jag två pyttesillburkar… jag har provsmakat och dom var inte ens goda. Julskinkan som var så god på julafton och två dagar till men som sen blev en torr liten kvarleva som man till slut skar sönder och gjorde pytt på. I år har den ersatts med färdiga skivor. Ja jag vet .. det är hur tråkigt och sorgesamt som helst. Men laxen har jag gravat själv i alla fall. Alltid något. Lutfisk kom jag på igår kväll att vi inte har ätit i år, annars brukar den serveras på advent.

Men jisses vad jag klagar. Och tänker att det var väl inte så roligt i svunna tider heller. Man var helt slut på julafton och satt och tog på sig skulden ifall inte alla hade den bästa julen ever.

Nu kan man likt Ferdinand sitta vid sin julgran och begrunda tider som kommit och dagar som flytt, känns som att jag är minst 150 år.

Men mest är jag glad. Glad åt att alla ”mina” är friska och just nu har ingen virus drabbat någon av oss. Jag önskar er alla en riktigt God Jul och vips så är det ett nytt år och då kan allting bara bli bättre.

 

Häxan avundsjuk

Jag är en avundsjuk typ.  Föremålen för min avundsjuka växlar. Tyvärr har det ofta med utseendet att göra. Jag är stundtals avundsjuk på snygga ögonbryn. Mina uppvisar rätt många fina strå-exemplar i början, mot näsroten, men sen glesar det ut betydligt. Där spretar några ensamma och ödsliga stråliknande testar – vissa står rakt upp och kan inte tämjas. Jag försöker med min borste att göra en liten linje där men det är nästan omärkligt. Jag vågar inte ta i. Är avundsjuk på unga tjejer som gör fina breda svarta streck.

Jag är avundsjuk på folk som är spänstiga, som ällllskar att gymnastisera och motionera och hålla igång. Själv förstår jag helt nödvändigheten av att hålla sig i rörelse, men särskilt roligt tycker jag inte det är. Jag hasar runt i omgivningarna varje dag och tänker att ”visst, det här är nyttigt för dej din latmask!” men inte är det med nån större förtjusning jag tar på mej spikskorna och traskar iväg.

Jag är avundsjuk på dom som tar coronapandemin med gott mod. Fast dom är inte särskilt många.

Jag är avundsjuk på dom som har muskler. Kanske, kanske inte har även jag såna men dom syns då verkligen inte till. Jag glor fascinerat på folk som ska ta sej en kaka, spänner underarmen inför angreppet och vips så ser man tydligt att människan har muskler. Eller när dom går med spänstiga steg och jag riktigt seeer hur benmusklerna är lika tydliga som på bilderna av kroppen i genomskärning.

Man skulle nu kunna få för sig att jag är en riktigt gnällig typ… glöm det! Jag är glad som en lärka och varje dag slår jag vad med mej själv om när jag ska ha fått min första insprutning. Idag är jag säker på att den kommer precis till min födelsedag i slutet av januari. Ja vem vet. Nu kan man i alla fall leva på hoppet.

Och under tiden tar jag väl en promenad här i Karlslund. Jag tittar på snön som ligger som en fläckig hamster lite här och lite där. Jag är glad att det är tö för då tar broddarna bättre. Och medan jag går där och spankulerar (ni trodde väl inte för ett ögonblick att jag hastar mej igenom denna viktiga sysselsättning?) så spelar jag julmusik i nya hörlurarna, som jag faktiskt ibland får att sitta kvar.

Och så är det måndag … är det inte härligt så säg!

Köttbullens dag

Idag är det tydligen Köttbullens Dag! Som vanligt förundras jag över Dag-Valen… vem är det som sitter och hittar på? Och vem låter dom? Är det bestämt i nån förordning? Kan man protestera mot valen? Går det att göra förändringar? Finns det en grupp/styrelse?

Frågorna hopar sig en liten stund medan jag konstaterar att jag ällllskar köttbullar och pannbiff… med gräddsås och lingonsylt… mumsigt. Och egentligen borde jag hata rätten. Jag blev ju kallad för Biff á la Lindström när jag gick i skolan. Konstigt nog blev jag inte ledsen för det, jag förstod väl inte riktigt vad dom menade utan valde att tolka det som att det endast hörde ihop med mitt efternamn.

Jag blev förresten kallad Lill-Äpplet också. Och just när det gäller äpplet så får ni här en lustelig och sann historia.

Min mamma läste en annons i nån ”land/jordbruks”-tidning. En dam i Västergötland undrade om nån barnfamilj i Norrland skulle vara intresserad att få lite äpplen. Dom hade så mycket och det var ju synd att dom bara blev liggande på marken.

Mamma svarade och vips kom det lådvis med äpplen på järnvägen. Och vi hade äpplen hela vintern. Rena lyxen. Varje morgon när vi skulle till skolbussen så fick jag och syrran ett äpple att äta under dagen. Redan då var min humanitära sida starkt utvecklad så jag gav bort mitt äpple redan på skolbussen (så här i efterhand erkänner jag att det inte hade ett dugg med humanism att göra, jag ville bara göra mej populär!). Syrran upptäckte förstås detta tilltag och rapport inlämnades till Modern. Varpå det bestämdes att jag skulle bli tilldelad mitt äpple på lämplig rast. Därför hördes syrrans rop ekande över skolgården: Kom till mej så får du ett Äpple, Barbro! Hon blev kallad Äpplet och jag Lill-Äpplet. Fast det gjorde ingenting!

Det mest fantastiska med hela historien var att mamma och tant Alva där nere i Horred började  brevväxla, ofta och med långa brev. Så när tant Alva fyllde 50 år firade hon sin födelsedag i södra Norrlands inland, på landet och på en liten gård som var så olik hennes eget hem som det bara var möjligt.

Och inte bara det. Jag och syrran tillbringade många sommarlov på Högen i Horred. Det var en stor fin gård med massor av djur och stora vida ägor. Alla var så snälla och vi blev väldigt bortskämda under de veckor vi var där. Allt var ett äventyr, tänk att få åka tåg så långt! (På tågresan eskorterades vi av någon av våra bröder tills vi blev så stora så vi kunde åka själv). Vi fick bada i havet, äta världens härligaste sockerkaka och på natten om det åskade steg hela familjen upp, klädde sej och satt i finrummet tills blixtarna avtog. På andra sidan ängarna bodde två flickor i vår ålder så vi hade lekkamrater också. Fortfarande idag, över 60 år senare har familjerna kontakt med varann. Visst är det fantastiskt… Tänk vad en annons och ett brev kan betyda…

Och nu betyder det att jag måste sätta igång och göra nåt vettigt…. Halva dan har gått (härligt!) och än har jag inte promenerat, ätit lunch eller börjat städa ett skåp som var tanken för hela den här dan. Jag greppar alltså trasan….. Tjoflöjt!

Sportig … inte då

Jag gillar verkligen sport. ”Aha, det fattar man” tänker ni säkert. ”Hon verkar så spänstig och lättflåsig och lungkapacitetig och lättvägig och springig”. You wish”, säger jag då.

Nej, när jag säger att jag gillar sport så är det att se på när andra sportar. Jag älllskar att sitta i soffhörnet med filten på fötterna och se hur dom svettas och kämpar medan jag myser och har det bra. Och det är inte så tokigt faktiskt, för min hjärtkapacitet får sig en omgång och blodomloppet susar som den värsta indalsälv.

Jag gillar alla sorter utom boxning och rally. Skidor och bollsporter mest. Och i söndags tittade jag på handboll och då fick jag en superidé. Jag såg att dom hade satt upp ”den gula väggen” på läktaren, men den här väggen bestod inte av människor utan av pappfigurer. Det såg ut att vara flera hundra på plats. Skulle inte förvåna mej om dom hade spelat in applåder och ”oh” och ”ah” och ”aaajjj” också.

Och jag som tycker det är så tråkigt att jag inte kan bjuda in nån på glöggparty eller julmiddag eller kaffe med nybakta kakor. Jag gör samma såklart. Sätter upp figurer runt bordet. Ett litet problem är att jag inte har nån hård pappkartong så dom verkar lite sliriga och otydliga där dom sitter. Men jag tejpar så att dom håller huvet uppe medan vi dricker kaffe i alla fall.

Och idag bakar jag. Det blir inte 7 sorter som brukligt har varit. Jag är inne på 2 … låter hemskt snålt och kanske ändrar jag mej innan kvällen. Jag har ju laddat med 4 paket smör så jag kan göra hur mycket som helst. Det gäller att hitta sysselsättning. När jag bakar så är hela köket som en mjölpåse. Jag kladdar ner absolut överallt. Det blir ju alldeles utmärkt, då kan jag städa köket i morgon.

Som ni märker försöker jag förströ mej så gott det går och det går ganska bra!

Åssså luktar det ju gott också!