Härligt att se nåt annat …

Nu har jag varit på Semester. Såååå ljuvligt och spännande och roligt. Nästan som när jag åkte med mina kompisar till Stockholm fvb Torremolinos för, törs knappt tänka tanken på hur länge sen det är. Jag hade i alla fall aldrig varit utomlands, knappt åkt tåg till Stockholms Central.

Känslan förra veckan var densamma. Det var så länge sen man såg folk, hörde samtal, kollade vilka kläder dom hade, dom där skorna såg sköna ut… På tåget var allt så uträknat och bra, vi var utspridda i vagnen så tjyvlyssna fick man göra vid av- och påstigning. Och på C i Stockholm rådde en tyst och lugn stämning. Ett stilla ljud när en och annan väska rullades förbi. Folk satt långt ifrån varandra och läste i sin tidning, inga spontana samtal om resmål, avresmål, tidtabeller och väder.

Mitt resmål var Växjö, alltså reste jag nästan en hel dag. Besök hos yngsta dottern med familj. Att träffa dom var förstås alldeles underbart men det var också underbart att kunna strosa på stan, prova kläder (köpte en massa onödiga men väldigt snygga saker), gå och fika och inte vara ängslig att bli smittad. Känner mej säker nu.

Och vädret var så varmt och skönt, inte alls som kallblåsten här hemma. Och allt är så nära; Kalmar, Öland, Karlshamn, Malmö, Västkusten. Allt är inom räckhåll. Så nu, och nu är det ju så dags, funderar jag på varför man inte sökt sig längre söderut. Jag bodde visserligen i Göteborg i unga år men sen har jag varit fastnitad i Jämtland. Inget fel i det, men vädret verkar onekligen alltid vara lite varmare, lite skönare, lite mer växtblomstrande längre söderut.

Och nu är jag hemma igen. Glad och lycklig och mätt på nya intryck. Nu vandrar jag längs lands-vägen igen och kanske möter jag nån byssbo som jag kan snickesnacka lite med. Eller också går jag hem och läser tidningen. Sen tar jag mej en väldigt lätt lunch (måste hålla igen lite) och sen är det kaffe och sen plötsligt när jag tittar på klockan är den 3. Och snart är det dags för middag och disk. På kvällen blir det fotboll och när klockan för länge sen passerat 24 och jag tittat på ännu ett avsnitt på Netflix så somnar jag frampå småtimmarna.

Så går dagarna i stilla lunk. Det är ett härligt liv, om jag försöker bortse från mina tankar att jag borde det ena och det andra…. Jag borde väl egentligen ingenting… det är bara tomma hot. Och jag har inte riktigt kommit igång med några nya djärva planer. Jag har fullt upp med att se över mina prunkande (hihi) rabatter, rycka ett ogräs ifall jag hittar nåt i pallkragen (ganska omöjligt, det är inte mycket som kommit upp) eller dra med disktrasan över allt pollen som ligger som en hinna över bord och stolar.

Och idag är det ju fredag…. Va! Det höll jag på att missa. Mysigt alltså! Trevlig lugn och lättsam och skön helg ni med!

Turistinformation

I den lilla byn med den blåaste himlen, den gulaste solen och den friskaste luften finns även diverse turistattraktioner. Nu blir det REKLAM. Observera att inlägget är sponsrat av en bybo.

Här finns en Konstpark, för enkelhetens skull har vi döpt den till Badhusparken. Helt logiskt eftersom den ligger omkring ett gammalt badhus och precis intill sjökanten. Där kan man vandra på en gullig liten stig och längs vägen får man tänka, skratta, mysa och diskutera … här finns mängder av installationer eller konstverk om man så vill. Det är underfundiga saker, vackra saker, vitsiga saker och ibland är det sånt som man får tänka på ända tills man kommer hem igen.

Här ser ni ett av mina bidrag i år. Det heter Knytkalas och man kan försöka räkna knutarna. Många blev det….

Och bäst som jag stod där och knöt så kom jag på en ny idé för mitt lilla Upplevelseprojekt. Jag kan ha en kurs som heter ”Knyta Band”. Det kan innebära vad som helst; att deltagarna får knyta en ryamatta, eller träffa nya personer eller varför inte utmana nästa by på att knyta knutar med en decimeters mellanrum och sen får man se ifall man träffas nånstans mitt på landsvägen med sitt långa rep.

För några år sen hade jag en annan idé för att locka turister. Jag klädde ut mej till gumman på Turkisk youghurt-burken. Helt i svart och med lite extra brunkräm (jag veeet att det heter foundation) i ansiktet vandrade jag längs landsvägen och hoppades att någon turist skulle stanna och fråga vad jag gjorde där. Då skulle jag ha sagt att jag gjorde reklam för yoghurten som faktiskt från början tillverkades här. Om nån skulle syna uppgiften och undra var tillverkningen ägde rum så hade jag inget planerat svar på gång. Tänkte att det väl löser sig eftersom. Och det behövde jag faktiskt inte alls fundera på för det var ingen som stannade. Men nog var det en hel del som tänkte sen ”Vad hette den där byn där det gick en svartklädd gammal gumma på vägen? Hon som såg ut som hon på Yoghurt-burken” Och då har man ju kommit långt anser jag. Liksom etsat fast namnet Västerövsjö i minnet.

Nu har jag inte tid med fler funderingar, nu är det verkligen Sommar och Sol!

Det jag är bäst på – hittepå … och då tänker jag inte på rimmet

Fast helt har jag inte gett upp tanken på att ha nån slags Utflyktsverksamhet här på Lantstället. Tänker att det kan va kul för stadsmänniskor att komma ut och besöka ett riktigt lantligt place. Och för att krydda besöket har jag såklart funderat ut flera fyndiga och lustiga och ovanliga sevärdheter.

Gamla gravar är ju intressant för en del. Och det finns ställen där man säger sig ha hittat gamla gravar, det kan t ex stenar som ligger i en runda. Som ni ser på kortet finns det en sån här, alldeles bakom knuten. Faktiskt alldeles intill soptunnan. Ja, det är förstås ingen som har varit där med en brödpensel och grävt fram stenarna, det är jag som lagt dit dom sen jag hade grävt i nån rabatt. Men vem vet, kanske kan jag få nån att tro att här döljer sig något urgammalt.

Min gräsmatta är full med hål, stora och små. Och särskilt ett har jag utsett till att det varit en fångstgrop en gång i tiden. Och det är faktiskt ingen lögn, om man går lite fort kan man absolut fastna där.

Ni får förstås INTE TALA OM FÖR NÅN ATT ALLT ÄR FAKE NEWS!

Sen har jag tänkt mej en promenad runt ägorna. Då plockar vi lite gröna växter och jag berättar vitt och brett att dom är nyttiga för stortånaglar, kvisslor i hyn och kanske hålfötter. En spännande resa i tiden, en resa som lämnar mycket över till den egna fantasin.

Det här med bärplockningen får nog anstå. Dom hinner inte bli såna mängder att det skulle löna sig. Folk kanske känner sig hitlurade och det vill man ju inte.

Men några trevliga timmar som avslutas med lunch, kanske en soppa gjord på en spik. Såklart är den inte gjord på spik, jag bara låssas det för att det ska bli lite spännande.

Ja faktiskt, ju mer jag tänker på det hela så inser jag att det här kan bli sommarens HappeNing….

Och idag är det tisdag… och vilken tisdag sen… strålande sol, härlig ljum vind och jag ska till frissan och få en ny färg på mina strån…. Vilken dag!

 

Miss…. det är jag det …

Ni minns väl den underbara visan Adress Rosenhill. Så här går en vers:

Varje gång som du känner dej ensam och vill
Och du angrips av missmodets gråa bacill

Visst är det en fantastisk text. Missmodets gråa bacill, det är minsann inte illa.

Och faktiskt. Idag satt jag på Broa och glodde en liten stund. Just nu är det väldigt lite glo och vila och desto mer gno och ila. Men då tänkte jag i alla fall på alla mina projekt, nya och gamla, som faktiskt kan sägas vara misslyckade. Det är där den gråa bacillen kommer in. Här kommer några exempel ifall ni glömt. Ännu en låttext, nu med Tova Carsson ”Alla har glömt, men inte ja”. Undrar vad det här betyder; att jag har gått in i nåt tillstånd där jag bara minns gamla och oviktiga saker?

  1. Jag skulle bli självförsörjande på lingon och blåbär. Jag skulle sitta på en liten träpall och böja mej en aning och alldeles vid mina fötter skulle blå och röda bär trängas med varann. Kanske kunde jag så småningom erbjuda självplockning.

Visst, jag har lingon- och blåbärsris på tomten men inte blir det just några bär. Fast jag rensat och tagit bort allt gräs emellan och försökt få dom att flyta ut och trivas. Var det felet kanske? Dom blev lite för väl odlade, dom vill väl vara vilda?

  1. Min sommaräng. Bara för att jag råkade läsa en tidning hos tandläkarn där dom visade att man kunde köpa ett set med fröer och få en blommande sommaräng…. Jag köpte hela boxen + mängder av jordsäckar och anlade en rund cirkel där jag sådde min dyra och välsorterade frömix.

Första året kom det i alla fall upp 3 vallmon och några andra små blommor. Och så kom det väldigt mycket gräs. Det var långt och det var frodigt. På påsen stod att man inte fick klippa ängen med gräsklippare så jag var så försiktig och klippte med sax och gjorde mej så ”för”.  Nästa år kom inte ens gräset.

  1. Jag skulle plantera mossa. Bara för att jag varit i Växjös skogar och sett så mycket fin mossa som växte överallt, på stockar och stenar. Och bara för att den som grävde för fiberkabeln lockade upp så mycket stenar till ytan att det blev en hel stengärdsgård. Som såg så tråkig ut. Så jag tänkte piffa upp den med lite grön och fin mossa.

Första veckorna var mossan väldigt grön och fin. Nu är den brun-grå-daskig och ser inte alls ut att må särskilt bra. Men jag tänker med en dåres envishet att det i alla fall är bättre än innan. Stenarna är så grå och tråkiga så jag håller nog ut lite. Kanske förnyar sig mossan vilket år som helt, och kanske kan det redan under min livstid bli en liten oas där bland träden?

  1. Mina grönsaksodlingar. Som aldrig blir nåt. Dom är som bäst nu. När jag nyss sått. Det är så brunt och fint och jämnt och ser så ordentligt ut. Och man kan fantisera över vad som kommer att hända. Så jag lever på hoppet och förnekelsen i några veckor till. Sen, när jag avundsjukt går omkring och småstirrar på alla andras pallkragar och ser hur det fullkomligt väller ut grönsaker, medan mina ser ut som om dom placerats på tundran. Torra och tråkiga och oväxtbara. Då kommer jag bara att säga att ”jag satte inget i år, tycker det är lika bra att gynna ortens handlare”… pytt!

Men jag måste ändå beundra mej själv en aning. Att jag liksom aldrig ger upp…. Att jag faktiskt inte ännu har gripits av missmodets gråa bacill. Idag har jag planterat i landet…

 

Markering klar

Ååå, det är så roligt allting. Räfsan är lätt i handen och sjunger glatt över stock och sten. Mina armar är trimmade och glada att få något vettigt att syssla med. Och jag tänker hela tiden på va fina gulliga grässtrån som vill titta fram under löven och tänk va det blir grönt, det är så roligt att räfsa, man ser verkligen resultat direkt. Och jag räfsar framför broa och när jag har fått fram en fin rund plats så hämtar jag den älskade Myrr-burken och gör ett ”staket”. Jag tror att myrorna också tycker det är skönt att de vet var de ska vara, dvs i hela stora storskogen där dom ska ha sitt bo.

Fast när jag gick ”yttre” häromdan så hörde jag ett mystiskt surr i skogen. Jag är inte säker men jag tror att myrorna var upprörda över nåt. Kanske gick viskleken ”Nu är hon här, passa er, kärringen är på plats, skit också vi som hade det så bra där framme i solljuset”. Förändringar kan vara jobbiga, det vet jag, men dom kan också leda till något bra. Oftast bättre för den ena parten.

Efter några timmar börjar jag snegla en bit bort. Fy faderuttan va mycket löv jag har. Och lite less blir jag. Det går väl an när det är platt och rakt men rätt som det är ska jag in bland lingon- och blåbärsriset och mellan stenar och stubbar och träd. Och där blir det jobbigt, det vissna gräset är långt och det tar emot. Här är löven blöta och tunga efter regnet häromdan. Svetten lackar!

Och på den tredje dagen börjar tankar på att förenkla jordbruket dyka upp. Kanske behöver jag inte räfsa under klädstrecket? Och mellan förrådet och huset är ett litet utrymme som har direkt förbindelse med skogen, kanske kan jag bara slänga iväg löven där, utan att de passerar skottkärran fvb till mitt lövställe längst ner i skogen? Jodå, det resonemanget gillade vi, både jag och hjärnan och plötsligt är jag som Gumman Tö, jag swishar iväg löven direkt till skogen och det går så fort och jag tar inte med precis alla, några blir kvar. Och till klädstrecket gör jag en liten gång, den kan jag lätt trippa på när jag ska hänga upp nån tvätt.

Plötsligt känns allt överkomligt igen. Nu kan jag börja krafsa i rabatterna och sätta lite frön. Jag riktigt känner att det är nu det händer, i år blir det grödor. Vi har köpt flera säckar fin jord och det vore väl 17 om inte den skulle duga….

Helt utmattad och genomsvettig landar jag i soffan för en paus. Och då ser jag direkt in i köket och kommer ihåg att jag köpt en tapet och ska göra en fondvägg där. Med två vita hyllor. Yippie, nu gick jag igång igen. Här ska fixas… ska bara vila lite till först!

Och i morgon är det ingen vanlig torsdag minsann. Jag ska få min andra spruta… Yippie nr 2! Hoppas ni också ser hur många möjligheter som öppnar sig framöver. Den här sommaren blir allting roligare, det är jag säker på.

Äntligen

…är vi här igen…. På Lantstället i Norrlands södra inland. I byn där himlen är blåare än på andra ställen, solen lyser klarare och luften är ren och lätt att andas.

Jag skulle kunna kopiera texten från ifjol. Samma rutiner följs när vi ska dra ut till landet. Det packas och det packas. Jag tar med allt jag har i klädväg. Varför? Frågan har ställts av både mej och andra otaliga gånger och svaret låter vänta på sig. Det känns bra att ha med sig mycket av allting.

Maten, här tömmer jag i princip både kyl och frys. Varför ska allt ligga i stan och bli gammalt. Nej nu ska andra frysar och kylar fyllas. Och när det blir höst åker jag tillbaka med lika mycket igen. Ibland tänker jag att det kanske är därför jag har så svårt med myrorna. Vi är likisar. Vi gillar att dra och samla och pula in på stället där vi bor.

Apropå myrorna så har jag självklart laddat med Myrr-burkar. Dom tar så lite plats i bilen och det gäller att se till så man plötsligt inte är ”kort på Myrr”.

Och när jag väl är framme springer jag ut och in och bär och bär. Och stoppar in och stoppar in. Och tänder upp och eldar så att det ska spraka så där mysigt. Och det är så roligt att laga mat på den här spisen och jag minns inte var jag ställde nånting i kylskåpet. Som ett äventyr alltihop.

Och ute väntar massor av löv på att jag ska plocka bort dom och lägga dom nere i skogskanten där dom trivs så bra. Och skottkärran är så glad att den äntligen blir använd så den knarrar bara lite när jag kör så gruset sprutar.

Och räfsan är trimmad och klar, märks knappt att den legat av sig under vintern. Den dansar fram på lövad äng och det blir så fint där den går fram. Man ser hur det börjar grönska direkt.

Och nu är det torsdag och det är en helgdag, så då får man göra tidig kväll. Ha det så bra ni med!

 

Kroppens förfall

Här finns det mycket att nämna. Jag börjar med huden. Hur kan det vara möjligt att jag är så rynkig överallt? Tänker att huden där rynkorna finns tidigare måste ha varit fylld med kött och blod. Så istället för att banta så har jag nu en plan att jag ska fylla ut istället. Man har ju hört talas om ”fillers”, jag är inte bakom på det viset, jag följer nogsamt med i skönhetsbranschen.

Fötterna. Gick till Gå och Löp-kliniken för att införskaffa nya skor. Kastade längtansfyllda blickar mot ett par läckra X Talon 212, aprikos och svart. Eller kanske Terraultra 260, illgröna med ännu illgrönare band. Men när skomänniskan frågade vad jag skulle använda skorna till så fick jag lov att säga ”promenader”. Det blev inget av med dom där fräcka. Nej, fram kom några stabila gråa med ordentliga sulor. Jag köpte dom och när jag skulle gå häromdan och jag hade lagt i mina extrasulor som jag köpte för några år sen, så blev högerfoten så trång, kändes som att det stasade, att jag inte fick blod till tårna. Så idag var det bara att tassa ner igen, där kom vi fram till att dom skulle försöka fila ner extrasulan lite och sen ska skorna ligga i utpressning i natt. Herregud, kan man inte bara köpa sej ett par skor nu heller?

Det verkliga förfallet, eller ska jag säga fallet, är som vanligt att höger axel drar neråt i oroväckande takt. Det innebär att jag under mina vandringar allt som oftast får kränga in vänsterhanden, genom halsduken, tröjan och t-shirten för att hitta fram till bh-bandet som alltid hasat ner till överarmen. Irritersamt var ordet sa Bull.

Och snälla, kom inte och säg att det gör väl ingenting hur man ser ut? Vem bryr sig om några rynkor? Det är väl härligt att man kan visa att man levt! Jojo, kom igen alla hoppfulla och gladatillrops- och alltid yngre människor som tycker så. Kom igen när det blir eran tur.

Den här dan börjar alltså med att jag är missnöjd med mej själv. Fast snart gäller inte det. Snart tycker jag att livet leker och att det är huvudsaken att jag mår bra. Jag längtar till den förändringen, den kan faktiskt inträffa redan i eftermiddag. Jag tror faktiskt att den redan har börjat. Nu när jag tittar ut på solen och tänker på att det är fredag och på att det ska bli varmt till veckan och på allt möjligt.

Och när jag tittar på alla fröpåsar jag köpt blir jag så förväntansfull. Som varje år hoppas och tror jag att nu nu händer det. Jag kommer få pallkragar som fullkomligt svämmar över av allt grönt som mina gröna fingrar lyckats åstadkomma. Guuuuu vad jag längtar!

Härlig fredag på er!

Vårtrötthet ?

 

Jag har absolut hört talas om att man blir så trött på våren. Alltså inte trött på våren utan trött när det är vår. Som i så många andra fall, inte alltid i en positiv bemärkelse, är jag ett unikum. Jag är skitpigg. Vaknar varje morgon vid 0630 !!!! och ligger sen och snurrar och vrider mej medan klockan sakta sakta drar sig mot rätt tid. Skulle aldrig falla mej in att kliva upp före 0800, nej varde det mej fjärran. Jag håller ut.

Och under tiden sysslar min hjärna med både det ena och det andra. Mest ovidkommande saker. Idag var jag tvungen inse att jag inte hade några som helst planer. Alltså – tänk tänk tänk. ”Vad skulle du vilja göra, du pigga människa?”Och hjärnan svarade: ”Men herregud, du kan väl ta och putsa fönstren som du har tjatat om så länge” Och jag tänkte att ”gu va bra det gör jag”.

Så nu jag putsat fönster, bara på in- och utsidan, eftersom jag snart drar ut till landet ut till fåglarne-na.. Och det kändes så bra, jag blev faktiskt alldeles svettig, vilket jag räknar som mycket bra eftersom det är ett bevis på att jag har rört  mej i en något snabbare takt än vanligt,  att jag lever och att jag inte har feber.

Annat var det igår. När treveckors-strecket för min insprutning hade uppnåtts så var det full fart ner på stan. Jag behövde komplettera massor av saker inför Beach 2021. Det viktigaste var ett nytt läppstift. Jag vill ha nåt som ser somrigt ut. Det blev ett som är alldeles för orange just nu men jag räknar med att när solens strålar har hittat mej så kommer den att passa. Mascara, lika bra att köpa en ny även fast jag har ”kvar”. Tänk om den tar slut när jag sitter där i min enkla boning och det inte finns nån affär som saluför just den som jag behöver (gu va löjlig jag är!).

Ja det blev faktiskt en hel del annat smått och gott också. Faktiskt så blev jag så trött så jag inte orkade beta av hela listan. Vilket gör att jag får anledning att dra iväg en dag till. Så kul att kunna gå i affärer äntligen. Jag leker att jag är lite ”klar” nu, fast jag håller mej undan folk hela tiden.

Och nu är klockan 11 och man kan börja sikta mot lunch!

 

 

Är det sant?

Efter förra veckans smått euforiska tillstånd över en spruta har vardagen nu återgått mot det mer normala hållet. Fast för egen del så är det fortsatt gott att leva om man tänker på de nya beskeden och förhållningssätten som ständigt dimper ner från presskonferenser och tidningsartiklar. Och samtidigt ökar smittspridningen till nya alltför höga siffror.

Vad ska man tro på? Är det första april? Skämt? Sant? Som Lena sa? Att när det gått tre veckor efter första sprutan .. hörde jag rätt Första sprutan? Så kan man leva precis som vanligt? Vi kan träffa vem vi vill inne eller ute. Fast vi får inte förorsaka nån folksamling. Skulle inte tro det? Har mej veterligt aldrig gett upphov till nån större folksamling, mer än när jag framträtt med min kör men då är det ju inte mej dom är ute efter att se, ej heller är det jag som bär ”skulden” till samlingen.

Det låter helt underbart.. jag har ca 1,5 vecka kvar. Men sen… Ja just det, sen… vad ska jag göra då jag som längtat så?

Har längtat efter att shoppa. Vad ska jag köpa? Tänker så det knakar. Vad behöver jag? Förmodligen ingenting. Men ett par nya innesandaler skulle jag verkligen behöva. Och kanske ett nytt läppstift? Fast jag byter ju färg mot sommaren. Då blir det mer åt orange och det läppstiftet är det mycket kvar på. Kan nog vänta ett tag. Men jag är säker på att när jag drar iväg ner på stan och verkligen anstränger mej i butikerna så kommer jag att hitta något som jag absolut behöver.

Nu låter jag verkligen ytlig och banal. Men det är ju så att efter det här året så har min tillvaro kretsat kring vanliga och banala saker och önskningar. Att träffa barn och barnbarn inte bara i entrén. Att prata med folk man möter utan att hålla två meters avstånd. Att bjuda grannen på kaffe utan att vara rädd. Att gå på restaurang och äta nåt gott samtidigt som man tjyvlyssnar vad som avhandlas vid närliggande bord. Allt det där finns nu inom räckhåll. Underbart!

Men mest av allt tänker jag på att det trots allt lönat sig att vi följt alla restriktioner. Vi har klarat oss från den hemska sjukdomen och nu törs jag nästan ropa hej för jag är en bra bit över bäcken.

I tidningen idag läser jag om ett gym som utlovar ”En lättare sommar”. Fast då tänker dom förstås inte på restriktionerna utan mer på kilona. Och det är en annan fråga. Nog har det smugit sig på ett och annat kilo. Undrar varför? Aldrig har jag väl gått så mycket som nu… min egna hemma-snickrade teori har gett vid handen att det nog beror på att jag inte varit aktiv mer än det. Mellan promenaderna har det blivit mycket TV-tittande, vantstickande, bokläsande. Och mindre av ”nu måste jag skynda mej iväg till det ena och det andra, måste tvätta håret för idag ska jag.., klockan ett ska vi åka iväg och titta på …

Och vilken helg vi har! Snön lyser vit på marken men i solstolen är det gassande hett. Fräknarna frodas och jag kan verkligen säga att Livet Leker!

PS.. i kommentatorsfälten brakar det in förslag på både det ena och det andra. Den här gången handlade 88 inlägg om dating i olika former. Måste kolla på alla eftersom det understundom (bästa ordet) kan finnas en kommentar från en riktig människa som vill mej väl. DS

Glada torsdan

 

Himlen är blåare, solen är gulare. Dom vita snöfläckarna gör mig glad för under dom finns det brun och härlig jord med massor av löv att kratta. Det blåser friskt och ganska kallt, jag fryser ändå inte. Om jag klarade av det skulle jag definitivt göra hoppsasteg på gatan. Jag är så himla glaaad!

Jag har fått min första dos vaccin….

Och jag veeet att det inte är över och att jag ska vara försiktig ett tag till. Men det gör inget, det är jag van vid. Men jag ser fram emot att få se framåt. Jag kan börja längta och ägna mig åt vår- och sommarbestyr.

Och aldrig har väl så många varit så glada över ett så litet stick. Dom som man möter, som i och för sig är i samma ålder som mej, skrattar och ler och visar upp armen. För en vecka sen möttes vi i djup tystnad och med blicken koncentrerad på gruskornen. Det känns som att hela världen ler.

Och just idag väljer jag att inte höra på hur många som är sjuka just nu. Jag vet att det fortfarande är väldigt många. Men jag unnar mej att vara glad för en dag…

Så härliga, sköna, vackra och ljufliga torsdag… here I am!