Den stora flytten

Frågorna hopar sig. Hur många sommarpersedlar kan man behöva under några månader?  Blir det en kall sommar? En varm? En lagom? Man kan alltså inte chansa på att bara ta med sig små (nåja…) t-shirtar och shorts. Nordan- eller södran-vinden (jag kan inga vädersträck) kan slå till när som helst och då är det långbyxor och varma tröjor som gäller. Alltså…

Vadå… vi har stor bil och vi är två personer. Jag tar med mej precis alllllt. Inte julklänningen förstås. Nu har jag lagt fram och lagt fram hela veckan så nu blir det bara att hitta nåt att lägga allt i.

Blommorna ska med. Men ska jag verkligen ta alla orkidéer, dom kanske snart är utblommade?

För om en dag så drar jag österut mot faran och friheten och längtans by. Det roligaste med att resa kan vara att längta tills man får fara. I det stadiet befinner jag mej nu. Jag längtar tills jag får sitta på trappen och glo, att få springa ner till syrran och prrraaaata några minuter, att titta på sjön, att gå på dom solvarma golven, att ligga i en stol under ett parasoll och läsa nåt bra. Och jag längtar faktiskt också till att det finns så mycket att göra där. Jag är liksom på G kan man säga. Jag längtar till Kälarne Bibliotek, att få åka hem därifrån med en hel påse med bra böcker som jag kan rada upp bredvid sängen och veta att dom aldrig tar slut, jag kan läsa hur mycket och hur länge som helst, det är bara att låna fler. Och jag längtar till allt roligt som ska hända på Bygdegården i sommar.

Matkassarna blir inte så många. Nu har vi ätit ur frys och kylskåp i flera veckor så det känns väldigt enkelt att flytta med några flaskor vinäger, en burk lingonsylt och lite dijonsenap. Resten finns att köpa dit vi kommer.

Och i detta nu så gräver mannen med det spetsiga verktyget en smal liten gång där en fiberkabel ska läggas. Och kanske kanske får vi klart med installationen också snart. Och då kan jag ringa på mobilen, och kolla på nätet och blogga också. Men ingen vet, ting tar tid.

Så just nu säger jag bara GLAD SOMMAR! Vi kanske ses där björkarna susa och lärkan har sitt bo!

 

Nu blir det till att jobba lite …

Efter att ha tillbringat 10 dagar i Stockholm åkte vi norrut i söndags och efter att ha tillbringat samma 10 dagar i total lättja så började det krypa i kroppen efter att göra lite vårarbete. Drog därför till Lantstället för att spana in lövförekomsten. Varje årstid har sin fråga. ”Hur många löv finns det i världen?” är den som gäller just nu. I september frågar man sig istället: ”Hur många lingon finns det i skogen?” Den känns lite roligare faktiskt. Men om man tar löven så fanns det oerhört många. Överallt. Stora och små, torra och blöta. Virvlande och liggande. Ja jag vet, man kan klippa sönder löven med gräsklipparen, men inte så här många. Några måste räfsas bort annars får man en brun gräsmatta även om det finns grässtrån i den.

Så hej och hå. Jag räfsade fram till sena kvällen och sen var jag uppe tidigt, faktiskt kunde man se mej med en kratta redan 0630 på morgonen. Inte likt mej, jag har som princip att aldrig stiga upp före 8 men nu kunde jag inte hålla mej. Det liksom spratt i benen….???? Jag vet, man kan söka för sånt där. Men vad ska man säga för att få en tid hos doktorn: ”Jag är alldeles för pigg!” Resultatet blev en tomt med inslag av ett och annat löv, en mindre yta som inte hanns med och två blåsor i händerna.

Annars var allt så ljuvligt där. Sjön låg spegelblank och myggen anföll i stora hopar. Det har sagts att det blir ett myggår och det verkar onekligen så. Fast jag tror att min förhållandevis höga ålder kan vara en avgörande faktor för att sommaren ska bli jättehärlig ändå. Inte ens myggen attraheras av mej längre, dom landar på min kropp, fäller inte ens ut sticksnabeln utan håller för näsan och ropar till nån av sina 100 kompisar i närheten: ”Inte den här, ta nästa!”

Och myrornas intåg i sommarhagen är som vanligt ett faktum. Eftersom jag inte varit hemma har dom lämnat sina egna hem i sjumilaskogen och passat på att göra en liten sommarutflykt hem till mej. Nu hoppas jag att dom vet vilka besöksområden som gäller  eftersom jag så att säga har infört gränskontroller.

Nu blir det en hektisk (många skulle höja på ögonbrynen inför en sån beskrivning av min ringa verksamhet…) vecka på våran gata i stan innan vi drar österut för att tillbringa hela sommaren där. Det känns fantastiskt och jag längtar så!

Men innan dess har jag konsert med min kör Rock- och popkören 65+. Kom till Storsjöteatern på torsdag kl 1900 vetja… Det blir garanterat drag under galoscherna!

Och på lördag ska vi fira att vi bott på våran gata i stan i hela 20 år! Herregud vad tiden går.

Ha en härlig tisdag ni också!

 

 

Strövtåg i hembygden

I helgen var det dags får årets andra besök på Lantstället. Hade mot bättre vetande vissa förhoppningar om att jag skulle kunna dra en eller annan räfsa, men …

… fast dag två kunde jag ändå hitta ett ställe under klädstrecket ca 2-3 meter där löven var pissblöta men om jag gnuggade riktigt ordentligt med räfsan så fick jag med mej dom. Tänkte att just dom 999 löven är ju borta tills sen.

Annars fick det bli att ströva runt och se om det ”vatt nåt” efter vintern. Ett jättestort kalhygge hade hänt. Och visst var det nu väldigt fin utsikt ner mot sjön, men jag tänkte på förr i tiden ….. När pappa körde häst i skogen och huggarna städade så fint där träden hade stått. Dom eldade småris hela dagarna och när allt var klart så var det rent och snyggt som på ett salsgolv. Nu är det ris och kvistar överallt och helt klart är det med fotleden som insats om man skulle drista sig till att beträda området.

Några blåsippor stod och höll emot allt vad dom orkade i den brusande bäcken. Dom har ju så smala fina stjälkar men dom är nog tuffare än man tror. För brusade gjorde det. Jag lekte att jag var på Vattenfestivalen, det kändes lite roligare än att säga att jag gick längs med vägen.

Och i byn verkade allt oförändrat. Husen står oskyddade och kalla men så fort löven börjar spricka ut blir dom omgivna av ett grönt skimmer och då blir husen både vackrare och färggrannare. Som jag såg var det bara mitt altantak som inte orkat snömängden. Det är sönder men som tur är finns duktiga snickare i byn så det kommer dom att greja.

Ved har vi beställt från bonden i år. Vi har fällt små björkar på tomten flera år nu, det har räckt för ett år i taget. Men nu finns det bara bamsegranar och -tallar kvar och dom vågar vi inte ge oss på. Dom är ju så himla långa och man har inte en aning om vart dom faller.  Det ena efter det andra får man ge efter på men det är väl så det blir hädanefter. Man kan ju, om man vill, tänka att man nu gör bara det som är roligast, allt annat lejer man bort till proffsen.

Men det bästa med mitt strövtåg var att luften var lika klar, frisk och annorlunda som vanligt, det doftade lika speciellt som vanligt och det kändes lika fantastiskt som vanligt att jag snart ska få vara där hela sommaren.

Innan dess har jag ett uppdrag i Mellan-Sverige. Jag minns den ljufva tiden när man fick vara barnvakt… nu är barnen så stora så dom följer med på föräldrarnas resa. Nu är det hunden Frank som ska vaktas. Han är ju också jättegullig och väldigt klok och förståndig. Men frågan är väl om han kan spela kort? Jag tänker prova…. kanske Finns i Sjön? han kan ju nosa på det han tror är rätt kort … skulle vara bra för mitt ego, för jag måste ju utgå från att jag vinner allt…

Nu är det en grå och blöt och regnig onsdag (visst kom det plötsligt att det är en onsdag??) och jag har mycket på programmet…. Ska spela dragspel med grannen, vara ideell, träna på låtar till vår konsert den 17 maj på Storsjöteatern… Boka den dan, det blir skitbra! …

 

Vill ha vill ha

Nu läser jag all reklam noga. Det finns nämligen massor med blad som beskriver det ena härliga sommarinköpet efter det andra. Va mycke roligt man kan köpa!!

I morse, efter noggranna förberedelser såsom att dra ner rullgardinen så att jag inte skulle se hur förjävligt vitt det var ute … och då tänker jag inte på vår-ljuset, greppade jag en fin bilaga från Plantagen. Tyvärr står det inte var jag ska hitta affären men det löser jag garanterat.

En Miami hängstol t ex.. en härlig stol som står på en ställning och så kan man gunga. Jag har haft en hängmatta men pga vissa problem att ta sig i och framför allt ur så skickades den till lämpligare användare. Och häromåret fick jag en hänggunga, alltså en stol som skulle hänga och dingla när jag satt där och balanserade både boken och drinken och solskyddsfaktorn på samma gång. Tyvärr så fanns det ingen krok tillgänglig där ute på backen så jag kunde inte hänga upp den. Men den här kan jag flytta med mej var som helst, sol eller skugga, bara att välja – kanon!

Och alla träd och buskar och växter. Olivträd, rosmarinträd, amerikanska blåbär som är ”avlånga med frisk smak, fin i kruka”. Och krukorna, va fina dom är! Jag är absolut kort på fina krukor, ja inte krukor men FINA krukor. ”Skördeklar chili”, det är ju otroligt, då slipper jag köpa ett paket om två och två och sedan slänga en och en vartefter dom skrumpnar ihop och ser ut som lessna fikon.

Och hela tiden sitter den andre personen i hushållet på andra sidan bordet och grymtar, ”det där har du redan”, ”det där köpte du för några år sen, det gick inte”.

Men jag ger inte upp. Jag vet att jag borde satsa på gräsfrön, näring till gräsmattan, jordsäckar i långa baner, kanske en fröpåse till, att dela ut i min  blomsteräng som tyvärr blev ytterst kortlivad. Jag glömmer många saker, nu att jag har en skogstomt i östra Jämtland som kanske inte riktigt är lämpad för ALLA planeringar.

Och tyvärr är det långt kvar innan jag kan sitta på trappen och glädjas åt all prakt. Och tyvärr är det väl väldigt mycket jobb kvar innan dess också. Och tyvärr är det väl väldigt mycket hinder innan jag kan börja kratta också. Närmare bestämt …  Nåt vitt…

Men vadå, på radion spelar dom ”Lyckans ost” med Siv Malmqvist. Såklart, det är ju jag det, som kan sitta här och drömma. Faktum är att det är nästan bäst så här innan sommarn kommer. Då kan man fantisera fritt och hoppas och tro. Jag hasar direkt iväg och skriver upp MYRR på notan.

Tisdag är en härlig dag det med!

Jag är en struts

Jag har varit på många föreläsningar och kurser i min dag. På senare år började en del föredragshållaren med att alla skulle fundera ut vilket sorts djur dom helst ville vara. Frågan hade dessvärre inget som helst med kursen och innehållet att göra. Det var förmodligen så att kursledaren ville skapa en lättsam och rolig atmosfär innan allvaret började. Jag brukade alltid säga: ”Hund”. Och min motivering – för det räckte inte att man tänkte ett djur – man skulle alltid säga varför också. Jag valde hund för att dom alltid är glada och för att det kommer en människa och säger att nu ska vi ut och gå…

Idag skulle jag definitivt välja Struts. Vill inte se eller höra, stoppar huvudet under vingen.

Som jag skrivit tidigare så har jag fått ett nytt intresse och det är fotbollslaget ÖFK. Jag har engagerat mej, skrattat, klappat händerna, gråtit en skvätt och läst allt som sagts. Och jag har tänkt att nu har vi i Östersund fått bli riktiga supportrar till ett duktigt fotbollslag. Vi är som dom där gamla AIK-arna man läst om som hållit på sitt lag till dödagar, eller Hammarby-klacken som står och vajar med fanorna fast dom borde ligga hemma i sängen och vara urgamla. Och nu tänker jag att det är nu det gäller. Det är nu vi ska vara supportrar på riktigt.

