Dagarna som går ..

”Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer”, ur en psalm skriven på 1700-talet av en man som hette Neander…. Nån som hört talas om honom? Den observante kan ha noterat att jag svänger mej med väldigt många diktcitat nu för tiden. Ni tänker kanske att jag blivit en djup och fin och tänkande person. Lugn bara lugn! Det har väl med min ålder att göra, saker dyker upp i minnet och alla är dom från Landet Längesen.

Nu råkar det ju vara så att det inte stämmer längre. Det har hänt mycket sen 1766. Dagarna kommer visst åter. Igen och Igen. Idag är det åter lördag. Och det dröjer minsann inte många stunder förrän dom är här igen, lördagarna. Härligt på så vis att det går fort men ibland tycker jag tiden skenar.

Mamma citerade ofta Sigfrid Siwertz och påstod att han sagt ”Den betryckte är aldrig ensam”. Fast det skulle jag vilja syna, verkar vara precis tvärtom. Men i 65 år har jag trott att hon talade från säker källa. Och vem vet, om jag skulle läsa in hela hans författarskap så kanske jag hittar citatet. 

Annars kan man absolut fråga sig vad jag sysslar med mellan lördagarna. Allt och inget skulle jag vilja säga. Jag springer omkring, plockar, dammar lite, putsar lite, snackar med grannarna och idag var jag på stan. Vojne vojne va mycke folk. Lite annat än att hasa omkring på landsvägen och i bästa fall vinka åt nån man tror sig känna i en bil som man tror sig veta att dom åker i.

Och ute gör hösten sitt intåg. Det innebär tända ljus inne, att det är helt OK att vira in sig i en filt eftersom man garanterat är lite frusen och att man kan se på en serie mitt på ljusa dan. Det är faktiskt väldigt trevligt alltihopa.

Så nu när jag uträttat så många ting som t ex att ha gått på stan…(jodå det räknas för jag bar hem två ljus och då har jag gjort en vettig sak idag)  så kan jag med gott samvete ägna resten av lördagen åt contemplation. Gör det ni också….

Hur är det möjligt?

Här en liten bild på ”min” sjö  häromdan. Nu dröjer det tills jag får se den igen för nu är jag back again. Back in town. Back on track. Ja alla back man kan tänka sej. Nu har jag flyttat hem igen.

Och det är så kaotiskt, svårt, jobbigt, struligt, nytt, främmande, vimsigt, mycket-att-göra-roligt. Ja nu är det minsann drag under galoscherna, mina fotsulor är alldeles heta av allt spring på innegolven, jag är ju van att vandra omkring i sakta mak bland mossor och strån.

Först gällde det att packa upp allt och få in allt i garderober och lådor och i frysen. Jag som inte tyckte jag hade fått tag i nog många bär och nog många svamppåsar. Det visade sig vara mer än nog. Nu får jag inte handla en enda matsak till som ska läggas där. Nu ska jag istället ägna mig åt att äta upp hjortronsylten som är daterad 2015 (fast jag kanske har skrivit fel?? Sååå länge kan den väl inte ha legat där??).

Efter att ha stått tom i fyra månader har lägenheten behäftats med en oändlig massa damm-partiklar. Bara att sätta igång och städa. Och lika bra att putsa fönster på samma gång. Så nu har jag putsat och städat i kök och vardagsrum och idag när det var så regnigt bestämde jag mej för att dra över gästrummet också.

Och bäst som jag stod där så kom jag på att jag kanske skulle byta gardiner. Sagt och gjort, ner till källaren, valde ett par fina blågröna (jag har en del att välja på kan jag säga),  strök och skulle hänga upp. Såklart var det inte samma upphängning. Bort med alla ringar, nu skulle här träs på stången. Och vips när jag är färdig så visar det sig att ena gardinen är alldeles för lång? Hur kan det komma sig? Dom är lika långa, stången sitter där den sitter och ändå…. Jag blir tokig. Och det var inte lite längre heller. Nu har jag nålat upp nästan hela fållen och då ser ju det inte klokt ut heller, Ska jag sy?, men då får jag ju ta bort det ifall gardinerna ska hänga nån annanstans sen. Fy faderuttan, nu blev det plötsligt inte ett dugg kul med städningen.

Jag tror bestämt att jag tycker synd om mej själv en stund, tar en bok och lägger mej raklång i soffan medan jag försöker tänka bort hur det ser ut i rummet intill. Och vem vet, snart kanske det blir Fredagsmys på ett helt nytt sätt. Borta är borta och hemma är hemma. Kanske blir det en helt ny smak på vinglaset i stadsmiljö?

Gräset är grönare på andra sidan …

Min gräsmatta på Lantstället är fantastisk… och fin … och ovanlig … och bra.

Som exempel på att den är bra kan nämnas att den har olika färger. Nu varierar den såklart i och med att hösten är på väg. Men även innan, under värsta sommardagarna, så kunde man se sprakande färgstråk; det är gult och lite brunt, ljusgrönt och mörkgrönt och mittemellangrönt.

Ett annat plus är underlaget. Det är inte stumt utan det liksom sviktar när man går. Det är mjukt och alldeles underbart för bara fötter. Nu ska jag enligt sjukgymnasten inte gå barfota eftersom det inte är bra för mina hälsporrar!! Det där tror jag inte riktigt på, inget kan väl vara bättre för en fot än att få vara i full frihet där man kan spreta med tårna och få härliga gröna och starka fotsulor? Men OK, jag ger mej och går omkring i några strandtofflor där jag får knipa fast mej med tårna och koncentrera mej för varje steg så att jag inte halkar ur och omkring.

Men det bästa är nog att den inte växer. Nästan alls! Vi har klippt kanske fyra gånger under sommaren. Härligt. Vem vill klippa gräset i tid och otid. Ganska trist att gå där och skjuta gräsklipparen framför sej, backa och köra framåt, undvika buskar och möbler.  Jobbigt!

Man ska ju tänka positivt och nu tänker jag att gräsmattans kvalitet kan ingå i mitt framtida koncept där jag ska ha ”kurser” i feelgood och välbefinnande. Jag har ju tidigare framfört tankarna på att samla nyttiga (?) växter till ett fotbad, hitta gamla kvarlevor från ett annat århundrade i skog och mark, vandra på stigar där det sägs (?) att ett urgammalt folk har föst fram sin boskap. Nu kan gräsmattan ingå som en del i välmåendet. Man får gå omkring här med bara fötter, (jag skiter i att nämna att hälsporrefolk kanske inte ska …) känna att marken gungar, undvika fallgropar och luriga små uppförsbackar.Jag kan se det framför mej. Om jag inte vore så urusel på att sy så skulle alla förses med nåt slags tygstycke där dom tassar omkring.

Känns kul att jag har framtidsplaner för nästa år. Eftersom det börjar närma sig slutet på min vistelse på landet. På söndag, jag tror det blir kvart över två, drar vi hemåt. Jag fasar redan för hur vi ska få plats med allt i bilen. Men jag längtar lite också. Till att få dra igång hemmet i stan. Putsa fönster och byta nån gardin, ladda med nya kuddar och färger, lära mej att hitta i kyl och skafferi. Komma ihåg hur man handskas med soporna. Träffa en granne så fort jag sticker ut snaggen. Dra på stan och spana.

”Var sak har sin tid!”, sa mamma. Jag håller med! Men nu är det torsdag och jag ska städa spisen!

Slut på lata dagar

Nu är det slut på friden. Nu är jag på jakt. Inte på älg, det är det många andra som är. Nej, jag jagar skogens skatter. Jag letar febrilt efter blodriskor. Lyckas inte så bra, det finns mycket svamp men väldigt få av just dom jag vill ha. Vi hittar några här och där men inte så många som vi brukar. Kanske är det för tidigt, kanske är vi på för gamla ställen, kanske finns dom inte just i år. Vem vet? Det är bara att trampa på och tänka att det är så härligt att gå i solen på vägen och medan man letar kan man tänka på allt möjligt. Härlig känsla.

Trattkantareller har jag letat i flera år. Vet inte var dom står och inte hur dom ser ut där dom står. Vet bara att dom kan vara svåra att upptäcka. Jag har frågat och frågat och fått olika svar; På myrkanten, i tallskogen, bland riset. Högt, lågt. Det är typiska kommentarer från folk som inte vill att man ska hitta svampen. Men igår kom det en snäll människa som följde mej och visade och vips så fanns dom bakom knuten nästan. Jag hade absolut inte kunnat hitta dom själv. Men nu har jag en liten hög som ligger på tork. Och nu kommer jag att se dom, det räcker med en gång sen vet man. I motsats till Skogsmästaren som hade en papperslapp i sin skrivbordslåda där det stod: ”Tall långa barr, gran korta barr”. ”Men herregud”, sa nån, ”det där borde väl du kunna utantill, det är ju ditt jobb!” ”Det räcker att man tvekat en gång, sen är det kört”, sa Skogsmästarn.

Åsså är det lingonen. Varje år vill man ju ha lite lingon. Och varje år när jag tittar i frysen så ser jag flera påsar där sen förra året. Men jag vill liksom ändå ha några fler. Tänk om jag inte kan plocka nästa år? Löjligt, det finns att köpa på torget för en billig penning. Men det är ju så roligt, dom är så fina och röda och granna där dom står. Och stubbarna som dom kantar är också så gulliga och mossiga (jag gillar ju mossa!) och det är så lätt att bara sträcka fram handen och ta i en klase, det frasar lite lätt och vips har man grabbat tag i en handfull. Jag använder inte plockare, tycker det är så bökigt att få in bären och sen blir det så mycket att rensa. Nej, min hink är röd och fin med bara nåt enstaka blad som följt med.

Och idag är det soligt och fint och förmodligen lite kallt. Jag har inte stuckit ut snoken än. Nu går jag iväg och hämtar posten, kollar lite på korsordet och bestämmer att det blir svårt den här veckan också och sen tar jag väl hinken och korgen och drar. Vilken dag det blir!

Tänkte nästan det …

Jag nästan anade och misstänkte det. Att det inte var så bedrövligt som det har låtit. I forskningsrapport efter och analys före så har det framgått att allting går utför när man blir äldre. Och i vissa fall är man tyvärr böjd att hålla med.

Men nu gott folk har Georgestown University konstaterat att många funktioner faktiskt blir bättre vid stigande ålder. Det är främst kopplat till hur kunskap och erfarenhet används för att lösa problem och visar sig vid bl a beslutsfattande och självkontroll.

Och det håller jag helt med på. Idag när jag gjorde ett strövtåg i hembygden för att leta svamp så förstod jag snabbt att vi var lite tidigt ute. Vi hittade några, men dom var små. Ute blåste höstvind och jag fattade direkt beslut om att vi skulle vända hem och in och börja elda direkt. Inget velande där.

Upp till ca 78 års ålder har vi bättre möjligheter till att koncentrera oss på det viktigaste i en situation, utan att bli distraherade. Tror jag det, det finns inget som kan distrahera. När jag i min nästan ensamhet bestämmer mej för att lägga mej och läsa klart boken, så är det sällan nån som försöker hindra mej eller ens komma med ett argument som säger att det inte är nån bra idé. Ingen distraktion att skåda.

Självkontrollen kanske det däremot är lite si och så med. Här brakar jag sta och säger det jag tänker och det jag inte borde och ibland blir jag riktigt irriterad på nån telefonservice som varken förstår vad jag frågar om eller vilket mitt problem är. Då har det understundom hänt att jag inte kan behärska mej. Tycker att jag liksom med ålderns rätt ändå ska få säga vad jag tycker.

Men rent allmänt, alla forskningsrapporter förutan, så kan jag tycka att det är rätt härligt att vara i min ålder ändå. Som när jag går där på skogsstigen och svänger med min svampkorg. Jag har rätt kläder och fryser inte. Det blåser en del men det är härliga vindar mot min kind. Och när jag ledsnar och går hem så kan jag elda och sätta mej och lösa korsord eller dra en patiens. Tänker att – va bra jag har det!.

Vad göra?

Alf Henriksson sa: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker.” Jag tror bestämt att han syftade på nåt mer stort och livsavgörande livsögonblick, men man får ju anpassa diktinnehåll till sin egen verksamhet och tyda som man vill.

Här blev det tvärstopp. När graderna sjönk flera stycken på några timmar. När regnet började strila, dugga och ibland ösregna. När det blev mörkt på kvällen. När det blev blött i gräset. När vi inte ens hann ner till landsvägen förrän vi insåg att vi inte kan åka och titta på svamp idag. När varje tur till vinbärsbusken innebar blöta kläder. När vi behövde elda varenda dag. När vi suttit inne och kurat alldeles för många dagar. När vantstickningen kom fram.

Jag veeet att det här är som vanligt varje höst. Men jag har glömt det. Som så mycket annat skulle säkert många tillägga. Härom dan satt jag och berättade som en rolig historia att jag inte kommer ihåg namn, särskilt inte dubbelnamn. Och absolut inga som börjar på S – Stig-Erik, Sven-Olof, Stig-Göran, Sven-Arne … vilka kombinationer! Jag klarar dom bara inte. Sen satt vi och pratade och jag skulle säga att jag träffat han… ja du vet han … jamen jag har ju så svårt för dubbelnamn på S … men just ja Karl-Ove hette han. Den förvånade medprataren kunde förstås inte undanhålla mej uppgiften att hans namn började på K och inte S. Hela alfabet är snart täckt av min glömska tydligen.

Men så här i regnets och höstens tid får man ägna sig åt andra viktiga saker än att bärga hem skogens guld. Jag har städat garderober, förråd och visthusbodar. Turerna till Återvinningen har aldrig varit så många och vår fina bil har fått transportera allt från murkna träbräder till gulnade gardiner. Och samtidigt, vad det är härligt att slänga! Hur mycket skräp har man inte överallt? När jag står och funderar med en sak i handen försöker jag tänka på vad barnen kommer att säga när dom ska ”rensa upp efter oss”. ”Men herregud, varför har hon sparat det här?” Inget är så säkert som det. Och inget är så säkert som att den här rensningen inte räcker. Det finns mer, men nu har alla rostiga skruvar, gamla dörrhandtag, gardiner som gulnat av år i klädkistan, dukar som har en fläck och som aldrig blir sig själva igen fått avsluta sin gärning i mitt hushåll. Ibland går det väldigt fort och ibland tänker jag att jag kanske kommer att ångra mej. Men såklart gör jag inte det, jag har glömt vad jag har slängt efter nån timme. Tilläggas ska sägas att kläder, skidskor och vissa saker som det inte är något fel på, har fått komma till insamling av förnödenheter.

Så idag känner jag mej lätt om hjärtat och tiden får gärna stanna upp ett slag medan jag grabbar tag i stickorna och tillverkar ännu ett alster som ingen vill ha och som en vacker dag också får sin plats på ett annat ställe.

Ska bli skönt med en vildag… ha så härligt i regnet ni med!

 

Teknikens under? Inte jag …

Jag har aldrig utgett mej för att vara särskilt tekniskt bevandrad, något som jag inser mer och fler gånger än jag kan räkna till. Jag klarar hyfsat att hålla mej flytande på sociala medier men om jag börjar undra över hur saker kom dit eller blev till eller skickades eller uteblev, då är jag helt borta. Jag fattar inte t ex hashtag. När använder man det? Varför använder man det? Vad blir resultatet? Ni behöver inte svara, jag har fått det förklarat tusen gånger och fattar ändå inte. Det är lite som offside i fotboll, det har jag också hört förklaringen på men varje gång det händer så utbrister jag ”Men varför blåser domarn nu då?” Åtminstone om det är till mitt lags nackdel. Annars skriker jag mest ”Ut med domarn!” Men nu kom jag helt ifrån ämnet. Min teknik-o-vana var det …

Och när jag tänker efter så är det inte så förvånande. Jag som inte nånsin fattade hur det funkade med ett fax? Visst var det märkligt att min skrivna sida genom att ange ett telefonnummer kunde dyka upp på andra sidan jordklotet. Och, när jag jobbade på Sahlgrenska i min gröna ungdom och vi skulle skicka post till en annan avdelning på storsjukhuset så la vi in papperet i ett rör och slängde in det i väggen. Jo det är sant, in i en trumma. Och det kom alltid fram.

På banken la man internposten i bruna kuvert, ställde dom i en hylla vid väggen, vips kom en vakt-mästare och hämtade påsen för att lämna den till rätt person. Sånt fattar jag, det är mina tag det. Fast nu kanske inte ens det skulle funka. Man läser ju om Postnords fruktlösa försök att få fram försändelser i tid. Men dom är smarta, dom väntar på att utvecklingen ska gå så mycket framåt att vi inte behöver skicka ett enda tunt litet kuvert med posten. Snart är det bara möbler från Ikea och klänningar från Ellos som ska transporteras. Men dom kan i alla fall inte smita ifrån att paketet måste levereras fysiskt nånstans.

Ja herregud, men man får väl leva ändå verkar det som. Man får bara försöka undvika en del frågor, ganska många faktiskt.

Det här blev en svammelsurium-blogg utan vare sig innehåll eller finess. Men sånt ska väl också få finnas antar jag. Vem är 100 %-ig? Jo jag hoppas förstås att fotbolls-damerna ska vara det när dom spelar OS-final om en timme. Fy faderuttan va nervöst… Och då kan jag lova att inte bara ovanstående fraser kommer att användas, beror ju förstås på hur domarna sköter sig….

Måste sluta, kan inte skriva, måste hålla i tummarna ett tag … börjar redan innan påttifall det hjälper.

 

Kanske lägga på en rem?

Nu är det slut på friden. Slut på att ligga och hasa omkring i solstolen. Slut på att gå ner till sjön och bada i tid och otid. Slut på att ligga och läsa i hammocken. Verkligheten gör sig påmind.

Verkligheten i form av Bärgningstid. I skogen vimlar det av bär och i mitt huvud surrar en envis tanke om att det är bäst att plocka i år, man vet aldrig vad som hänt tills nästa möjlighet ges. Så jag har plockat hjortron, bara några liter fast det fanns ooootroligt många fina bär där på myren. Jag behärskade mej och försökte tänka mej insidan i min frys och dess redan nu omfångsrika innehåll, åtminstone när det gäller bär. Och nu är blåbären på gång. Som jag plockar och säger att jag ska äta till filen varje morgon. Det är bara det att jag glömmer ta fram dom på kvällen innan och att äta frusna bär på morgonen är ju inte så himla gott. Men jag tar väl och bärgar några liter där med, påttifall att mina vanor ändras.

Och det är så mycket som ska göras på Lantstället. Det har det varit hela sommaren men nu börjar det bli bråttom ifall det ska bli gjort överhuvudtaget i år. Fast å andra sidan är det bara 24 juli… men just ja, det är ju OS också. Mycket att kolla på.

Understundom känner jag att jag odlar myten om mej själv som en mycket lat och manana-person. Det är helt fel. Idag har jag diskat två koppar och två tallrikar. Så de så…

Sysslorna läggs på hög …

Vojne vojne… alla barn och alla barnbarn har varit här i olika omgångar, vi har badat och solat och grillat och ätit och druckit och fiskat och rökt fisken och badat igen och haft picnic på stranden… sa jag badat …ja det har varit så fy faderuttan roligt allting.

Så roligt och bekymmerslöst faktiskt att jag glömt en av mina viktigaste sysslor här på Lantstället. Bostadsplanering för några av våra minsta.

Jag har för några dagar slappnat av i min bevakning. Och mina planer på ett nytt bostadsområde blev därmed lagda på is. Inte bra. När jag som vanligt satt på broa och funderade över tingen, vad får jag se om inte en liten härskara av små svarta kryp som verkar ha ett mycket bestämt mål i sikte. En ny bosättning.

Nu hör det till saken att just det här hotellet flyttade jag för några år sedan. Till en skuggig och fin plats i sjumilaskogen, långt från bygdens larm, bilarnas avgaser och hundarnas skall. En plats där de kunde känna sig trygga. Nu undrar man förstås… Vad var det för fel på den? Den kan knappast ha varit för trång.

Tänker att jag kanske inte borde varit så självsvåldig utan kollat var dom ville bo. Men hur gör man detta? Folkomröstningar avseende byggnaders placering verkar vara inne just nu, men jag anser att den i det här fallet är svårgenomförbar eftersom man får utgå från att de flesta inte har tillräcklig datorvana. Nej, här får jag vara den som vet bäst helt enkelt, ska tala till dom och försöka förklara att åtgärden är för deras eget bästa.

Så, sagt och gjort… Skottkärran fram och tre stora lass blev det. Ett fint ställe utanför hagan så att dom ska känna igen sig lite grann. Skuggigt och fint och massor med kompisar som kommer och går.

Och som ni ser blev det inte så fint efter husgrunden… men det ordnar sig. Nya fina ogräs kommer snart att dyka upp och under tiden lägger jag dit lite klipp från gräsmattan så är det ingen som märker något.

Hur vet jag att dom inte kommer dit igen? Svaret är på fyra bokstäver, börjar på M och slutar på R.

Och idag är det söndag och det blåser i träa. Vi ska tjänstgöra på Bygdegården och servera fika. Ska bli roligt!

 

Lurad 2

Inför min lilla semestertripp till andra delar av Sverige förstod jag att jag måste göra nåt åt min baddräktsgarderob. Det fanns nämligen pool på tomten och jag misstänkte starkt att det skulle se väldigt konstigt ut om jag inte klädde av mej på en vecka. Den bikini jag brukar ha saknar väsentliga inslag som skulle kunna förgylla ett poolhäng. En gång i tiden var den blommig i klara färger och den satt väl skapligt. Nu märker jag att den blivit väldigt blek i sin framtoning och att det definitivt saknas tyg både här och där. Det enda som verkar vara intakt är skenan under bysten och fy faderuttan vad den gjorde ont.

Alltså en ny baddräkt. Hel den här gången. Jag tror nämligen att man med en hel baddräkt förmodligen är mer säker på var alla delar befinner sig, i det här fallet båda brösten.

På affären var affärskvinnan entusiastisk och försäkrade mej att det inte skulle vara några som helst problem att hitta en baddräkt till mej. Jag provade faktiskt bara en enda och den såg rätt OK ut. Nu har jag haft på mej den och inser att den inte alls är hundra…. Den är riktigt söt, mörkblå med vita prickar och längst upp en liten rynkad besparing där det är tänkt att brösten ska bo. Men istället för två bröst så har jag nu fyra stycken. Men en liten söm emellan. Och sen kommer mellangärdet. För jag är helt säker på att jag haft ett mellangärde nån gång. Vart tog det vägen och när hände det?

Lurad igen alltså.. . Men det är klart, när jag är bland folk kan jag ha ett skynke hela tiden …och om nån undrar varför så säger jag att jag är rädd att sola för mycket.

Och nu är det tamejsjutton sommar och sola gör man vare sig man vill eller inte. Stora delar av dagen befinner jag mej på min enskilda skogstomt och där kan man ha vad som helst på sej… det är när kosan går ner till sjön som man får göra vissa justeringar på sin outfit.

Skit samma … det är härligt med Sommar och sol…