Arta ur = urarta

Det börjar urarta. Eller rättare sagt… Jag börjar urarta. Sällan har jag varit så förskonad från halsont, förkylning, heshet och hostningar. Sällan har jag flåsat så lite i uppförsbackar. Sällan har jag haft så mycket tid till egen förströelse. Jag borde må bra som fisken i vattnet eller fågeln i skyn. Och ändå. Jag urartar helt klart!

Vid minsta anledning blir jag förbannad. Jag tål inte motgångar, och då ska man veta att vi snackar inte om verkliga motgångar här, utan mer små små ingrepp i min vardag som resulterar i utbrott av sällan skådad art.

Vem släckte lyset på toaletten? Har du inte varit ute med soporna ÄN! Du måste väl ha något eget förslag på vilken väg vi ska ta? Till synes enkla och triviala frågor blir till utdrag ur rättegångsbalken. OM det finns något att diskutera så gör jag det. Oftast är det ännu tristare, jag har ingen att diskutera med. Den andre personen i hushållet, som är en mycket tålmodig och mild man, tittar bara på mej och skakar sen lite lätt på huvudet. Grrr. Då blir jag riktigt arg!

Samtal med Telia kan som bekant locka fram det sämsta ur vilken ödmjuk och trevlig person som helst. Gårdagens ska jag inte upprepa, vem vill höra sånt dravel?, men jag kan säga att han var mycket otrevlig, grabben i andra ändan. Han sa rakt ut att jag gjorde fel och att han kunde skicka en tekniker för 400 kr eftersom jag uppenbarligen inte visste hur man gjorde när man använde en dosa. Bahhh. Det var säkert (??) inget större fel på grabben men han hade definitivt inte handlaget att lotsa en arg och grinig 72-årig kvinna genom de enklaste förfaranden. Idag gjorde jag ett försök att gå via datorn (där får man inte skäll i alla fall) men då visade det sig att det bara fanns en robot tillgänglig och då gav jag upp direkt. Osviklig anledning att bli förbannad. Man brukar alltid få frågan om man vill svara på några enkla frågor om hur nöjd man är med samtalet. Igår kom ingen sån fråga, annars….

Stundtals, även om stunderna är väldigt små och sällan återkommande, sitter jag och längtar. Längtar till nya tider. Ser framför mej hur jag står där i kön, med långt avstånd framför mej, och när jag plötsligt kommer innanför dörrarna, sliter upp koftan som jag redan knäppt upp innan, tar fram min sladdriga och rynkiga överarm och plötsligt sitter den där. Sprutan!

Och nu kom jag på… att Linn Svahn vann över Johaug igår. Yippieee…. Och att Sverige spelar final i handboll i kväll Tjoho… Länge leve idrotten. Sedär, så fort gick det… nu är jag glad igen … i alla fall ett tag.

Sköna söndag innebär idag att jag ska ta och unna mej en hel dag i TV-soffan…. Det var så länge sen sist, närmare bestämt 13 timmar sen…

PS. Idag hade jag 56 kommentarer på min bloggsida i Mittmedia. 53 av dom kom från Tinder. Ni fattar! Jag är upptäckt… men jag har förstås lärt mej att man aldrig ska svara och om man råkar göra fel och klicka så ska man akta sej för att svajpa till höger. Man är väl van vid sociala medier!!!DS

Mission possible?

Klockan är 2125. För ovanlighetens skull sitter jag upprätt i soffan iklädd mina vardags-kläder. Just idag har jag inte bytt skepnad och blivit Fritids-Barbro, en sån som slappar i soffhörnet i några förfärliga blommiga, tunna, för korta mysbyxor (varför blir dom alltid så korta när man tvättat dom, vidden är densamma men hej och hå, helt plötsligt har man shorts-modell?) och en lång härlig tröja.

Jag känner mej uppjagad och lite stressad. Jag ska på uppdrag!

Bilen är sen tidigare idag riggad och klar för avfärd. Alla snörester bakom, under och över är bortsopade, motorvärmaren är på sen flera omgångar och rutorna ser genomskinliga ut så här inifrån.

Prick 2130 avstår jag från resten av TV-kvällen, tar på mej min utrustning, varma kläder och munskydd. Likt en ninja (nåja!) beger jag mig ut i natten. Jag sätter på Google-damen, som talar om för mej exakt var jag ska svänga och i vilken fil jag ska ligga. Känns tryggt … ingenting får gå fel nu.

