Utflykt

Himmel och plättar va kul det var att sticka iväg till storstan en sväng. Förberedelserna för denna ovanligt långa och osedvanligt nymodiga tripp var såklart rigorösa. Väskan packades i god tid, alla biljetter kollades uppåt och neråt flera dagar innan och många gånger samma dag. Ovant att ge sig ut i vida världen, sa Bill.

Och i Stockholm var det roligt att se så mycket folk; så många som hade bråttom, så många som inte såg sig omkring alls utan bara kollade i mobilen, så många som såg ut att längta bort om man kollade på den världsfrånvända blicken. Och jag, jag bara glodde på allt och alla.

Det var så roligt att stå och dingla i tunnelbanan, försöka att inte bli skräckslagen ifall vi tagit fel linje, kände inte igen stationerna alls. Men allt gick bra och vi hade några härliga dagar tillsammans med barn och barnbarn. Det var precis som förr i tiden.

Och väl hemma har vi än så länge klarat oss från det vita guldet och då tänker jag på snön. Igår morse var jag tvungen att gå och hämta regnbyxorna igen, dom var sen länge förpassade till förrådets låda för nästa vår. Men det gör jag så gärna, jag vill verkligen inte ha vinter än.

Reflektion 1
Ena dottern har köpt ny bil. Den har laddats under natten och körs nu omkring på hennes stads gator och torg. Den lär vara osedvanligt teknisk och innovativ. Den parkerar själv om man bara hittar en lämplig plats. För jag hörde väl inte fel, han letar väl inte upp en ruta? Och blinkersen hördes ända till Östersund så den var säkert jättebra på att visa vägen. Jag föreslog att hon skulle läsa instruktions-boken ordentligt (för det följde väl med en sån eller finns den på nån display om man bara trycker på ratten?) Kanske står det att hon kan lägga in en kod, kanske är det en alldeles ordinär sådan som är lätt att komma ihåg, t ex  FPN12G2Y9. Koden indikerar kanske att nu ska jag jobba, kör mej dit och då hittar bilen bästa och minst trafikerade vägen, kör fram till närmaste parkeringsruta, parkerar sig och, jag tycker absolut att det kan ingå att en röst säger ”Varsågod, nu är du framme på ditt jobb… gå in och jobba nu din lata loppa!” Kanske har ingen tänkt på detta så jag lämnar med varm hand över idén till bilindustrin. Synd att många kineser inte är svensktalande.

Reflektion 2

Jag är så glad att jag aldrig nånsin har kunnat höra vad rapparna säger i sina låtar. Jag fattar ingenting… tur är väl det!

Och nu är det fredag…. Gu va mysigt!

Kontemplation … det är mitt förnamn….

Ute blåser höst- eller snarare vintervind. Det ser rejält kallt ut. Vad ska man då ägna den här almanacksradsblanka dagen åt?

Blir inte svårt. Jag har god vana i att slå ihjäl dagarna. Oftast hasar jag mej upp och äter frukost, ikläder mej något ur min snofsiga garderob (hihi), grabbar tag i mobilen för att kolla påttifall nån har skrivit nåt roligt eller intressant adresserat just till mej (brukar gå rätt fort att scrolla), vandrar runt i mina 89 kvadratmeter (fast ett rum är jag nästan aldrig inne i, bara för att tända lampan på kvällen, det är vårt s k gästrum och vi har inte så många övernattande gäster nu för tiden, behöver inte städa förrän det börjar närma sig en incheckning), plötsligt är det lunch (såklart är det inte plötsligt, timmarna mellan uppstigning och lunch kan ibland bli väldigt få), sen kommer eftermiddan och då… kan det bli lite frågetecken. Efter den dagliga promenaden då jag förstås funderar över hur jag ska disponera resten av dan, så kanske jag ägnar mej åt kontemplation.

Det verkar vara en innegrej att man ska åka på retreat för att bl a göra en inre resa. Skulle inte tro det… Jag har faktiskt ingen större lust att träffa mitt inre jag. Gud vet vad man då skulle upptäcka? Jag väljer att leva i total okunnighet om mina mörka sidor.

Det sägs att man får Tystnaden på köpet. OK, check på den. Här hemma är det så tyst så varje ingrepp i den tystnaden känns som en miljonvinst. För så är det ju, vad ska man prata med den andre personen i hushållet om? Det är klart att om nån råkat träffa en tredje person då kan ju det samtalet återges i flera minuter, i alla fall om jag är den som träffat… Här skiljer det sig åt mellan parterna i detta boende. Medan jag kan berätta allllt om vad hon eller han sa, så säger den andre personen ”ja det var väl inget särskilt vi pratade om”. Va! Han kan väl hitta på lite, det gör jag… bara för att.

Närå, skojar bara. Jag har minsann fullt upp (beror på vem man jämför med). Klockan är bara 0930 och jag är klar med mina morgonbestyr, att skriva den här bloggen har kostat på. Jag tycker själv jag är duktig som kan skriva så många ord som helt saknar substans. Finns det nåt pris som heter nonsens-skrivar-priset? Borde jag få i så fall.

Nu närmast ska jag ägna mej åt storbak. Jag ska tillverka minst 12 st muffins med blåbär i… tar tid. Och på eftermiddan kommer två av mina revykompisar hit. Jodå, ni läste rätt. Jag är en tredjedel av trion ”De tre B:na”, som har sitt första framträdande om en vecka. Var, när och framför allt hur är det säkert många som undrar. Mina läppar är förseglade, vi får se hur det går. Vid succé kommer jag att skriva spaltmetrar, vid sådär kommer jag nämna att vi gjort det och vid flopp så var det här det sista ni hörde om gruppen.

Vilken dag det här blir…. Nu till smeten!

 

Arga STICKARN …

Förutom alla andra konstiga och besynnerliga kännetecken som i takt med stigande ålder utmärker mej i allt högre grad, kan jag nu meddela att jag är folkilsken också.

Jag drar mej inte för att förbanna ett helt land – Norge och norskarna – och enda anledningen till detta är att dom är så bra på skidor… Va! Jag borde ju älska dem för deras nit, idrottsprestationer och glada lynne. Inte då…

Jag blir tokarg när någon pratar skånska på TV. Ett fotbollsreferat med en skåning är helt bortkastat, kunde lika gärna stänga av ljudet. Eller ännu värre, när någon har hittat på ett helt nytt skånskt uttal (kanske tänker jag på en minister) där artikulationen är så tydlig och överdramatiserad att det är omöjligt att inte hänga med. Som om man vore direkt dum i huvet. Jag borde ju vara glad när jag förstår vad hon säger, men inte!

Mina kontakter med olika callcenter är ju vida omvittnade, där drar jag mej minsann inte för att bli riktigt skarp i tonen.  Särskilt när jag märker att dom är extra tydliga och förstående eftersom dom i början minsann fått mej att lämna ut mitt födelseår. Om dom försöker förklara för mycket, för långsamt och för tydligt, då blir jag arg… borde ju göra mej glad istället?

Arga SNickarn…. Bah… han har ju en roll som han ska spela. För övrigt tycker jag inte att han gör den särskilt bra, skulle förvåna mej mycket om han verkligen är genuint förbannad. Jag däremot, är den arga STickarn och det är minsann på blodigt allvar. Jag gör mej inte till ett enda dugg.

Understundom, när jag har tid och inte andra viktiga saker påkallar min uppmärksamhet, roar jag mej med att spela nåt fånigt spel på mobilen. Även där blir jag sur när jag spelar med nån annan helt okänd person och den vinner över mej. Jag svär och gormar över att NN är duktigare än jag på att bilda ord i fem olika omgångar. Och ändå fortsätter jag…Tur att dom inte kan blockera spelare som uppför sig olämpligt, ingen hör eller ser mej.

Häromdan råkade jag ut för nåt hemskt… Plötsligt dök det upp nåt spel på skärmen där man skulle skriva in sitt födelseår och få svar på ”How old is your brain!” Skulle inte tro det!

 

Förr i tin

Igår var en osedvanligt rolig dag. Jag fick äran att besöka en klass i årskurs 3 för att berätta om hur det var när jag var barn. Vojne vojne. Det var en föreläsning som i alla fall helt klart gick under rubriken ”Det hade jag ingen aaaning om”.

Att det inte fanns mobiler var dom medvetna om men när jag berättade hur vår telefon fungerade då kom frågorna. Hur det var när nån skulle ringa till vår familj och hamnade hos växeltelefonisten som satte in en ”spak” i rätt hål och ringde upp Lindströms med en signal. Om hon kopplade till grannen så var det två signaler. När det ringde, redan där en otrolig händelse, så satte man sig käpprakt upp och inväntade ifall det skulle dyka upp en signal till eller om man kunde kasta sej över luren.

Eller när jag drog historien om Drottning Elisabeth som många ändå hade sett, hon är ju still going strong. Om att hon hade en lillasyster som hette Margaret. Och om att syrran och jag ofta lekte engelska kungahuset. Man behöver inte fundera särskilt länge för att lista ut att min storasyrra var The Queen och jag var hennes undersåte – den undergivna och i beroendeställning ständigt uppassningsbenägna Prinsessan Margaret. Det var bara att lyda drottningens minsta vink annars var leken slut.

Eller när vi hela dagarna skulle vakta korna på en lägda en bra bit hemifrån. Där satt vi och glodde, men jädrar i min låda när en gammal kossa fick för sig att hon skulle gå hem. Då var vi uppe med käppar och skrek och slog tills ordningen var återställd. Jag tycker mej inte minnas särskilt många flyktförsök och jag minns inte heller att vi var dödligt uttråkade. Men det bara måste vi ha varit. Tänk om man då hade haft ett Wordfeud att pyssla med.

Ja herregud… när man tänker på sin barndom så förstår man att det börjar göra lite ont i knäna och att man har svårt att komma ihåg namn. Att blodtrycket rusar och dom sura uppstötningarna tilltar. Inte undra på…. Man är ju faktiskt  till åren kommen!

Men idag är det andra bullar. Idag har jag fått en hemleverans. Av en klädhängare för byxor. Jag är faktiskt urdålig på att få ihop nånting tekniskt. Arkivlådorna på jobbet var, allvarligt talat, ett stort bekymmer, även fast det fanns tydliga bild-instruktioner. Jag vek och vek. Dom här pinnarna såg verkligen inte ut att kunna hålla en byxa i storlek 42. Men till sist så …

Och när jag ändå höll på vek jag ihop alla mina tröjor, skickade några till soporna (mer noppor än stickade maskor) eller i en påse till Röda Korset. Och nu ska jag iväg och bläddra lite på stan, kanske kan jag fylla på lite … det blev så tomt i garderoben.

Åsså är det ju fredag … behöver jag säga mer! När kan myset börja?