Olympiska spel .. nya försök!

Jag jobbade i sparbankshuset vid Stortorget. Kl 1300 skulle vi få resultatet från omröstningen om vem som skulle få arrangera Vinter-OS år 1994.  Jag hängde utanför fönstret och höll krampaktigt i en lååång tygremsa, i alla fönster längs raden på tredje våningen stod en banktjänsteman och höll i sin bit. Vi hade tränat på att just när dom ropade… ”and the Winner is Ostersund” … så skulle vi släppa taget och ner på husfasaden skulle segla en text på vit botten. Förmodligen stod det ”OS i Östersund 1994”. Jag såg den aldrig själv nämligen, och faktiskt var det ingen annan som såg den heller. För när den knastrande inspelningen direkt från omröstningen hördes så sa dom ”and the Winner is … Lillehammer” Och jag blev så paff så jag höll på att släppa taget direkt.

Förvåning, besvikelse, ilska och allt möjligt annat drabbade alla när- och onärvarande som absolut hade trott att vi skulle ro hem spelen. Jag hade fantiserat om hur våran invigning skulle bli, fast jag hade ju lite svårt att räkna ut var vi skulle hålla till med hela alltet. Jag tänkte på invigningen i Ryssland när publiken på given signal höll i små näsdukar (typ) och föreställde en panda och några hade fått en näsduk som bildade en tår i pandans ögon. Tänk om man fått vara den tåren …

Ackja, det var bara att bryta ihop och gå vidare. Till ett annat år. Östersund var på hugget igen och jag hade lyckats nosa upp att det skulle spelas in en film som visade hur fantastiskt det skulle bli för alla världens atleter att vistas hos oss. Det var samling på ÖSK och jag skulle såklart dit och bidra. Eftersom jag var ute i god tid bestämde jag mej för att åka till Växtvaruhuset och köpa nåt (?) och sen var det bara att susa iväg längs Rådhusgatan… då plötsligt stannade bilen … utanför Konsum. Den var död helt enkelt. Eftersom min man var i bilbranschen hörde det inte till vanligheterna att vi förfogade över bilar som stannade. Men vad var detta? … Och såklart var det hans fel. Det här var innan mobiltelefonernas tid. Nu var det bråttom! Jag rusade in på Konsum och röt till en förbipasserande personal att jag var tvungen att låna en telefon o m e d e l b a r t….. eftersom jag skulle vara med och ordna så att Östersund fick ett olympiskt spel. Jag tyckte det kändes som att hela affären frös till och blev varse allvaret (så minns jag det i alla fall). Jag lotsades in på kontoret och ringde den skyldige. Som kom med en annan bil till mej och en bensindunk till sej själv.

Jag hann fram. Jag fick en fyrkantig blå platta som skulle hållas ovanför huvudet och sen skulle alla vi blå forma en ring, som gick in i en annan ring … ja ni fattar! Helikoptern cirkulerade ovanför oss och vi kände oss så nöjda och involverade och stolta. Det gick inte den gången heller!

Och nu pratar dom om OS i Sverige igen… Vi får väl se!

Besökte för övrigt Lantstället igår och bestämde mej för att alla dom här löven kommer att blåsa iväg till grannen nu i höst så att det är grönt och fint när jag anländer till våren.

 

 

 

 

Höst inne och ute och överallt

Det är inte lika roligt nu som då. Då när jag sprang nerför trapporna med lätta steg och tänkte på allt roligt som väntade mina lätta fötter.  Nu är stegen tunga. Det gnisslar i förrådsdörren. Jag hittar den på en gång …. Påsen med vinterskorna. Tråkigt att börja använda dom, men jag inser nödvändigheten. Mina lätta sköna träningsskor (jag kallar dom så fast jag inte tränar i dom) med liksom ett nättyg uppepå är alldeles för kalla nu, det blåser rakt in, vilket jag märkte på fotbollsmatchen häromkvällen. Nu är det dags för kraftigare läderskor med resolut gummisula och en fot där min extratillverkadetillminfot-sula får plats.

På samma gång tog jag upp sladden till motorvärmaren. Kan det bli tristare?

Det är mycket förändringar för mej nu när jag är hemma på min gata i stan. Annat liv och leverne kan man säga. Idag på promenaden gick vi på Nationalmuseum och det var verkligen häftigt och fantastiskt och roligt och spännande med en superbra guide dessutom. Sånt kan man få göra om man bor i stan.

Och i skafferiet hittade jag den här burken …

Särskilt tredje stycket verkar bra… ”bidrar till normal mental prestationsförmåga” – det tackar man ju inte nej till! Dom där pillerna ska ätas upp!

Och ute är det strålande sol, halvkyligt i luften och hela världen är som ett eget nationalmuseum i färg…. Så vad klagar jag på? Härlig höst på er!

 

Böcker om lycka

Jag har många hobbisar och fritidssysslor som engagerar mej, men framför allt ser dom till att jag inte behöver göra nåt vettigt. Att läsa är en av dom. Jag läser mycket och kan konstatera att det finns trender i författarskapen.

I fjol fick man tips från både en och två att om man drabbats av hjärtesorg så skulle man uppsöka en vindpinad hed på irländska höglandet. Man kunde vandra omkring med kastvindar som svepte runt det långa håret (ungefär som igår när jag var på match och det blåste som ….). Rätt som det var när man började bli trött och frusen kom där en ganska sjavig och orakad man som även han led av kärleksbekymmer och plötsligt satt de båda där i hennes dragiga lilla stuga och eldade tjärved.

Nu har jag noterat att det är en trädgård man ska ta sig an om man är ledsen. Flera böcker jag läst i sommar går ut på att en kvinna (det är alltid kvinnor som är ”ledsnast”) som åker nånstans dit hon aldrig varit och när bussen stannar och hon sitter och fikar så får hon se en skylt där dom söker folk till närmaste trädgårds-trädgård. Hon kan inte ett jota om växtskötsel, men va f-n, hon hakar på och plötsligt visar det sig att hon har gröna fingrar och att hon är en fena på att få allt hon tar i att grönska. Kan bara konstatera att om det vore jag som skulle försöka bli glad på det sättet, så skulle det sluta i katastrof. Växterna skulle se ut som slokande missfoster, chefen skulle våndas dageligen och natteligen för att bestämma hur han skulle framföra budskapet att ”detta nog inte är rätta platsen för dej”.

Eller också är det ett fik ute på vischan som är till salu. ”Varför inte”, tänker hon och slår till. Avloppsledningen är trasig, elen svajig, det kommer inga mjölleveranser eftersom den förra ägaren aldrig betalade. Men vojne, vojne, hon pinnar på och plötsligt kommer en och annan kund och beundrar hennes limpor. Den som levererar mjölet visar sig vara en frånskild man i sina bästa år och  förutom att köra mjöl är han duktig på att laga och fixa och han känner mycket folk. Rätt som det är sitter det fikare på alla stolar och hon får ta sig en funderare om hon inte ska börja med catering också. Jag tror det är väldigt svårt att få ett fik på landsbygden att blomstra, i alla fall om man ska ha öppet mer än under sommaren.

Men det är roligt att läsa om dom, och det är ju också meningen. I morgon är det fredag och då kan man väl inte vara ledsen, i alla fall inte om man är jag, som ska till Stockholm och gå på teater. Ha så kul ni med!

Vad ska man ha den till?

Kan den uträtta ärenden, som t ex när jag som vanligt har glömt att kolla om jag har nog med mjöl till baket eller om jag abbbbsssssolut behöver en liter mjölk till för att jag köpte två förra veckan som har utgående datum. Eller kanske kan man använda den till att hämta gästerna som man inte hinner hämta själv eftersom såsen har skurit sig och efterrätten inte har stelnat.

Jag tycker det är jättebra att det forskas på en massa saker; sjukdomar, virus, stadochland-studier, hjärtmediciner mm mm. Men nu undrar jag faktiskt – till vad nytta är det att forska kring den SJÄLVGÅENDE BILEN!!! Vem ska använda den? Och när?

Har försökt intressera mej för resultaten och tror kanske att det är så att nån ska sitta bredvid medan bilen kör. Varför då? Nuförtiden-bilar har alla möjliga och omöjliga mekanismer inkopplade. Om man kört för länge och behöver vila så talar den om att man behöver en kopp kaffe. Ja faktiskt så pep den till så ilsket en gång mellan Gävle och Söderhamn så jag hoppade högt och fick hjärtklappning eftersom jag misstänkte brådskande ambulansfärd eller polisjakt. Och backar man för nära en sten så piper det. Så om man känner sig en aning indisponibel men ändå tar bilen så finns det redan nu en massa hjälpmedel. Men att man skulle tänka – ”Hm, nu ska jag köra ända till Göteborg, jag tror jag sover en stund tills bilen har hunnit till Ljusdal!”

Jaja, jag är förstås för gammal för alla nymodigheter. Men vissa saker är sig helt lika. Som att jag skulle ta och ”fredags-städa” (jag vet att det är torsdag, men i morgon är jag sååå upptagen). Där är det lika och samma och lika-samma-tråkigt. När vi bodde i villa visste jag precis hur jag skulle lägga upp min städning; dammsuga åt det ena eller andra hållet först, torka damm där och där, torka golvet från höger till vänster. Här, efter 20 år, irrar jag fortfarande omkring och saknar helt struktur, och framför allt intresse. Tycker det är såååå tråååkigt! Så jag duttar lite hit, lite dit, lite runtomkring. Den andre personen i hushållet påstår att jag förstör möblerna med Ajax på dammtrasan, men som med så många andra fullständigt riktiga och enligt mej ovidkommande påståenden, så avvisar jag kommentaren helt. Lukten av Ajax är nämligen det enda som tillkännager att här har nån minsann städat idag.

 

Så det så … och i morgon på självaste fredan, kan jag bara roa mej….

Hälsoenkät

Hörde för ett tag sen att många landsting väljer att hälsoundersöka sina invånare vid jämnt fyllda år – 40, 50, 60 osv. Vårt har inga planer på detta utan har istället valt att söka samarbete med Norge ?? och tills denna komplicerade arbetsform är genomförd har dom hittat på ett fiffigt sätt för medborgarna att själva hälsotesta sig. Genom en enkät.

När jag själv kollade mitt blodtryck härom veckan (varje gång funderar jag på om jag verkligen gör rätt??) satt där en TV-skärm där jag kunde kolla min egen hälsa. Det gick bra ganska länge

Jag röker inte, har aldrig gjort. Jag fattar att det är bra för mitt resultat.

Äter jag nyttigt, äter jag grönsaker varje dag? Här svarade jag tveklöst ja fast det ju inte stämmer. Ibland blir jag så less på dom där tomatskivorna och det lilla salladsbladet, för att inte tala om gurkan som bara känns som vatten. Lite olivolja kan inte förändra detta till nån höjdare direkt. Rotsaker försöker jag med ibland, men när jag ska riva blomkålen så ser hela köket ut som resterna från en strimlad makuleringsapparat. Inget blir direkt gott och ibland hoppar jag över helt. Sätter i mej stuvade makaroner och korv och det ena med det andra utan att tänka på hur onyttigt det förmodligen är. Faktum är att jag uppvisar oroväckande dålig kunskap om kostlära. Jag fattar inte hur kolhydrater hänger ihop med förbränning och jag kan inte förstå att det kan vara fel att äta många frukter per dag. Det tror jag är toppen.  Och jag älllskar potatis. Min påstådda mängd grönsaker per dag är Lögn nr 1 alltså.

Motion. Ja men det gör jag, men kanske inte varje dag och kanske inte så långt. Dom tar då till också, man har väl annat att göra! Lögn nr 2.

Alkohol, här börjar det bli riktigt illa. Hur många glas i veckan? Törs man säga det efter den här varma sommaren då ett svalkande glas rosévin har känts lika naturligt som lite vatten? Här blir det så svårt att räkna så då får man höfta. Där kom 3:an.

MEN – belöningen kom som ett brev på skärmen. Jag låg i mitten och det fanns inte minsta anledning för mej att bli undersökt i första taget.

FAST – om det skulle vara så att jag gick omkring med en molande värk i mage eller huvud eller att jag var orolig varför jag är så trött eller varför jag blir yr när jag reser mej, så har jag svårt att tänka mej att tanken på mitt enkätresultat skulle göra mej lugn. Jag skulle förmodligen inte direkt koppla mina symtom till att jag hittade på när jag gick för lite, eller åt fel. Jag skulle direkt ringa Hälsocentralen.

Och nu så här på fredagsförmiddan, planerar jag en attack mot stadens inner-kärna, kanske glida in och käka lite lunch (fast då tar jag mycket grönsaker …. det finns så många sorter där) och sen hasar jag uppför hem till min lilla gata i stan där jag kan ägna mig åt diverse ansträngande sysselsättningar som att lösa korsord, sippa på ett glas vin och invänta helgens fröjder.

Önskar eder alla en Fröjdefull Helg!

 

… tillbaka

Det är så mycket folk överallt, så fort jag tittar ut genom vilket som helst av mina fönster så skymtar jag människor i rörelse; dom är överallt – på gatan, i lekparken, på gräsmattan. Många känner jag igen från förr. Och bilar, det är riktigt stressande att upptäcka att jag kanske inte kan svänga ut på stora vägen hur som helst – den är upptagen av andra hela tiden.

Ja ni fattar… jag är tillbaka på min gata i stan.

…. och allt fick plats och kom hem igen efter över fyra månaders härlig tillvaro på landet. Vilken sommar vi haft… kan inte beskrivas, men när man berättar om alla ljuvligheter så nickar alla igenkännande, alla har haft en underbar sommar.

Men nu är det stadslivet som gäller för lång tid. Bara att vänja sig….. vid att ingenting är vad jag tror; mjölet finns i skåpet till vänster om diskbänken och inte så långt upp, kaffet på  annat ställe, mina handtag är inte dom rätta när jag ska in i kylskåpet och jag får fundera innan jag öppnar rätt dörr för att komma direkt till djuptallrikarna.  Vilka glas vi brukar dricka i? Var jag lagt korsorden? och Var ska stickningen ta plats?

Men det är roligt också. Och faktiskt skönt att tänka att jag spola hur många gånger som helst på toaletten utan att tänka på att min slutna tank blir full för fort, att jag kan köra en tvättmaskin när det blir dags, att det är varmt och skönt i duschen.

Jag kommer att trivas här också!

 

Den stora flytten

Frågorna hopar sig. Hur många sommarpersedlar kan man behöva under några månader?  Blir det en kall sommar? En varm? En lagom? Man kan alltså inte chansa på att bara ta med sig små (nåja…) t-shirtar och shorts. Nordan- eller södran-vinden (jag kan inga vädersträck) kan slå till när som helst och då är det långbyxor och varma tröjor som gäller. Alltså…

Vadå… vi har stor bil och vi är två personer. Jag tar med mej precis alllllt. Inte julklänningen förstås. Nu har jag lagt fram och lagt fram hela veckan så nu blir det bara att hitta nåt att lägga allt i.

Blommorna ska med. Men ska jag verkligen ta alla orkidéer, dom kanske snart är utblommade?

För om en dag så drar jag österut mot faran och friheten och längtans by. Det roligaste med att resa kan vara att längta tills man får fara. I det stadiet befinner jag mej nu. Jag längtar tills jag får sitta på trappen och glo, att få springa ner till syrran och prrraaaata några minuter, att titta på sjön, att gå på dom solvarma golven, att ligga i en stol under ett parasoll och läsa nåt bra. Och jag längtar faktiskt också till att det finns så mycket att göra där. Jag är liksom på G kan man säga. Jag längtar till Kälarne Bibliotek, att få åka hem därifrån med en hel påse med bra böcker som jag kan rada upp bredvid sängen och veta att dom aldrig tar slut, jag kan läsa hur mycket och hur länge som helst, det är bara att låna fler. Och jag längtar till allt roligt som ska hända på Bygdegården i sommar.

Matkassarna blir inte så många. Nu har vi ätit ur frys och kylskåp i flera veckor så det känns väldigt enkelt att flytta med några flaskor vinäger, en burk lingonsylt och lite dijonsenap. Resten finns att köpa dit vi kommer.

Och i detta nu så gräver mannen med det spetsiga verktyget en smal liten gång där en fiberkabel ska läggas. Och kanske kanske får vi klart med installationen också snart. Och då kan jag ringa på mobilen, och kolla på nätet och blogga också. Men ingen vet, ting tar tid.

Så just nu säger jag bara GLAD SOMMAR! Vi kanske ses där björkarna susa och lärkan har sitt bo!

 

Nu blir det till att jobba lite …

Efter att ha tillbringat 10 dagar i Stockholm åkte vi norrut i söndags och efter att ha tillbringat samma 10 dagar i total lättja så började det krypa i kroppen efter att göra lite vårarbete. Drog därför till Lantstället för att spana in lövförekomsten. Varje årstid har sin fråga. ”Hur många löv finns det i världen?” är den som gäller just nu. I september frågar man sig istället: ”Hur många lingon finns det i skogen?” Den känns lite roligare faktiskt. Men om man tar löven så fanns det oerhört många. Överallt. Stora och små, torra och blöta. Virvlande och liggande. Ja jag vet, man kan klippa sönder löven med gräsklipparen, men inte så här många. Några måste räfsas bort annars får man en brun gräsmatta även om det finns grässtrån i den.

Så hej och hå. Jag räfsade fram till sena kvällen och sen var jag uppe tidigt, faktiskt kunde man se mej med en kratta redan 0630 på morgonen. Inte likt mej, jag har som princip att aldrig stiga upp före 8 men nu kunde jag inte hålla mej. Det liksom spratt i benen….???? Jag vet, man kan söka för sånt där. Men vad ska man säga för att få en tid hos doktorn: ”Jag är alldeles för pigg!” Resultatet blev en tomt med inslag av ett och annat löv, en mindre yta som inte hanns med och två blåsor i händerna.

Annars var allt så ljuvligt där. Sjön låg spegelblank och myggen anföll i stora hopar. Det har sagts att det blir ett myggår och det verkar onekligen så. Fast jag tror att min förhållandevis höga ålder kan vara en avgörande faktor för att sommaren ska bli jättehärlig ändå. Inte ens myggen attraheras av mej längre, dom landar på min kropp, fäller inte ens ut sticksnabeln utan håller för näsan och ropar till nån av sina 100 kompisar i närheten: ”Inte den här, ta nästa!”

Och myrornas intåg i sommarhagen är som vanligt ett faktum. Eftersom jag inte varit hemma har dom lämnat sina egna hem i sjumilaskogen och passat på att göra en liten sommarutflykt hem till mej. Nu hoppas jag att dom vet vilka besöksområden som gäller  eftersom jag så att säga har infört gränskontroller.

Nu blir det en hektisk (många skulle höja på ögonbrynen inför en sån beskrivning av min ringa verksamhet…) vecka på våran gata i stan innan vi drar österut för att tillbringa hela sommaren där. Det känns fantastiskt och jag längtar så!

Men innan dess har jag konsert med min kör Rock- och popkören 65+. Kom till Storsjöteatern på torsdag kl 1900 vetja… Det blir garanterat drag under galoscherna!

Och på lördag ska vi fira att vi bott på våran gata i stan i hela 20 år! Herregud vad tiden går.

Ha en härlig tisdag ni också!

 

 

Strövtåg i hembygden

I helgen var det dags får årets andra besök på Lantstället. Hade mot bättre vetande vissa förhoppningar om att jag skulle kunna dra en eller annan räfsa, men …

… fast dag två kunde jag ändå hitta ett ställe under klädstrecket ca 2-3 meter där löven var pissblöta men om jag gnuggade riktigt ordentligt med räfsan så fick jag med mej dom. Tänkte att just dom 999 löven är ju borta tills sen.

Annars fick det bli att ströva runt och se om det ”vatt nåt” efter vintern. Ett jättestort kalhygge hade hänt. Och visst var det nu väldigt fin utsikt ner mot sjön, men jag tänkte på förr i tiden ….. När pappa körde häst i skogen och huggarna städade så fint där träden hade stått. Dom eldade småris hela dagarna och när allt var klart så var det rent och snyggt som på ett salsgolv. Nu är det ris och kvistar överallt och helt klart är det med fotleden som insats om man skulle drista sig till att beträda området.

Några blåsippor stod och höll emot allt vad dom orkade i den brusande bäcken. Dom har ju så smala fina stjälkar men dom är nog tuffare än man tror. För brusade gjorde det. Jag lekte att jag var på Vattenfestivalen, det kändes lite roligare än att säga att jag gick längs med vägen.

Och i byn verkade allt oförändrat. Husen står oskyddade och kalla men så fort löven börjar spricka ut blir dom omgivna av ett grönt skimmer och då blir husen både vackrare och färggrannare. Som jag såg var det bara mitt altantak som inte orkat snömängden. Det är sönder men som tur är finns duktiga snickare i byn så det kommer dom att greja.

Ved har vi beställt från bonden i år. Vi har fällt små björkar på tomten flera år nu, det har räckt för ett år i taget. Men nu finns det bara bamsegranar och -tallar kvar och dom vågar vi inte ge oss på. Dom är ju så himla långa och man har inte en aning om vart dom faller.  Det ena efter det andra får man ge efter på men det är väl så det blir hädanefter. Man kan ju, om man vill, tänka att man nu gör bara det som är roligast, allt annat lejer man bort till proffsen.

Men det bästa med mitt strövtåg var att luften var lika klar, frisk och annorlunda som vanligt, det doftade lika speciellt som vanligt och det kändes lika fantastiskt som vanligt att jag snart ska få vara där hela sommaren.

Innan dess har jag ett uppdrag i Mellan-Sverige. Jag minns den ljufva tiden när man fick vara barnvakt… nu är barnen så stora så dom följer med på föräldrarnas resa. Nu är det hunden Frank som ska vaktas. Han är ju också jättegullig och väldigt klok och förståndig. Men frågan är väl om han kan spela kort? Jag tänker prova…. kanske Finns i Sjön? han kan ju nosa på det han tror är rätt kort … skulle vara bra för mitt ego, för jag måste ju utgå från att jag vinner allt…

Nu är det en grå och blöt och regnig onsdag (visst kom det plötsligt att det är en onsdag??) och jag har mycket på programmet…. Ska spela dragspel med grannen, vara ideell, träna på låtar till vår konsert den 17 maj på Storsjöteatern… Boka den dan, det blir skitbra! …

 

Vill ha vill ha

Nu läser jag all reklam noga. Det finns nämligen massor med blad som beskriver det ena härliga sommarinköpet efter det andra. Va mycke roligt man kan köpa!!

I morse, efter noggranna förberedelser såsom att dra ner rullgardinen så att jag inte skulle se hur förjävligt vitt det var ute … och då tänker jag inte på vår-ljuset, greppade jag en fin bilaga från Plantagen. Tyvärr står det inte var jag ska hitta affären men det löser jag garanterat.

En Miami hängstol t ex.. en härlig stol som står på en ställning och så kan man gunga. Jag har haft en hängmatta men pga vissa problem att ta sig i och framför allt ur så skickades den till lämpligare användare. Och häromåret fick jag en hänggunga, alltså en stol som skulle hänga och dingla när jag satt där och balanserade både boken och drinken och solskyddsfaktorn på samma gång. Tyvärr så fanns det ingen krok tillgänglig där ute på backen så jag kunde inte hänga upp den. Men den här kan jag flytta med mej var som helst, sol eller skugga, bara att välja – kanon!

Och alla träd och buskar och växter. Olivträd, rosmarinträd, amerikanska blåbär som är ”avlånga med frisk smak, fin i kruka”. Och krukorna, va fina dom är! Jag är absolut kort på fina krukor, ja inte krukor men FINA krukor. ”Skördeklar chili”, det är ju otroligt, då slipper jag köpa ett paket om två och två och sedan slänga en och en vartefter dom skrumpnar ihop och ser ut som lessna fikon.

Och hela tiden sitter den andre personen i hushållet på andra sidan bordet och grymtar, ”det där har du redan”, ”det där köpte du för några år sen, det gick inte”.

Men jag ger inte upp. Jag vet att jag borde satsa på gräsfrön, näring till gräsmattan, jordsäckar i långa baner, kanske en fröpåse till, att dela ut i min  blomsteräng som tyvärr blev ytterst kortlivad. Jag glömmer många saker, nu att jag har en skogstomt i östra Jämtland som kanske inte riktigt är lämpad för ALLA planeringar.

Och tyvärr är det långt kvar innan jag kan sitta på trappen och glädjas åt all prakt. Och tyvärr är det väl väldigt mycket jobb kvar innan dess också. Och tyvärr är det väl väldigt mycket hinder innan jag kan börja kratta också. Närmare bestämt …  Nåt vitt…

Men vadå, på radion spelar dom ”Lyckans ost” med Siv Malmqvist. Såklart, det är ju jag det, som kan sitta här och drömma. Faktum är att det är nästan bäst så här innan sommarn kommer. Då kan man fantisera fritt och hoppas och tro. Jag hasar direkt iväg och skriver upp MYRR på notan.

Tisdag är en härlig dag det med!