Stensamling till salu!

Ibland står någon viktig person på TV och ska uttala sig om något stort och fel och oansvarigt som förekommit på myndigheten eller företaget. Inte sällan säger han eller hon ”Jag lovar att jag ska vända på varenda sten ….” Då säger jag bara: ”Gör inte det!”

Härom dan skulle jag nämligen ta och flytta lite på stenarna som omgärdar mina rabatter. Det växte lite ogräs mellan och det tänkte jag plocka bort. Men alltså … jag fick en chock. Under varje sten låg flera hundra MYROR och lika många vita saker som jag först trodde var maggot efter jag absolut tyckte att även dom rörde sig i en häpnadsväckande hastighet. När jag sansat mig lite insåg jag att det var myrägg som låg alldeles stilla och bara såg äckliga ut. Jag ville bara kräkas, kastade mej ut till förrådet och hämtade min bästa vän… burken med Myrr. Jag satsade ordentligt som synes.

Nu åkte såklart alla stenar bort med en våldsam fart. Och rabatten låg där ensam och öde. Det kommer den att förbli. Den andre personen i hushållet, håller sig i de här lägena lite på sidan och ser ointresserad ut, men jag seeeer nog vad han tänker. Han tänker på vad han sa när jag hämtade alla dom där, enligt mej, fina stenarna i skogen, lastade in dom i Mercan ”Man kan väl för f-n inte skjutsa stenar i en en baklucka!” ”Vad ska du med dom där till?”

Efter en stund när hela framkanten ser ut som små kratrar fyllda med nåt vitt, säger han lite försynt ”Hur ska du nu få stopp på jorden i rabatten?” Det har jag redan räknat ut. Jag avvaktar och plötsligt har gräset växt ända fram till jord-kanten. Då kommer rabatten se ut som sprungen ur en gräsmatta. Kanske är det nu jag får min blommande äng. Den som läst min blogg ett tag minns kanske att jag gjorde en rund och fin odling där det skulle dyka upp blommor av alla de slag. Det var några år sen och det har förstås inte hänt nåt på den fronten. Men, skam den som ger sig, nu är jag på gång. Det kommer att bli fantastiskt ???!!

Nu när jag tänker efter så skulle jag inte ha glatt mej så åt att myrförekomsten framför broa varit så sparsam i år. Jag tänkte att jag hade lyckats otroligt bra med mina utmätningar av viktiga områden där det är tillåtet att röra sig. Nu förstår jag. Så här gick deras konversation till:
– Men va fan, nu är hon här igen. Passa er!
– Äsch, hon kanske bara är här och tittar till sitt hus.
– Inte då. Hon blir kvar. Har du glömt att det är Corona nu. Hon kommer att isolera sig
här hur länge som helst. Vi måste sticka helt enkelt.
– Ja, fast inte så långt. Jag trivs här. Bland tallarna och björkarna och blåbärsriset och
utsikten ner mot sjön.
– Ja men då vet jag. Vi sticker bara en liten bit. Vi tar in i ett stenhus. Det blir jättebra,
varmt på vintern och kallt på sommaren. Och garanterat oinregnbart.

Så till sist. Dagens Sofia… Läste på förstasidan till min morsdagspresenttidning att nu hade Sofias drömmar gått i kras. Herregud, sidan 27 direkt. Snacka om att jag blev lättad när jag läste att det var vad Sofias sa när hon intervjuades om att hennes barn inte skulle ha kunglig status: ”Det blir ju bra för oss, då kan vi göra lite som vi vill, vi kan ju flytta utomlands.” Nu är hon hindrad av coronarestriktionerna…

Och från mej till er alla önskar jag en lyckelig lördag…

Björnen Loffe – sista delen

Nästa morgon var det strålande solsken, det skulle bli en härlig dag och man bestämde på frukosten att idag skulle man vara nere på stranden. Bada, åka båt och äta lunch där nere. När  Emilia och Edvin gick för att hämta sina badkläder, sa Edvin.:
–  Ska vi inte bara kolla lite i skogen. Tänk om han står där idag igen!
–  Ja men då får vi skynda oss, sa Emilia. Mormor och morfar blir jättearga om dom ser att vi går ut i skogen.

De smög iväg längs stigen och blev stående blick stilla när dom fick se Loffe stå lutad mot samma tall som igår. Nu kliade han sig inte utan stod och lutade sig lite nonchalant mot stammen medan han tittade mot huset, som om han väntade på dom.

– Hallå, skrek han. Jag har väntat jättelänge. Vågade inte gå fram ifall ni inte var hemma, men jag stod faktiskt och hoppades att ni skulle titta ut.
– Ja, det är ju faktiskt så att mormor och morfar är så rädda att vi ska råka illa ut ifall din mamma upptäcker att du är hos människorna.
– Det upptäcker hon inte, det kan jag garantera, sa Loffe. Hon har ordnat barnvakt till mej idag. Det är faster Hjördis som ska vakta mej. Men hon är så gammal och sover så mycket så jag väntade tills hon hittat ett bra blåbärsställe för sen vet jag att hon brukar lägga sig och vila på maten när hon ätit sig mätt. Sen stack jag iväg, hon kommer inte att sakna mej förrän om många timmar. Och det bästa är att hon aldrig vågar säga till mamma att jag varit försvunnen utan hon kommer att låtsas att vi varit tillsammans hela dan.
–  Nå, vad ska ni göra idag då?
– Vi ska bada och äta lunch nere vid stranden.
– Låter himla mysigt. Jag hänger med.

Innan dom visste ordet av hade Loffe travat iväg före dem nerför stigen, in på gården och upp på trappan. Där ställde han sig och tittade in genom fönstret tills han upptäckte mormor, då vinkade han och visade alla tänderna i ett belåtet grin.

Mormor kom ut, vred sina händer och sa:

– Men herregud, det är såklart roligt att se dej Loffe, men du förstår jag är orolig för vår säkerhet. Tänk om det skulle hända barnen något. Om din mamma kommer.
– Min mamma kommer inte, jag tänkte hänga med till stranden och göra allt det där som ni ska göra idag.

Barnen såg bedjande på mormor och sa:

– Ssssnälla mormor, han kan väl få följa. Han är så himla rolig att leka med.

Mormor suckade och gick in och gjorde i ordning lunchen. I köket satt morfar och läste tidningen.

– Björnen är här idag igen, jag hade inte hjärta att säga nej till dom. Det är ju så klart ett fantastiskt äventyr att få bada med en björn.
– Ja, vi får väl bara hålla tummarna för att det inte händer något. Och du får nog ta med massor med mat, för jag har en känsla av att den där lille rackaren är en baddare på att äta. Vad äter björnar förresten?
– Ja inte trodde jag då att björnar skulle äta bullar i alla fall. Men dom gick då åt som smör i solsken igår. Så jag tror att vi helt enkelt inte har en aning om vad björnar gillar. Jag tar med mycket av allt så får vi se.

Det blev en otrolig dag på stranden. Barnen och Loffe hade så fantastiskt roligt. Loffe badade inte riktigt som vi människor – han slängde sig, flaxade med armarna, tog massor med vatten i munnen och sprutade ut det över barnen som en fontän. Han simmade med långa starka tag, han dök och hoppade från kanten av bryggan med ett jätteplask. Om och om igen, han verkade aldrig bli trött. De glada skratten ekade bland träden och mormor och morfar kunde inte annat än att tycka att det verkligen var en rolig dag.

När det blev dags för lunch var Loffe förste man på filten, som så klart blev helt blöt där han satt. När mormor öppnade korgen med mat spärrade han upp ögonen, sniffade med nosen och sa

– Aaah, det här verkar jättesmarrigt. Jag tror jag vill ha av allting.

Jodå, han åt verkligen av allting. Dom andra fick skynda sig om dom skulle hinna få något. När det inte fanns en enda liten smula kvar, rapade Loffe, klappade sig på magen och sa
– Tack snälla lilla söta mormor, nu ska det bli skönt med en tupplur efter maten.

Sen la han sig raklång på filten, vilket innebar att ingen annan fick plats, la tassarna på magen och somnade bums. Barnen skrattade åt hans ljudliga snarkningar men till sist blev även dom så trötta så dom somnade dom också, alla tre låg intill varandra och snusade och sov i solskenet.

Efter en halvtimme hoppade Loffe upp och sa att han måste kila. Faster hade nog vaknat nu och börjat vanka omkring för att leta efter honom.

– Vi kan väl träffas i morgon också sa Loffe. Jag ska nog lista ut ett sätt att ta mig iväg hit. Vi ses uppe i skogskanten som vanligt.
– Okey, sa Emilia och gav Loffe en jättekram.
– Jag älskar dej Loffe, sa Edvin när Loffe la sin tass på hans huvud och sa ”Tja, grabben”

Nästa morgon var inte Loffe i skogen. Emilia och Edvin blev ledsna och gick tillbaka till huset med hängande huvud.

– Hans mamma ser väl efter honom idag. Det förstår ni väl att det inte går an att ha en björnunge rännande omkring i skogen alldeles själv, sa mormor. Nu tar vi och åker till Kälarne och handlar lite mat, vi har faktiskt inte en matbit i huset sen igår. Han var otrolig på att äta.

Dagen därpå skulle barnen åka hem. De gick upp i skogen på morgonen men inga spår syntes av Loffe. De tyckte att det var väldigt tråkigt att inte få säga adjö till honom. Mormor och morfar fick lova att de skulle hälsa så mycket ifall han skulle dyka upp igen.

Sommaren tog slut och mormor och morfar stängde sitt sommarhus. När våren kom återvände de. En dag när de krattade löv fick de höra ett ljud bakom huset. När dom tittade upp fick dom se en stor präktig björn som stod och tittade på dom vid hörnet av huset. Han bugade, men när mormor började prata med honom så svarade han inte. Han bara tittade på henne med sina snälla ögon.

Hon förklarade att barnen hade saknat honom så mycket, men att de nu var tillbaka i Östersund. Då trillade en liten tår från hans öga. Sen räckte han fram sin tass till mormor och med en bugning gav han sig iväg.

– Han sa inget, sa morfar. Det kanske är så att det bara är barnbjörnar som kan prata.
– Ja så är det nog, sa mormor. Vi och barnen har varit med om ett under. Vi har faktiskt pratat med en äkta björn.

Och från den dagen kom det varje vår en stor stilig björn fram till huset i Övsjö. Han stod och tittade på mormor och morfar och varje gång när de pratade om barnen så såg han ledsen ut.

Och runt om i byn pratade man ibland om att man sett en björn stryka omkring i skogen. Man sa att en sån där björn nog kunde vara farlig och att det inte kändes bra att han var så nära människorna.

Mormor och morfar sa ingenting.  De visste att ingen skulle tro dom om dom berättade om de där härliga sommardagarna då björnen Loffe lekte med deras barnbarn, åt av mormors bullar, badade, spelade fotboll och, det mest fantastiska av allt, pratade.

Snipp snapp snut, nu är sagan slut

Loffe, en alldeles vanlig björn, del 2

Dom hade kanske spelat en kvart när mormor kom ut på bron, hon hade hört att dom skrattade och hade så roligt. Hon blev alldeles stel när hon såg vad som utspelade sig framför henne. Hon stammade:

–   Vad är det där?
–   Det är Loffe, sa barnen.

Loffe sprang fram till mormor, sträckte fram höger tass, bugade sig och sa:

–    Loffe av släkten Idegran, min sköna.

Emilia och Edvin skakade av skratt, medan mormor såg helt förskräckt ut när hon tog tag i tassen och hälsade. Nu kom även morfar ut – han blev alldeles blek och bestört när han fick se att mormor stod och skakade hand med en liten björn.

Emilia skyndade sig att förklara att de hade träffat björnen när de gick i skogen, och att han så gärna ville följa med dom hem och sparka boll. Han hade aldrig spelat fotboll förut och han ville så gärna lära sig.

–   Ja men herregud barn, ni förstår väl att det här kan vara farligt. Är det en björnunge? Var är hans mamma i så fall, sa mormor. Tänk om hon kommer hit och letar honom, då kan vi hälsa hem allihop, det är då ett som är säkert.

–   Äsch, sa Loffe, oroa dej inte för det lilla mormor. Min mamma och min syster tror faktiskt att dom har slarvat bort mej i skogen. Dom håller på att leta för fullt uppe vid Rödfloden, det var där jag stack ifrån dom för flera timmar sen. Nu fortsätter vi lira.

Morfar hummade lite, sen satte sig han och mormor på trappen och tittade på. Det var faktiskt roligt att se dem ha så kul tillsammans. Det här blir en historia som ingen kommer att tro på, tänkte mormor och bestämde sig för att hon skulle sluta oroa sig och gå in och hämta lite fika.

–   Fika, sa Loffe, va e de?
–   Ja det blir nog saft och bullar, sa Edvin
–   Perfekt, jag tror bestämt att jag gillar kraft och rullar, sa Loffe.

Helt utmattade efter matchen la dom sig alla tre i gräset och mumsade på fikat. Loffe blev alldeles galen i mormors bullar. Han ropade till henne:

–   Mormor, om du har fler såna här på lager så kommer jag gärna tillbaka i morgon.
–   Nej nej, sa mormor, ni får äta upp alla jag har idag. Hon var livrädd att han skulle komma tillbaka nästa dag.

När dom hade vilat ganska länge sa Loffe att han kanske måste gå till skogs och se om han såg sin mamma nånstans. Han lommade iväg sen han tackat Emilia och Edvin för att han hade fått lära sig att lira boll och mormor för hennes fantastiska bullar.

Emilia och Edvin var lite nyfikna på hur Loffes mamma såg ut. Dom följde efter honom en bit och såg hur han ställde sig vid samma träd som på morgonen. Efter ett tag kom en stor björnhona och ytterligare en liten björn.

–   Är det här du gömmer dig din olydiga unge, sa hon ilsket.
–   Vadå gömmer mig, det är ju ni som har sprungit ifrån mej sa Loffe med ledsen röst.
–   Snacka inte såna dumheter, jag har ju sagt att du inte får smita iväg. Jag och din syster har letat efter dej i flera timmar nu. Du försvann ju när vi var på Rödfloden, sen har vi inte sett skymten av dej. Vi skulle ju kolla om det blir några hjortron i år och så sticker du bara. Fy skäms på dej. Nu ska vi gå hem.

Loffe lommade iväg och Emilia och Edvin gick tillbaka hem. De kunde inte sluta prata om hur roligt dom hade haft det. Tänk att ha fått spela fotboll med en björn. Mormor och morfar var tvungna att hålla med, dom sa än en gång att det här kommer ingen att tro på när vi berättar det.

–  Men, sa mormor, det får inte upprepas. Att vi klarade oss idag var nog bara tur. Mamman är nog i krokarna och letar sin unge och om hon upptäcker honom här hos oss kan det sluta illa för oss alla.

forts… följer

Björnfrossa? Nejdå…

Nu kan man läsa i tidningen om alla björnmöten och det känns spännande och läskigt och roligt och allt möjligt. Då kom jag på att jag när barnbarnen var små skrev en saga om Björnen Loffe. Jag tänkte att den kanske kan vara något att läsa även om vi förmodligen är för gamla för sånt. Här kommer del 1:

SAGAN OM BJÖRNEN LOFFE, del 1

Det skulle bli en spännande vecka. Emilia och Edvin var hos mormor och morfar i Övsjö utan sina föräldrar för första gången.

Nu var det frukost och man började prata om vad man skulle göra den första dagen. Emilia tyckte att dom först av allt skulle gå och titta på älghuvudet, det var liksom en tradition. Älghuvudet hade legat i en myrstack i 7-8 år – jägarna gör så för att myrorna ska äta upp allt som finns runt huvudet så att det till sist blir bara hornet kvar. Förra året fanns bara tänderna och hornet kvar, mindes Emilia.

Emilia och Edvin gick utanför hagen och längs stigen upp genom skogen. Plötsligt stannade dom till när dom hörde ett konstigt ljud. När dom tittade upp fick dom se en liten björn som stod och lutade sig mot en tallstam och kliade ryggen – medan han hela tiden gav upp små fnissande skratt, som om han blev kittlad av någon.

Emilia tog Edvin i handen och skulle sakta börja gå bakåt (det hade hon nämligen hört någon berätta att man skulle göra när man mötte en björn) när björnen plötsligt tilltalade dom:

–   Hej, vilka är ni?

Förstummade tvärstannade de på stigen – Kunde björnar prata? Det var det ingen som hade sagt.

–   Jag heter Emilia och det här är min lillebror Edvin.
–   Schyst jag heter Loffe och jag är en björnunge av ätten Idegran, sa björnungen.
–   Hur gammal är du?
–   Jag är 1,5 år.
–   Då är du väldigt stor för din ålder, sa Emilia.
–   Okey och vart är ni på väg då?
–   Vi tänkte faktiskt bara ta oss en liten promenad på stigen här och titta på älghuvudet.
–   Äsch, det gamla huvudet är väl inte mycket att kolla på. Kan vi inte hitta på nåt roligare tillsammans, sa Loffe.
–   Vi kanske kunde spela fotboll, sa Edvin.
–   Dumsnut, björnar kan väl inte spela fotboll, sa Emilia.
–   Inte, det var det dummaste jag har hört, sa Loffe. Jag kan allt möjligt. Förresten vad är ”att spela fotboll?”
–   Följ med oss till mormor och morfar, dom bor bara här bredvid. Dom har en fotbollsplan. Vi kan lära dej, sa Edvin, som nu äntligen fick en kompis att spela med. Han hade frågat Emilia flera gånger om dom inte kunde spela lite boll men hon var inte så sugen på det. Morfar ville gärna men han hade ju så ont i höften så han kunde inte kasta sig och ge allt. Mormor ville nog väldigt gärna, men hon var faktiskt ganska dålig på det. Och dessutom blev hon så fort trött, hon sa hela tiden ”Nej men nu tar vi och sätter oss och vilar”. Nej, Edvin såg verkligen fram emot att få en killkompis att spela med.

Alla tre gav sig iväg fram till huset där dom plockade fram bollen. Loffe var helt vild, han sprang som en tok, klatschade till bollen med endera foten eller tassen, fastän Edvin hela tiden talade om för honom att man inte fick använda handen för då blev det hands. Loffe gjorde klacksparkar, nickar, han snurrade runt i luften, vände och kickade till bollen. Och otroligt nog, fast det verkade som att han inte siktade ett dugg, så prickade han mål förvånansvärt ofta.

forts följer

Jag drömmer om …

Till flydda dagar återgår min tanke än så gärna. Till dagar då jag satt här på Lantstället och drömde om prunkande rabatter, svällande pallkragar och jordgubbsskördar som räckte till mer än att stoppa en och annan i munnen.

Va löjligt… vad skulle det spela för roll hur mina rabatter ser ut? Nu drömmer jag om helt andra saker.

Jag drömmer om att jag åker in till stan, slänger i en tvättmaskin och trippar ner till Centrum. Där bläddrar jag omkring på klädstängerna, tittar och känner och funderar om jag verkligen inte behöver en kjol till? Sen har jag stämt träff med en kompis på ett fik och där sitter vi och pratar hur länge som helst och vi har det så mysigt.

Och sen på kvällen har vi bokat bord på en restaurang. Det är tätt mellan borden så att man kan tjyvlyssna på vad dom andra säger. Man kan välja och vraka på menyn och när man bestämt och beställt får man ett glas vin som man kan sippa på under tiden. Och kanske får grannen in sin mat. Det luktar himmelskt och jag viskar ”Vad tog dom? Det där skulle jag också ha velat ha!” Men det gör ingenting, när jag får min mat så tycker jag att det är så gott och så härligt att slippa laga själv.

Och sen nästa dag åker jag tillbaka ut till landet och ut till fåglarne och då tycker jag dom kvittrar vackrare än dan innan och jag tycker att alla mina blommor är så fina och att jag har det så bra.

Jag drömmer också att jag en solig dag kallar till Sommarfest. Grannarna kommer, vi dricker bubbel, grillar, skrattar och pratar. Och sen frampå kvällen spelar vi kubb. Och det är så spännande så man skriker när motståndarnas kubbar rasar.

Vadå, man får väl drömma?

Nåt måste göras

Igår morse vaknade jag med tanken att något måste göras. Sökte och sökte bland alllllla mina pågående, opåbörjade, nödvändiga och onödvändiga projekt. Kom på att jag skulle ta och måla dörren och räcket till förrådet.

Så ”innan fanken fått på tussan”, som min mamma skulle ha sagt så beväpnade jag mej med skrapa, pensel, trasor och färg. Ja mamma hade förstås inte alls hållit med om att kl 1015 var innan fanken fått på tussan, men i min nuvarande värld så tycks morgnarna börja senare och senare.

Kvällen innan hade jag genomlidit Allsång på Skansen. Den glittrande och glada och mycket festklädda Sanna (jag förundrar mej över programledarnas klädval, dom ser ut som att dom skulle svepa iväg i en wienervals på värsta balen … vad är det för fel på en blommig sommarklänning en dag som denna?) strålade och försäkrade att såklart var inte allt som vanligt men det skulle ändå kännas precis som vanligt och det skulle bli såååå roligt. Det tyckte inte jag.

Sen var det dags för TV:s paradnummer Morden i Midsomer. Jag brukar inte se det men eftersom jag hade att välja på 40 andra repriser på samtliga kanaler så bestämde jag mej för ett försök. Gud så långsamt och trist. När det hade gått 1 timme och 20 minuter ringde telefonen. Så jag fick inte se slutet men när jag såg vem mördaren var så kände jag att det inte alls var nödvändigt att jag hörde om motiv eller tillvägagångssätt. Han var för mesig för att ställa till med några braskande avslöjanden.

Efter det kändes Utrikeskorrespondenterna i Smittans spår som rena uppåttjacket. Det var både hemskt och intressant. Ja sen var jag uppjagad och påbörjade min nattläsning. Tror jag det att jag sov till 0945 nästa dag.
Så ser mina dagar ut nu för tiden. Min ständiga replik är ”Va, är klockan redan 12?”

Vad hände med förrådsdörren. Jodå den grundades och målades och blev så vit och fin. Efter att i skuggan ha lyssnat på Sommarprataren i radion var det så dags för ett bad. Härligt att man har en sjö att doppa sig i. Vattnet är underbart, alldeles lent och mjukt och varmt och mysigt. Jag snurrar runt som värsta sälen och blöter till och med huvet, fast såklart inte genom att dyka. Det är att ta i…

Man skulle kunna tycka att jag, när ni läst denna, är en osedvanligt tråkig, kritisk och rent av trälig person. Men det är bara en tillfällig svacka. Snart blir jag glad igen. Faktiskt redan nu. För idag tror jag att jag ska ta det alldeles lugnt hela dan och det passar mig alldeles utmärkt!

Minns …

Jamen det är väl så här det känns. När man tillhör dom äldre och sårbara. Det kom bara så plötsligt och jag var inte beredd. Men nu förstår jag hur det kommer att bli. Jag kommer att ägna mej åt minnen i större och större utsträckning.

Nu sitter jag och minns alla dagar före midsommar då jag skrev notor och matsedlar och handlade och grejade. När jag tänkte ut vad vi skulle äta på torsdag kväll och fredag lunch och fredag middag och lördag lunch och lördag middag och kanske även söndag lunch. Det var alltid nån som kom och firade midsommar med oss. Va roligt det var!

Så funderade man på vädret, trots att det var helt meningslöst. Hur skulle det bli? Skulle det bli regn … var skulle vi sitta då? Hur många fick plats i Lusthuset förra året? Det skulle nog gå om vi tog in lillbordet.

Nu är det verkligen andra bullar. Den andre personen i hushållet och jag förbereder oss för en stilla midsommar i lugn och ro. Istället för att som andra år leta upp recept som räcker till många har jag nu fullt sjå att hitta något som är för två personer. I notan till affären hade jag skrivit upp ”sill att lägga in” och då fick jag 5-minuterssill. Det har jag inte använt tidigare. Så nu kan jag sysselsätta mej med att leta nåt nytt recept på sån sill. Det piggar upp och det kan faktiskt ta nån halvtimme att bestämma sig.

Efter noggrant funderande bestämde vi oss för att för första gången inte ha björkar vid bron. Något som levt kvar sen min barndom, det hade vi alltid hemma. Nej nu blev det lite björkris som jag skulle sätta i några fina kopparhinkar. Det var bara det att jag hade borrat hål i hinkarna, det hörde väl till en tid när mina odlingar var stora och omfattande (rent ljug…). Men jag fann på råd och satte en ytterkruka i botten på hinken och nu tronar där fina björkkvistar på broa.

Blommor finns det verkligen gott om den här midsommaren. Det växer så det knakar och varenda lägda och dikesren är fulla av blommor i alla möjliga färger. Jättevackert är det!

Man skulle kunna tro att det här är ett smått deprimerat inlägg. Inte då! Vädret är verkligen underbart och för en stund sen gick jag ner till sjön och tog ett dopp. Det var oväntat varmt i vattnet. Så fort jag hunnit upp hem till mej så kom en regnskur medan vi satt här på broa och zippade på ett glas rosévin. Vad är problemet?

Och sen ikväll är det match ÖFK-Sirius. Då får jag den spänning jag behöver i tillvaron.

Så … hörni…. Härlig Midsommar på er! Håll avstånden och tänk på att nya dagar och helger stundar!

Lat och slö … det är bara förnamnet

Nu är jag i mitt, verkar det som, rätta tillstånd …. Lathetens, långsamhetens och slöhetens … Jag gör verkligen inte många knop. Jag skyller faktiskt mycket på Folkhälsomyndigheten, dom har sagt att jag tillhör dom äldre och sårbara. Jag har säkert hört det 100 gånger, tror jag det att man börjar fatta och ta in budskapet.

Alltså hasar jag mej fram mellan husen, rabatten, lillvägen, hammocken och solstolen. Inga långa sträckor vi pratar om här. Innan jag sätter mej till ro för dagen har jag gjort en lov runt rabatterna. Inget att hämta där, inte ens ogräset har kommit upp. Nästa stopp är pallkragarna. Glädjande nog kan man se lite sallad som definitivt är på gång … åsså rädisorna som man inte ska vara rädd för att ta i början, längre fram går dom inte att äta. Men ”stationen” kräver ingen insats från mina gröna fingrar. Nyhuset … byggdes 1986 men eftersom det finns ett Gammhus också så får namnet leva kvar. Här har jag inte städat in oss än, men det haster icke. Vad jag vet så kommer ingen hit för att sova där ute på överskådlig tid.

Promenader i omgivningarna gör vi. Ibland inöver byn och ibland åt andra hållet. Och den här fina bäcken såg jag idag. Jag blev riktigt glad när jag såg dess lustiga dans. Den porlade och kvillrade och rätt som det var la den upp ett litet skum, kändes som att den sa ”Hej där gamle vän!” Lugn bara lugn. det finns ingen anledning att ”sy in” mej än, men såklart kan man undra när jag inbillar mej att bäcken talar till just mej.

Häromdan blev jag lite pirrig. Har fått prenumeration på en skvallerblaska i morsdagspresent. Av rubriken kunde man utläsa att prinsessan Sofia skulle avslöja en intressant hemlighet om sin son. Herregud, va spännande…. Har han klättrat i träd, ramlat ner och stukat foten? …. Kastat sten på grannens hund, fast så långt lär han väl inte kunna kasta? Kallat kungen för moffa? Frågorna hopade sig och intresset var på topp. Bläddrade och se … hon avslöjade att grabben hade ett smeknamn, dom kallade honom Gabbis i familjen. Tablå och ridå!

Man skulle kunna ana sig till att en viss tristess har smugit sig in i mitt annars så rika, fantasifulla och intressanta liv. Inte då. Idag är det en fantastisk dag. Idag börjar Allsvenskan och om inte alla samtal, mejl kontraktsskrivningar, prenumerationer och abonnemang har gått fel så ska jag få kolla på ÖFK kl 1730. Längtar… Under tiden sitter jag här och luktar på blommorna, känner vinden i håret och tänker på att jag inte får sola ansiktet för mycket!

Härlig söndag ni med!

Vad blir det idag?

Här lever vi i, om inte i splended, så i alla fall isolation. Vi ser nästan inte en människo-kotte på hela dan. Ibland kommer det en bil på lill-vägen nedanför och då har man fullt upp under långliga tider för att komma på vem det kunde vara… det var inte han och inte dom och inte den…. Faktum är att det aldrig är han eller dom eller den som brukar vara här. Sommarstugorna står tomma och livet är liksom på paus.

Så vad gör man? Som tur är finns ju alltid Telia att tillgå som fritids-sysselsättning. Igår anslog jag 3,5 timmar till att 1) sitta i kö 2) vänta medan man kollar med en kollega 3) ringa igen eftersom råden inte fungerade. Den här gången skulle jag ha hjälp med att få igång Dplay. Allsvenskan är snart här och den väntar jag verkligen på, ska bli kul att ropa och skrika och skälla och skratta och vara galen på motståndarna, domarna m fl på matcherna. Och det kan jag säga att det var inte helt lätt att få till (det är fortfarande inte klart). Telia har nämligen alldeles nyligen ingått avtal med Dplay så alla system fungerar inte ännu. Nu väntar jag på att jag ska sätta kryss i en ruta där det står att Telia är samarbetspartner, och den rutan kommer inte att finnas förrän i slutet av veckan. Behöver jag säga att jag är tveksam till lösningsförslaget?

En rolig detalj under mötet med en av kvinnorna jag pratade med: När jag sagt mitt personnummer sa hon ”Grymt”. Tänkte faktiskt en sekund på att jag skulle kolla vad som var grymt; att jag fortfarande kunde tala i telefon när jag var född 49, eller att jag kom ihåg mitt personnummer eller kanske att hon tänkte ”Grymt, nu fick jag en sååån på mitt första pass, en som förmodligen inte kommer att förstå ett jota av vad jag säger”. Nu fick jag aldrig chansen att kolla vad hon egentligen menade för hon gick direkt för att fråga en kollega och när jag väntat i 20 minuter på att hon skulle komma tillbaka så trodde/insåg jag att hon kopplat bort mej. Det var bara att ringa upp igen. Nya köer/nya chanser!

Nu har vi haft några ljuvliga dagar här. Idag är det andra bullar kan man säga. Jag skulle precis gå ut på min dagliga runda men då började det regna. Så nu blir det städning istället. Har aldrig städat så mycket på Lantstället som i år. Och så har jag kommit på att jag minsann är en människa som värnar om naturen … på mitt eget lilla sätt. Jag behöver aldrig tvätta gästhandduken och då spar jag ju på vatten och tvättmedel och el och … Bra va!

Alltså…. Skurhinken here I come!

Mossig var ordet sa Bill

Jag börjar bli en dålig kopia av mej själv. Nu går jag här igen och hänger med huvudet över mina även i år förmodat uteblivna prunkande odlingar. Jag tittar på trädgårdsprogrammen och spottar och svär ”det kan han säga som bor på Österlen”, ”det är ju typiskt att dom filmar nån som är sååå duktig”. Ja vem annars skulle dom filma? Skulle vilja se om filmteamet dyker upp här på min lilla skogstomt och frenetiskt börjar leta nåt att visa. Kanske skulle bli roligt ändå. Om det blir ännu tråkigare nån dag kanske jag skickar in ett programförslag. Verkar som att tv-redaktionerna är i starkt behov av nåt som dom kan visa och som inte kostar så mycket. Repriser är väl rätt billiga va?

Men så mitt när jag gick där och muttrade så kom jag på en sak som jag verkligen lyckas med. Och då blev jag glad igen… så fort gick det! Jag har nämligen lyckats jättebra med att odla mossa. Den sprider sig, den är så grön och fin och frodig. Och den känner inga begränsningar, nu hade den letat sig in bland jordgubbarna också. Alltså kom jag fram till att jag borde satsa på mosstillverkning.

Minns ”förr” då det fanns mossuppköpare som åkte runt och samlade in mossa i stora lådor. Den skulle väl vara till adventsljusstakar antar jag. Nu finns det väl inga såna längre. MSB har väl varnat för brandrisken och vi tycker väl att det är mycket tjusigare med nåt i mässing och guld med ljus som aldrig brinner ner och lyser lika starkt hela julen. Tiden är alltså troligen förbi då jag hade kunnat skövla hela tomten och tjänat pengar.

I alla fall så var det så att i fjol fick vi fiber indraget och då hade vi hit en grävare som gjorde väg för den lilla kabeln som skulle in i mitt hus. Han gjorde en väldigt bred väg, tror jag det med den där stora maskinen!. Och han hittade massor med stenar, stora stenar. Så då stod vi här med gräsmattan full av bumlingar. Då kom jag på den lysande idén att jag kunde göra en stenmur på sidan av tomten. En sån har jag alltid drömt om, men vojne vojne innan man samlat ihop en sån. Alltså, grabben var så duktig, han la upp stenarna så dom bildade en fin mur på några meter.

Nu År Två så tycker jag den ser lite naken ut. Inte så där mysig och skogig och trevlig. Det är ju finare med lite mossa på. Alltså begav jag mig ut i skogen och krafsade till stora sjok med mossa som jag bar på mina långa armar och placerade på muren. Nu blir det spännande att se ifall dom fastnar. Men jag är optimistisk, om dom inte gör det så hämtar jag nya. Finns massor i skogen. Och nu kan jag tänka mej att byssborna (bägge 2) går runt här i skogen och konstaterar att vi haft björnbesök ”Man ser ju tydligt att han rivit mossa!” Det vore ju kul om man kunde bidra till en skröna.

Så nu går jag och blänger mot stenarna och väser att dom ska ta emot inplantatet. Rabatterna behöver jag inte oroa mej över just nu, det växer nästan ingenting än…. Återkommer i frågan … stackars er!