Jag är svag för första intryck. Mitt första intryck av Daniel Kindberg var när han skulle berätta om ett projekt för äldreboende som planerades på Stadsdel Norr. Vi var först där och fick en lång pratstund med honom. Han berättade om sin pappa som bodde på ett äldreboende i övre Norrland. Där fick de boende några timmar om dan drömma sig bort och befinna sig på semester i utlandet. I rummet fanns riktig sand, varma lampor, solstolar och parasoller. Ett sånt boende var det han drömde om att skapa här. Det blev inte så men det lät helt underbart och jag tyckte att Daniel Kindberg var en så fin och trevlig man.

Andra gången jag ”träffade” honom var i julas uppe i ÖSK-området. När jag inte kunde hålla mej utan strålande berättade att jag tyckte det var så roligt med laget. Att jag skulle åka till London och att jag tyckte han och laget gjort det så bra. Han blev så glad… lyste med hela ansiktet och tackade mej. Men visst har jag också smålett lite och nästan skämts när han kaxigt utbrett sig om lagets kommande framgångar.

Nu är han omtalad för mindre smickrande saker. Och där får utredning och rättvisa såklart ha sin gång. Jag har dock svårt att sudda ut mina goda tankar om honom.

Men inte desto mindre måste jag nu visa att jag är en Riktig och sann Supporter för fotbollslaget ÖFK..

Igår när jag var på match var jag ledsen och bedrövad. Inte arg som jag brukar vara när vi förlorar. En förlorad match är inget att säga om, Örebro var bättre helt enkelt. Men just igår kändes det extra tungt. Vi hade så väl behövt en seger nu.

Och i media runt om i Sverige plockar de initierade och kan-allting-sportjournalisterna fram sina gamla krönikor som dom haft liggande på hårddisken. Nu trycker dom på ”Skicka” och så tror dom att dom skickat ner ÖFK på listan över Förlorarnas och Skammens lag. Nu har dom glömt att dom faktiskt motvilligt beundrade laget ett tag. För det var ju lite svårt att bortse från att vi blev kända i hela Sverige, att vårt lag och vår tränare fick utmärkelser på en fin gala, och att vi faktiskt vann över flera storlag i Europa. Men även i dom referaten kunde man ana ett litet ”Fast Egentligen!!!!”

Nej nu väljer jag att läsa kanslichefen Lasse Landins skrivning. Att ÖFK inte står och faller med Kindberg. Att hela organisationen jobbar på som vanligt. Och jag väljer att tro på Potter idag som jag gjorde igår och förra dan. Och jag väljer att tro på spelarna som jag beundrat så länge.

Och jag tar inte till mej att vissa sponsorer redan vänt föreningen ryggen utan väljer att glädjas över Berners, Jämtkraft och Teknikland och säkert flera, som gått ut och bekräftat att de såklart fortsätter att sponsra föreningen. Som gör så mycket bra förutom att ha ett lag i allsvenskan.

Och nästa match så sitter jag med halsduken på och följer mitt lag och skriker och sjunger så det dånar i berg och i dal.

Trevlig söndag!

 

Ut och in

Det kan knappast ha undgått någon att jag inte är nån fotograf. ”vad ska man ta, vad ska man ta?” är min ständiga fråga när jag tänker att det kanske vore roligt att knäppa iväg nån serie. Jag ser alltså inte världen i bilder. Jag tycker liksom att min bild ska vara klurig och underfundig, konstig eller ful och något att fundera över eller skratta åt, vilket blir svårt om jag fotar grenarna på en björk.

Enligt mitt sätt att se det har jag isåfall lyckats med dagens foto. En bild av två skor. Synd bara att jag måste förklara, innebörden verkar långt ifrån självklar. Man skulle kunna tänka: ”Men herregud, nu har hon fotat två par skor… varför då?” När jag i själva verket menar att den ena är på väg in och den andra på väg ut.  Fattar ni?

För nu har den stora vandringen börjat. Min vandring till och från förrådet som ligger i ett annat hus. Nu ska här bytas skor, många vändor blir det. Och för varje år blir det fler skor kvar där nere inför varje säsong. Vissa har jag insett att jag inte kommer att använda den här vintern heller. Som t ex tre par fina stövlar med höga skaft. Har mina ben svällt eller har lädret verkligen krymt av att vistas i fuktig miljö. Och lite klack är det på dom också. Omöjligt, här gäller traktorsulor av äkta mjukt gummi. Kanske om några säsonger så ger jag bort just dom där stövlarna. Men just nu har jag inte tid med det, nu lämnar jag bara ner spikskorna och tar upp härliga lätta bekväma sommardosor.

I helgen var det kuddar. Jag bytte gardiner och då måste självklart även kuddkriget ta sin början. Sopsäck upp och sopsäck ner. En del har jag bara överdrag på (smart!) men dom flesta har en tjock kudde i sig och då blir det stora lass att bära på höjden.

Nu blev det gardiner som är randiga i grönt. Jag är faktiskt tveksam till om jag tycker om dom, men nu åkte dom upp i alla fall. Nån frågade om det verkligen fortfarande finns folk som håller på och byter gardiner till våren? Förmodligen inte, och snart får jag sluta också. Det är jobbigt att klättra upp och ner på en pall, och hålla i stången med ena handen och trä med den andra. Pust… har tänkt att jag måste veta när det blir sista gången jag byter, då måste jag nämligen ha dom jag gillar bäst.

Hela resonemanget är urlöjligt. Som att några turer till ett förråd skulle ha nån som helst mening att läsa för andra? Som att nån skulle gå på att jag har mycket att göra med vårbruket? Som att inte alla skulle fatta att jag sitter här och rullar tummarna och så plötsligt gör jag ett ryck in i en skohylla och vips så har dan gått.

Men mest kan man ju fatta att det är så härligt med våren. Utanför fönstret rinner det från taket, ja så mycket så man nästan skulle kunna tro att det regnar. Och snödrivorna krymper faktiskt för varje dag. Och i solen är det så hett så man måste ta fram parasollet.

Härliga tisdag alltså!

 

Supporter-kultur

Jag gillar fotboll, har alltid tittat på landslagsmatcher men har haft svårt att engagera mig i allsvenska lag eftersom jag inte fattar varför man ska gilla AIK eller Änglarna. Men nu har jag ju ett lag att heja på och det gör jag verkligen. ÖFK och Allsvenskan har blivit ett nytt och stort intresse för mej. Jag hejar och engagerar mej, läser allt jag kan om spelarna och tycker dom är så himla braaaa, både på och utanför planen. Nu kan jag förstå hur man kan bli så otroligt glad eller tvärtom ledsen när laget vinner eller förlorar.

Sista veckan har debatten gått het omkring Djurgårdens supportrar. Jag tycker det är tråkig läsning och jag tycker att ”vi” kanske uppförstorar det hela. Visst, det är absolut fel att kasta öl och skrika saker. Men jag tror faktiskt inte det blir bättre av att vi i Östersund sitter och beklagar oss. Inte heller tycker jag det är rätt att plocka ut en supporter bland alla som var här, göra en intervju och sen kanske få folk att tro att alla DIF-supportrar är dumma i huvudet. Så är det ju  såklart inte. Jag tycker också att det är omöjligt att kräva ett en förening ska ha koll på alla sina supportrar och kunna intyga att alla kommer att sköta sig på en match. Det finns folk i hela samhället som inte kan sköta sig, som inte borde få vara i möblerade rum och som absolut inte har fotbollen i sikte när dom kritiserar det andra laget. Dom borde ägna sig åt att kolla på fotboll istället.

Jag tror att det enda som kanske skulle hjälpa är om dom egna supportrarna läxar upp ”sina”. Visar direkt på plats att det inte är OK.

Som en tant gjorde när hon var i London och på Emirates för ett tag sen. Alla ÖFK-supportrarna var glada och lyckliga,  Östersundarna vandrade i London-kvällen och sjöng ramsor och sånger hela vägen till stadion. Väl inne sjöng dom och klappade händer och allt var fantastiskt. När matchen började stod en kille och buade högljutt så fort en Arsenal-spelare tog bollen, slog en hörna eller en frispark. Så fort han buade vände sig alla om och tittade på honom – irriterat. Bl a satt en liten grabb alldeles intill och han tittade storögt på ynglingen som ju inte var nykter men det ursäktar inte allt.

Tanten blev så himla förbannad så hon banade sig fram till honom och sa: ”Nu är du tyst! Sluta skrik så där!” Både han och hans kompisar såg helt lamslagna ut. ”Jamen vi ska ju vinna den här matchen!” ”Ja inte f-n vinner vi den bara för att du skriker. Tyst!”, svarade tanten och gick tillbaka till sin plats. Alldeles rosig om kinderna och fläckig på halsen. När hon satte sig fick hon flera klappar på axeln och många vände sig om och sa: ”Bra”. Killen … ja han blev tyst och efter paus hade han hittat en annan plats. Buandes eller inte, men tanten var ändå nöjd. Hon hade sagt vad hon tyckte! Och kanske tog det extra bra att det var en tant som sa det, en som kunde varit hans mormor. Man ska aldrig underskatta en tant!

Tanten var jag!

PS… idag är jag såklart jättebesviken efter gårdagens förlust mot Dalkurd…

 

”Lulu is back in town”

Det var ju så roligt allting. Så härligt och soligt och blåhimligt och ljuvligt. Och fast det var väldigt kallt inne i huset efter hela långa vintern och fast det nästan inte märktes att vi eldade så att kaminen var röd och fast jag fick ha på mej en långärmad t-shirt när jag skulle sova …. så var det en alldeles underbar påsk. Att varje morgon vakna till klarblå himmel, sol i sikte och helt stillastående trädtoppar var en obeskrivlig känsla.

Känslan satt i sig över tisdagen då vi kom tillbaka till stan, packade upp och fikade på altanen för första gången på länge. Visserligen var den väldigt smal nu, altanen, knappt så att solstolarna fick plats pga all snö. Men vi klämde och stuvade och knuffade och satt där och njöt i flera timmar. Tänkte att vi inte behövde skotta, allt kommer att smälta nu med rasande fart. Jag riktigt såg framför mej hur häcken skulle se ut några meter bort ganska snart.

Men så kom snön IGEN. Jag brukar tänka att jag vanligtvis är en ganska glad och positiv person. Men då tog det slut. Det kändes som att jag fick ett lock på huvudet och jag blev helt tung i kropp och själ.

Så jag bestämde mej för att jag behövde piggas upp lite. Hasade ner på stan och klampade runt, fel – jag stapplade eftersom det var så himla halt. Gick in på Eloge, en affär som brukar göra mej glad och där jag alltid träffar nån jag känner. Och visst, det första jag hör är hur en kund kvittrar från provhytten. ”Men visst var det en härlig dag idag?” ”Va! Vad har jag missat?” En annan kontrade ”Ja det var så härlig luft, liksom vårlig”. Jag fattade ingenting men bemästrade min vilja att förstöra den goda stämningen och mumlade bara nåt ohörbart.

Men så tänkte jag att det är jag som har fel och dom som har roligare rätt. Så jag började prova och prova och prova. Ganska snart var provhytten full med kläder trots att personalen bar och bar och hela tiden tog in nya storlekar (tyvärr oftast större!). Och nu var jag igång och tänkte glatt att det är lika bra att slå till. Sommaren kommer ju alldeles snart, och tänk om dom stora storlekarna tar slut innan dess. Finns det många stora människor? Ja tänk om !  Jag kommer ju behöva komplettera med både det ena och det andra men ett par byxor är alltid bra att börja med, och en ljuvlig top som var blommig i alla världens färger. Den borde göra mej på gott humör resten av våren och sommaren.

Och i morse var det Dagens-Nyheter-dags på sängkanten. Och jag fascineras som oftast av min uppenbara okunskap om både det ena och det andra. En bild på en kvinna som fått Anna-Lisa Ericsson-stipendiet och tydligen har gjort många stora roller. Hon fick tre frågor men dom hade glömt att tala om vad hon hette…. jag har faktiskt ingen aaaning.

Och sen läste jag att man i Norge spelat in en mockumentär som ska vara rolig. Mockumentär? är det på norska eller är detta åter ett bevis på något jag missat.

Snön faller, men inte jag med den. Jag ska förlusta mej med en tur på Maxi. Och sen är det väl dags för Fredagsmys, jag startar tidigt idag eftersom jag var så ledsen nyss. Ha så roligt ni andra!

