Är det sant?

Efter förra veckans smått euforiska tillstånd över en spruta har vardagen nu återgått mot det mer normala hållet. Fast för egen del så är det fortsatt gott att leva om man tänker på de nya beskeden och förhållningssätten som ständigt dimper ner från presskonferenser och tidningsartiklar. Och samtidigt ökar smittspridningen till nya alltför höga siffror.

Vad ska man tro på? Är det första april? Skämt? Sant? Som Lena sa? Att när det gått tre veckor efter första sprutan .. hörde jag rätt Första sprutan? Så kan man leva precis som vanligt? Vi kan träffa vem vi vill inne eller ute. Fast vi får inte förorsaka nån folksamling. Skulle inte tro det? Har mej veterligt aldrig gett upphov till nån större folksamling, mer än när jag framträtt med min kör men då är det ju inte mej dom är ute efter att se, ej heller är det jag som bär ”skulden” till samlingen.

Det låter helt underbart.. jag har ca 1,5 vecka kvar. Men sen… Ja just det, sen… vad ska jag göra då jag som längtat så?

Har längtat efter att shoppa. Vad ska jag köpa? Tänker så det knakar. Vad behöver jag? Förmodligen ingenting. Men ett par nya innesandaler skulle jag verkligen behöva. Och kanske ett nytt läppstift? Fast jag byter ju färg mot sommaren. Då blir det mer åt orange och det läppstiftet är det mycket kvar på. Kan nog vänta ett tag. Men jag är säker på att när jag drar iväg ner på stan och verkligen anstränger mej i butikerna så kommer jag att hitta något som jag absolut behöver.

Nu låter jag verkligen ytlig och banal. Men det är ju så att efter det här året så har min tillvaro kretsat kring vanliga och banala saker och önskningar. Att träffa barn och barnbarn inte bara i entrén. Att prata med folk man möter utan att hålla två meters avstånd. Att bjuda grannen på kaffe utan att vara rädd. Att gå på restaurang och äta nåt gott samtidigt som man tjyvlyssnar vad som avhandlas vid närliggande bord. Allt det där finns nu inom räckhåll. Underbart!

Men mest av allt tänker jag på att det trots allt lönat sig att vi följt alla restriktioner. Vi har klarat oss från den hemska sjukdomen och nu törs jag nästan ropa hej för jag är en bra bit över bäcken.

I tidningen idag läser jag om ett gym som utlovar ”En lättare sommar”. Fast då tänker dom förstås inte på restriktionerna utan mer på kilona. Och det är en annan fråga. Nog har det smugit sig på ett och annat kilo. Undrar varför? Aldrig har jag väl gått så mycket som nu… min egna hemma-snickrade teori har gett vid handen att det nog beror på att jag inte varit aktiv mer än det. Mellan promenaderna har det blivit mycket TV-tittande, vantstickande, bokläsande. Och mindre av ”nu måste jag skynda mej iväg till det ena och det andra, måste tvätta håret för idag ska jag.., klockan ett ska vi åka iväg och titta på …

Och vilken helg vi har! Snön lyser vit på marken men i solstolen är det gassande hett. Fräknarna frodas och jag kan verkligen säga att Livet Leker!

PS.. i kommentatorsfälten brakar det in förslag på både det ena och det andra. Den här gången handlade 88 inlägg om dating i olika former. Måste kolla på alla eftersom det understundom (bästa ordet) kan finnas en kommentar från en riktig människa som vill mej väl. DS

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *