Om jag vore …

Under mitt liv som arbetande fick jag ibland åka på utbildning eller konferens. En tjusig tid på många sätt! Det får jag faktiskt nu också, inte utbildning och inte konferens, men jag är i alla fall med på vissa möten som skickas ut via etern. Senast var det ett nytt grepp där man skulle välja vilka par skor man föredrog att gå i. Jag missuppfattade frågan och valde ett par med stilettklackar. När jag skulle förklara varför och hur skovalet skulle påverka mej så var jag rökt.

Men nån annan gång har man tillfrågats vilket djur man skulle vilja vara, ifall möjlighet fanns. Tur att inte alla möjligheter ligger öppna…. Jag har alltid sagt hund, eftersom det alltid är nån som kommer och hämtar hunden och säger ”kom nu så ska vi gå på promenad”, vilket vore perfekt för en latmask som mej. Och sen förstås för att hunden jämt är glad och bara därför är det ingen som kan vara riktigt arg på den.

Men nu har jag kommit på att jag är som en Travhäst. Jag står här i spiltan och bara väntar på min debut i omvärlden. Jag har vilat mej till toppform, mina träningsvärden förbättras för varje dag (hm), jag äter god och nyttig kost (för mycket skulle säkert många hävda), mina hovar är klippta och lagom långa (fast jag har inte nagellack på handnaglarna, slöseri eftersom ingen ser mej och jag diskar och städar och tvättar dagarna i ända (stooor överdrift),  jag längtar ut och jag trampar otåligt och väntar på min debut i Livet där utanför.

Jag är fullvaccinerad, mer än full faktiskt, vet inte vad jag skulle kunna hitta för ytterligare preventiv dos att peta in i mina ådror. Jag har mitt blodtryck under kontroll och jag tror mig om att ha vissa delar av hjärnan igång också. Alltså skulle jag kunna fatta intelligenta och smarta beslut som skulle gagna min väg ut i världen. Min man är välkammad och försedd med lämplig tonart.

Nu väntar jag bara på en plan för mitt återinträde. Var ska jag börja? Hur ska jag vara? Vad kan jag tillföra? Vem kommer tycka att min ankomst är av det härligare slaget?

Frågorna hopar sig… under tiden försöker jag glädja mig åt att det verkar vara läge för en promenad, stormen verkar ha bedarrat. Dessutom är det fredag hela dan. Gläd dig du med!

En härlig dag, ja varför inte …

Den här tiden Förr om åren så såg man fram emot ett nytt härligt arbetsår. Man kanske hade en utbildning eller en konferens inbokad redan. Man kanske skulle få nån ny arbetskamrat fram på vårkanten, man kanske bokade in möten och träffar och program för fullt. Det var alltid mycket att göra efter alla jul- och nyårshelgerna. Kanske hade man varit ledig några dagar och kände sig sugen på att ta sig an jobbet igen.

Den här tiden Mindre förr om åren hade man garanterat bokat in en eller flera semsterresor till både främmande länder och ställen i Sverige. Man planerade resor till barn och barnbarn, kanske hade man rent utav fått uppdrag att vara barnvakt under vissa dagar. Och man längtade till våren och sommaren förstås.

Den här tiden Nu om året får man väl säga att det är ganska tomt i kalendern. Våg på våg sköljer över oss av olika pandemivarianter och man vågar helt enkelt inte planera något. Idag verkar det som att man ska återgå till ett liv i avhållsamhet. Som tur är har inte vi ”över-70-åringar” ännu fått utegångsförbud och det får ju man tacksamt ta emot. Men helst inte träffa folk, vara försiktig hela tiden och inte utsätta sej för nåt som är trevligt och roligt och kul.

Nu är jag förstås barnslig och tänker att många har det besvärligare än jag att följa nya restriktioner. Jag sitter ju här på min kant och min tillvaro ställs inte på ända bara för att jag inte ska träffa nån. Jag kan pilla på med min stickning och mina korsord och mina TV-serier ett tag till.

Hoppas bara att inte all idrott blir inställd. Det är ett sant nöje att kunna få jaga upp sig över ett t ex domslut i handboll, alldeles som att jag skulle fatta varför inte motståndarn fick straff?. En missad ståskjutning i skidskytte, ganska dumt av mej att ropa ”Kalv” fast jag förstår att det inte är så lätt att pricka den där lilla runda saken i storm och blåst. Eller när nån av våra ramlar i en nerförsbacke i längdskidåkning och jag ropar ”men va fan kan inte norskan se sig för!”  Nåt måste man ju roa sig med och jaga upp sig för.

Bara jag slipper bli hänvisad till att kolla på långfärdsåkning i skidor. Nu har ju SvT inte så mycket annat att engagera Blomkvist och Hård med så då blir det skidåkning timme ut och timme in, där man ser olika lag stakandes fram genom det italienska bergsmassivet. Det enda som händer är att lagen bestämmer sig för att nu får åkare nr 2 ta täten, sen kommer åkare nr 4 och så växeldrar dom alla milen tills någon till slut har varit taktiskt mest smart. Dötrist.

Ja det här var ingen rolig läsning men vem har sagt att man ska ha roligt jämt? Nu drar jag ut på en härlig promenad bland snödrivor och strålande sol och isande vind. Det kan man kalla en härlig dag!

Nytt år …. nya inlägg … nya påhitt …. men kanske mest som vanligt

 

Ja inte sjutton varade min Jul ända till Påska. Den såg sin sista stund komma redan den 2 januari. Då fick jag plötsligt ”feeling”, vilket i det här fallet betyder att jag kände för att jobba lite. Så vips började det swisha tomtar och änglar och stjärnor och glitter överallt. Lite som på film – en sväng runt i etern och sen vips ner i en låda. Jag försäkrar alltid tomtarna om att jag hoppas vi ska ses igen nästa jul. Känns liksom inte rätt att bara slänga ner dom.

Den andre personen i hushållet såg sig förskräckt omkring från sitt soffhörn och påpekade att ”man kanske inte behövde ta ALLT just idag?” men se där fick han inget gehör. Allt eller inget. Men medan jag hängde upp dom soliga och glada och våriga gardinerna med mönster av Lena Linderholm, så ångrade jag mej lite. Ute föll snödrivor stora som fåglar och vinden ven och det såg verkligen vintrigt ut. Men det är bara att ruska på sej och inta en självsäker min, låssas tro på att det var ett lyckat drag och för sig själv försäkra att ”jag ångrar ingenting”.

Och efter att ha baxat upp lådan med dukar (tung) och lådan med saker samt flera turer till förrådet i ett annat hus är jag säker på att inga röda ting finns kvar. Fönstren gapar förstås tomma, hur kan det komma sig att så många blommor dör under jul? Vi har ju plastgran så den kan väl inte förstöra luften vi andas. Nej, det är nog mer att man har så mycket (pytt!) annat att tänka på så vattningen och skötseln blir åsidosatt.

Nu är jag i alla fall nöjd och belåten. Det är härligt att få in mer ljus och känna att vi går mot ljusare tider. Och i morgon är det helg igen, vojne vojne. Här blir det till att ligga på latsidan ett tag till.

God Dag på er!