Intet är som längtans tider

Visst känns det härligt… Att det äntligen blir ett Nytt År! Och det känns som att det bara kan bli bättre.

Så här på årets sista dagar är det brukligt att man tittar tillbaka och försöker minnas något utmärkande från den gångna tiden. Och i år är det inte svårt att välja. Såklart är det pandemin som står i centrum för alla tillbakablickar. Det känns som en evighet sen vi stod på balkongen och applåderade sjukvårdspersonalen kl 2000, och på andra håll i världen sjöngs arior och spelades popmusik till deras ära. Vi vet förstås att dom sliter även nu men även de uthålligaste styrkekramarna och välvillighetsyttringarna börjar glida undan. För oss ”vanliga” har pandemin blivit en vardag, ett sätt att förhålla sig till, men oj vad jag beundrar dom som jobbar i vården. Tack till alla, ni gör ett fantastiskt jobb!

I min egen lilla värld har jag också funderat på vad som utmärkt mitt år. Jag har kommit fram till att orden Insikt och Lugn bäst beskriver mitt år.

Jag som tycktes ha ett rörligt, roligt, engagerande liv med många kontakter och många aktiviteter ställdes plötsligt inför det faktum att jag inte hade en enda sak att syssla med.  Något som jag fasat för länge. Såklart har jag tjatat och orerat och tänkt ”Tänk när jag inte kan göra allt som jag tycker är så roligt; gå på gym (jo du läste rätt… till och med det framstår nu som väldigt roligt), sjunga i kör, fika på stan, bjuda hem folk på middag. Tänk när jag blir gammal och bara sitter här och glor!”

Nu hände det och efter de första skälvande veckorna när man var säker på att det snart skulle gå över så infann sig något slags Lugn. Det var ingen idé ett hetsa upp sig, det var bara att se över vad man kunde ägna sig åt hemma, alldeles själv. Och det blev ju verkligen inga upphetsande grejer, men stickning och korsord och att läsa böcker räckte långt. Och hela livet blev en hyllning till Långsamhetens Lov.

Det finns såklart nackdelar. Numera är jag Långsamheten själv, ett tillstånd som jag förhoppningsvis kan träna upp igen. Jag llllängtar tills allt blir som vanligt. Jag vill bli snarstucken! Direkt!

Men nu gäller det att snäppa upp sej en aning. Det duger inte att deppa! I morgon är det Nyårsafton och det är därför jag skriver redan idag. I morgon har jag inte tid. Då ska jag ladda redan tidigt med att förbereda nån slags festmiddag för två personer (check på den!). Jag ska tänka klart på vilken klänning jag ska ha på mej. Förmodligen den där gamla sammetssaken med lång kjol och en liten jacka till… den är säkert ur-omodern så jag skulle inte visa mej i den nån annanstans men här hemma får den duga. Det blir skönt runt bena. Och jag ska ta en Omeprazol så jag kan dricka champagne utan att få halsbränna. Jag ska sminka mej jättehårt, kanske tar jag både brunkräm (jag veeet att det heter foundation) och puder och parfymen ska flöda. Håret ska verkligen få sej en omgång när jag vet att jag inte behöver ha mössa på mej till och från kalaset.

Jamen det låter ju strålande. Längtar tills i morgon men kanske ännu mer till nästa dag, och nästa, och nästa.

Gott Nytt År på er!

Publicerat av

barbro

2 reaktioner till “Intet är som längtans tider”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *