Kroppens förfall

Vi kvinnor pratar ofta om hur trist det är att man fått så mycket skinn över på äldre dar. Det hänger och slänger lite varstans och rynkorna breder ut sig som en stråmatta över ansikte och hals och ben och bål. Det kvittar att alla, som inte har uppnått samma ålder, höjer den äldre kvinnans ålderstecken till något vackert och fantastiskt, dom säger att det är fint med rynkor…..

Kroppens förfall är inte roligt. I mitt fall är det i rakt nedstigande led. Höger axel. Den har absolut flyttat sig neråt en bit. Jag är alltså en osymmetrisk figur. Jag oroar mig för belastningsskador. På vänster arm. Det är värst när jag är ute och går och hela jag liksom hänger ner i ett försök att visa upp en avslappnad stil. Man kan väl inte gå med armarna rakt ut? Vänsterarmen måste nämligen minst var femtonde minut ta sig från vänster in till blixtlåset på jackan, dra ner det en pytteliten bit, in under halsduken (om det är fransar kan det bli problem), under tröjan och under det jag har under tröjan för att nå fram till BH-bandet och sen dra upp det till axeln igen. Samma väg tillbaka. Och så är det frid och fröjd ett tag.

Jag har såklart ställbara BH-band, fattas bara. Men hur oaptitligt är det inte att ha höger bröst ända uppe vid hakan och dessutom riskera att bröstet helt enkelt ramlar ur. Då blir det svårt att åtgärda mitt under brinnande promenad.

Man kan inte beskylla mej för att vara en person som via sociala medier lägger sig i samhällsdebatter, som har relevanta synpunkter på allt som finns eller som bidrar till en hög moral. Nej, detta är en notis från en fullständigt oallvarsam, flummig, löjlig och ytlig person som inte har annat att tänka på än rena rama dumheterna. Jag skriver om fjask helt enkelt.

Men måndag är det och ingen snö har fallit och det är mörkt och grått och härligt och som gjort för att sitta inne och sitta still….

Äntligen är den här!

WOW!!! Nästa helg är det Singles Day på Elgiganten. Eftersom jag aldrig blev gift så känner jag att detta är en händelse som måste bevakas och utnyttjas. Just nu kan jag inte komma på vad jag behöver därifrån. Jag har ju redan alllllt. Men bara för sakens skull ska jag prova.

Jag är nämligen intresserad av hur vi ska komma fram till att jag kan ta del av erbjudandet. Kan tänka mig konversationen:

– Och du är singel?
– Japp.
– Kan jag få ditt namn. Här kommer grejen. Jag antar att dom har samma dator som jag, dvs en sån där som så fort jag skriver in Ba i Barbro så rasslar det till och så står det namn och adress och mobilnr och hela faderullan. Nu undrar jag: har Elgiganten lagt till ett fält där det står ”Boende på samma adress”. 
– Det står här att det bor en man på samma adress som du?
– Jag hyr ut ett rum till en student.
– Student? Han är född 1944.
– Ja tänka sig. Han går visst en kurs i konsthistoria på universitetet. Visst verkar det ofattbart …. jag menar …. i hans ålder!! Men jag behöver hjälp med hyran så för mej får han läsa vad han vill.
– Känns lite tveksamt att ge dig ett kampanjpris idag. Erbjudandet är enbart avsett för singlar.

Just där känner jag nog att mitt experiment är slutfört och glatt kan konstatera att dom följer vissa regler. Jag gillar sånt. Har man sagt singlar så ska det va singlar.

Så jag tar stoiskt tag i kartongen med en elektrisk grill och bär den tillbaka till hyllan. Faktiskt glad, för vad ska jag med en grill till?

I övrigt kan jag konstatera att jag ligger efter när det gäller matintaget. En upplysning som förmodligen ingen kan tro om dom sett mej. Men i dagens tidning stod att en dietist på pensionärsmöte hade berättat att man ska äta tre mål om dagen + mellanmål och kvällsmål. Och igår var jag på föreläsning med Nisse Simonsson och han berättade att man, för att undvika stress, ska lägga allt åt sidan som man inte kommer att grämas över om en dag eller en vecka. Man ska inte sura och gräma sig alls faktiskt, utan vara positiv över en ny dag och en annalkande tråkig vinter. Sånt går inte att påverka, det är lika bra att man är glad.

Så idag är jag jätteglad att jag kan gå på gymmet och att jag har fyra härliga måltider kvar! Ha så roligt ni också!

 

 

 

Busy girl!

Nu jädrar. Baka bullar på en söndag? Man kan undra varför eftersom det borde tillhöra arbetsuppgifter för hårt arbetande personer som under veckorna inte har en endaste liten lucka att vika för degknådning.

Men, eftersom jag ”inte gjort ett handtag” (mammas uttryck) av huslig art på flera dagar och att jag inte har en enda liten brödskalk i frysen, så kände jag att idag har jag verkligen lucka…. hela dan faktiskt! Och man kan ju inte lösa korsord, spela på mobilen och glo en hel lång dag. Just ja, ska försöka hinna ta lite luft också. Men det kommer alltid i sista hand för mej, inget som prioriteras. Många andra saker är sååå mycket viktigare…. och roligare.

Mycket i mitt liv förenklas hela tiden. Jag skulle vilja skylla det på bekvämlighet. Jag tycker det är jättejobbigt att plocka fram en hushållsassistent som bara fått plats på nedersta hyllan i skåpet. För att få fram den måste jag tömma allt som är framför, dom sakerna har jag ingenstans att ställa så då måste dom in igen och sen ska assistenten tillbaka. Samma procedur igen. Jag har därför valt en bekvämlighetsväg, jag tar aldrig fram assistenten. Har i själva verket donerat den till en hjälporganisation – finns  säkert många som vill höra den surra och snurra. Så nu gör jag min deg i en bunke och tänker att så gjorde mamma alltid. Och hon bakade inte lite bullar åt gången kan jag säga. Dom blir lika bra, kanske inte lika höga och fluffiga, mer låga och mjuka, men lika goda är dom.

Efter att ha sett för många matlagningsprogram greps jag ett tag av burkfobi. Så fort jag passerade ett skyltställ med glasburkar, såna där som mamma hade fulla källaren av men då hade hon konserverad mat i dom. Nu ska man bara använda dom för att det ska vara fint. Så jag har handlat och handlat och fyllt burkarna med torra varor. Fast nu har jag kommit på att det nog är tanken att man ska ha dom på en öppen hylla så att man ser vad som finns däri. Jag har knölat in alla mina på näst översta hyllan i skåpet och där står dom i en enda röra och det är omöjligt att lista ut var farinsockret befinner sig om man inte plockar ut alla och kollar. Så idag ska jag städa skåpet också, kanske flytta om lite.

Sköna söndag, here we are!

Att hänga med på ”det nya”

Ibland infinner sig frågan om jag är ”för gammal”. Att haka på alla nya trender och tekniker kan hålla en sysselsatt minst sagt. Tycker ändå att jag hänger med rätt bra. Jag betalar mina räkningar från mobilen och jag har ju Bank-ID som jag använder flitigt. Jag kan köpa biljetter till ÖFK-matcherna utan att besöka deras shop, fast jag skriver ut biljetten istället för att ha den i mobilen…. kanske nästa säsong?

Jag kan ladda hem en bok från biblioteket och läsa den på min läsplatta. Fast det vill jag inte för jag tycker det är roligare att vända blad. Jag kan läsa tidningar i mobilen men samma där. Det är roligt att bläddra. Jag har provat att lösa korsord i mobilen, men det blir så stelt och tråkigt. Och då kan jag inte undra vad jag själv skrivit nästa dag (jag skriver helt oläsligt till och med på stora bokstäver!). Det i sig är en lika stor utmaning som att lösa krysset.

Jag kan äntligen ställa om klockan på vår bil, som vi haft i 4-5 år …. kommer inte ihåg hur många? … utan att läsa i instruktionsboken. Och just som jag lärt mej det så kanske jag inte behöver ändra nån mer gång. Vintertid adjö?

Och jag läser på Twitter och Instagram, fast jag publicerar inget själv. Och jag kan ratta in både Play och Netflix hur lätt som helst.

…. och så bloggar jag ju…. Men idag fattade jag att det snart är ett utdött verktyg. Nu ska man You-tub-a. Det finns alla sorters Youtubers på nätet. BookTubers är det senaste – för mej. Dom sitter helt enkelt i soffan och berättar om en bok dom läst. Bokcirkel, släng dej i väggen. Varför sitta en hel månad och vänta på att få berätta för alla vad man tyckte om boken och varför vänta så länge på att få höra vad alla andra läste in för budskap… när man kan få reda på det i samma stund som man ”lagt ut”.

Och så kan man ju bli en Influencer.  Fattar inte riktigt … men jag tror att man då ska uppvisa åsikter eller idéer som inspirerar andra eller som kan locka någon annan till att göra det man själv gör och är bra på. Där är jag rökt. Jag har inga bestämda åsikter om nåt längre. Jag jamsar med, för lat för att argumentera och för bekväm för att lansera en synpunkt som kan leda till våldsamma diskussioner.

Tyvärr fattar jag inte vad hashtag betyder eller när jag ska använda det, fast jag fått det förklarat för mej flera gånger.  Jag klarar mej med att ”lajka” eller göra ”tummen upp”, ibland trycker jag ditt ett hjärta också.

Summa summarum…. det här var ännu ett inlägg som kan läsas eller inte, känns inte som nån kioskvältare tyvärr. Vi lägger det till SMS = SamlingMedStrunt.

Och ute väntar cyklarna på bättre tider. Endera att dom får vara inne och värma sej en längre tid eller att dom får hänga med på en tur till!

Jakten på rabatten

Det kan i det här fallet dubbeltydas. Att jag sedan alltid jagat den perfekta rabatten på Lantstället torde vara vida känt vid det här laget. Nej nu menar jag min fascination och desperation och mani kring rabatter på köp. Jag älllskar när jag får lite rabatt på nåt.

I våras köpte jag ett häfte med City-checkar och jodå, när dom nu går ut i slutet av oktober så har jag helt klart tjänat in mina 100 kronor. Bara på parkerings-lapparna går jag mer än jämnt upp. Men jag har så mycket som jag inte utnyttjat. Den här veckan har alltså jakten börjat och jag har fyllt mina skåp med mer eller mindre, inte precis onödiga, men dom är inte nödvändiga att köpa just nu. Bra saker, men:

-En ny baddräkt.  Kanske blir det en sommar till likt denna? Kanske kommer jag att besöka ett mysigt Spa där jag ska drapera mig i en vilstol, i baddräkt och med en vit frottémorgonrock lite hafsigt virad runt bena?

-Garn. Sist jag räknade hade jag 43 nystan i olika färger och tjocklekar. Och så fort jag ser ett garnnystan är jag tvungen att ta i det och vilja köpa. Jag stickar ju på nåt meningslöst och till intet nyttande vant-projekt hela tiden och 3 nystan för bara 91 kronor, det var väl billigt? Och bra att ha? Ifall jag helt plötsligt saknar rosa färg?

-Kort på Akademibokhandeln. Bra att ha ifall jag helt oförhappandes bestämmer mej för att skicka ett kort. Annars verkar det vara mest inne att sms-a eller Facebook-a när någon fyller. Men visst är det roligt att få ett fint kort med posten? Jättefina och jättedyra men med rabatten så!

-Inte otippat och tråkigt nog stod apoteks-besöken för de flesta kortköpen. Alvedon och Ipren behöver man väl när som helst? Våtservietter till mina ögonlock – jodå man kan använda såna ibland. Nässpray som jag använder i yttersta nödfall, tycker det smakar så äckligt. Esperitox, påttifall jag känner föraningar om förkylning, fast det är så sällan jag är sjuk.. men. Men det värsta var väl ändå en BLODTRYCKS-MÄTARE…. den var absolut dyrast men där tjänade jag en bra slant. Det finns gratis utrustning på Hälsocentralen men nu kan jag pumpa och trycka och lagra mina värden så fort jag känner mej lite vimsig och yr. Den kommer att bli väl använd.

-Ett besök på Cervera gick inte som jag hoppats. Jag hade sett så fina kaffekoppar där och eftersom jag absolut anser att vi ska vara två om vissa saker så drog jag med mej den andre personen i hushållet. Kopparna av märket Marimekko var så fina men när han såg priset kunde ingen rabattkupong i världen få honom att tycka det var OK.

Så nu är prolemet bara alla lappar som ligger kvar i häftet. Jag har ett par veckor på mej. Eftersom jag är urusel på att räkna och eftersom det förmodligen inte skulle gagna mitt ekonomiska renommé så slår jag fast att jag fått en massa i rabatt men att jag totalt sett ligger sjukt mycket minus.

Passande nog sitter den här på mitt kylskåp. Och nu är det fredag och det är så härligt så….

Olympiska spel .. nya försök!

Jag jobbade i sparbankshuset vid Stortorget. Kl 1300 skulle vi få resultatet från omröstningen om vem som skulle få arrangera Vinter-OS år 1994.  Jag hängde utanför fönstret och höll krampaktigt i en lååång tygremsa, i alla fönster längs raden på tredje våningen stod en banktjänsteman och höll i sin bit. Vi hade tränat på att just när dom ropade… ”and the Winner is Ostersund” … så skulle vi släppa taget och ner på husfasaden skulle segla en text på vit botten. Förmodligen stod det ”OS i Östersund 1994”. Jag såg den aldrig själv nämligen, och faktiskt var det ingen annan som såg den heller. För när den knastrande inspelningen direkt från omröstningen hördes så sa dom ”and the Winner is … Lillehammer” Och jag blev så paff så jag höll på att släppa taget direkt.

Förvåning, besvikelse, ilska och allt möjligt annat drabbade alla när- och onärvarande som absolut hade trott att vi skulle ro hem spelen. Jag hade fantiserat om hur våran invigning skulle bli, fast jag hade ju lite svårt att räkna ut var vi skulle hålla till med hela alltet. Jag tänkte på invigningen i Ryssland när publiken på given signal höll i små näsdukar (typ) och föreställde en panda och några hade fått en näsduk som bildade en tår i pandans ögon. Tänk om man fått vara den tåren …

Ackja, det var bara att bryta ihop och gå vidare. Till ett annat år. Östersund var på hugget igen och jag hade lyckats nosa upp att det skulle spelas in en film som visade hur fantastiskt det skulle bli för alla världens atleter att vistas hos oss. Det var samling på ÖSK och jag skulle såklart dit och bidra. Eftersom jag var ute i god tid bestämde jag mej för att åka till Växtvaruhuset och köpa nåt (?) och sen var det bara att susa iväg längs Rådhusgatan… då plötsligt stannade bilen … utanför Konsum. Den var död helt enkelt. Eftersom min man var i bilbranschen hörde det inte till vanligheterna att vi förfogade över bilar som stannade. Men vad var detta? … Och såklart var det hans fel. Det här var innan mobiltelefonernas tid. Nu var det bråttom! Jag rusade in på Konsum och röt till en förbipasserande personal att jag var tvungen att låna en telefon o m e d e l b a r t….. eftersom jag skulle vara med och ordna så att Östersund fick ett olympiskt spel. Jag tyckte det kändes som att hela affären frös till och blev varse allvaret (så minns jag det i alla fall). Jag lotsades in på kontoret och ringde den skyldige. Som kom med en annan bil till mej och en bensindunk till sej själv.

Jag hann fram. Jag fick en fyrkantig blå platta som skulle hållas ovanför huvudet och sen skulle alla vi blå forma en ring, som gick in i en annan ring … ja ni fattar! Helikoptern cirkulerade ovanför oss och vi kände oss så nöjda och involverade och stolta. Det gick inte den gången heller!

Och nu pratar dom om OS i Sverige igen… Vi får väl se!

Besökte för övrigt Lantstället igår och bestämde mej för att alla dom här löven kommer att blåsa iväg till grannen nu i höst så att det är grönt och fint när jag anländer till våren.

 

 

 

 

Höst inne och ute och överallt

Det är inte lika roligt nu som då. Då när jag sprang nerför trapporna med lätta steg och tänkte på allt roligt som väntade mina lätta fötter.  Nu är stegen tunga. Det gnisslar i förrådsdörren. Jag hittar den på en gång …. Påsen med vinterskorna. Tråkigt att börja använda dom, men jag inser nödvändigheten. Mina lätta sköna träningsskor (jag kallar dom så fast jag inte tränar i dom) med liksom ett nättyg uppepå är alldeles för kalla nu, det blåser rakt in, vilket jag märkte på fotbollsmatchen häromkvällen. Nu är det dags för kraftigare läderskor med resolut gummisula och en fot där min extratillverkadetillminfot-sula får plats.

På samma gång tog jag upp sladden till motorvärmaren. Kan det bli tristare?

Det är mycket förändringar för mej nu när jag är hemma på min gata i stan. Annat liv och leverne kan man säga. Idag på promenaden gick vi på Nationalmuseum och det var verkligen häftigt och fantastiskt och roligt och spännande med en superbra guide dessutom. Sånt kan man få göra om man bor i stan.