Påsken står för dörren…

Gammal är äldst. Igår såg jag ett mycket bra TV-program designat den gamle ”räven” Jan Scherman. Här skildrades livet för en riksdagsledamot. Kanske är det så valrörelsen ska gå till, att man får lyssna till människor som talar om vad dom jobbar med, hur dom kommer fram till sina ståndpunkter, vad dom skulle vilja  berätta för sina väljare om det fanns tid till det. Istället för att förgrundsfigurerna bara står och vänder orden hit och dit och man efter nästan varje intervju bara blir mer och mer villrådig.

Gammal är äldst. Britt-Marie Mattsson gjorde en serie reportage om sjukvård, polis och skola för ett tag sen. Mycket bra. Hon vet också vad hon pratar om. Och sätter fingret på precis det man vill veta.

Gammal är äldst. När jag hör Inga-Britt Alenius prata så sitter jag klistrad. Hon verkar så klok och hon verkar veta så mycket om allting. Imponerad var ordet, sa Bill.

Gammal är äldst. När jag hör debatten kring Facebook så inser jag att här är jag både gammal och äldst. Jag fattar faktiskt ingenting. Och inte kan jag förstå att mina uppgifter om mitt födelsedatum, som är det enda jag lagt in på min profil, skulle kunna ligga till grund för bakomliggande fakta? Jag deltar aldrig i nån tävling där jag eventuellt liknar nån kändis eller hur jag skulle se om inte om vore om. Sista gången det blev helt fel var när jag skulle drömma om en person på midsommarnatten. Jag var tonåring och drömde om 70-årige grannen!! Man vågar inte chansa på sånt där egentligen. Tänk om man skulle bli lik Bert-Åke Varg? Inget ont om honom men ni fattar! Hur skulle dessa resultat rimligtvis kunna förstöra en valkampanj? Ja nu gick det lite fort. Men ni fattar att jag inte fattar.

Så nu drar jag österut. Redan och redan. Påsken står för dörren. Jag hoppas att det är bara den som står där och inte snön. För då blir det problem. Men just nu är jag hoppfull och glad. Ska bara lasta bilen full hemifrån och sen köra till Maxi (reklampengar tack!) och handla mer. Och sen ska jag bära och bära och skotta och skotta och vips så är det påsk.

Ha det så härligt ni med! GLAD PÅSK!

 

 

 

 

Lista hit och lista dit …

Nu duggar dom tätt. Listorna med namn från olika partier. Och till alla val. Jag väljer att vänta med det, långt kvar. Nej nu är jag inriktad på påsken … och gör egna listor. Den ena före och den andra efter.

Vi ska ju dra österut redan till helgen och om vi ska vara där en hel vecka så krävs det planering när det gäller maten. Jag tar hem alla matvaror på hösten…. varje år funderar jag på om det verkligen är nödvändigt? Det blir ju så mycket transporter nästa år.

Fast man kan ju undra om jag verkligen behöver både ris, potatis och pasta just till påsk? Och kanske kan jag skippa jästen…. men tänk om jag plötsligt vill baka bullar? Förmodligen inte, men dom tar ju ganska liten plats så dom åker nog med.

Och Påskbuffén … en enda dag ska alllllt plötsligt inmundigas. Lax, lax, sill, sill, ost, paj, sås, ägg, prinskorv och Jansson. Herregud… inte undra på att notan blir lång. Men det är roligt också…. att planera.

Särskilt roligt är det idag när solen skiner och jag tänker också att det ska bli så roligt att sola mitt vitblaskiga ansikte (jag vet att man ska ha solskyddsfaktor …) i påsk och kanske få till några fler fräknar, fast man kanske inte får fräknar längre? Tänkte inte på det. Det jag verkligen ska sola är naglarna, dvs dom jag kunde ha haft. Dom skivar sig och går sönder och nu ser jag ut som en nagelbitare. Fast det är jag inte, jag har lite överbett så det finns inte en chans att jag kan bita sönder en nagel. Men knåppla och riva, det är jag bra på. Jag tror i alla fall att dom blir jätteglada om dom får lite sol på sig. Alltså täcker jag över hela mej och visar händerna för solen.

En annan sak jag tänkte på …. det finns affär dit jag ska!

Dagerns budskap blir egentigen Ingenting… förutom att ni ska ha en Härlig Måndag!