Arga STICKARN …

Förutom alla andra konstiga och besynnerliga kännetecken som i takt med stigande ålder utmärker mej i allt högre grad, kan jag nu meddela att jag är folkilsken också.

Jag drar mej inte för att förbanna ett helt land – Norge och norskarna – och enda anledningen till detta är att dom är så bra på skidor… Va! Jag borde ju älska dem för deras nit, idrottsprestationer och glada lynne. Inte då…

Jag blir tokarg när någon pratar skånska på TV. Ett fotbollsreferat med en skåning är helt bortkastat, kunde lika gärna stänga av ljudet. Eller ännu värre, när någon har hittat på ett helt nytt skånskt uttal (kanske tänker jag på en minister) där artikulationen är så tydlig och överdramatiserad att det är omöjligt att inte hänga med. Som om man vore direkt dum i huvet. Jag borde ju vara glad när jag förstår vad hon säger, men inte!

Mina kontakter med olika callcenter är ju vida omvittnade, där drar jag mej minsann inte för att bli riktigt skarp i tonen.  Särskilt när jag märker att dom är extra tydliga och förstående eftersom dom i början minsann fått mej att lämna ut mitt födelseår. Om dom försöker förklara för mycket, för långsamt och för tydligt, då blir jag arg… borde ju göra mej glad istället?

Arga SNickarn…. Bah… han har ju en roll som han ska spela. För övrigt tycker jag inte att han gör den särskilt bra, skulle förvåna mej mycket om han verkligen är genuint förbannad. Jag däremot, är den arga STickarn och det är minsann på blodigt allvar. Jag gör mej inte till ett enda dugg.

Understundom, när jag har tid och inte andra viktiga saker påkallar min uppmärksamhet, roar jag mej med att spela nåt fånigt spel på mobilen. Även där blir jag sur när jag spelar med nån annan helt okänd person och den vinner över mej. Jag svär och gormar över att NN är duktigare än jag på att bilda ord i fem olika omgångar. Och ändå fortsätter jag…Tur att dom inte kan blockera spelare som uppför sig olämpligt, ingen hör eller ser mej.

Häromdan råkade jag ut för nåt hemskt… Plötsligt dök det upp nåt spel på skärmen där man skulle skriva in sitt födelseår och få svar på ”How old is your brain!” Skulle inte tro det!

 

Förr i tin

Igår var en osedvanligt rolig dag. Jag fick äran att besöka en klass i årskurs 3 för att berätta om hur det var när jag var barn. Vojne vojne. Det var en föreläsning som i alla fall helt klart gick under rubriken ”Det hade jag ingen aaaning om”.

Att det inte fanns mobiler var dom medvetna om men när jag berättade hur vår telefon fungerade då kom frågorna. Hur det var när nån skulle ringa till vår familj och hamnade hos växeltelefonisten som satte in en ”spak” i rätt hål och ringde upp Lindströms med en signal. Om hon kopplade till grannen så var det två signaler. När det ringde, redan där en otrolig händelse, så satte man sig käpprakt upp och inväntade ifall det skulle dyka upp en signal till eller om man kunde kasta sej över luren.

Eller när jag drog historien om Drottning Elisabeth som många ändå hade sett, hon är ju still going strong. Om att hon hade en lillasyster som hette Margaret. Och om att syrran och jag ofta lekte engelska kungahuset. Man behöver inte fundera särskilt länge för att lista ut att min storasyrra var The Queen och jag var hennes undersåte – den undergivna och i beroendeställning ständigt uppassningsbenägna Prinsessan Margaret. Det var bara att lyda drottningens minsta vink annars var leken slut.

Eller när vi hela dagarna skulle vakta korna på en lägda en bra bit hemifrån. Där satt vi och glodde, men jädrar i min låda när en gammal kossa fick för sig att hon skulle gå hem. Då var vi uppe med käppar och skrek och slog tills ordningen var återställd. Jag tycker mej inte minnas särskilt många flyktförsök och jag minns inte heller att vi var dödligt uttråkade. Men det bara måste vi ha varit. Tänk om man då hade haft ett Wordfeud att pyssla med.

Ja herregud… när man tänker på sin barndom så förstår man att det börjar göra lite ont i knäna och att man har svårt att komma ihåg namn. Att blodtrycket rusar och dom sura uppstötningarna tilltar. Inte undra på…. Man är ju faktiskt  till åren kommen!

Men idag är det andra bullar. Idag har jag fått en hemleverans. Av en klädhängare för byxor. Jag är faktiskt urdålig på att få ihop nånting tekniskt. Arkivlådorna på jobbet var, allvarligt talat, ett stort bekymmer, även fast det fanns tydliga bild-instruktioner. Jag vek och vek. Dom här pinnarna såg verkligen inte ut att kunna hålla en byxa i storlek 42. Men till sist så …

Och när jag ändå höll på vek jag ihop alla mina tröjor, skickade några till soporna (mer noppor än stickade maskor) eller i en påse till Röda Korset. Och nu ska jag iväg och bläddra lite på stan, kanske kan jag fylla på lite … det blev så tomt i garderoben.

Åsså är det ju fredag … behöver jag säga mer! När kan myset börja?