Och i skafferiet hittade jag den här burken …

Särskilt tredje stycket verkar bra… ”bidrar till normal mental prestationsförmåga” – det tackar man ju inte nej till! Dom där pillerna ska ätas upp!

Och ute är det strålande sol, halvkyligt i luften och hela världen är som ett eget nationalmuseum i färg…. Så vad klagar jag på? Härlig höst på er!

 

Böcker om lycka

Jag har många hobbisar och fritidssysslor som engagerar mej, men framför allt ser dom till att jag inte behöver göra nåt vettigt. Att läsa är en av dom. Jag läser mycket och kan konstatera att det finns trender i författarskapen.

I fjol fick man tips från både en och två att om man drabbats av hjärtesorg så skulle man uppsöka en vindpinad hed på irländska höglandet. Man kunde vandra omkring med kastvindar som svepte runt det långa håret (ungefär som igår när jag var på match och det blåste som ….). Rätt som det var när man började bli trött och frusen kom där en ganska sjavig och orakad man som även han led av kärleksbekymmer och plötsligt satt de båda där i hennes dragiga lilla stuga och eldade tjärved.

Nu har jag noterat att det är en trädgård man ska ta sig an om man är ledsen. Flera böcker jag läst i sommar går ut på att en kvinna (det är alltid kvinnor som är ”ledsnast”) som åker nånstans dit hon aldrig varit och när bussen stannar och hon sitter och fikar så får hon se en skylt där dom söker folk till närmaste trädgårds-trädgård. Hon kan inte ett jota om växtskötsel, men va f-n, hon hakar på och plötsligt visar det sig att hon har gröna fingrar och att hon är en fena på att få allt hon tar i att grönska. Kan bara konstatera att om det vore jag som skulle försöka bli glad på det sättet, så skulle det sluta i katastrof. Växterna skulle se ut som slokande missfoster, chefen skulle våndas dageligen och natteligen för att bestämma hur han skulle framföra budskapet att ”detta nog inte är rätta platsen för dej”.

Eller också är det ett fik ute på vischan som är till salu. ”Varför inte”, tänker hon och slår till. Avloppsledningen är trasig, elen svajig, det kommer inga mjölleveranser eftersom den förra ägaren aldrig betalade. Men vojne, vojne, hon pinnar på och plötsligt kommer en och annan kund och beundrar hennes limpor. Den som levererar mjölet visar sig vara en frånskild man i sina bästa år och  förutom att köra mjöl är han duktig på att laga och fixa och han känner mycket folk. Rätt som det är sitter det fikare på alla stolar och hon får ta sig en funderare om hon inte ska börja med catering också. Jag tror det är väldigt svårt att få ett fik på landsbygden att blomstra, i alla fall om man ska ha öppet mer än under sommaren.

Men det är roligt att läsa om dom, och det är ju också meningen. I morgon är det fredag och då kan man väl inte vara ledsen, i alla fall inte om man är jag, som ska till Stockholm och gå på teater. Ha så kul ni med!

Vad ska man ha den till?

Kan den uträtta ärenden, som t ex när jag som vanligt har glömt att kolla om jag har nog med mjöl till baket eller om jag abbbbsssssolut behöver en liter mjölk till för att jag köpte två förra veckan som har utgående datum. Eller kanske kan man använda den till att hämta gästerna som man inte hinner hämta själv eftersom såsen har skurit sig och efterrätten inte har stelnat.

Jag tycker det är jättebra att det forskas på en massa saker; sjukdomar, virus, stadochland-studier, hjärtmediciner mm mm. Men nu undrar jag faktiskt – till vad nytta är det att forska kring den SJÄLVGÅENDE BILEN!!! Vem ska använda den? Och när?

Har försökt intressera mej för resultaten och tror kanske att det är så att nån ska sitta bredvid medan bilen kör. Varför då? Nuförtiden-bilar har alla möjliga och omöjliga mekanismer inkopplade. Om man kört för länge och behöver vila så talar den om att man behöver en kopp kaffe. Ja faktiskt så pep den till så ilsket en gång mellan Gävle och Söderhamn så jag hoppade högt och fick hjärtklappning eftersom jag misstänkte brådskande ambulansfärd eller polisjakt. Och backar man för nära en sten så piper det. Så om man känner sig en aning indisponibel men ändå tar bilen så finns det redan nu en massa hjälpmedel. Men att man skulle tänka – ”Hm, nu ska jag köra ända till Göteborg, jag tror jag sover en stund tills bilen har hunnit till Ljusdal!”

Jaja, jag är förstås för gammal för alla nymodigheter. Men vissa saker är sig helt lika. Som att jag skulle ta och ”fredags-städa” (jag vet att det är torsdag, men i morgon är jag sååå upptagen). Där är det lika och samma och lika-samma-tråkigt. När vi bodde i villa visste jag precis hur jag skulle lägga upp min städning; dammsuga åt det ena eller andra hållet först, torka damm där och där, torka golvet från höger till vänster. Här, efter 20 år, irrar jag fortfarande omkring och saknar helt struktur, och framför allt intresse. Tycker det är såååå tråååkigt! Så jag duttar lite hit, lite dit, lite runtomkring. Den andre personen i hushållet påstår att jag förstör möblerna med Ajax på dammtrasan, men som med så många andra fullständigt riktiga och enligt mej ovidkommande påståenden, så avvisar jag kommentaren helt. Lukten av Ajax är nämligen det enda som tillkännager att här har nån minsann städat idag.

 

Så det så … och i morgon på självaste fredan, kan jag bara roa mej….

Hälsoenkät

Hörde för ett tag sen att många landsting väljer att hälsoundersöka sina invånare vid jämnt fyllda år – 40, 50, 60 osv. Vårt har inga planer på detta utan har istället valt att söka samarbete med Norge ?? och tills denna komplicerade arbetsform är genomförd har dom hittat på ett fiffigt sätt för medborgarna att själva hälsotesta sig. Genom en enkät.

När jag själv kollade mitt blodtryck härom veckan (varje gång funderar jag på om jag verkligen gör rätt??) satt där en TV-skärm där jag kunde kolla min egen hälsa. Det gick bra ganska länge

Jag röker inte, har aldrig gjort. Jag fattar att det är bra för mitt resultat.

Äter jag nyttigt, äter jag grönsaker varje dag? Här svarade jag tveklöst ja fast det ju inte stämmer. Ibland blir jag så less på dom där tomatskivorna och det lilla salladsbladet, för att inte tala om gurkan som bara känns som vatten. Lite olivolja kan inte förändra detta till nån höjdare direkt. Rotsaker försöker jag med ibland, men när jag ska riva blomkålen så ser hela köket ut som resterna från en strimlad makuleringsapparat. Inget blir direkt gott och ibland hoppar jag över helt. Sätter i mej stuvade makaroner och korv och det ena med det andra utan att tänka på hur onyttigt det förmodligen är. Faktum är att jag uppvisar oroväckande dålig kunskap om kostlära. Jag fattar inte hur kolhydrater hänger ihop med förbränning och jag kan inte förstå att det kan vara fel att äta många frukter per dag. Det tror jag är toppen.  Och jag älllskar potatis. Min påstådda mängd grönsaker per dag är Lögn nr 1 alltså.

Motion. Ja men det gör jag, men kanske inte varje dag och kanske inte så långt. Dom tar då till också, man har väl annat att göra! Lögn nr 2.

Alkohol, här börjar det bli riktigt illa. Hur många glas i veckan? Törs man säga det efter den här varma sommaren då ett svalkande glas rosévin har känts lika naturligt som lite vatten? Här blir det så svårt att räkna så då får man höfta. Där kom 3:an.

MEN – belöningen kom som ett brev på skärmen. Jag låg i mitten och det fanns inte minsta anledning för mej att bli undersökt i första taget.

FAST – om det skulle vara så att jag gick omkring med en molande värk i mage eller huvud eller att jag var orolig varför jag är så trött eller varför jag blir yr när jag reser mej, så har jag svårt att tänka mej att tanken på mitt enkätresultat skulle göra mej lugn. Jag skulle förmodligen inte direkt koppla mina symtom till att jag hittade på när jag gick för lite, eller åt fel. Jag skulle direkt ringa Hälsocentralen.

Och nu så här på fredagsförmiddan, planerar jag en attack mot stadens inner-kärna, kanske glida in och käka lite lunch (fast då tar jag mycket grönsaker …. det finns så många sorter där) och sen hasar jag uppför hem till min lilla gata i stan där jag kan ägna mig åt diverse ansträngande sysselsättningar som att lösa korsord, sippa på ett glas vin och invänta helgens fröjder.

Önskar eder alla en Fröjdefull Helg!