Slut på lata dagar

Nu är det slut på friden. Nu är jag på jakt. Inte på älg, det är det många andra som är. Nej, jag jagar skogens skatter. Jag letar febrilt efter blodriskor. Lyckas inte så bra, det finns mycket svamp men väldigt få av just dom jag vill ha. Vi hittar några här och där men inte så många som vi brukar. Kanske är det för tidigt, kanske är vi på för gamla ställen, kanske finns dom inte just i år. Vem vet? Det är bara att trampa på och tänka att det är så härligt att gå i solen på vägen och medan man letar kan man tänka på allt möjligt. Härlig känsla.

Trattkantareller har jag letat i flera år. Vet inte var dom står och inte hur dom ser ut där dom står. Vet bara att dom kan vara svåra att upptäcka. Jag har frågat och frågat och fått olika svar; På myrkanten, i tallskogen, bland riset. Högt, lågt. Det är typiska kommentarer från folk som inte vill att man ska hitta svampen. Men igår kom det en snäll människa som följde mej och visade och vips så fanns dom bakom knuten nästan. Jag hade absolut inte kunnat hitta dom själv. Men nu har jag en liten hög som ligger på tork. Och nu kommer jag att se dom, det räcker med en gång sen vet man. I motsats till Skogsmästaren som hade en papperslapp i sin skrivbordslåda där det stod: ”Tall långa barr, gran korta barr”. ”Men herregud”, sa nån, ”det där borde väl du kunna utantill, det är ju ditt jobb!” ”Det räcker att man tvekat en gång, sen är det kört”, sa Skogsmästarn.

Åsså är det lingonen. Varje år vill man ju ha lite lingon. Och varje år när jag tittar i frysen så ser jag flera påsar där sen förra året. Men jag vill liksom ändå ha några fler. Tänk om jag inte kan plocka nästa år? Löjligt, det finns att köpa på torget för en billig penning. Men det är ju så roligt, dom är så fina och röda och granna där dom står. Och stubbarna som dom kantar är också så gulliga och mossiga (jag gillar ju mossa!) och det är så lätt att bara sträcka fram handen och ta i en klase, det frasar lite lätt och vips har man grabbat tag i en handfull. Jag använder inte plockare, tycker det är så bökigt att få in bären och sen blir det så mycket att rensa. Nej, min hink är röd och fin med bara nåt enstaka blad som följt med.

Och idag är det soligt och fint och förmodligen lite kallt. Jag har inte stuckit ut snoken än. Nu går jag iväg och hämtar posten, kollar lite på korsordet och bestämmer att det blir svårt den här veckan också och sen tar jag väl hinken och korgen och drar. Vilken dag det blir!

Tänkte nästan det …

Jag nästan anade och misstänkte det. Att det inte var så bedrövligt som det har låtit. I forskningsrapport efter och analys före så har det framgått att allting går utför när man blir äldre. Och i vissa fall är man tyvärr böjd att hålla med.

Men nu gott folk har Georgestown University konstaterat att många funktioner faktiskt blir bättre vid stigande ålder. Det är främst kopplat till hur kunskap och erfarenhet används för att lösa problem och visar sig vid bl a beslutsfattande och självkontroll.

Och det håller jag helt med på. Idag när jag gjorde ett strövtåg i hembygden för att leta svamp så förstod jag snabbt att vi var lite tidigt ute. Vi hittade några, men dom var små. Ute blåste höstvind och jag fattade direkt beslut om att vi skulle vända hem och in och börja elda direkt. Inget velande där.

Upp till ca 78 års ålder har vi bättre möjligheter till att koncentrera oss på det viktigaste i en situation, utan att bli distraherade. Tror jag det, det finns inget som kan distrahera. När jag i min nästan ensamhet bestämmer mej för att lägga mej och läsa klart boken, så är det sällan nån som försöker hindra mej eller ens komma med ett argument som säger att det inte är nån bra idé. Ingen distraktion att skåda.

Självkontrollen kanske det däremot är lite si och så med. Här brakar jag sta och säger det jag tänker och det jag inte borde och ibland blir jag riktigt irriterad på nån telefonservice som varken förstår vad jag frågar om eller vilket mitt problem är. Då har det understundom hänt att jag inte kan behärska mej. Tycker att jag liksom med ålderns rätt ändå ska få säga vad jag tycker.

Men rent allmänt, alla forskningsrapporter förutan, så kan jag tycka att det är rätt härligt att vara i min ålder ändå. Som när jag går där på skogsstigen och svänger med min svampkorg. Jag har rätt kläder och fryser inte. Det blåser en del men det är härliga vindar mot min kind. Och när jag ledsnar och går hem så kan jag elda och sätta mej och lösa korsord eller dra en patiens. Tänker att – va bra jag har det!.

Vad göra?

Alf Henriksson sa: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker.” Jag tror bestämt att han syftade på nåt mer stort och livsavgörande livsögonblick, men man får ju anpassa diktinnehåll till sin egen verksamhet och tyda som man vill.

Här blev det tvärstopp. När graderna sjönk flera stycken på några timmar. När regnet började strila, dugga och ibland ösregna. När det blev mörkt på kvällen. När det blev blött i gräset. När vi inte ens hann ner till landsvägen förrän vi insåg att vi inte kan åka och titta på svamp idag. När varje tur till vinbärsbusken innebar blöta kläder. När vi behövde elda varenda dag. När vi suttit inne och kurat alldeles för många dagar. När vantstickningen kom fram.

Jag veeet att det här är som vanligt varje höst. Men jag har glömt det. Som så mycket annat skulle säkert många tillägga. Härom dan satt jag och berättade som en rolig historia att jag inte kommer ihåg namn, särskilt inte dubbelnamn. Och absolut inga som börjar på S – Stig-Erik, Sven-Olof, Stig-Göran, Sven-Arne … vilka kombinationer! Jag klarar dom bara inte. Sen satt vi och pratade och jag skulle säga att jag träffat han… ja du vet han … jamen jag har ju så svårt för dubbelnamn på S … men just ja Karl-Ove hette han. Den förvånade medprataren kunde förstås inte undanhålla mej uppgiften att hans namn började på K och inte S. Hela alfabet är snart täckt av min glömska tydligen.

Men så här i regnets och höstens tid får man ägna sig åt andra viktiga saker än att bärga hem skogens guld. Jag har städat garderober, förråd och visthusbodar. Turerna till Återvinningen har aldrig varit så många och vår fina bil har fått transportera allt från murkna träbräder till gulnade gardiner. Och samtidigt, vad det är härligt att slänga! Hur mycket skräp har man inte överallt? När jag står och funderar med en sak i handen försöker jag tänka på vad barnen kommer att säga när dom ska ”rensa upp efter oss”. ”Men herregud, varför har hon sparat det här?” Inget är så säkert som det. Och inget är så säkert som att den här rensningen inte räcker. Det finns mer, men nu har alla rostiga skruvar, gamla dörrhandtag, gardiner som gulnat av år i klädkistan, dukar som har en fläck och som aldrig blir sig själva igen fått avsluta sin gärning i mitt hushåll. Ibland går det väldigt fort och ibland tänker jag att jag kanske kommer att ångra mej. Men såklart gör jag inte det, jag har glömt vad jag har slängt efter nån timme. Tilläggas ska sägas att kläder, skidskor och vissa saker som det inte är något fel på, har fått komma till insamling av förnödenheter.

Så idag känner jag mej lätt om hjärtat och tiden får gärna stanna upp ett slag medan jag grabbar tag i stickorna och tillverkar ännu ett alster som ingen vill ha och som en vacker dag också får sin plats på ett annat ställe.

Ska bli skönt med en vildag… ha så härligt i regnet ni med!

 

Teknikens under? Inte jag …

Jag har aldrig utgett mej för att vara särskilt tekniskt bevandrad, något som jag inser mer och fler gånger än jag kan räkna till. Jag klarar hyfsat att hålla mej flytande på sociala medier men om jag börjar undra över hur saker kom dit eller blev till eller skickades eller uteblev, då är jag helt borta. Jag fattar inte t ex hashtag. När använder man det? Varför använder man det? Vad blir resultatet? Ni behöver inte svara, jag har fått det förklarat tusen gånger och fattar ändå inte. Det är lite som offside i fotboll, det har jag också hört förklaringen på men varje gång det händer så utbrister jag ”Men varför blåser domarn nu då?” Åtminstone om det är till mitt lags nackdel. Annars skriker jag mest ”Ut med domarn!” Men nu kom jag helt ifrån ämnet. Min teknik-o-vana var det …

Och när jag tänker efter så är det inte så förvånande. Jag som inte nånsin fattade hur det funkade med ett fax? Visst var det märkligt att min skrivna sida genom att ange ett telefonnummer kunde dyka upp på andra sidan jordklotet. Och, när jag jobbade på Sahlgrenska i min gröna ungdom och vi skulle skicka post till en annan avdelning på storsjukhuset så la vi in papperet i ett rör och slängde in det i väggen. Jo det är sant, in i en trumma. Och det kom alltid fram.

På banken la man internposten i bruna kuvert, ställde dom i en hylla vid väggen, vips kom en vakt-mästare och hämtade påsen för att lämna den till rätt person. Sånt fattar jag, det är mina tag det. Fast nu kanske inte ens det skulle funka. Man läser ju om Postnords fruktlösa försök att få fram försändelser i tid. Men dom är smarta, dom väntar på att utvecklingen ska gå så mycket framåt att vi inte behöver skicka ett enda tunt litet kuvert med posten. Snart är det bara möbler från Ikea och klänningar från Ellos som ska transporteras. Men dom kan i alla fall inte smita ifrån att paketet måste levereras fysiskt nånstans.

Ja herregud, men man får väl leva ändå verkar det som. Man får bara försöka undvika en del frågor, ganska många faktiskt.

Det här blev en svammelsurium-blogg utan vare sig innehåll eller finess. Men sånt ska väl också få finnas antar jag. Vem är 100 %-ig? Jo jag hoppas förstås att fotbolls-damerna ska vara det när dom spelar OS-final om en timme. Fy faderuttan va nervöst… Och då kan jag lova att inte bara ovanstående fraser kommer att användas, beror ju förstås på hur domarna sköter sig….

Måste sluta, kan inte skriva, måste hålla i tummarna ett tag … börjar redan innan påttifall det hjälper.