Arga mamman

 

Idag konstaterade dottern i telefon att jag lät så arg nuförtiden. Och det har hon alldeles rätt i. Jag är inte längre den mamma man kan önska sej. Den glada, hoppfulla, idérika, förhoppningsfulla, kreativa och roliga mamman. Jag har inget roligt att berätta, jag ska inte göra nåt roligt, jag ser inte fram emot så mycket som ska bli roligt, jag tycker inte alla TV-program är roliga, jag klagar på växelkapacitet, på informationsbrist, på vaccinationshastighet, på vaccin-inkommande-avtal, på strategier och regeringar och hela europeiska unionen. Det mesta av detta belastar jag inte henne med. Hon tycker väl bara att jag är tråkig helt enkelt.

Visserligen kommer det att ta tid, men kanske kanske är jag på väg att vända en aning. Idag när solen strålar och jag veeet att det förmodligen kommer en ny vinter så tänker jag i alla fall att även om det börjar snöa så blir det inte lika mycket och lika långvarigt som i december.

Och jag blev glad när jag gick till sophuset nyss och konstaterade att jag i år inte hann hacka is, den är redan borta vid ingången och intill bilen. Nu kan jag gå direkt på att sopa grus istället.  Fast det är ju himla kul att knacka is, känns som att man hjälper våren lite… se där nu var jag nästan negativ igen!.

Och det mest glädjande är att jag hör grannar och vänner som glatt berättar att de fått sin första, ibland även andra spruta. Den andre personen i hushållet har här en fördel, och det är endast i detta sammanhang som jag är lite sur på hans ålder. Han har fått tid för sin första spruta och det är vi så glada för.

Och då plötsligt kände jag mej väldigt uppfinningsrik. Han är nu instruerad att han, just när dom sticker till, ska säga:

  • Min sambo, hon skulle också behöva en spruta
  • Hur gammal är hon då
  • Hon är BARA 72 (och han får absolut inte frestas att säga ”Men hon känns som 84”
  • Ja men då går det ju inte
  • Det pratas ju om dosen som liksom blir över. Kan hon inte få en sån?
  • Visserligen, men det kommer vi ju på i en hast och hon är väl inte tillgånglig just då?
  • Absolut, hon står här ute

Och alldeles utanför, så nära jag vågar utan att riskera arga blickar från dom som står i kö av rätt anledning, står jag med jackan avtagen på vänster arm (vilken arm är det dom sprutar i, jag grips av panik men chansar ändå på vänster) och min skrynkliga arm väl synlig och beredd på ett stick.

Ja, jag veeet, det är helt klart en fantasi. Men en som roade mej en smula att tänka på.

Friday is the day!

 

Alla dessa aktiviteter …

Jag måste säga att jag tycker vi gör det bra. Alla vi gamlingar. För det är ju det vi blivit under det här året. Jag tycker det känns som jag har åldrats minst 5 år sen i fjol i mars. Vi uppvisar än en gång vad vi blivit lärda. Att man ska göra som man blir tillsagd. Att man inte ska protestera. Att man ändå ska göra det bästa möjliga av situationen eftersom det inte finns nån annan möjlighet.

Så var det när jag växte upp. Det gick inte an att klaga på vare sig lärare eller tandläkare, om vi klagade fick vi aldrig medhåll, det var så det skulle vara. Aldrig att mina föräldrar till exempel skulle ha ringt och klagat när tandläkaren orsakat ett stort brännsår på överläppen. Och betygen konstaterades och det var aldrig tal om att man inte fått rätt hjälp eller stöd. Nejdå, vi är vana.

Och pandemin har inte varit något undantag. Vi har gjort precis som vi ska. Och vi har ändå klarat det beundransvärt bra. Vi har varit en del av lösningen. Nu har ett år gått och mitt tålamod är för länge sen slut, men jag blir inte obstinat utan jag fortsätter följa det som är sagt.

Livet har alltså tagit en ny vändning. Bl a har vi ägnat varje dag till en lång promenad. Jodå, vi promenerade förut också men kanske inte varje dag eftersom man då för tiden hade andra saker inplanerade, så ibland blev det bara en tur ner till stan samtidigt som man skulle köpa en hudkräm på Kicks. Nu är det långkalsonger, täckbyxor, mössa och vantar och så förstås de obligatoriska spik-skorna på. Och vi går och vi går. Oftast ganska långt. Promenaden är, såklart jag fattar det, väldigt nyttig och bra för mitt allmänbefinnande men främst är den ett sätt att få dagen att gå.

Sen jympar vi med Sofia. Här tjuras jag på lite och tar bara måndag-torsdag. Fredan anser jag är min lediga dag. Jag tycker inte det är kul alls. Har aldrig gillat att stå och göra samma rörelser som nån annan ”jag vill va fri som en fågel”, som Rasmus sa. Men hon är ju bra, hon Sofia. Och hon gör rörelser som absolut är bra för mina stela axlar och trötta och muskelobefintliga armar. Jag hoppar upp och ner på golvet och gör så gott jag kan. Men jag kan ju berätta att när sändningen börjar 0910 så börjar jag titta på klockan 0912 och undrar om vi inte är klara snart.

Imorse blev det lite fel. Jag kunde omöjligt ligga kvar i sängen till ca 0830, så jag poppade upp redan kl 0800. Det blev en lång väntan. Och man skulle ju kunna tro att jag använde tiden till att mjuka upp mej inför träningen (jag har en granne som går innan!!!). Men icke. Jag hasade ner i min favoritposition i soffan, halvliggande, och körde lite spel på mobilen.

Sen kom hon då. Varje dag iförd nya snygga träningskläder på sin snygga smidiga kropp. Jodå, jag  tar också på mej några gamla fula träningsbyxor (dom fiiina vill jag spara tills jag får gå på Friskis) och sen rullar det på. Det knakar och det brakar och jag försöker hela tiden tänka positiva tankar.

Och idag medan jag vevade med armarna och lekte struts och försökte nå mina egna händer där bak på ryggen så tänkte jag på mamma. När hon de sista åren inte ville gå så mycket och blev mest sittande sa vi till henne: ”Men du måste ju gå lite mamma, det är ju bra för dej att röra dej lite!” Och hon svarade: ”Det skulle vara väldigt intressant att se hur mycket du rör dej när du är 84.”

Det kan faktiskt vara så att hon får rätt …

 

Träna hjärnan

”en vit och två ljusgrå, två mörkgrå, två vita och två svarta”
”va sa du?”
”fyra vita och två ljusgrå, två svarta och en vit”
”hinner inte fika nu, måste göra klart det här varvet”
”två mörkgrå, två vita och fyra svarta”
RRRRINNNNG
”svara… jag måste räkna”
”det är till dej”
”säj att jag ringer upp, jag är upptagen nu”

Det här är en talande (vitsigt) beskrivning av våra konversationer här hemma nu för tiden. Jag har nämligen köpt ett vantmönster från ett företag i Jokkmokk, Stoorstålka. De jobbar med samisk design och samiska produkter. Och deras vantar är fantastiskt vackra. Många starka färger och varierande mönster minst sagt. Men väldigt roliga att sticka och det blir så himla fint.

Jag har nämligen börjat undra hur stor del av min hjärna som används? Förmodligen vill jag inte veta. Det är sällan jag tvingas tänka till ordentligt. Mesta delen av tiden går åt till att flumma runt i min egen lilla värld där tankarna sällan är konkreta, åsikterna oftast ointressanta och inlärningsprocessen är lika med noll.

Alltså köpte jag ett vantmönster från Stoorstålka eftersom jag tänkte att det skulle vara bra för min hjärna att inte bara rabbla sticka upp och sticka ner medan jag kollar på Rapport.

Och jag tar bara en liten stund varje dag, gäller att hala på det roliga. Det är ju heller ingen som helst brådska med vanten, det är ingen som ska ha den. Jag lägger den i färdigt skick i min vantlåda, där finns det flera stycken och dom är riktigt fina. Jag tänker att rätt som det är träffar jag en person (bara en sån sak!) som säger ”Fy fan va kallt, jag fryser om händerna.” Och vips, kommer lådan fram och jag säger, alltså Snäll-Barbro säger:  ”Varsågod ta dej en vante här.” Längtar tills det händer! Inte så mycket för vantarnas skull utan för min längtan-till-att-träffa-nån-s skull.

Annars är det en härlig dag. Ute blåser vintervind, det viner och susar i träden, snön yr och jag är helt säker på att det inte skulle vara bra för min hälsa att vistas i denna luft. Alltså stannar jag inne.

”En vit, två svarta, fyra ljusgrå”…….

 

Vilket djur jag vill vara…

Understundom (vilket fantastiskt ord!) fick jag när jag jobbade åka på kurs. Det var himla roligt att ta flyget, bo på hotell, ha kurs i en fin lokal, äta god lunch och träffa nytt folk. Jag tycker synd om dagens arbetare. Nu får dom sitta hemma vid sitt skrivbord och lära sig saker alldeles på egen hand och på rasten hasar dom ut i köket och gör sig en skinkmacka. Det är lite skillnad mot lunchbuffé i glada vänners lag.

Men det jag egentligen ville komma till var att man ibland i början av utbildningen skulle välja vilket djur man ville vara. En urdum uppgift tyckte jag redan då. Jag sa alltid hund eftersom man då blir matad och motionerad och att man blir glad åt alla man möter. En fantastisk egenskap!

Idag skulle jag välja enligt följande. Och nu när det inte är kurs utan jag gör precis som jag vill här i min ensamhet så väljer jag tre djur:

  1. TJUR. Och då tänker jag närmast på Ferdinand. Inte precis för att han sitter och luktar på blommor utan mer för att han inte verkar bry sig så mycket om livet runtomkring. Inga påtryckningar eller djärva idéer tycks bita på honom.

Så har det blivit med mej. Jag tittar visserligen på TV onödigt mycket och jag tar in alla hemskheter som händer här och ute i världen. Men jag orkar inte säga ”Men gu”, ”Va hemskt” eller ”Men nu jävlar blir jag tokig, vad är det som händer”. Jag bara nickar och konstaterar.

Och jag orrrrrkar inte diskutera med alla jag träffar varför vaccinet inte anländer, varför vi får en 3:e våg och hur det ska bli när vågorna kommer dugga tätare än nu. Jag bara sitter här och stickar vantar och är nöjd med det (hihi…såklart osant!)

  1. HÄST. Har nån tänkt på hur tråkigt det ser ut med en häst som står alldeles still i hagen. Ibland lyfter han en aning på ett ben som för att avlasta dom andra tre. Ofta ser hästen väldigt trött och håglös ut, ja inte förstås när han galopperar och skuttar i hagen, men hur ofta ser man en sån häst?

Jag tror han tänker att det skulle vara skönt att bara lägga sej ner och blunda ett tag. Kolla på molnen och längta efter nåt snyggt sto som travade förbi. Men det räcker förmodligen att han tittar på underlaget för att inse att det inte verkar särskilt mysigt och mjukt och därför blir han stående. Och jag antar att det dessutom krävs en hel del ansträngning för att ta sej ner till marken om man har fyra ben.

Med mina två ben tar jag mej ner till liggande hur lätt som helst. När jag sitter i soffan behöver jag bara vicka till lite och vips har jag det mysigt och skönt i horisontalläge. Ibland har jag besökt sjukgymnast och där får man som bekant väldigt många goda råd. Det enda jag tagit till mej är att det inte är bra att sitta för länge, det är bra om man liksom sträcker ut ryggen ibland. Check på den!

  1. Det tredje har inget namn. För jag vet inte om djur kan inbilla sig saker. Kanske i så fall en MES som inbillar sig att maten ska ta slut i fågelmataren. Jag inbillar mej i alla fall alldeles för ofta att jag är svårt smittad. En ilning på höger sida om pannan –” jaha, nu är det klippt, nu får jag ont i huvudet.” När jag snyter mej efter en promenad i kallgrader –”jaha, då är det min tur”. Och framför allt när jag, som jag alltid gjort, hostar och kraxar hela tiden. Det är liksom mitt signum, och jag veeet att man inte ska kraxa för då blir det bara värre, det bildas mer slem i halsen. Men trots att jag kraxat i säkert tio år så framkallar nu en enda liten kra att jag är övertygad om att pandemin hittat till mej.

Men vadå, svammel svammel och åter svammel. Det är ganska skönt också här i min lugna vrå. Nu är klockan 1300 och idag har jag hunnit med allt det här REDAN:

  • Fika på säng
  • Löste korsord på samma säng alldeles för länge, det var antagligen för lätt
  • Lite fil och en blodtryckstablett
  • Morgontoalett
  • En promenad i omgivningarna
  • Lunch
  • Nu blir det Herrstafett och då greppar jag stickningen samtidigt, påttifall det blir trist nån sträcka.

Ja sen är det väl dags att börja fundera på middag med ALLLLLA tillbehör. Härligt fredag på er också!