Nån där uppe har koll..

Ibland lyssnar jag på reportage där man indignerat och förfärat talar om att vi minsann är övervakade. Av en massa ”saker” – Facebook, Google, Försvarets Forskningsanstalt (nu kanske jag tog i?), kinesiska muren – förlåt regimen, Trump-administrationen. Jag har säkert glömt att nämna nån, oligarkerna i Ryssland är säkert med på ett hörn.

Jag vet i alla fall att jag är övervakad…. Av garntillverkare…. Dom måste se att jag sitter här och vickar med fingrarna och skapar den ena fantastiska (hihi) kreationen efter den andra. Jo jag fattar att det kan bero att jag beställt garn nån gång men det kommer från så många håll, liksom som en löpmaska.

De flesta mejl som kommer till mej numera är från Järbo garn, Knittingroom, nåt norskt tjosan (som jag förstås allldrig kommer att beställa från, jag glömmer inte gränshandeln och Johaug i första taget). Och det är det ena fantastiska mönstret och otroooligt mjuka och varma garnet efter det andra.

Och jag blir så sugen och inspirerad, kan inte hålla mej, fyller i alla önskevarorna och lägger dom i varukorgen. Om jag har tur och besinnar mej så avvaktar jag ett dygn och ibland kan det hända att jag rensar korgen, stänger sidan och tänker bort. Men inte så sällan så ser jag mej själv trycka på ”Skicka” och vips, det är rekordsnabba leveranser, så ligger det ett bulligt ulligt kuvert i min brevlåda.

Så nu har jag garn: Rött, grått, rosa (mycket rosa), vitt, mörkgrått i olika tjocklekar och material. Jag kan sticka till döddagar. Och det är väl tur det, att jag har mycket menar jag, ifall mina döddagar låter vänta på sig.

Och idag kan man med gott samvete och enligt lagen om alltings ordning pynta till Advent. Ett tag umgicks jag med tanken att jag skulle strunta i allt i år. Det är ändå så tråkigt med tillståndet i världen i allmänhet och hos mej i synnerhet. Men som tur var kom jag på bättre tankar. Nu kör jag på. …Tänker (har ni tänkt på att nu säger alla journalister som svar på frågor eller som frågor ”Jag tänker …”) Alltså jag tänker att det är lika bra att köra hela registret, det tar ju en stund att plocka fram allt och sen tar det lika lång stund när allt ska tillbaka i lådan igen.

Så jag klämde upp lummern också … lika bra! Glad Advent på er!

Nu är det åter skärpning som gäller

I mars trodde man glatt att det här räcker väl ett tag, det gör väl inget att vi ska hålla oss isolerade nån månad. I juni tänkte man att det blir bättre till hösten och i september tänkte man att det blir skönt att julen blir som vanligt i alla fall.

Nu verkar det verkligen inte bli så och jag har bestämt mej för att återgå till känslan i mars. Nu väntar jag på vaccinet i början av januari. Och till dess måste jag sätta fart.

Frågan är väl då vad man ska göra när man inte får träffa nån, inte handla nåt, inte åka nånstans. Jo man kan helt klart städa. Det är ju alltid aktuellt och alltid lika roligt (det grövsta skämtet hittills). Nej men man får helt enkelt ta och göra det så att man liksom får drag under galoscherna.

Så igår när jag gick omkring med min ganska nyinköpta dammsugare så kom jag på att den var ett felköp. Vår gamla gick sönder och istället för att som många gör kolla tester och expertutlåtanden på nya maskiner så sticker vi direkt upp till Elgiganten och ställer oss och glor på olika märken.

Tills en trevlig gosse dyker upp och undrar vad vi funderar på? En dammsugare… har ni tänkt nåt särskilt märke? Är det nån särskild egenskap ni är ute efter? Ja förmodligen att den ska suga upp dammet har man lust att säga. Vi började snegla mot en trevlig liten svart sak som såg lätt och hanterlig ut. Priset var bra också, nu måste man börja tänka på att livslängden på maskiner inte behöver vara 20 år, nu kan man köpa rena skräpet och klara sig resten av livet.

Då slår han till: ”Har ni sett den här? Det bästa med den är att den går så himla tyst, när jag dammsuger hemma hos mej så får jag ibland fundera ifall den ens går!” Såhär i efterhand kan jag tänka att det borde du ha märkt mest på ifall allt skräp ligger kvar på golvet. ”Och sladden, extra lång!” Ja det var ju iochförsig bra, annars får man springa och dra ur och sätta i överallt. (Som om nu det skulle vara något problem!).

Och vips slog vi till. Trots att den var flera tusenlappar dyrare och att den inte var så liten och smidig som jag hade tänkt mej.

Och det är inget fel på den. Den går tyst…. Det är lång sladd…. Men det är ett konstigt handtag som jag har svårt att hålla mej i. Det är också svårt att ta lös ena delen för att sätta dit den där lilla saken som man kan ta bort dammet med. Man kan här märka att jag inte är så värst bevandrad i delar, konstruktion och användning. Faktiskt så är det den andre personen i hushållet som oftast står för dammsugningen och nu påminns jag om att jag ska försöka överlåta det helt. Man kan ju dela upp hemmets sysslor?

Men vad jag tänkte med hela det här inlägget var att man ju borde skriva upp såna här iakttagelser tills nästa gång, ifall det blir nån sån. Man borde informera sig själv om vad man gjorde fel förra gången. Så att det inte blir som när vi köpte spisen och den lilla plattan ligger som tvåa, längst upp och den stora längst fram. Inge bra.

Så nu undrar jag bara var jag ska anteckna det här? Och under tiden ska jag skärpa mej och städa badrummet. Nåt måste man ta sig för på självaste lördagen….

Kanske hinner jag inte med …

Detta fantastiska ord UNDERSTUNDOM kommer ibland till mej. Som när jag understundom begrundar det faktum att jag har uppnått en förhållandevis hög ålder. Härligt i sig men ännu härligare ter det sig när jag tänker på framtiden.

Jag har nämligen i flera månader av och till sett på nyheterna att man över hela vida världen och nu till och med i Dalarna, Vasaloppets och Dalahästens land, odlar framtida födor. Reportagen är förfärliga, man skulle kunna säga omaskerade. Ingenstans varnar man tittarna för ett obehagligt innehåll. Bilderna visar krypande och kryllande små vita maskar och i nästa låda ligger insekter med långa håriga ben. Det är meningen att dom där krypen ska ätas.

Häromkvällen utropade den entusiastiske reportern att det var en glädjens dag i dalabygden. Nu hade EU nämligen tagit beslut om att dom kunde fortsätta förädla sin råvara; maskar och insekter. Det enda glädjande med det inslaget var  svaret på frågan:

”Hur snart blir det här verklighet, en delikat och klimatsäker maträtt på våra svenska middagsbord?”
”Det dröjer nog ett tag. Nu börjar jobbet med att processa ingredienserna så att de blir en rik och viktig beståndsdel i näringskedjan.”

Det var ju en himla tur att dom sa ”processa”, vilket jag utgår från betyder att dom kommer att mosas ner till oigenkännlighet. Och om jag aldrig brytt mej om att läsa innehållsdeklarationen på mina matinköp hittills så kommer jag definitivt inte att göra det hädanefter. Tänk om det står ”MM 98 % = mosad mask hela paketet”….

Over and out….

Åååå va roligt jag haft!

Jag slog upp mina ljusgröna… är det inte konstigt att ögonen mister färgen? Förr kunde jag absolut säga att jag hade gröna ögon, nu liknar dom mer nån urvattnad färg som man bergis skulle kunna välja när man ska måla om ett rum, för att sedan upptäcka att den blev alldeles för mesig och tam.

I alla fall så vaknade jag redan kl 0700 och trots att det är emot mina principer så hoppade (hihi) jag ur sängen och studsade in i badrummet på en endaste gång. Håret tvättades och fönades med stor noggrannhet…. Visst är det konstigt …. Man gör precis på samma sätt varenda gång man fixar håret, och ibland blir det så jättebra och ibland fattar man nada… vad händer? När kom den virveln? Och .. har inte mitt hårfäste blivit otrevligt högt?

Men idag fick jag till det. Precis som det ska va. Smink, jajamän allt skulle på. Brunkrämen (jag veeet att det heter foundation), ögonskugga i olika toner och olika fält och massor med mascara. Ögonbrynen kanske blev lite väl mörka men skit i det, sånt piggar upp. Man vill ju inte se ut som Graucho Marx som bara hade halva tjocka ögonbryn …. Långa ska dom va bort över öron-vrån.

Äntligen fick jag ha mina nya svarta byxor och den där fina tröjan som jag en gång tänkte ”när 17 ska jag ha den”. Idag skulle den bäras.

Nu var det bara att invänta tiden. Lugnade mej med korsordet en stund innan jag dansade ner till stan. Dansstegen berodde på att jag smörjt in mina fötter med för mycket fotkräm så jag liksom halkade omkring inne i strumporna ett bra tag.

Jag skulle gå på lunch!!! Med mina kompisar. Det var så länge sen.

Tina från Italien var där, hon visade kort på sitt senaste barnbarn och vips åkte alla mobilerna åka fram och alla ville visa ”sina”. Det tog en stund och under tiden beställde vi ett glas vin.

Ingela som bor i Bergen var hemma. Jag hade bestämt mej för att inte med ett ord nämna TJ (Therese Johaug) och helst inte prata om skidåkning överhuvudtaget. Inte heller skulle jag kommentera det faktum att affären i Storlien kanske konkar pga ni vet vad. Hon var som vanligt vacker, glad och härlig att prata med.

Stina kom ända från Malmö. Hon tittar till sin mamma samtidigt. Mamman bor på ett äldreboende i stan och där är allting prima liv, det verkar vara ett härligt boende med musik varje fredag och ett glas vin till maten på lördagarna.

Åsså Evelyn från Kiruna. Hon är sävlig och lugn, hon har verkligen blivit som sitt landskap. Lugn och stilla. När vi gick i skolan var hon en riktig sprakfåle … men vem var inte det?

Och vi satt där och pratade och skrattade och mindes gamla tider. Och om det mot förmodan blev nån lucka i konversationen så kunde vi tjyvlyssna på några gubbar som satt alldeles intill oss och berättade om den senaste mest lyckade företagsaffären och den mest briljanta satsningen som genomförts. Dom var så glada och lättade att affärerna gick så bra.

Och tiden gick och vi ville inte skiljas åt. Det blev en god lunch, det blev ett och två glas vin. Det blev kaffe och några av oss drämde till med en Irish Coffee mitt på blanka dan.

När restaurangen började duka fram gafflar och servetter till kvällens sittning reste vi oss motvilligt och gick hem. Vilken dag det varit….

SKOJAR BARA

I själva verket hade jag fullt sjå med att ta rätt på 432 (jo jag har räknat) små papperslappar som kommer av att ”någon” glömt pappersnäsduken i mysbyxorna när jag skulle tvätta dom. Även såna gånger är jag glad att jag inte använder föreningens tvättstuga. Nu kan jag plocka i godan ro, förmodligen har jag jobb fram till lördag…

 

En skitdag till …

Jo jag fattar att det kan vara roligt att läsa en humoristisk, ekvilibristisk, igenkännande och rolig blogg. Faktum är att länge nu så har jag inte lyckats få fram nåt roligt alls, det händer ju ingenting!! Inget som man kan förvränga och förlöjliga och förroliga. Idag skriver jag därför om en riktig skitdag, allt har gått fel. Fortsätt inte läsa om du söker förströelse och nöje. Det här är för dej som vill svära och tycka synd om och tänka ”sådärhadejagocksåhäromdan”.

Det började med en fönsterbelysning. En fin som jag haft i över 20 år. Den är som en adventskrans med svart stomme och många smålampor i. Jag har den uppe hela hösten i sovrumsfönstret för jag tycker inte att den är så särskilt adventig. Plötsligt slutade den lysa.

Nu började jakten på en likadan – helst. Eftersom jag är en del av lösningen försöker jag handla på nätet om det går. Hittade en fin krans men ville kolla så att den verkligen kunde hänga i fönster-belysningen och att jag inte skulle behöva använda en stickkontakt. Det blir så lång sladd …

Efter samtal med Marks Träslöjd försäkrade Grabben i Luren att den här runda fina slingan var försedd med den kontakt jag ville. Jag beställde och idag kom den. Skulle hämtas långt bort i hotahejti (vem hittar på utlämningsställena runt halva och hela stan?). Ååååå, jag var så ”opp i orra” när jag öppnade paketet. Kransen var jättefin, men gissa vad…. Fel kontakt! Jäkla skit!

Slängde mej på luren och klagade på den felaktiga informationen och Grabben i Luren sa att självklart skulle den kunna returneras, utan kostnad för mej. Jojo, det kunde han drömma om att jag skulle betala nåt.

Nu började karusellen. Det kom en fraktsedel på mejl, jag pilade iväg med den och paketet och lämnade in. Ville ha kvitto.

”Du kan inte få nåt kvitto nu”
”Varför inte?”
”Har du skrivit ut den här fraktsedeln nyss?”
”Ja (hurså höll jag på att säga men än så länge behöll jag lugnet)”
”Den går inte att scanna, du får komma tillbaka om en timme”
”Jag tar inte med mej paketet men kommer tillbaka om en timme och hämtar kvittot” (fortfarande gaannnska lugn)

Efter 2 timmar kommer jag tillbaka och då får jag ta tillbaka hela paketet. Det går fortfarande inte att scanna.

”Du får kontakta DHL och höra vad det är för fel på packsedeln!
”VAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Gick förstås hem och ringde till avsändaren och nu var jag otrevlig (har märkt en tydlig tendens till att jag är på konstant dåligt humör och minsta lilla sak som går mej emot så blir jag fel del av lösningen. Den nye Grabben i Luren svarade mest hm och nja och på mitt förslag att han fick skicka hit en DHL- bil hem till mej, eftersom jag inte har lust att flänga runt halva stan nån mer gång, svarade han att han skulle höra av sej….

Helt utmattad. Det var inte bara det här. Det var snö ute också. Men nu behövde jag i alla fall lugn och ro och fokusera på nåt trevligt. Nya Buffé hade kommit och med iver och förväntan tänkte jag att nu minsann ska jag laga nåt trevligt till helgen.

Recepten: Kimchi Jigae, Yukhoe, Bibimbap, Bulgogi, Pajeon… Jag säger inte mer. Tablå och ridå!

Idag är det tisdag …

Det ser ut att bli en fantastisk dag. Kallt men soligt. Jag är säker på att det ”krispar” när jag trampar på dom fina färgrika löven. Och visst har jag tur som bor här. Där jag har så nära till all natur och som om jag vill kan gå promenader åt olika håll i flera veckor ifall jag skulle bli uttråkad. Jag har till och med sån tur att jag förmodligen inte behöver möta så många på vägen. Jag kan lätt hålla mej undan.

Men ändå… Lite trist börjar det bli! Raderna i almanackan gapar tomma. Enda glädjeämnet den här veckan var 1015 idag, ”Däckbyte” …. Hur kul är det? Det är inte bara trist, det är dubbelt djävulskt förfärligt för nu inser man att snart är vintern här … också.

Jag skulle vilja skriva en rolig blogg. Om nåt kul som hänt, om nåt roligt jag läst, om nån knasig grej jag köpt. Men i mitt huvud är det tomt…. Ekande tomt. Man skulle nästan kunna bli deprimerad.

Men så hörde jag på radion igår. Nån myntade uttrycket att ”att göra ingenting är en konstform”… now we´re talking. Jag går alltså omkring här och är en konstform. Nu blev jag glad igen.

Och nu ska jag säga att det är inte alls är så tråkigt. Idag ska jag tassa iväg till ett postutlämningsställe. Där ska jag frankera och posta en present till ett av barnbarnen… jag tror inte hon läser detta så jag kan förtälja att hon önskat sig torgvantar med spetsmönster. Det har mormor fixat…. Tror jag det!

Och på samma gång tar jag en repa ner till stan och byter bok. Jag är med i Låna och Läs, förutom att man får läsa 50 böcker på ett år så får man en anledning att kvista ner och spana lite på folk då och då. Och sen är det väl lunch och det blir nog en osedvanligt lukullisk (hur stavas det?) anrättning, kanske en kopp te och en spisbrödmacka. Och rätt som det är har klockan blivit 2 och då är det fika.

Efter det hinner jag kanske slå några varv på stickningen. Jag har stickat klart två vantar så nu ska det på lite tummar där. Sen är det dags för nästa. Det är jätteroligt att sticka Vante…alltså Vante nr 1 för då kan jag hitta på mönster och fundera hur den blir och tycka att det ska bli så spännande att se resultatet… men Vante nr 2… då blir det tråkigt. Visst är jag knäpp?

Och till kvällen blir det en smaskig middag. Frågorna hopar sig. Vad äter man? Vad lagar man? Hjälp, jag kan inte hitta på nåt? Lugn bara lugn, sen är det Rapport och plötsligt är det Alla mot alla och ännu mer plötsligt ligger jag där i sängen och drömmer om dagar som komma skall. Dagar då jag ska hoppa upp ur sängen och tänka att ”nu jädrar i min låda är det bråttom, idag har jag jätttttttemycket på schemat”.

Till dess, Skön Tisdag önskas Eder från en person som är en Konstform hela hon

Påverkan eller bara vanliga ålderssymtom?

Ja vad kan hända med en kvinna som är en del av lösningen, men trots det ärofyllda epitetet har genomgått ganska omvälvande förändringar under innevarande pandemi. Här är några av de personlighetsstörningar som hittills är märkbara:

Bristande koncentration

I somras på min enda resa utanför kommunen inhandlade jag två stora och fina krukor på ett tegelbruk. De var avsedda för kryddor. Höga och fina. På en stod ”Timjan” och den andra var försedd med en liten blomma.

Direkt vid hemkomsten till min gata i stan, inhandlade jag två sorters kryddor. Timjan och Salvia (eftersom salvian var den enda som såg skaplig ut när jag handlade kl 2200 på kvällen). Fin och grön skulle salvian pryda krukan med blomman på och timjan förstås i ”sin” kruka.

Planterade med liv och lust och ställde krukorna i köksfönstret. Då ser jag att salvian har hamnat i krukan som det står ”Timjan” på och timjan i den andra. VA!! 50 % chans att misslyckas.

Fumlighet

I köket står en fin diskmedelspump i keramik. Den har stått där ganska länge. Men helt plötsligt lyckas jag vicka till den, den ramlar rakt ner på en ugnsfast form som står i diskhon eftersom jag inte hade tid (!!) att göra rent den direkt. Pumpen klarar sig, förutom en liten skärva i gängningen. ”Inga problem” tänker jag, den går utmärkt att skruva fast ändå. Fel fel fel…. Så fort man trycker på pumpen så blir hela flaskan grön. Slarvigt och dumt…. Nu åker Yes-flaskan fram i väntan på att ny behållare införskaffas.

Oförmåga att göra rätt

Fick fina grå päron av svägerskan. Vad göra? Jo kanske päronmarmelad. Recept plockades fram och eftersom den här dagen sammanföll med min shoppingtur så skrev jag upp ingefära på notan. Nästa dag var det dags att koka. Och naturligtvis, när jag läste receptet igen så fattades det citronsyra. Grannen hade vinsyra så det fick duga. Men varför kan jag inte göra nånting rätt?

Det här är bara några små exempel på vad detta att vara en del av lösningen har inneburit för mej. Listan kan göras lång. Men en sak är jag säker på är rätt. På söndag stundar Vetebullens dag och där är jag banne mej rätt. Bullar är det enda jag ser till att ha i frysen, för alla eventualiteter. Fast i dagens läge består eventualiteterna i att jag och den andre personen i hushållet tar oss en bulle till eftermiddagsfika. Baket kommer att räcka länge….

Och idag är det lördag…. Nu jädrar i min låda!

I denna ljufva Höstens tid …

Idag är vädret strålande, i alla fall som det ser ut här från mitt fönster. Det blåser lite, eller ganska mycket faktiskt, men har man mössa så känns det säkert ok. Jag ska gå ut bara jag får tid…. (hihi).

Först måste jag tala om hur mycket jag retat upp mej över Högskoleprovet. Jag råkar ha 3 barnbarn som blir drabbade av konstiga, stelbenta, diskutabla och irrelevanta bestämmelser. Vårprovet blev inställt och det kan man ju ha viss förståelse för eftersom pandemin just hade startat. Men sen ställdes även höstens prov in. Efter, får man förmoda, massiv kritik beslöt man att provet skulle genomföras, men bara för vissa.

Nu var det ungdomar utan tidigare provresultat som skulle få chansen. Jodå, dom skulle logga in sig kl 0700, sitta och vänta till 0800 på att slumpvis bli utvalda. Det gällde inte för alla alltså. Kl 0800 en fredag, då är det väl meningen att ungdomarna ska gå i skola? Och varför kunde inte alla, som ändå var en begränsad skara, beredas plats? Nej för det var just det, det fanns inte plats…. En lördag …I en stad? Hur svårt kan det vara? Och, när dom som har tur ska skriva provet i oktober så är det på papper?? Va! Nuförtiden kan man inte parkera bilen, betala en räkning, köpa en tvål på Åhléns, legitimera sig både här och där om man inte använder sig av mobila tjänster. Men ett prov för ungdomar 2020, det ska ske genom att man kopierar upp och lämnar ut papperskopior.Jag bara säger det … BEDRÖVLIGT DÅLIGT!

Så, nu var det sagt. Nu övergår jag till att kommentera dagens DAG. Som är Janssons??? Ingen närmare beskrivning ges men jag utgår från att det inte är bara alla Jansonar som får fira idag utan det är väl maträtten, som jag tycker väldigt mycket om.

Nu råkar jag veta, med hänvisning till min gedigna kunskap och erfarenhet av den svenska husmans-kosten att det inte är lämpligt att göra Jansson så här tidigt på hösten. Potatisen har för mycket stärkelse i sig, tror jag. Jag har inte försökt mej på det efter att för över 30 år sen ha bjudit min svärmor och hennes syrra på middag. Jag skulle servera Jansson. Bara det var ju jättekonstigt. Det var höst och alla satt med kniv och gaffel beredda, hungrande efter att få sätta tänderna i nåt annat än spisbröd och ost. Och jag log och försäkrade att snart snart är den klar. Jag öppnade ugnsluckan så många gånger så till slut satt alla där alldeles rödblommiga, men lika svältande. Sen dess undviker jag denna maträtt fram till nästan-jul.

Jag summerar alltså dagens ”betraktelse” med att jag är

1.Irriterad på Universitets- och Högskolerådet
2. Glad att solen skiner
3. Beklagar att det inte var prinsesstårtans dag (som jag hade fått för mej)
4. Glad att det är fredag, för då är det väl mysigt?

På plats!

Meddelar härmed att min status är OK, trots att jag bytt vistelseort och flyttat in i annat boende. Visserligen samma som för ett halvår sen men det känns helt klart som att jag fått ny våning, nya vanor och nya promenadstigar. Numera tar det betydligt längre tid mellan badrum och kök, transportsträckorna är längre vart än jag ska och jag har inte kommit på att och när jag ska tända alla lampor på kvällen.

Men annars så börjar det bli sig likt. Eller inte. Vanligtvis är min höst fylld av anteckningar på alla rader i kalendern (jag skriver in både där och i telefonen, för säkerhets skull). Nu gapar sidorna tomma och trots att jag, för säkerhets skull, kollar varje morgon vad som gäller så har det inte tillkommit några intressanta och spännande aktiviteter där jag oundvikligen bör delta.

Så nu bemästrar jag mej med tålamod. Jag ska I N T E rusa iväg och putsa alla fönster och ta alla rum inom en vecka. Jag ska vänta och låta den liksom värka fram, lusten till arbete. Och faktum är att jag lyckas, om man tar det lugnt riktigt länge så blir det en härlig vana. Så nu har jag putsat fönster i två rum och hängt upp nya gardiner utanpå dom andra i ett annat. Jag vet inte än om jag ska ha dom, så dom får hänga där tills jag känner mig lustfylld inför nöjet att kapa dom flera decimeter, fålla, ändra upphängningsanordning, här ska det vara krokar och ringar och fan och hans moster. Dom gamla trär man bara på stången…. Så himla lätt och kvickt. Men nu tänker jag att varför ska det vara så lätt och kvickt? Det är väl bara bra om det tar tid?

Jag är ändå hoppfull inför framtiden. Jag råkade klicka fel när söstra mi och jag skulle skicka efter garn. Jag beställde alldeles för många av fel garn så nu kan jag sticka dagarna i ända. Frågan är VAD eftersom det där garnet inte verkar passa till en enda beskrivning.

Vi har kostat på oss inglasning av vår uteplats i sommar. Nu är den klar och möblerad med ny soffa, nya kuddar (jag var faktiskt kort på kuddar i senapsgult) och ljusstakarna står som spön i backen. Det lär förmodligen inte hjälpa med den ljuskällan om jag ska sitta där nån längre stund. Ute blåser kallan vind och grad-antalet gör inte en människa glad. Men jag kan titta ut och se hur fint där är. Och längta till andra tider, andra vårar.

Och nu längtar jag till en speciell tid. Jag ska till frissan… Yippie!

Trött på 70 plussssss

Det känns som att man måste förklara sig. Tala om ”Jag är ju en sån där 70 plussare du vet… så jag kan inte gå omkring hur som helst.” Som om nån inte skulle ha fattat det när dom ser en. Nu är jag i alla fall trött på att prata om min ålder, något som jag undvikit de senaste 20 åren. Nu säger jag helt enkelt ”Jag är en del av lösningen!” För visst låter väl det roligare?

Och det är dessutom sant. Fy faderuttan vad vi har varit duktiga. Och jag är inte förvånad, vi är en del av lösningen mest hela tiden. Säg ett lite större idrottsevenemang som inte tar hjälp av ideella pensionärer. Säg en social verksamhet som inte till stor del bygger på äldre personers engagemang. Säg ett kulturarrangemang som inte till stor del besöks av oss 70 plussare. Minsann, men snart börjar dom nog sakna oss både här och där. Och då kanske restriktionerna blir färre och det blir lättare att leva.

Apropå corona så har jag ändå noterat att vissa har blivit synliggjorda och lyckats profilera sitt varumärke extra tydligt i dessa tider. Jag har tittat på många presskonferenser (vad skulle man annars ha hittat på?) och där har en liten mörk man dag ut och dag in upprepat sitt namn + Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap – MSB. Nu sitter förkortningen där som vore den inristad. Så häromdan när Hesa Fredrik kraxade fram en signal så tänkte jag direkt MSB. Produktprofilering tror jag det kallas.

Så här tillbaka på min gata i stan är det snärjigt ska jag säga. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag, påsar och kassar och lådor och blommor och saaaaker överallt. Jag packar upp och packar upp men likt klockan kommer jag aldrig fram. Men det är kul att ha nåt att göra också och två rum har jag lyckats städa till beboelighet.

Och folk är det här. Överallt. På gården. På gatan. I bilar. Himla kul att ha lite liv omkring sej. Och i morgon åker vi tillbaka till landet och tar med oss resten hem. Puh… nya uppackningar.

Jag klagar inte, jag känner mej glad och fylld av tillförsikt. Och fredan närmar sig med stormsteg. Visst går veckorna fort?