Sättare sökes …

Under pandemin har jag fortsatt göra mina besök hos frissan. Om man ska kunna hålla färgen så gäller det att inte slappna av. Det är bara att smeta på nytt så fort det dyker upp nån opassande färgskala nånstans. Det har gått bra men det har också inneburit att jag inte kunnat sitta där och snål-läsa alla spännande tidningar. Gick alltså inte att komma för tidigt och gå lite sent.

Nu är det andra tider. Nu skyller jag på att ”Oj vad det gick fort att gå hit idag, jag är lite tidig”. ”Jag väntar på en buss så jag kanske kan sitta här medan jag väntar”. ”Det är så dåligt väder, kan jag sitta här en stund tills stormen har bedarrat”. Hon tittar lite misstänksamt på mej eftersom hon vet 1) att jag aldrig åker buss ner på stan, 2) att storm har det inte varit tal om på mången god dag och 3) att jag skulle gå för fort nånstans finns inte på kartan.

Men i alla fall så fick jag tag på några blaskor sist. Svensk Damtidning är bäst. Där kan man skumma rubrikerna och om man har bra fart hinner man uppdatera sig på flera veckors intressanta nyheter i ett nafs. Det är sällan man känner behov av att fördjupa sig i reportaget. Nu tror jag att dom misslyckats med rekryteringen av rubriksättare. Jag bara måste kommentera:

”Soldoktorn har lämnat”…. Då undrar man förstås vad? Har han lämnat Lotta, hon som sjunger så bra och är så glad och så kär? Eller har han lämnat den nyinköpta villan? Nej just ja, tänkte jag, han har förstås lämnat sin tjänst i storstan och börjat i Göteborg. Det visade sig att han lämnat ön där han befunnit sig på en inspelning tillsammans med Thomas och Maria…

”Viktorias utseende förbryllar … så har vi aldrig sett henne” Va, har hon gått ner i vikt, har hon släppt ut håret, har hon nya örhängen? Inte då, hon har varit militär en dag och haft på sig den där fläckiga  outfiten som jag inte gillar att ÖB har på sig nånsin. Han ska ha mörkblå uniform punkt slut.

”Chris företag hotas av konkurs”. Stackars prinsessgubben i Florida. Hur många gånger har han inte gått i konkurs? Han köper villa efter villa med det ena priset värre än det andra, och hela tiden är familjens existens hotad. Stackars dom!

Och i dagens ÖP var det faktiskt en ännu värre groda men den har redan kommenterats på FB. ”Fiket på Busstorget – en mötesplats för alla som snart ska försvinna”. Herregud, när jag läser artikeln så berättas om alla sorters människor som sitter där; barn, invandrare, utvandrare, hemvändare, pensionärer och resande i största allmänhet.  Dom får bara inte försvinna allihop.

Nej nu ska jag dra på stan och bläddra lite … inte i tidningar utan i kläder! Ha så kul ni också!

 

Landet Längesen

Det ser ut att bli ännu en strålande dag i Vår Herres Hage. Och jag ska väl ut på nån gångrunda så småningom, det haster icke. Och när jag går där och njuter i solen och av vinden så kanske det sitter nån liten ful typ på min axel och viskar i mitt öra ”vänta du bara, snart blir det vinter, snö och drivis”. Varför tänka på det, när man kan njuta av stunden? Och jag har väl inte direkt något emot att vi har flera årstider, det är bara det att när vintern kommer så blir allting lite besvärligare. Man kan inte bara slänga på sej en jacka och stoppa fötterna i nåt lättpåtagligt. Nej då ska det till halsdukar och mössor och vantar och förmodligen också spikskorna. Inte heller kan man slänga ner sig på en sten eller en bänk och glo ett slag, då ska betydligt bättre förberedelser till, t ex sittunderlag. Och visst är det bra mycket roligare att möblera om i hallgarderoben till lätta ljusa sommarkläder istället för till mörka och tjocka jackor?

Men det förstås, man kan ju tänka tillbaka på sommaren och tänka att det kanske blir en till likadan. Eller som nån kan säga, ”Jag ser bara framåt, aldrig bakåt”. Ja det skulle man ju kunna göra, men hur kul är det att se framåt…. Alltså jag menar en bit framåt, inte bara tills i morgon. Nej då är det betydligt lustigare att titta bakåt. Kanske till Landet Längesen.