Resan går bra och väl där skannar jag raskt av omgivningarna. Verkar lagom riskfritt. Väl inne på min destination ser jag mej omkring. Flera figurer syns i periferin men jag beräknar att alla är på väg åt samma håll och bedömer risken för möte som ganska liten.

Jag uppmärksammar en kvinna som uppträder lite ryckigt, hon ser sig nervöst omkring men verkar lugnad av vad hon ser och går raskt vidare. Jag vet mina vägar, jag kan mina rutter. Oops… där var en luring, en som är på väg åt fel håll. Jag avvaktar, låsas läsa på en lapp medan jag under lugg och över munskydd spanar ut över landskapet.

Nu kommer det svåraste. Jag ska gå en ganska lång sträcka där det finns små sidovägar. Här kan det dyka upp vad som helst. Jag tar sats och liksom halvspringer, bara så att ingen ska få för sig att stoppa min framfart. Och mycket riktigt, det kikar fram ett huvud här och där men när dom ser mej drar dom in snoken igen.

Puh… snart klar. Sista momentet och sista faran. Här blir det ett längre stopp och jag har hela tiden uppsikt bakåt ifall nån skulle få för sig att göra ett närmande.

2220… pust! Klar… jag beger mej hemåt … ”fan, nu glömde jag att köpa jäst!”

 

Sysselsättning för nödläge

Nu jädrar i min låda har jag hittat en ny fritidssysselsättning. Visserligen tycker jag det är helt OK att sticka, lösa korsord, prata i telefon, gymma med Sofia och läsa böcker. Men mina dagliga promenader blir tråkigare och tråkigare. Man kan ta olika vägar men ändå… träligt!

Annat vore det om man kunde ha ett mål, t ex att glida in på nåt mysigt kafé och ta sej en kaffekopp, sitta och tjyvlyssna på annat löst folk och sen gå hem med ett leende på läpparna, tänkandes att nu har jag minsann gått bort 100 kalorier (ingen aning hur många som kan försvinna under mina långsamma promenader), tankat in förmodligen 300 nya till min strömlinjeformade kropp och så har jag fått höra minsann om ”hur jävligt det är på jobbet, att chefen är tokig, att svärmödrar är ett pris man får betala för sin underbare man som är ganska bra frånsett att …”

Med hjälp av ett barnbarn har jag introducerats i Pokemon. Men gu… har ni prövat? Det är jättekul. Alla vet säkert vad det går ut på, men har ni prövat? Visst, jag log också lite överseende och tänkte att det där ska vi nog bli två om, tanken att jag likt smågrabbarna i kvarteret skulle gå omkring och kolla i mobilen hela tiden för att jaga figurer.. Men så läste jag om en man i södra Finnskogarna, han var 80 år och han var helt besatt av spelet. Han hade introducerat det i sin pensionärsförening och nu gick alla åldringar och spanade efter varelser dagarna i ända.

Det är mycket jag inte fattar. Men jag begriper i alla fall att när det plingar till kan det vara något på gång. Endera befinner man sig framför ett slags minnesmärke och då gäller det att klicka till så får man extra bollar. Eller så kommer det nån stygging och då ska man fånga in den, med hjälp av bollar. Så klart har träffprocenten ingenting att göra med hur jag för mitt pekfinger, ibland går det och ibland sliter han sig den rackarn.

Normalt när jag laddar ner appar är jag extremt noga med att dom är gratis. Jag blir alltid lite orolig att jag ska göra fel och drabbas av månadskostnader åren i ända. Här är ordet ”Köp inuti appen” välkommen läsning. Jag köper nya bollar konstant. I början satsade jag 10 kr åt gången. Men vojne vojne…. 20 bollar gör jag av med direkt. Nej nu slår jag på stort och handlar för 59 kr varje gång. Men vadå… nåt roligt ska man väl ha, och inga pengar går iväg på den minsta lilla onödiga sak…(PST. Vad jag längtar efter att gå på stan och bläddra och köpa nåt riktigt onödigt och snyggt).

Men som sagt, man tager vad man haver. Nu har jag lite nytt att syssla med i alla fall. Och idag hade jag en figur framför diskmaskinen helt plötsligt. Det visade sej inte vara den andre personen i hushållet utan en liten elak rackare med visir. Den tog jag direkt… med en enda boll!

TJA … eller som dom säger på Pokemon när man fångat nån ”Gotcha”… det ska vara ”Got you”… men dom kan väl inte stava dom som gjort appen. Det är bara att tugga i sig!

Rapport från ett soffhörn

Det är lite trixigt till en början. Den mönstrade kudden är liksom lite oformbar, vill inte riktigt kännas vid formen på mitt briljanta till formen så lagoma huvud. Ibland tvingas jag lägga huvudet lite bakom kudden och liksom vila mot ryggstödet. Kan vara vanskligt ifall jag skulle bli lite trött, då kan huvudet falla bakåt med risk för nackfall.

”Intetsägande?” Såklart ”Blaskiga”. Inget att bekymra sig om. Det brukar ordna sig. Jag hittar alltid nån bra ställning till slut. Förresten sa min sjukgymnast en gång att det inte var bra att hänga med benen långa stunder. Inga problem sa jag, jag ligger raklång framför TV:n varenda kväll och det tyckte han var jättebra. Vilken härlig sjukgymnast, helt klart i min smak. Nu var det här innan coronatiden och det kanske inte är meningen att man ska ligga raklång såååå länge och så ofta?

Idag är det trettondagsafton. Längtar tills alla aftnar och dagar är borta och det blir måndag, tisdag osv. Och nu ligger jag i startgroparna. På torsdag ska julen bort. Brukar vara betydligt snabbare än så, oftast direkt efter nyår, men med min nya livsstil så är det mesta ”manjana”. Räknar med att om jag nu vilar mej i form i dagarna två så klipper jag av julsnörena på en dag, med kanske lite spill över till fredan, men då är det helt pga ett utdraget något-att-göra-behov. ”Kan rosor med snitt?” ”Okuleras???” Tveksamt svar men om ”Hade Pam en massa” blir ”Drömt” så måste det bli okuleras. Konstigt korsord, alla är inte roliga allllls. Dumma och med goddag-yxskaft-svar.

Tackgodegud och alla trevisemännen för att skidåkarna håller stilen och stången och staven. Tillhör dom bästa underhållningsprogrammen när dom svettas och kämpar på i spåren där borta på höga och låga höjder. Dom borde få Stim-pengar. Förr kunde man slinka in på sändningen några minuter för sent och ändå hinna komma igång med stämningen. Ni sitter jag 10 minuter innan för att inte missa starten. ”Hona?” ”Sto”. Det är löjligt lätt men såklart ett ord dom gärna vill ha med, korsordsfixarna, lätt att klämma in liksom. Samma gäller ”Astat” som blir ”At”. Uppriktigt sagt så fattar jag inte varför det ska vara At, har inte kollat heller, jag bara skriver in det.

Ute är det Hej Mitt Vinterland så det krispas om det. Träden är så himla fina och snön ligger vit inte bara på taken utan all over the place. ”Är den ena sidan?” ”Avig”. Jaja, det var ju lätt. Tänker på att jag är lite avig jag också. Jag vill gärna hitta nåt att tjafsa om. Påstå att den andre personen i hushållet har fattat fel när han läste, att jag hört något som han inte vet, att jag uttalar mej, fast totalt ovetande, om läkemedelskedjor, EU-processer, smittstrategier mm. Avig var ordet sa Bill.

Time flies som det heter. Nu är klockan snart 11 och om jag ska hinna ut och ta en nypa luft – i ordets rätta bemärkelse, det lär inte bli nån lång promenad idag. Jag skyller på kylan den här gången. Nejdå, jag går faktiskt varje dag i mån av tid hihi. ”Har snöre kring axeln?” Andra bokstaven ”I”. Det är omöjligt. Skiter faktiskt i det här korsordet nu. Inge roligt och jag kan för lite och bläääää.

Beslutar mej för att färdigställa min morgontoalett. Jag har varit uppe i flera timmar och inte hunnit måla ögonfransarna än. Skam och bedrövelse. Jag sticker och gör det direkt och sen väntar hela halva dagen på mej.

Trettondagsafton. Ett minne från min barndom. Min faster Hanna ällllskade kalas och att bjuda hem folk (jag liknar henne). På trettondagsafton blev vi bjudna hem till henne, släkten och dom som bodde närmast. Jag tror att vi fick kaffe och kakor, vi lekte lekar – flytta en apelsin under hakan… vilken grej! Man var helt salig. Idag påstår man att barn får för lite social träning. Snacka om vad vi missade. En fest per år. Men det blev folk av oss också. Men jag har hört talas om Trettondagsbal och det skulle ju ha varit smaskens att få gå på en sån ikväll eller i morgon.

Men vadå, jag är nöjd här i min lilla värld….. Tjuren Ferdinand har fått en Copy-cat!