Miss…. det är jag det …

Ni minns väl den underbara visan Adress Rosenhill. Så här går en vers:

Varje gång som du känner dej ensam och vill
Och du angrips av missmodets gråa bacill

Visst är det en fantastisk text. Missmodets gråa bacill, det är minsann inte illa.

Och faktiskt. Idag satt jag på Broa och glodde en liten stund. Just nu är det väldigt lite glo och vila och desto mer gno och ila. Men då tänkte jag i alla fall på alla mina projekt, nya och gamla, som faktiskt kan sägas vara misslyckade. Det är där den gråa bacillen kommer in. Här kommer några exempel ifall ni glömt. Ännu en låttext, nu med Tova Carsson ”Alla har glömt, men inte ja”. Undrar vad det här betyder; att jag har gått in i nåt tillstånd där jag bara minns gamla och oviktiga saker?

  1. Jag skulle bli självförsörjande på lingon och blåbär. Jag skulle sitta på en liten träpall och böja mej en aning och alldeles vid mina fötter skulle blå och röda bär trängas med varann. Kanske kunde jag så småningom erbjuda självplockning.

Visst, jag har lingon- och blåbärsris på tomten men inte blir det just några bär. Fast jag rensat och tagit bort allt gräs emellan och försökt få dom att flyta ut och trivas. Var det felet kanske? Dom blev lite för väl odlade, dom vill väl vara vilda?

  1. Min sommaräng. Bara för att jag råkade läsa en tidning hos tandläkarn där dom visade att man kunde köpa ett set med fröer och få en blommande sommaräng…. Jag köpte hela boxen + mängder av jordsäckar och anlade en rund cirkel där jag sådde min dyra och välsorterade frömix.

Första året kom det i alla fall upp 3 vallmon och några andra små blommor. Och så kom det väldigt mycket gräs. Det var långt och det var frodigt. På påsen stod att man inte fick klippa ängen med gräsklippare så jag var så försiktig och klippte med sax och gjorde mej så ”för”.  Nästa år kom inte ens gräset.

  1. Jag skulle plantera mossa. Bara för att jag varit i Växjös skogar och sett så mycket fin mossa som växte överallt, på stockar och stenar. Och bara för att den som grävde för fiberkabeln lockade upp så mycket stenar till ytan att det blev en hel stengärdsgård. Som såg så tråkig ut. Så jag tänkte piffa upp den med lite grön och fin mossa.

Första veckorna var mossan väldigt grön och fin. Nu är den brun-grå-daskig och ser inte alls ut att må särskilt bra. Men jag tänker med en dåres envishet att det i alla fall är bättre än innan. Stenarna är så grå och tråkiga så jag håller nog ut lite. Kanske förnyar sig mossan vilket år som helt, och kanske kan det redan under min livstid bli en liten oas där bland träden?

  1. Mina grönsaksodlingar. Som aldrig blir nåt. Dom är som bäst nu. När jag nyss sått. Det är så brunt och fint och jämnt och ser så ordentligt ut. Och man kan fantisera över vad som kommer att hända. Så jag lever på hoppet och förnekelsen i några veckor till. Sen, när jag avundsjukt går omkring och småstirrar på alla andras pallkragar och ser hur det fullkomligt väller ut grönsaker, medan mina ser ut som om dom placerats på tundran. Torra och tråkiga och oväxtbara. Då kommer jag bara att säga att ”jag satte inget i år, tycker det är lika bra att gynna ortens handlare”… pytt!

Men jag måste ändå beundra mej själv en aning. Att jag liksom aldrig ger upp…. Att jag faktiskt inte ännu har gripits av missmodets gråa bacill. Idag har jag planterat i landet…

 

Markering klar

Ååå, det är så roligt allting. Räfsan är lätt i handen och sjunger glatt över stock och sten. Mina armar är trimmade och glada att få något vettigt att syssla med. Och jag tänker hela tiden på va fina gulliga grässtrån som vill titta fram under löven och tänk va det blir grönt, det är så roligt att räfsa, man ser verkligen resultat direkt. Och jag räfsar framför broa och när jag har fått fram en fin rund plats så hämtar jag den älskade Myrr-burken och gör ett ”staket”. Jag tror att myrorna också tycker det är skönt att de vet var de ska vara, dvs i hela stora storskogen där dom ska ha sitt bo.

Fast när jag gick ”yttre” häromdan så hörde jag ett mystiskt surr i skogen. Jag är inte säker men jag tror att myrorna var upprörda över nåt. Kanske gick viskleken ”Nu är hon här, passa er, kärringen är på plats, skit också vi som hade det så bra där framme i solljuset”. Förändringar kan vara jobbiga, det vet jag, men dom kan också leda till något bra. Oftast bättre för den ena parten.

Efter några timmar börjar jag snegla en bit bort. Fy faderuttan va mycket löv jag har. Och lite less blir jag. Det går väl an när det är platt och rakt men rätt som det är ska jag in bland lingon- och blåbärsriset och mellan stenar och stubbar och träd. Och där blir det jobbigt, det vissna gräset är långt och det tar emot. Här är löven blöta och tunga efter regnet häromdan. Svetten lackar!

Och på den tredje dagen börjar tankar på att förenkla jordbruket dyka upp. Kanske behöver jag inte räfsa under klädstrecket? Och mellan förrådet och huset är ett litet utrymme som har direkt förbindelse med skogen, kanske kan jag bara slänga iväg löven där, utan att de passerar skottkärran fvb till mitt lövställe längst ner i skogen? Jodå, det resonemanget gillade vi, både jag och hjärnan och plötsligt är jag som Gumman Tö, jag swishar iväg löven direkt till skogen och det går så fort och jag tar inte med precis alla, några blir kvar. Och till klädstrecket gör jag en liten gång, den kan jag lätt trippa på när jag ska hänga upp nån tvätt.

Plötsligt känns allt överkomligt igen. Nu kan jag börja krafsa i rabatterna och sätta lite frön. Jag riktigt känner att det är nu det händer, i år blir det grödor. Vi har köpt flera säckar fin jord och det vore väl 17 om inte den skulle duga….

Helt utmattad och genomsvettig landar jag i soffan för en paus. Och då ser jag direkt in i köket och kommer ihåg att jag köpt en tapet och ska göra en fondvägg där. Med två vita hyllor. Yippie, nu gick jag igång igen. Här ska fixas… ska bara vila lite till först!

Och i morgon är det ingen vanlig torsdag minsann. Jag ska få min andra spruta… Yippie nr 2! Hoppas ni också ser hur många möjligheter som öppnar sig framöver. Den här sommaren blir allting roligare, det är jag säker på.

Äntligen

…är vi här igen…. På Lantstället i Norrlands södra inland. I byn där himlen är blåare än på andra ställen, solen lyser klarare och luften är ren och lätt att andas.

Jag skulle kunna kopiera texten från ifjol. Samma rutiner följs när vi ska dra ut till landet. Det packas och det packas. Jag tar med allt jag har i klädväg. Varför? Frågan har ställts av både mej och andra otaliga gånger och svaret låter vänta på sig. Det känns bra att ha med sig mycket av allting.

Maten, här tömmer jag i princip både kyl och frys. Varför ska allt ligga i stan och bli gammalt. Nej nu ska andra frysar och kylar fyllas. Och när det blir höst åker jag tillbaka med lika mycket igen. Ibland tänker jag att det kanske är därför jag har så svårt med myrorna. Vi är likisar. Vi gillar att dra och samla och pula in på stället där vi bor.

Apropå myrorna så har jag självklart laddat med Myrr-burkar. Dom tar så lite plats i bilen och det gäller att se till så man plötsligt inte är ”kort på Myrr”.

Och när jag väl är framme springer jag ut och in och bär och bär. Och stoppar in och stoppar in. Och tänder upp och eldar så att det ska spraka så där mysigt. Och det är så roligt att laga mat på den här spisen och jag minns inte var jag ställde nånting i kylskåpet. Som ett äventyr alltihop.

Och ute väntar massor av löv på att jag ska plocka bort dom och lägga dom nere i skogskanten där dom trivs så bra. Och skottkärran är så glad att den äntligen blir använd så den knarrar bara lite när jag kör så gruset sprutar.

Och räfsan är trimmad och klar, märks knappt att den legat av sig under vintern. Den dansar fram på lövad äng och det blir så fint där den går fram. Man ser hur det börjar grönska direkt.

Och nu är det torsdag och det är en helgdag, så då får man göra tidig kväll. Ha det så bra ni med!

 

Kroppens förfall

Här finns det mycket att nämna. Jag börjar med huden. Hur kan det vara möjligt att jag är så rynkig överallt? Tänker att huden där rynkorna finns tidigare måste ha varit fylld med kött och blod. Så istället för att banta så har jag nu en plan att jag ska fylla ut istället. Man har ju hört talas om ”fillers”, jag är inte bakom på det viset, jag följer nogsamt med i skönhetsbranschen.

Fötterna. Gick till Gå och Löp-kliniken för att införskaffa nya skor. Kastade längtansfyllda blickar mot ett par läckra X Talon 212, aprikos och svart. Eller kanske Terraultra 260, illgröna med ännu illgrönare band. Men när skomänniskan frågade vad jag skulle använda skorna till så fick jag lov att säga ”promenader”. Det blev inget av med dom där fräcka. Nej, fram kom några stabila gråa med ordentliga sulor. Jag köpte dom och när jag skulle gå häromdan och jag hade lagt i mina extrasulor som jag köpte för några år sen, så blev högerfoten så trång, kändes som att det stasade, att jag inte fick blod till tårna. Så idag var det bara att tassa ner igen, där kom vi fram till att dom skulle försöka fila ner extrasulan lite och sen ska skorna ligga i utpressning i natt. Herregud, kan man inte bara köpa sej ett par skor nu heller?

Det verkliga förfallet, eller ska jag säga fallet, är som vanligt att höger axel drar neråt i oroväckande takt. Det innebär att jag under mina vandringar allt som oftast får kränga in vänsterhanden, genom halsduken, tröjan och t-shirten för att hitta fram till bh-bandet som alltid hasat ner till överarmen. Irritersamt var ordet sa Bull.

Och snälla, kom inte och säg att det gör väl ingenting hur man ser ut? Vem bryr sig om några rynkor? Det är väl härligt att man kan visa att man levt! Jojo, kom igen alla hoppfulla och gladatillrops- och alltid yngre människor som tycker så. Kom igen när det blir eran tur.

Den här dan börjar alltså med att jag är missnöjd med mej själv. Fast snart gäller inte det. Snart tycker jag att livet leker och att det är huvudsaken att jag mår bra. Jag längtar till den förändringen, den kan faktiskt inträffa redan i eftermiddag. Jag tror faktiskt att den redan har börjat. Nu när jag tittar ut på solen och tänker på att det är fredag och på att det ska bli varmt till veckan och på allt möjligt.

Och när jag tittar på alla fröpåsar jag köpt blir jag så förväntansfull. Som varje år hoppas och tror jag att nu nu händer det. Jag kommer få pallkragar som fullkomligt svämmar över av allt grönt som mina gröna fingrar lyckats åstadkomma. Guuuuu vad jag längtar!

Härlig fredag på er!