Jag har slutat säga att det eller det hände för 40, 50 eller 60 år sen. Jag säger helt enkelt att det var längesen för det är ju ändå sant. Och igår påmindes jag om något som definitivt tillhör Landet Längesen. Man meddelade att nu skulle åkattraktionen Virvelvinden på Liseberg upphöra. Den var också för gammal och uttjänad. Slående likheter alltså!

Då mindes jag mina kvällar och dagar på Liseberg, jag bodde i Göteborg i 4 år. Som jag åkte Virvelvind, det var lite hisnande och pirrande men ändå ganska lugnt. Jag gillar inte när det snurrar för fort och visst sneglade man ibland på den stora koppen (minns ej vad den kallades) som åkte runt i maklig takt och snurrade bara en aning. Och jag hade inte haft nåt emot att äntra Farfars Bil som sakta sakta letade sig runt en bana medan man själv satt i en gammal T-ford och tittade på blommorna. Men för dessa attraktioner krävdes absolut ett barn att skylla på. Nån som man fick hålla hårt i och se till att dom inte ramlade ner på fatet.

Men allt har väl sin tid, även för gamla Virvelvindar. Så nu får jag väl virvla igång veckan och så småningom leta mig ut i guds fria natur och andas lite ren och härlig höstluft medan vinden rufsar om mitt hår och jag kanske blir lite rödblommig av bara farten. Vilken vecka det här ska bli, med den här starten!

Dagarna som går ..

”Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer”, ur en psalm skriven på 1700-talet av en man som hette Neander…. Nån som hört talas om honom? Den observante kan ha noterat att jag svänger mej med väldigt många diktcitat nu för tiden. Ni tänker kanske att jag blivit en djup och fin och tänkande person. Lugn bara lugn! Det har väl med min ålder att göra, saker dyker upp i minnet och alla är dom från Landet Längesen.

Nu råkar det ju vara så att det inte stämmer längre. Det har hänt mycket sen 1766. Dagarna kommer visst åter. Igen och Igen. Idag är det åter lördag. Och det dröjer minsann inte många stunder förrän dom är här igen, lördagarna. Härligt på så vis att det går fort men ibland tycker jag tiden skenar.

Mamma citerade ofta Sigfrid Siwertz och påstod att han sagt ”Den betryckte är aldrig ensam”. Fast det skulle jag vilja syna, verkar vara precis tvärtom. Men i 65 år har jag trott att hon talade från säker källa. Och vem vet, om jag skulle läsa in hela hans författarskap så kanske jag hittar citatet. 

Annars kan man absolut fråga sig vad jag sysslar med mellan lördagarna. Allt och inget skulle jag vilja säga. Jag springer omkring, plockar, dammar lite, putsar lite, snackar med grannarna och idag var jag på stan. Vojne vojne va mycke folk. Lite annat än att hasa omkring på landsvägen och i bästa fall vinka åt nån man tror sig känna i en bil som man tror sig veta att dom åker i.

Och ute gör hösten sitt intåg. Det innebär tända ljus inne, att det är helt OK att vira in sig i en filt eftersom man garanterat är lite frusen och att man kan se på en serie mitt på ljusa dan. Det är faktiskt väldigt trevligt alltihopa.

Så nu när jag uträttat så många ting som t ex att ha gått på stan…(jodå det räknas för jag bar hem två ljus och då har jag gjort en vettig sak idag)  så kan jag med gott samvete ägna resten av lördagen åt contemplation. Gör det ni också….

Hur är det möjligt?

Här en liten bild på ”min” sjö  häromdan. Nu dröjer det tills jag får se den igen för nu är jag back again. Back in town. Back on track. Ja alla back man kan tänka sej. Nu har jag flyttat hem igen.

Och det är så kaotiskt, svårt, jobbigt, struligt, nytt, främmande, vimsigt, mycket-att-göra-roligt. Ja nu är det minsann drag under galoscherna, mina fotsulor är alldeles heta av allt spring på innegolven, jag är ju van att vandra omkring i sakta mak bland mossor och strån.

Först gällde det att packa upp allt och få in allt i garderober och lådor och i frysen. Jag som inte tyckte jag hade fått tag i nog många bär och nog många svamppåsar. Det visade sig vara mer än nog. Nu får jag inte handla en enda matsak till som ska läggas där. Nu ska jag istället ägna mig åt att äta upp hjortronsylten som är daterad 2015 (fast jag kanske har skrivit fel?? Sååå länge kan den väl inte ha legat där??).

Efter att ha stått tom i fyra månader har lägenheten behäftats med en oändlig massa damm-partiklar. Bara att sätta igång och städa. Och lika bra att putsa fönster på samma gång. Så nu har jag putsat och städat i kök och vardagsrum och idag när det var så regnigt bestämde jag mej för att dra över gästrummet också.

Och bäst som jag stod där så kom jag på att jag kanske skulle byta gardiner. Sagt och gjort, ner till källaren, valde ett par fina blågröna (jag har en del att välja på kan jag säga),  strök och skulle hänga upp. Såklart var det inte samma upphängning. Bort med alla ringar, nu skulle här träs på stången. Och vips när jag är färdig så visar det sig att ena gardinen är alldeles för lång? Hur kan det komma sig? Dom är lika långa, stången sitter där den sitter och ändå…. Jag blir tokig. Och det var inte lite längre heller. Nu har jag nålat upp nästan hela fållen och då ser ju det inte klokt ut heller, Ska jag sy?, men då får jag ju ta bort det ifall gardinerna ska hänga nån annanstans sen. Fy faderuttan, nu blev det plötsligt inte ett dugg kul med städningen.

Jag tror bestämt att jag tycker synd om mej själv en stund, tar en bok och lägger mej raklång i soffan medan jag försöker tänka bort hur det ser ut i rummet intill. Och vem vet, snart kanske det blir Fredagsmys på ett helt nytt sätt. Borta är borta och hemma är hemma. Kanske blir det en helt ny smak på vinglaset i stadsmiljö?

Gräset är grönare på andra sidan …

Min gräsmatta på Lantstället är fantastisk… och fin … och ovanlig … och bra.

Som exempel på att den är bra kan nämnas att den har olika färger. Nu varierar den såklart i och med att hösten är på väg. Men även innan, under värsta sommardagarna, så kunde man se sprakande färgstråk; det är gult och lite brunt, ljusgrönt och mörkgrönt och mittemellangrönt.

Ett annat plus är underlaget. Det är inte stumt utan det liksom sviktar när man går. Det är mjukt och alldeles underbart för bara fötter. Nu ska jag enligt sjukgymnasten inte gå barfota eftersom det inte är bra för mina hälsporrar!! Det där tror jag inte riktigt på, inget kan väl vara bättre för en fot än att få vara i full frihet där man kan spreta med tårna och få härliga gröna och starka fotsulor? Men OK, jag ger mej och går omkring i några strandtofflor där jag får knipa fast mej med tårna och koncentrera mej för varje steg så att jag inte halkar ur och omkring.

Men det bästa är nog att den inte växer. Nästan alls! Vi har klippt kanske fyra gånger under sommaren. Härligt. Vem vill klippa gräset i tid och otid. Ganska trist att gå där och skjuta gräsklipparen framför sej, backa och köra framåt, undvika buskar och möbler.  Jobbigt!

Man ska ju tänka positivt och nu tänker jag att gräsmattans kvalitet kan ingå i mitt framtida koncept där jag ska ha ”kurser” i feelgood och välbefinnande. Jag har ju tidigare framfört tankarna på att samla nyttiga (?) växter till ett fotbad, hitta gamla kvarlevor från ett annat århundrade i skog och mark, vandra på stigar där det sägs (?) att ett urgammalt folk har föst fram sin boskap. Nu kan gräsmattan ingå som en del i välmåendet. Man får gå omkring här med bara fötter, (jag skiter i att nämna att hälsporrefolk kanske inte ska …) känna att marken gungar, undvika fallgropar och luriga små uppförsbackar.Jag kan se det framför mej. Om jag inte vore så urusel på att sy så skulle alla förses med nåt slags tygstycke där dom tassar omkring.

Känns kul att jag har framtidsplaner för nästa år. Eftersom det börjar närma sig slutet på min vistelse på landet. På söndag, jag tror det blir kvart över två, drar vi hemåt. Jag fasar redan för hur vi ska få plats med allt i bilen. Men jag längtar lite också. Till att få dra igång hemmet i stan. Putsa fönster och byta nån gardin, ladda med nya kuddar och färger, lära mej att hitta i kyl och skafferi. Komma ihåg hur man handskas med soporna. Träffa en granne så fort jag sticker ut snaggen. Dra på stan och spana.

”Var sak har sin tid!”, sa mamma. Jag håller med! Men nu är det torsdag och jag ska städa spisen!