Bara vara?

Ibland = ofta ringer jag min kompis och klagar och beklagar. Säger att jag blir less, har tråkigt, frågar vad hon gör just nu, vad hon tänker göra sen, om hon säger att hon har ett projekt på gång blir jag jätteavis, klagar ännu mer och säger att jag då minsann inte har nåt att hitta på. Då drämmer hon till med ”Men herregud, du kan väl bara vara!”

Va! BARA VARA. Hennes bara vara och mitt verkar vara helt skilda saker. Jag som:

BARA VILL VARA på stan och gå i affärer och bläddra.

BARA VILL VARA som förr i tiden, upptagen med att planera en middag för fyra personer, då jag får tänka och handla och skära och salta och peppra och göra små fina snittar och undra om maten ska räcka och om det verkligen är OK att servera det ena tillsammans med det andra.

BARA VILL VARA en som ringer några kompisar och säger att vi ses på Wedan kl 3, dags för en fika.

BARA VILL VARA på en restaurang, klä mej fin och sätta mej i en oskön stol (dom är ju ofta osköna på restauranger), få en meny och beställa nåt riktigt gott och under tiden jag äter och smaskar och dricker och smakar så vill jag tjyvlyssna på dom vid bordet bredvid och spana på vad alla har på sej och tänka att en sån där jumper skulle jag också vilja ha.

BARA VILL VARA den som går på möten och bestämmer träffar och utflykter och ser framåt.

BARA VILL VARA glad och full av framtidstillförsikt.

BARA VILL VARA längtande tills att sommaren kommer och jag får åka till Lantstället där jag kan åka omkring hur jag vill, sticka till Ikea och köpa nåt onödigt, handla garn på en affär som finns i Kovland i en gammal lagård och där jag har ett schema när jag ska ta emot olika sällskap som ska gästa mitt bord.

BARA VILL VARA en mormor som får träffa sina barnbarn.

Fast det jag mest vill VARA är en person som sitter med en uppkavlad tröja över en skrynklig överarm och väntar på att bli snarstucken!

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *