Som vanligt…

På Facebook, på gården, på stan och överallt träffar jag folk som säger att nu är allt som vanligt. Jag undrar, är det trist när det är vanligt?

Hos mej är det i alla fall vanliga härliga dagar. Igår började jag träna – först på gym och sen på dragspel. Medan jag vilade mellan dessa ansträngande pass pratade jag en hel del i telefon, sen sydde jag lite på mina iefterhandkommande julklappar. Jag hade nämligen gett bort dukar att lägga ovanpå bröd som ska jäsas. Alla mina tre flickor hade fått varsin. De var riktigt fina, broderade med mitt bullrecept på samt försedda med vacker spets. Som tur var tyckte de om julklappen så nu ska dom få några fler så att alla plåtar blir täckta. Härligt, då har jag att göra ett tag.

Ja sen var det middag och sen var det äntligen en massa bra program på TV. Avslutningsvis = länge läste jag en bok som är så himla bra.

Och nu idag ska jag vara ideell på Röda Korset.

Såklart kan man säga att allt är som vanligt – dvs fantastiskt härligt!

Du gamle måne

Nu är den där igen. I baknacken, precis i virveln uppstår plötsligt en ganska stor fläck som är ofärgad, obehårad och alldeles för ljus. Det är dags för en infärgning alltså!

Fattar inte detta. När håret är nyfärgat och fint då finns det inga månar där bak. Håret ligger fint och täckande och man kan absolut inte tro att jag är flintskallig. Men när det gått cirka 4-5 veckor sen jag sist besökte min PF (Personlige Frisör) ja då börjar inte bara färgen falna utan även frisyren få fnatt.

Efter en titt i backspegeln, man brukar ju göra det så här års, inser jag att det dags igen att slänga ut en förmögenhet på att få till en konstlad hårfärg som man aldrig haft i verkliga livet, som efter några veckor ändras till en helt annan och som väldigt mycket påminner om den som andra damer i min ålder har.

Nu när jag skriver minns jag en annan sak om en måne. När jag växte upp åkte jag varje dag skolbuss i cirka en mil. En morgon kom tjejerna från Brännan och hade lärt sig ”Säg måne säg, du lovar väl, att lysa för, oss två ikväll”  – TVÅSTÄMMIGT.

Jag höll på att svimma – så fint var det!

Glada julen slut

Ja nu är GLADA julen slut. Julegranen har burits ut. Alla tomtar och bockar och änglar och juleljusstakar har hittat tillbaka till sina kartonger och påsar i jullådan.

Det har varit en rolig dag. Inte ens när alla kaffebönorna (som ska ligga i en liten ljus-stake formad till ett hjärta) åkte ut på golvet eftersom jag inte tepjat igen plastförpackningen som dom kom hem i, blev jag otålig. Nej, inte ens då. Jag la mej ner på golvet och plockade upp nästan varenda en. En praktisk person nära mej föreslog att jag skulle ta dammsugaren. Hur skulle det se ut? Inga kaffebönor nästa jul och alltså ingen hjärt-ljusstake!!

Så nu återstår att ta hand om sviterna efter julen. Jag tänker då på allt som liksom fastnat på min kropp under en dryg månad. Hade så smått börjat fundera ut en plan.  Inget märk-värdigt alls. Nej jag tänkte bara försöka att inte ta fikabröd allllla gånger som kaffet kommer fram.

Men – det gäller att inte förhasta sej! Idag läser jag i Aftonbladet:

”Orolig över de extra kilona efter julen?Det behöver du inte nödvändigtvis vara, överviktiga lever längre än de med normal vikt” och lite längre ner ”– Bantning handlar väldigt lite om hälsa eftersom hela idén med bantning någonstans handlar om skuld och att straffa sig själv. Det kan ju knappast vara hälsosamt att gå omkring och vara hungrig.

Det var väl det jag visste! Så nu leker livet igen. Jag har redan fikat två gånger idag och då tog jag två kakor varje gång (man måste ju äta upp julkrusen). Sen har jag gått förbi godisskålen några gånger också. Man måste väl få äta lite godis när man städar så bra?

OK, längre ner i artikeln står det att man ska röra sig också. Typiskt! Alltid ska det vara nåt bakslag. Men faktiskt ska jag just nu iväg och nästan röra mej. Jag ska sälja biljetter på basketmatch och sen ska jag titta på dom som springer omkring och rör sig jättemycket. Räknas det?

Mera strumpbyxor

I en kommentar till mitt inlägg om strumpbyxor står det att man kan glömma att man har dom i kappärmen. Då måste jag dra den här berättelsen ur ”sanna livet”, fast då var det långkalsonger.

Jag hade som vanligt stoppat in långkalsongerna i kappan när jag kom till jobbet. På lunchen skulle jag köpa fika till eftermiddagskaffet samt frukt för att öka personalens välbefinnande.

När jag skulle gå hem på kvällen hittade jag inte mina långkalsonger. Erinrade mej hur jag hade vandrat omkring på stan och såg framför mej att nån hade hängt upp dom i en sån där fin glaslykta som fanns utanför banken. Med flämtande andhämtning rusade jag ut. Puh! Där hängde dom inte.

Sen in på Wedemarks. Nej dom hade inte sett några. Ringde till ICA och undrade om dom kunde tänka sej att gå ut till fruktdisken och se om där låg några kalsonger? Man riktigt hörde hur dom äcklades… Men nej, inte heller där fanns dom.

Allt det här blev förstås en historia som berättades om och om igen och idéerna om var kalsongerna befann sig var många och vansinniga.  Plötsligt kommer en tjej in och säger: Men herregud, det var väl dom jag såg på Wedan. Hon hade sett en anställd som kom ut med en papperskorg,  en äcklad uppsyn och med minsta lilla fingernypa plockade upp ett par kalsonger och la dom i papperskorgen.

Mest grämde jag mej över att dom var alldeles nya….

Strumpbyxor – ett djävulens påfund

Jag blir absolut tokig på strumpbyxor. Köper och köper och aldrig blir dom bra. Det börjar i affären när det finns alldeles för många olika sorter att välja på. Denim 10 eller 20 eller 40 eller 60? Ja det är ändå ganska lätt, man fattar ju att det är tjockleken som avses.

Sen ökar svårighetsgraden för vad man ska välja. På framsidan finns ett tjusigt kvinnoben iklätt just den här strumpbyxan. En massa pilar visar var den håller in som mest och det verkar ju vara precis överallt om man kollar på bilden. Lika bra att säga att om du köper den här lilla lilla strumpan, och om du överhuvudtaget får på dej den, så kommer du att se mmmycke smalare ut.

När man kommer hem börjar helvetet. Den ska träs på benet! Jag har läst nånstans att det är väldigt bra för balansen att stå när man drar på sig strumpbyxor. Tror jag det. Men vem kan stå i 9 minuter på ett ben? Det är nämligen minst den tid det tar att få på sig dom. Man får ta om och ta om. Puh… till slut sitter dom där.

Sen hinner man bara gå några minuter fram och tillbaka så har grenen halkat ner så det liksom blir ett mellanrum… ni fattar! Fruktansvärt irriterande. Man går och liksom kränger till för att få upp själva grenen, om man inte är alldeles ensam för då kan man ta ett tag innanför kjolen och försöka hissa. Men det är såklart inte att rekommendera i folksamlingar.

Många tycker att det är tråkigt med hösten. Dom klagar på mörkret och blåsten och kylan. Jag håller med. Men min anledning att inte gilla hösten är att jag då inte kan gå med bara ben utan måste börja använda strumpbyxor.

 

Nerförsbacke

Läste en rolig tecknad serie i DN (Martin Kellerman):

”Två män samtalar.

– Livet går uppåt till 40 tror jag. Sen går det käpprätt utför resten av livet

– Fan vad nice! Då är det nedförsbacke hela vägen sen”

Så kan man ju också se det!

Igår rimmade jag på sällskapsspelet Alias för barn.

 

På Radio Jämtland var dagens fråga: Vad gör du idag? Ja det kan man faktiskt undra. Jag har börjat med en ny och alldeles otroligt tidskrävande sysselsättning. Dag 1: jag går ner på stan och köper något. Dag 2: jag går tillbaka ner på stan och lämnar tillbaka det jag köpt.

Igår var vi på stan och köpte en klänning (fick den i förskott som födelsedagspresent av min man). Då fick jag för mej att jag skulle ha nåt roligt halsband till klänningen, som var i svart och rött. På en affär fick jag syn på ett väldigt rött halsband. Sen var där otroligt nog en sån där liten skylt ”Tag 3 betala för 2”. Kan inte fatta varför jag går på sånt. Jag valde och valde och valde och till slut gick jag hem med halsband, örhängen och armband i rött!!! När jag kom hem och provade såg jag ut som en rysk prostituerad alt en amerikansk julgran. Så kan vi inte ha det!

Så idag tassade jag iväg ner på stan och lämnade tillbaka grannlåten. Mitt beteende kan tyda på flera saker:Understimulerad? Beslutsångest? Säkert kan man hitta fler negativa adjektiv som passar på mej men det som bäst passar är ändå: KNÄPP!

Igår rimmade jag på ett begagnat dragspel. 

MEN TITTA OCH KOLLA VAD ÄR DET HAN LIKNAR
HAN SER SÅ KUL UT, JAG TROR ATT JAG KIKNAR
SVÅRT SVÅRT ÄR DET ATT FATTA
JAG CHANSAR ÄNDÅ OCH GISSAR PÅ KRATTA

TV-snyft

Igår såg jag en fantastisk film om Sixten Jernberg. Den visade inte bara hans otroliga skidkarriär där man kunde ha valt att rada upp alla hans framgångar och besök på prispallar runt om i världen. Vi fick också berättat om ett långt strävsamt liv där både goda och dåliga sidor belystes.

Jag grät större delen av tiden!

Det för oss alla oundvikliga slutet var inte överraskande, men så oändligt tråkigt att två personer som delat hela sitt liv till sist vistas på samma boende men inte tillsammas och utan att vilja eller kunna träffas.

Jag gruvar mej!

Igår rimmade jag på en stjärtlapp som man åker utför backarna med.

Det låter och pyser och bånkar stånkar
det är ganska tungt när man på det kånkar
längst ner har en frusit fast
den får man hoppa över i våldsam hast
men om man får till det så blir det så bra
man får höra schottis och polka och vals varje da


drömmer om en jul …

Jag drömmer om en jul. En jul som i Fanny och Alexander. En jul där en massa släktingar från när och fjärran dyker upp och bara är tillsammans i glädje och yra. En jul där man är så många så det finns olika sällskap som sitter lite varstans; pratar, spelar spel, lägger pussel, dansar ringlekar.

Fast det går ju inte. Man är liksom inte fler än man är. Och när jag tänker efter så är det ganska skönt det med. Att vi är lagom många. Då kan alla sitta tillsammans och prata tillsammans och äta tillsammans. När jag tänker efter så fattar jag ju vem som skulle få väldigt jobbigt om man var så där många. Var skulle alla sitta och äta? Vem skulle göra all mat? Vem skulle diska efteråt? Och var skulle alla sova?

Det är ändå härligt att man nu som pensionär har tid att vänta på julen. Man slipper känna all jäkt och stress. Hos mej är kakorna bakade, pyntet är framme, det är bara lite mat som ska tillagas närmare helgen.

Och igår kväll var några grannar här på julkafferep. Vi drack glögg och kaffe (och lite whiskey), mina kakor fick komma ut ur sina lådor (dom smakade bra), jag fick visa alla mina juleljus (det brann ljus överallt)  En fantastiskt mysig julkväll! Tack till mina Goda Grannar som kom!

Igår rimmade jag på ett häfte med åkattraktioner på Liseberg.

Utför backen du åker – huj vad det går
Ja faktiskt så fort så det blir inga spår
Håll i dej hårt så du inte blir kvar
När grejen du sitter på själv iväg far

Små runda bollar

Igår skulle jag göra min och många barns favorit-godis-kake-boll. Jag har väldigt svårt för att kalla den annat än något som börjar på n och slutar på kyssar (gamla vanor sitter i). När barnen var små gillade dom att göra bollarna och dom blev runda och stora och små och avlånga och gulliga. När jag var med och hjälpte till på slutet blev det några stora. Och jag var den som smög in i kylskåpet och tog en lite då och då. Jag tycker dom är jättegoda.

Nu fanns inga barn eller barnbarn eller grannbarnbarn att ta till så jag fick själv sätta igång och rulla dom. Men efter år av icke-träning fick  jag inte fast pärlsockret, inte ens fast jag tog med lite florsocker för att binda. Dom såg ut som små harlortar med lite vitt på. Efter 7 misslyckade kom jag på att jag skulle rulla och rulla tills dom blev alldeles svettiga – DÅ fastnade i alla fall något litet sockerkorn.

Ikväll kommer lite grannar och när jag bjöd in så sa jag att vi skulle ha en Uppesittarkväll.  Jag tänkte mig en kväll typ jul-kakor, -godis, -klappsrim, -glögg mm. ”Ska dom sitta där ända till julafton då?” sa en av barnen. Fast det ska dom inte, så jag fick i all hast ringa runt och döpa om kvällen till kafferep istället.

Igår rimmade jag på hemstickade sockor. Här kommer dagens:

HJUL, HJUL STRÅLANDE HJUL