Festligt värre

 

Jag hade längtat så efter det här. Jag hade sett alltihop framför mej och glatt mej så… Jag såg hur dom kom gående. En del hade långa blommiga kjolar, andra hade såna där hängselbyxor som man liksom har när man är ute i sin trädgård och plockar upp ett och annat grässtrå. Alla kvinnor skulle ha hatt. Och alla män skulle vara klädda i jeans och rutiga skjortor, med uppkavlade ärmar. Och alla skulle le och skratta och vinden skulle sakta smeka deras kinder och det var absolut inte jättevarmt men skönt och behagligt.

Vad skulle hända?? Kan man undra? Min Skördefest…

Jag drömmer alltid om att vi ska äta lite potatis med smör som jag piffat upp med min egen persilja. Vi skulle smaska på små rädisor och vi skulle äta en god sallad från mina egna grödor. Jag skulle ha bakat fina franskbröd som jag stekt i mycket olivolja. Och vi skulle dricka vin och ha så roligt… och vi skulle prata i munnen på varandra och berätta om vilken fantastisk sommar detta varit.

Ja, ni fattar. Allt blir inte riktigt som ett reportage från Frankrikes eller Spaniens inland. Istället blev det en härlig lite blåsig dag då jag och den andre personen i hushållet skördade några förskrämda persiljor som jag klippte ner i en pytteliten burk så jag kan ha i november då jag tar mej en liten nypa från frysen. Jag insåg förstås tidigt att jag inte kunde bjuda in en enda människa, vad skulle vi ha festat på… och framför allt varför skulle vi ha festat?

Nej med mitt odlande blir det likadant varje år. Alltså ingenting. Men jag tror jag tror på sommaren och nu tror jag att jag hade för mycket hönsgödsel i år. I fjol trodde jag att ”någon” hade varit för snål med att vattna växterna, året innan trodde jag att hästskiten kanske var för gammal och inte ”tog”. Jag har massor med ursäkter och idag tänkte jag för första gången att jag kanske skulle sluta låtsas alldeles. Bära bort pallkragarna och klippa gräs där istället. Men… man ska inte fatta viktiga beslut i affekt. Jag avvaktar och ser vad vintern gör med mej.
Vi ska i alla fall äta några nypotatisar som växt i en hink ikväll. Och vem vet, kanske blir det en lika stor succé som när ÖFK klår Sundvall…. Jag hoppas i båda fallen!

Och fint var det i morse på promenaden!

Bragdguld

Ja visst måste det bli så… Att trampa omkring på en myr i strålande solsken och mitt i brinnande mygganfall = BRAGD … Skogens röda guld = HJORTRON …. Alltså borde jag få bragdguld!

Vi krakade oss ut på en myr, bara för att. Jag har ju hjortron kvar sen flera år tillbaka och det är bara nån fågäng idé att vi vill visa för oss själva att vi kan och
orkar.

Idag är det fint väder igen. Varpå jag inte kunde hitta en enda anledning till att  inte ta tag i min skogstomt. Den behöver faktiskt också fixas till lite. Det växer så det knakar överallt och nu när allt blommat ut så måste det trimmas – bort.

Jag är alltid glad att jag är kvinna. Särskilt nu när jag just köpt mej en LIE. Ni fattar?

Jag har inte fått in rätta svingen än, men jag räknar med att den kommer. Jag är ju för bövelen uppfödd på landet och på en gård. Fast inte fick jag svänga nån lie där inte, min uppgift var alltid från början till slut att räfsa. Först kanterna och sen ta upp efter släpräfsan.

Och rätt som det var började det droppa från pannan. Raskt drog jag mej ner till sjön för ett hastigt dopp. Har hört att badloppor angriper stort som smått i år men jag kommer att klara mej. När min strömlinjeformade kropp klyver vågorna i ett enda tjusigt hopp så hinner inga loppor med. Efter några simtag rakt ut tills jag är säker på att jag nästan inte bottnar, så vänder jag på hela mej och simmar in till land igen. Fort och kvickt. Och jag passar på att skvätta lite också så att dom ska fatta att ”mej rör ni inte”.

Så här är det alltså ”dagarna som går” och dom går så bra så!

Viktig information!

I år på Mors Dag förärades jag en prenumeration på tidningen M-Magasin. Det var väldigt snällt och bra, själv står jag stundtals och tummar på nån veckotidning, tänker att det kunde väl vara kul att läsa lite skvaller, men just när jag ska slå till så kollar jag på priset, och plötsligt blir jag snål. Nästan 50 kr för en tidning när jag kan köpa en hel pocketbok för ca 80 kr. Men såklart om man får en så ..

Just den här tidningen är för kvinnor 50-60 och uppåt och där platsar man ju länge. Och i just det här numret finns ovärderlig information att hämta: ”Bästa sätten att strama upp halsen – utan lyft!” Visst låter det fantastiskt. Och nu ska ni som inte har nån tidning få ta del av dessa fantastiska tips:

  1.  Halskräm … tror jag inte ett dugg på. Skulle inte funka för mej för jag glömmer alltid att smörja in halsen… är det kanske därför som det blivit så många halsar på mej plötsligt?
  2. Dermapen – tunna nålar som sticks in på önskat ställe… det kunde man tydligen inte göra själv, annars har jag många knappnålar som jag skulle kunna använda
  3. Fractora forma – radiovågsbehandling… den var ganska billig dessutom – 12000 för tre behandlingar! Då köper jag hellre vingar för pengarna. Och här har dom skrivit Före och Efter. Före: Åren har satt sina spår (jojo), Efter: Betydligt mer uppstramad hud… smart, verkar svårt att mäta, tomma löften med andra ord.
  4. Trådlyft ….kirurgiska trådar…. inga kommentarer
  5. TCA-peeling… men då kan man fjälla ordentligt en vecka efteråt.

Vad är det här? Jag orkar knappt läsa klart … men just när jag ska bläddra vidare står det längst ner: KNYT EN SCARF!!! Vilket jäkla bra tips. Värt en hel prenumeration bara det. Scarfsar har jag som bekant några tiotal av så det blir billigt och bra och det bästa är att när jag är hemma och ingen ser mej kan jag halsa på som jag vill, rynkig och stygg.

Jag är säker på att jag i denna tidning kommer att hitta en massa hokuspokus för oss arma kvinnor som inte ser ut som vi gjorde.

Idag är det ett obönhörligt härligt väder. Jag kokar potatis och ska ta med den och matjesill till stranden. Det blir kanon…. Och jag ska bada idag också! Ha så härligt ni också!

Alla maktlösa ting

Jag brukar ju beskriva tingen omkring mej. Särskilt tingen som inte gör som jag vill. Nu idag heter tingen Sotarn och Banken. Först:

Sotaren anmälde sitt besök här på Lantstället. Han skulle inte bara komma ensam utan tillsammans med självaste Inspektörn. Herr I var här för fyra år sen och retade upp mej ordentligt, särskilt när han skulle berätta hur man gjorde när man eldade i vår kamin. Han beskrev att man skulle lägga in ett vedträ åt gången och att dom helst skulle vara av en viss längd. Han konstaterade snabbt att ett vedträ som låg i korgen var alldeles för långt…. VA?? Sen fick vi anmärkning på att stegen var fastsatt med fel sorts skruv… Den som sotar har inga problem med stegen, han klättrar upp och ner som värsta stengeten. Men det är det fel sorts skruv. Den ska sättas fast med en mutter på insidan. På vinden alltså…  Vi har verkligen försökt få hit nån som kan hjälpa oss med detta men till dags dato har ingen dykt upp trots ihärdiga påminnelser.

Alltså var det med bävan vi mottog Herr I. Han anmärkte såklart ännu en gång på stegen, samtidigt som kompisen – Sotarn – inte hade några problem med steg-isättningen på taket. Vedträna hade vi mätt och lagt i korgen så där var det OK. Men han lyckades hitta ett fel till. Nån grej ska sättas fast på taket vid stegen. Nåja, om jag har tur kommer den vidtalade hantverkaren hit innan september.

Så kom räkningen, eller rättare sagt två räkningar. Dom ska jag såklart betala, fast jag måste verkligen kontrollera vad en Grundavgift på fritidshus innebär. Måste man betala för att elda? Räcker det inte med att man betalar sotaren? Det blir en annan historia.

Nu var det räkningen, som saknade OCR-nummer. När jag lägger in uppgifterna så saknas ”ruta” för meddelande. Jag kontaktar såklart banken och följande fantastiska konversation utspelar sig:

Jag: Jag försöker betala en räkning som saknar OCR-nummer. Ingen meddelande-ruta kommer upp.
Banken: För många ord.
Jag: Ingen meddelanderuta.
Banken: Meddelande från banken?
Jag: Betala, saknar meddelande-ruta
Banken: Beskriv ditt ärende.
Banken: Här kommer en lång beskrivning hur jag ska göra för att betala en räkning.
Jag: Är frestad att skriva att jag minsann vet hur man betalar en räkning, man får nämligen väldigt god övning i just det. Men jag inser förstås att det blir alldeles för många ord. Och jag inser också att detta är helt forum för min fråga. Robotar har onekligen sin begränsning.

Ja herregud, jag blir väl tvungen att kontakta Sotaren ända nere i Ljusdal och meddela att han får komma hit och hämta kontanter. Fast var ska jag få dom ifrån?

Nej nu är jag gnällig. Nu ska jag ut i dagen som verkar vara kall, blöt och ogästvänlig. Skickar en bild på nåt jag lyckats med (förmodligen beroende på att denna vackra ros inte kräver nån som helst skötsel eller omsorg).

För övrigt önskar jag inte att jag blir fluga i mitt nästa liv. Dom verkar så oroliga, flyger och flaxar dagarna och nätterna i ända. Och ibland, om dom har otur, hamnar dom på ett ställe där en tokig käring jagar dom med ett avlångt föremål med nåt fyrkantigt längst fram, uttalande hotelser som: ”Kom an bara”, ”Nu ska du få”, ”Inbilla dej inget”, ”Jag kommer att ta dej”, ”Sätt dej bara så …

Och idag är det tisdag, det blir nog bra det med…

 

 

 

 

Vad är väl en bal på slottet?

Ibland smyger den sig på. Tanken på att dansa. Det var ju så roligt och så längesen. Tänk om man skulle? Men kan man? Vågar man? Är det så roligt längre?

Och vilka skor har man när man dansar nuförtiden? Kan ju minnas alla skor med klack som gled omkring så lätt på det nysteariniserade golvet? När jag tittar i skohyllan nu så ser jag bara några platta pladuskor som ser mer än tråkiga ut. Man kan väl inte ha träningsskor när man går på dans? Hur skulle det se ut? Men jag har för länge sen övergett klackeskorna, nu gäller det att se till att fötterna får plats…. så att dom kan växa ännu mer..

Jag gjorde ett studiebesök på en dansbana för flera år sen. Då befolkades dansgolvet av unga människor som förmodligen gått buggkurs tillsammans. Dom dansade såklart bara med varann och som dom buggade… ja dom svängde och bredde ut sej så väggarna på logen bågnade. Så pass att det inte fanns något utrymme för någon annan än dom som också gått kursen och åkt i samma bilar till dansen. En kille buggade med två stycken samtidigt … snacka om att ta plats. På min tid satte kavaljeren en ära i att inte krocka med någon när man dansade, han svängde så fint och smidigt mellan alla paren och det var en ren fröjd att göra 1 – 2 – 3 – ta ihop. Och tänk när man fick tag i en snidare som ibland körde liksom baklänges… ljuvligt var det!

Frågorna hopar sig… Vad har man på sej på dans? Ja om man ska använda befintlig sko-flotta så får det såklart bli långbyxor. Borta är förmodligen den tiden då kjolen svängde runt bruna ben och man blev uppbjuden heeela tiden. Det går såklart bra med långbyxor också, då slipper man svettas på låren för det är väl meningen att man ska dansa sej svettig?

Efter alla dessa frågeställningar och funderingar så slår det mej plötsligt. Tänk om man blir uppbjuden av en som gnussar? Vad har hänt med dansen? Vilket påhitt att hålla på och slänga med huvudet sådär? Hur ser man ut i håret efter en stund med en gnuss-dansare. Jag skulle förmodligen få en lättare hjärnskakning i försöken att hålla undan huvudet. Sen skulle jag förmodligen vilja kräkas för det ser så otroligt äckligt ut.

Nej jag blir nog hemma och luktar på blommorna…. Lika bra det! Idag är vädret strålande och flugorna flyger som kamazake-piloter här inne i köket. Så jag tar mej en svängom med flugsmällan istället, barfota och i ett par urtvättade shorts. Vilken höjdardag det här blir!

 

Nytt jobb?

När jag just slutat jobba (sjuuukt länge sen) kontaktade jag nån grupp som i sitt företagsnamn antydde att här gällde det att vara en pigg och alert människa, enda kravet verkade vara att man var veteran. När vi pratades vid, rekryteraren och jag, började samtalet så trevligt och roligt:

_  Du har fyllt i en ansökan att du skulle vilja jobba hos oss Barbro!
_  Det skulle vara trevligt.
_  Då är frågan vad du skulle kunna tänka dej för jobb? Vad har du jobbat med tidigare?
_  Ja det är mycke det, sekreterare, läkarsekreterare,  assistent, banktjänsteman mm mm.
_  Jaha, alltså mer åt det kamerala hållet? Då kan det nog bli lite svårt. Många
företag tar ju inte in personer som inte är utbildade i deras egna system. Men jag har många andra trevliga sysslor för dej. Vad säger du om städning?
_  Nej, det tror jag inte passar mej.
_  OK, men då har jag trädgårdsarbete?
_  ????!!!!! Absolut inte.
_  Läxläsning?
_  Nej det har jag redan gjort med mina tre barn så det skulle jag nog inte tycka var så roligt.
_  Barnpassning då, kanske hämta och lämna barn på förskolan?
_  Nej, det tror jag inte.

Vid det här laget verkar rekryteraren smått panikslagen. Hon bläddrar och bläddrar och när inte ens att hålla nån som är äldre än jag själv sällskap inte heller det verkar passa, så ger hon upp.
_  Va tråkigt Barbro, men jag får nog säga att vi inte har något för dej just nu. Du får höra av dej igen ifall du ångrar dej.

Och på den vägen är det. Jag pinnar på med mina ideella uppdrag och är nöjd med det. Ända tills idag, då läste jag om JOBBET FÖR MEJ. Och det är dessutom inom forskningen och då är det ju nyttigt för allmänheten och kanske gör jag hela världen en tjänst? Forskare söker nämligen Fladdermusspanare!!!
Fantastiskt!

Jag gissar att man spanar och spanar och, nu har jag inte hunnit sätta mej in i detaljerna, men jag antar att man fyller i nåt digitalt på telefonen och talar om hur många timmar man spanat. Och sen kan man ju bara säga att man inte sett nåt. För jag finner det högst osannolikt att jag skulle upptäcka en fladdermus, fast jag har hört av andra, mamma t ex, att dom finns här, just här. Men kanske får man speciella glasögon så att man ser bättre i mörkret. Och det blir säkert på nattkröken och då är jag ju ändå vaken ett bra tag. Skitbra. Jag ska skriva direkt och berätta om alla mina fördelar för jobbet. Vaken, alert, djurälskare (fast det kanske inte har med saken att göra?), fantasi (absolut inget man ska berätta om, då kan dom få för sig att jag kommer att hitta på), van att fylla i rapporter, kan absolut hålla tyst (svårt för dom att kolla, eller hur?) Ja vad kan gå fel?

Jag känner mej absolut upplyft av denna oanade möjlighet till nya arbets-uppgifter. Härom dan funderade jag på att nästla mej in i nån pensionärs-förening och försöka få bli sekreterare, men det här blir ju mycket bättre.

PS. Bilden ovan är tagen för flera år sen. Jag har ju sett att dom gör sådär på FB, lägger ut bilder på saker som hände för flera år sen, något som aldrig skulle falla mej in, jag lever i nuet. Men bara så att ni ska förstå att jag kan, eller snarare kunde, jag med….

 

 

Sommaren börjar nu

Nu är det väl ändå sommar. Inte om man tänker sig ett bad förstås. Det tror jag är att ta i. Men solen strålar och ibland så kommer det en skur, men faktiskt så är skurarna väldigt kortlivade. Igår kväll satt vi här och plötsligt blev det alldeles svart i rummet, jag misstänkte farsoter och snabb död men det visade sig vara en fruktansvärd regnskur som varade några minuter. Lite rädd blev jag i alla fall.

Nu har jag haft så roligt i helgen så jag har knappt hunnit hämta mej. Vår – kan det verkligen vara 8:e? – klassträff blev precis så rolig och härlig och minnesrik som man kan önska sej. Efter en liten stund, då man förvirrat skannat av alla ansikten omgivna av annorlunda hårfärger – mestadels grå, kände man igen alla -där var charmören, buspojken, smarta tjejen och hon som alltid var så glad. Det är ändå rätt otroligt när man träffas så här vansinnigt låååångt efter att vi var 15, vi halkade direkt in på den tiden. Ingen pratade om sina barn eller barnbarn, inte heller om var vi slutat jobba nånstans. Nej vi skrattade och mindes och vi hade så himla trevligt.

Så nu är det bara att ta tag i resten av sommaren. Eller förresten, det känns som att den börjar nu. I morgon kommer barnbarnen och ena dottern från Stockholm så den här veckan blir det fullt ös antar jag.

Jag har låtit genomföra flera drastiska trädgårdsåtgärder. Idag har pionerna fått ett nytt ställe att bo och växa på. Jag misstänker nämligen att deras förra fäste inte alls var trevligt för dom. Det är för övrigt inte så långt från avloppstanken, vem vet, dom där fina och sofistikerade blommorna kanske kräver annat sammanhang, i så fall förstår jag dom. Nu går jag och tittar snett på några liljor som också står i närheten, funderar på om dom också ska få nytt boende. Ja jag fattar ju att det inte är optimalt att börja stuva om växter den här tiden, men jag chansar ändå.

Jag brukar fråga min kompis hur hon gör med sina rabatter. Frågar hur hon gör – om hon krafsar runt växterna många gånger t ex? Då tittar hon konstigt på mej och säger att det gör hon ju på våren när hon har kollat vad som kommer upp. Ja men sen då, säger jag, krafsar du verkligen inte runt lite nu och då? Nej, inte direkt, ja det är klart ser jag ett ogräs så tar jag upp det. Jag bad henne skicka ett kort på sin rabatt. Och nu förstår jag varför hon lät så oförstående. Det är så tätt där så det finns inte en chans att nåt ska kunna sticka upp snaggen bland alla prunkande (underdrift) växter som bara blommar och strålar och det ser helt underbart ut. Avis var ordet sa Bill.

Så nu jäklar håller jag på att fylla min rabatt. Det börjar bli trångt där, så nu tänker jag att dom ska få slåss om utrymmet lite, kämpa om sin plats liksom. Känna lite konkurrens, som spelarna i ÖFK, det gäller att spela bra annars blir man utbytt.

Och så får jag väl suckande tacka för alla trevliga (???) bilder ni skickat på era fantastiska pallkragar. Jag önskar er all lycka (typ tvärtom) och tänker att jag bara har haft otur med fröna – igen. Och jag ger inte upp, dillen är faktiskt en halv decimeter nu och jag tror att vi, mina odlingar och jag, kommer starkt framåt mitten av juli.

Ha en kul måndag ni också…. nu ska jag ta och dammsuga. Varför då, kan man fråga sig. Jo jag skulle fylla på en glasburk med flingor och – jag bara frågar – är det nån som har lyckats fylla något i en burk där inte hälften åkt ut på bordet och golvet och stolen och överallt?

Bli ett med din trädgård – eller inte!

Jag måste motvilligt medge att jag hyser viss beundran för en sån som jag. Som år efter år efter år inbillar sig att här på Lantstället där ska grödan den gro. Jag fraktar jord och gödsel och transporterar idéer från vårvintern och fram till sådd. Jag tror jag tror på sommaren. Här kan man se årets pallkrageresultat:

Det till höger är rädisor och dom är säkra, problemet är bara att så fort man börjar äta på den första färdiga så blir dom andra för stora. Men det ser bra ut för helhetsintrycket det får man ju säga. Det till vänster ska bli sallad. I år köpte jag av misstag (igen) en påse med såbands-frön. Inge bra. Det hände absolut ingenting på en månad. Tror jag det, där ligger ett och ett frö, stor chans att vartannat ballar ur, då blir det ju inget. Nej tacka vet jag att hälla ut en hel påse på 30 cm jord, då blir det drag i jordskorpan. Dom här har tagit sig på en vecka. Kanske, kanske hinner jag ta ett blad och lägga på mackan med lite senapsgrädde på innan sommarn är slut.

Den minnesgode minns min idé om en sommaräng. En liten bit av världen där alla möjliga blommor skulle växa, alltså såna som inte finns här förut. Vallmo till exempel har jag inte fått till nån gång fast jag köpt fröpåsar och fått frön och hela plantor från folk som har lyckats. Det är bara att inse att dom inte trivs här. Det gör inte Lupiner heller och det lär väl vara enda stället i hela Sverige där dom verkligen skulle vara välkomna att breda ut sig. Icke.

Nåväl, blomsterängen anlades efter alla konstens (som det stod på paketet) regler. Massa jord köptes in och allt innehåll i kartongen med bilden på hälldes ut. Herregud vad det växte första sommaren…. GRÄS! Jaja, sa optimisten, snart kommer vallmossarna. Och det gjorde dom faktiskt, den sommaren. Nu är där heldött. Det växer inte ens gräs där! Visst är det konstigt?

Plötsligt märker jag att detta börjar likna en Trädgårdsblogg, fast tvärtom. Jag kommer ju verkligen inte med några härliga tips för ett lyckat resultat, utan tvärtom. Och nån ska ju berätta att det inte går också. Jag tänker mej att jag verkligen uppmuntrar alla till stordåd. Dom kan ju inte gärna lyckas sämre!

Andra saker blir lyckade. Som här t ex när jag lyckades säga till snälla grannen att min huggkubbe gått sönder. Vips hade han gjort en till oss. Vi hämtade den en bra bit bort i skottkärran. Jag hade tänkt ut att vi skulle rulla den hem, det är ju ändå ganska mycket utför. Behöver jag säga att den andre personen i hushållet tyckte att det var en urusel idé. Nu står den här och bara väntar på att bli slagen.

Och idag är det onsdag…. och så här långt har jag inget att klaga på!

Det är mycke nu …

Det är faktiskt mycke nu. Jag har så fullt upp med att 1) sitta på broa 2) tänka ut vad som borde göras 3) beundra utsikten över sjön 4) säga tusen gånger om dan att jag aldrig vill återvända till stadslivet (fast jag mycket väl vet att i slutet av augusti så börjar jag ”sakre ihop” så smått och längta efter flytt till pulsen…. pyttsan… och livet på min gata i stan) 5) starta igång massor av saker som jag inte gör klart 6) fika 7) ligga länge på morgonen eftersom jag måste detaljplanera min dag 8) fundera över när jag ska lägga in det jag inte hann (hihi) igår 9) i tankarna förbereda den ena kulinariska måltiden efter den andra 10) tänka på när jag ska fara och handla nästa gång…

Ja ni hör! Det är ju inte konstigt att man inte ens hinner blogga. Och nu har ju midsommaren dragit förbi också. I år var första gången på jag vet inte hur länge som vi var alldeles ensamma över helgen. Då uppstod frågan: Ska vi ha några björkar? Innan har jag såklart gått all in och pyntat och stångat och blommat och lagat mat i mänger osv osv. Men nu när jag började tänka på saken så blev beslutet lätt. Vi skiter i björkarna, vi gör ingen stång utan plockar lite blommor istället. Och inte gjorde jag inlagd sill och bakade pajer och fixade sallader mm mm. Jag köpte två sillburkar och den andre personen köpte sin favorit – inlagd strömming. Den får han ha alldeles för sig själv eftersom den är panerad och all panering har åkt ner och ligger i spadet och simmar. Hua… När jag gör inlagd strömming steker jag den utan panering,  så då slipper jag den synen.

Och det gick så bra så. Vi hängde på gulliga släkten och fixade en fin stång och sen dansade jag några sekunder och blev alldeles andfådd. Med min kondition? Det är ofattbart.

Och det började mullra på andra sidan sjön men åskan drog åt andra hållet. Men vi kurade in oss – och svettades nästan ihjäl i Lusthuset. Och vips var den aftonen över.

Igår var vi på auktion. Det är himla kul tycker jag. Rolig  auktionist – Per Bergvall – han strödde roliga citat omkring sej. ”Tysta leken slutar nu!” ”Vi gör så här – jag ropar UT och ni ropar IN”. Fint väder och jag fick med mej en liten gullig pall som jag ska ställa kaffepannan på när jag inte vill bränna upp altangolvet. Fy gröön så lyckad dag det blev.

Och idag är det måndag och då jäklar…..

 

Per Nirsa i ensamt majestät

Härom dan skulle jag försöka ta en bild på mannen som synes gå på vattnet i Storövsjön. Jag stod, som synes ganska långt ifrån, och försökte få in honom mitt i prick. Men det var jättesvårt, han vred och skruvade på sej hela tiden så det här blir vad jag fick till.

Kanske ville han inte fotas. Eller också kanske han fortfarande inte mår så bra. Här kommer en sann historia från en liten by i östra Jämtland:

1839 bodde Bonden Pehr, Hustrun Märta-Kajsa och nio barn på en stor fin gård mitt i byn. Märta-Kajsa blev plötsligt blixtförälskad i Drängen. Ja så pass förälskad så att hon funderade på att göra sig av med sin man. (Antar att skilsmäss inte var nåt alternativ vid denna tid). Tillsammans med Drängen planerade hon att maken skulle skjutas när han var ute på sjön och fiskade. Den illvilliga hustrun hade sytt fast ett rött hjärta på hans väst så att han skulle synas på långt håll för skytten. Men drängen/skytten bangade, han klarade inte av att skjuta sin husbonde.

Nya djärva mordförslag dök upp och till sist bad man den spritglade grannen Per-Nirsa om hjälp. Man konspirerade och kom fram till att Per-Nirsa skulle lura med sig Bonden på jakt i skogen och väl där skulle Per-Nirsa skjuta honom. Han skulle bli rikligt belönad med både pengar, hö och sprit.

Projektet genomfördes och Per-Nirsa kom tillbaka och berättade för alla att han tappat bort Bonden på skogen. Tiden gick och när han inte dök upp eller hittades spekulerades det förstås vilt hur en person kunde försvinna så plötsligt. Misstankar mot Märta-Kajsa och drängen fanns också.

Flera år senare när byssborna var ute med korna uppe i skogen, hittades Bondens snusdosa… efter upptäckten började man leta i närheten och där hittades hans kvarlevor. Märta-Kajsa, Drängen och Per-Nirsa åtalades och blev alla dömda till långa fängelsestraff.

Så det är väl inte konstigt att han vrider sig hela tiden han Per-Nirsa… han kanske ångrar sig!

Idag är det måndag…. yippie!