Landet Längesen

Det ser ut att bli ännu en strålande dag i Vår Herres Hage. Och jag ska väl ut på nån gångrunda så småningom, det haster icke. Och när jag går där och njuter i solen och av vinden så kanske det sitter nån liten ful typ på min axel och viskar i mitt öra ”vänta du bara, snart blir det vinter, snö och drivis”. Varför tänka på det, när man kan njuta av stunden? Och jag har väl inte direkt något emot att vi har flera årstider, det är bara det att när vintern kommer så blir allting lite besvärligare. Man kan inte bara slänga på sej en jacka och stoppa fötterna i nåt lättpåtagligt. Nej då ska det till halsdukar och mössor och vantar och förmodligen också spikskorna. Inte heller kan man slänga ner sig på en sten eller en bänk och glo ett slag, då ska betydligt bättre förberedelser till, t ex sittunderlag. Och visst är det bra mycket roligare att möblera om i hallgarderoben till lätta ljusa sommarkläder istället för till mörka och tjocka jackor?

Men det förstås, man kan ju tänka tillbaka på sommaren och tänka att det kanske blir en till likadan. Eller som nån kan säga, ”Jag ser bara framåt, aldrig bakåt”. Ja det skulle man ju kunna göra, men hur kul är det att se framåt…. Alltså jag menar en bit framåt, inte bara tills i morgon. Nej då är det betydligt lustigare att titta bakåt. Kanske till Landet Längesen.

Jag har slutat säga att det eller det hände för 40, 50 eller 60 år sen. Jag säger helt enkelt att det var längesen för det är ju ändå sant. Och igår påmindes jag om något som definitivt tillhör Landet Längesen. Man meddelade att nu skulle åkattraktionen Virvelvinden på Liseberg upphöra. Den var också för gammal och uttjänad. Slående likheter alltså!

Då mindes jag mina kvällar och dagar på Liseberg, jag bodde i Göteborg i 4 år. Som jag åkte Virvelvind, det var lite hisnande och pirrande men ändå ganska lugnt. Jag gillar inte när det snurrar för fort och visst sneglade man ibland på den stora koppen (minns ej vad den kallades) som åkte runt i maklig takt och snurrade bara en aning. Och jag hade inte haft nåt emot att äntra Farfars Bil som sakta sakta letade sig runt en bana medan man själv satt i en gammal T-ford och tittade på blommorna. Men för dessa attraktioner krävdes absolut ett barn att skylla på. Nån som man fick hålla hårt i och se till att dom inte ramlade ner på fatet.

Men allt har väl sin tid, även för gamla Virvelvindar. Så nu får jag väl virvla igång veckan och så småningom leta mig ut i guds fria natur och andas lite ren och härlig höstluft medan vinden rufsar om mitt hår och jag kanske blir lite rödblommig av bara farten. Vilken vecka det här ska bli, med den här starten!

Publicerat av

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *