Vilket djur jag vill vara…

Understundom (vilket fantastiskt ord!) fick jag när jag jobbade åka på kurs. Det var himla roligt att ta flyget, bo på hotell, ha kurs i en fin lokal, äta god lunch och träffa nytt folk. Jag tycker synd om dagens arbetare. Nu får dom sitta hemma vid sitt skrivbord och lära sig saker alldeles på egen hand och på rasten hasar dom ut i köket och gör sig en skinkmacka. Det är lite skillnad mot lunchbuffé i glada vänners lag.

Men det jag egentligen ville komma till var att man ibland i början av utbildningen skulle välja vilket djur man ville vara. En urdum uppgift tyckte jag redan då. Jag sa alltid hund eftersom man då blir matad och motionerad och att man blir glad åt alla man möter. En fantastisk egenskap!

Idag skulle jag välja enligt följande. Och nu när det inte är kurs utan jag gör precis som jag vill här i min ensamhet så väljer jag tre djur:

  1. TJUR. Och då tänker jag närmast på Ferdinand. Inte precis för att han sitter och luktar på blommor utan mer för att han inte verkar bry sig så mycket om livet runtomkring. Inga påtryckningar eller djärva idéer tycks bita på honom.

Så har det blivit med mej. Jag tittar visserligen på TV onödigt mycket och jag tar in alla hemskheter som händer här och ute i världen. Men jag orkar inte säga ”Men gu”, ”Va hemskt” eller ”Men nu jävlar blir jag tokig, vad är det som händer”. Jag bara nickar och konstaterar.

Och jag orrrrrkar inte diskutera med alla jag träffar varför vaccinet inte anländer, varför vi får en 3:e våg och hur det ska bli när vågorna kommer dugga tätare än nu. Jag bara sitter här och stickar vantar och är nöjd med det (hihi…såklart osant!)

  1. HÄST. Har nån tänkt på hur tråkigt det ser ut med en häst som står alldeles still i hagen. Ibland lyfter han en aning på ett ben som för att avlasta dom andra tre. Ofta ser hästen väldigt trött och håglös ut, ja inte förstås när han galopperar och skuttar i hagen, men hur ofta ser man en sån häst?

Jag tror han tänker att det skulle vara skönt att bara lägga sej ner och blunda ett tag. Kolla på molnen och längta efter nåt snyggt sto som travade förbi. Men det räcker förmodligen att han tittar på underlaget för att inse att det inte verkar särskilt mysigt och mjukt och därför blir han stående. Och jag antar att det dessutom krävs en hel del ansträngning för att ta sej ner till marken om man har fyra ben.

Med mina två ben tar jag mej ner till liggande hur lätt som helst. När jag sitter i soffan behöver jag bara vicka till lite och vips har jag det mysigt och skönt i horisontalläge. Ibland har jag besökt sjukgymnast och där får man som bekant väldigt många goda råd. Det enda jag tagit till mej är att det inte är bra att sitta för länge, det är bra om man liksom sträcker ut ryggen ibland. Check på den!

  1. Det tredje har inget namn. För jag vet inte om djur kan inbilla sig saker. Kanske i så fall en MES som inbillar sig att maten ska ta slut i fågelmataren. Jag inbillar mej i alla fall alldeles för ofta att jag är svårt smittad. En ilning på höger sida om pannan –” jaha, nu är det klippt, nu får jag ont i huvudet.” När jag snyter mej efter en promenad i kallgrader –”jaha, då är det min tur”. Och framför allt när jag, som jag alltid gjort, hostar och kraxar hela tiden. Det är liksom mitt signum, och jag veeet att man inte ska kraxa för då blir det bara värre, det bildas mer slem i halsen. Men trots att jag kraxat i säkert tio år så framkallar nu en enda liten kra att jag är övertygad om att pandemin hittat till mej.

Men vadå, svammel svammel och åter svammel. Det är ganska skönt också här i min lugna vrå. Nu är klockan 1300 och idag har jag hunnit med allt det här REDAN:

  • Fika på säng
  • Löste korsord på samma säng alldeles för länge, det var antagligen för lätt
  • Lite fil och en blodtryckstablett
  • Morgontoalett
  • En promenad i omgivningarna
  • Lunch
  • Nu blir det Herrstafett och då greppar jag stickningen samtidigt, påttifall det blir trist nån sträcka.

Ja sen är det väl dags att börja fundera på middag med ALLLLLA tillbehör. Härligt fredag på er också!

Minns…

1. Jag minns den ljuva tiden när Ajax luktade gott. Nu går jag och kollar på hyllorna och hittar den ena egendomliga sprayflaskan efter den andra, dom flesta verkar bita på blanka ytor. Jag vill torka med Ajax både här och där för då märks det att man har städat. Jag veeet att det inte är miljövänligt, men det är i alla fall en snabb väg till ett till synes nystädat hem.

2.Jag minns den ljuva tiden när apelsinsaften var orange. När vi gick till tant Nanny fick vi alltid ett glas apelsinsaft och den var alldeles tokorange. Man slog i lite längst ner i glaset och sen fyllde man på med vatten. Det smakade absolut inte apelsin men den var så himla fin och därmed blev den god. Numera köper jag nåt dom kallar för blandsaft och den är blaskig och tråkig och smakar inte ett dugg jordgubbe.

3.Jag minns den ljuva tiden när vaniljsåsen hette vaniljsås och var alldeles gul och jättegod. Nu är den väldigt vit och oansenlig.

4.Jag minns den ljuva tiden när två personer skulle komma på middag kl 1900 och jag från kl 1000 oupphörligt skar, blandade, vispade, dukade och ängslades över att maten inte skulle räcka.

5.Jag minns den ljuva tiden då jag ansåg att min vårgarderob absolut behövde uppdateras.

6.Jag minns den ljuva tiden när jag tyckte att ett varv med dammtrasan var riktigt uppiggande och kul.

7.Jag minns den ljuva tiden när jag tog på mej kappan och finhalsduken och traskade ner på stan.

Pytt, va mycket fjask… Punkterna 4-7 är absolut inom räckhåll och vad gäller de andra så var det väl skit desamma.

Mitt senaste bidrag till fotokonsten ska föreställa takdropp. En förklaring synes vara på sin plats.

Den ljuva tiden att det är fredagsmys lever kvar i gott minne. Visst går veckorna fort? Dags igen!

Bara vara?

Ibland = ofta ringer jag min kompis och klagar och beklagar. Säger att jag blir less, har tråkigt, frågar vad hon gör just nu, vad hon tänker göra sen, om hon säger att hon har ett projekt på gång blir jag jätteavis, klagar ännu mer och säger att jag då minsann inte har nåt att hitta på. Då drämmer hon till med ”Men herregud, du kan väl bara vara!”

Va! BARA VARA. Hennes bara vara och mitt verkar vara helt skilda saker. Jag som:

BARA VILL VARA på stan och gå i affärer och bläddra.

BARA VILL VARA som förr i tiden, upptagen med att planera en middag för fyra personer, då jag får tänka och handla och skära och salta och peppra och göra små fina snittar och undra om maten ska räcka och om det verkligen är OK att servera det ena tillsammans med det andra.

BARA VILL VARA en som ringer några kompisar och säger att vi ses på Wedan kl 3, dags för en fika.

BARA VILL VARA på en restaurang, klä mej fin och sätta mej i en oskön stol (dom är ju ofta osköna på restauranger), få en meny och beställa nåt riktigt gott och under tiden jag äter och smaskar och dricker och smakar så vill jag tjyvlyssna på dom vid bordet bredvid och spana på vad alla har på sej och tänka att en sån där jumper skulle jag också vilja ha.

BARA VILL VARA den som går på möten och bestämmer träffar och utflykter och ser framåt.

BARA VILL VARA glad och full av framtidstillförsikt.

BARA VILL VARA längtande tills att sommaren kommer och jag får åka till Lantstället där jag kan åka omkring hur jag vill, sticka till Ikea och köpa nåt onödigt, handla garn på en affär som finns i Kovland i en gammal lagård och där jag har ett schema när jag ska ta emot olika sällskap som ska gästa mitt bord.

BARA VILL VARA en mormor som får träffa sina barnbarn.

Fast det jag mest vill VARA är en person som sitter med en uppkavlad tröja över en skrynklig överarm och väntar på att bli snarstucken!

Det gör ingenting …

Det är faktiskt OK  ifall jag inte blir vaccinerad inom närmaste tiden. Vad gör väl det? Jag tycker det är bra att man nu släpper fram 65+ också, jag menar dom är ju yngre och förmodligen kan dom kanske bidra till samhället på nåt sätt. Dom kanske hamnar lite före oss i kön men det gör inget. Jag har väntat så länge så jag kan vänta lite till.

Och det är OK att viktiga yrkesgrupper går före oss. Jag väntar gärna. För faktum är att vi är ju så duktiga på att hålla oss undan så vi kan såklart göra det ett bra tag till.

Och det är OK att vi inte tillhör samhällets sköra längre. Dom som man till varje pris ville skydda snarast. Det är kanske inte så farligt för oss att bli sjuka som man trott.

Och det är OK att jag fick veta att vår vaccinationssamordnare minsann inte alls är bara vår. Han fördelar vaccin till flera andra länder. Jag funderar inte ett dugg på var han har sin främsta lojalitet. Och jag unnar verkligen Norge att dom också får ta del av hans beställningar. Dom är ju våra grannar och dom är så fina människor. Jag unnar dom allt gott.

Och det är OK att jag inte får veta ett enda knyst om hur vaccinationerna ska gå till i min region. Jag sitter likt Ferdinand och bidar min tid. Det kommer väl nåt så småningom. Och mej spelar det ingen roll om det blir att beställa tid eller att köa. Jag har tid med båda sakerna.

HJÄLLLLLP!         MIN IDENTITET ÄR KAPAD….

Det är en spökskrivare som agerar här!

Arta ur = urarta

Det börjar urarta. Eller rättare sagt… Jag börjar urarta. Sällan har jag varit så förskonad från halsont, förkylning, heshet och hostningar. Sällan har jag flåsat så lite i uppförsbackar. Sällan har jag haft så mycket tid till egen förströelse. Jag borde må bra som fisken i vattnet eller fågeln i skyn. Och ändå. Jag urartar helt klart!

Vid minsta anledning blir jag förbannad. Jag tål inte motgångar, och då ska man veta att vi snackar inte om verkliga motgångar här, utan mer små små ingrepp i min vardag som resulterar i utbrott av sällan skådad art.

Vem släckte lyset på toaletten? Har du inte varit ute med soporna ÄN! Du måste väl ha något eget förslag på vilken väg vi ska ta? Till synes enkla och triviala frågor blir till utdrag ur rättegångsbalken. OM det finns något att diskutera så gör jag det. Oftast är det ännu tristare, jag har ingen att diskutera med. Den andre personen i hushållet, som är en mycket tålmodig och mild man, tittar bara på mej och skakar sen lite lätt på huvudet. Grrr. Då blir jag riktigt arg!

Samtal med Telia kan som bekant locka fram det sämsta ur vilken ödmjuk och trevlig person som helst. Gårdagens ska jag inte upprepa, vem vill höra sånt dravel?, men jag kan säga att han var mycket otrevlig, grabben i andra ändan. Han sa rakt ut att jag gjorde fel och att han kunde skicka en tekniker för 400 kr eftersom jag uppenbarligen inte visste hur man gjorde när man använde en dosa. Bahhh. Det var säkert (??) inget större fel på grabben men han hade definitivt inte handlaget att lotsa en arg och grinig 72-årig kvinna genom de enklaste förfaranden. Idag gjorde jag ett försök att gå via datorn (där får man inte skäll i alla fall) men då visade det sig att det bara fanns en robot tillgänglig och då gav jag upp direkt. Osviklig anledning att bli förbannad. Man brukar alltid få frågan om man vill svara på några enkla frågor om hur nöjd man är med samtalet. Igår kom ingen sån fråga, annars….

Stundtals, även om stunderna är väldigt små och sällan återkommande, sitter jag och längtar. Längtar till nya tider. Ser framför mej hur jag står där i kön, med långt avstånd framför mej, och när jag plötsligt kommer innanför dörrarna, sliter upp koftan som jag redan knäppt upp innan, tar fram min sladdriga och rynkiga överarm och plötsligt sitter den där. Sprutan!

Och nu kom jag på… att Linn Svahn vann över Johaug igår. Yippieee…. Och att Sverige spelar final i handboll i kväll Tjoho… Länge leve idrotten. Sedär, så fort gick det… nu är jag glad igen … i alla fall ett tag.

Sköna söndag innebär idag att jag ska ta och unna mej en hel dag i TV-soffan…. Det var så länge sen sist, närmare bestämt 13 timmar sen…

PS. Idag hade jag 56 kommentarer på min bloggsida i Mittmedia. 53 av dom kom från Tinder. Ni fattar! Jag är upptäckt… men jag har förstås lärt mej att man aldrig ska svara och om man råkar göra fel och klicka så ska man akta sej för att svajpa till höger. Man är väl van vid sociala medier!!!DS

Mission possible?

Klockan är 2125. För ovanlighetens skull sitter jag upprätt i soffan iklädd mina vardags-kläder. Just idag har jag inte bytt skepnad och blivit Fritids-Barbro, en sån som slappar i soffhörnet i några förfärliga blommiga, tunna, för korta mysbyxor (varför blir dom alltid så korta när man tvättat dom, vidden är densamma men hej och hå, helt plötsligt har man shorts-modell?) och en lång härlig tröja.

Jag känner mej uppjagad och lite stressad. Jag ska på uppdrag!

Bilen är sen tidigare idag riggad och klar för avfärd. Alla snörester bakom, under och över är bortsopade, motorvärmaren är på sen flera omgångar och rutorna ser genomskinliga ut så här inifrån.

Prick 2130 avstår jag från resten av TV-kvällen, tar på mej min utrustning, varma kläder och munskydd. Likt en ninja (nåja!) beger jag mig ut i natten. Jag sätter på Google-damen, som talar om för mej exakt var jag ska svänga och i vilken fil jag ska ligga. Känns tryggt … ingenting får gå fel nu.

Resan går bra och väl där skannar jag raskt av omgivningarna. Verkar lagom riskfritt. Väl inne på min destination ser jag mej omkring. Flera figurer syns i periferin men jag beräknar att alla är på väg åt samma håll och bedömer risken för möte som ganska liten.

Jag uppmärksammar en kvinna som uppträder lite ryckigt, hon ser sig nervöst omkring men verkar lugnad av vad hon ser och går raskt vidare. Jag vet mina vägar, jag kan mina rutter. Oops… där var en luring, en som är på väg åt fel håll. Jag avvaktar, låsas läsa på en lapp medan jag under lugg och över munskydd spanar ut över landskapet.

Nu kommer det svåraste. Jag ska gå en ganska lång sträcka där det finns små sidovägar. Här kan det dyka upp vad som helst. Jag tar sats och liksom halvspringer, bara så att ingen ska få för sig att stoppa min framfart. Och mycket riktigt, det kikar fram ett huvud här och där men när dom ser mej drar dom in snoken igen.

Puh… snart klar. Sista momentet och sista faran. Här blir det ett längre stopp och jag har hela tiden uppsikt bakåt ifall nån skulle få för sig att göra ett närmande.

2220… pust! Klar… jag beger mej hemåt … ”fan, nu glömde jag att köpa jäst!”

 

Sysselsättning för nödläge

Nu jädrar i min låda har jag hittat en ny fritidssysselsättning. Visserligen tycker jag det är helt OK att sticka, lösa korsord, prata i telefon, gymma med Sofia och läsa böcker. Men mina dagliga promenader blir tråkigare och tråkigare. Man kan ta olika vägar men ändå… träligt!

Annat vore det om man kunde ha ett mål, t ex att glida in på nåt mysigt kafé och ta sej en kaffekopp, sitta och tjyvlyssna på annat löst folk och sen gå hem med ett leende på läpparna, tänkandes att nu har jag minsann gått bort 100 kalorier (ingen aning hur många som kan försvinna under mina långsamma promenader), tankat in förmodligen 300 nya till min strömlinjeformade kropp och så har jag fått höra minsann om ”hur jävligt det är på jobbet, att chefen är tokig, att svärmödrar är ett pris man får betala för sin underbare man som är ganska bra frånsett att …”

Med hjälp av ett barnbarn har jag introducerats i Pokemon. Men gu… har ni prövat? Det är jättekul. Alla vet säkert vad det går ut på, men har ni prövat? Visst, jag log också lite överseende och tänkte att det där ska vi nog bli två om, tanken att jag likt smågrabbarna i kvarteret skulle gå omkring och kolla i mobilen hela tiden för att jaga figurer.. Men så läste jag om en man i södra Finnskogarna, han var 80 år och han var helt besatt av spelet. Han hade introducerat det i sin pensionärsförening och nu gick alla åldringar och spanade efter varelser dagarna i ända.

Det är mycket jag inte fattar. Men jag begriper i alla fall att när det plingar till kan det vara något på gång. Endera befinner man sig framför ett slags minnesmärke och då gäller det att klicka till så får man extra bollar. Eller så kommer det nån stygging och då ska man fånga in den, med hjälp av bollar. Så klart har träffprocenten ingenting att göra med hur jag för mitt pekfinger, ibland går det och ibland sliter han sig den rackarn.

Normalt när jag laddar ner appar är jag extremt noga med att dom är gratis. Jag blir alltid lite orolig att jag ska göra fel och drabbas av månadskostnader åren i ända. Här är ordet ”Köp inuti appen” välkommen läsning. Jag köper nya bollar konstant. I början satsade jag 10 kr åt gången. Men vojne vojne…. 20 bollar gör jag av med direkt. Nej nu slår jag på stort och handlar för 59 kr varje gång. Men vadå… nåt roligt ska man väl ha, och inga pengar går iväg på den minsta lilla onödiga sak…(PST. Vad jag längtar efter att gå på stan och bläddra och köpa nåt riktigt onödigt och snyggt).

Men som sagt, man tager vad man haver. Nu har jag lite nytt att syssla med i alla fall. Och idag hade jag en figur framför diskmaskinen helt plötsligt. Det visade sej inte vara den andre personen i hushållet utan en liten elak rackare med visir. Den tog jag direkt… med en enda boll!

TJA … eller som dom säger på Pokemon när man fångat nån ”Gotcha”… det ska vara ”Got you”… men dom kan väl inte stava dom som gjort appen. Det är bara att tugga i sig!

Rapport från ett soffhörn

Det är lite trixigt till en början. Den mönstrade kudden är liksom lite oformbar, vill inte riktigt kännas vid formen på mitt briljanta till formen så lagoma huvud. Ibland tvingas jag lägga huvudet lite bakom kudden och liksom vila mot ryggstödet. Kan vara vanskligt ifall jag skulle bli lite trött, då kan huvudet falla bakåt med risk för nackfall.

”Intetsägande?” Såklart ”Blaskiga”. Inget att bekymra sig om. Det brukar ordna sig. Jag hittar alltid nån bra ställning till slut. Förresten sa min sjukgymnast en gång att det inte var bra att hänga med benen långa stunder. Inga problem sa jag, jag ligger raklång framför TV:n varenda kväll och det tyckte han var jättebra. Vilken härlig sjukgymnast, helt klart i min smak. Nu var det här innan coronatiden och det kanske inte är meningen att man ska ligga raklång såååå länge och så ofta?

Idag är det trettondagsafton. Längtar tills alla aftnar och dagar är borta och det blir måndag, tisdag osv. Och nu ligger jag i startgroparna. På torsdag ska julen bort. Brukar vara betydligt snabbare än så, oftast direkt efter nyår, men med min nya livsstil så är det mesta ”manjana”. Räknar med att om jag nu vilar mej i form i dagarna två så klipper jag av julsnörena på en dag, med kanske lite spill över till fredan, men då är det helt pga ett utdraget något-att-göra-behov. ”Kan rosor med snitt?” ”Okuleras???” Tveksamt svar men om ”Hade Pam en massa” blir ”Drömt” så måste det bli okuleras. Konstigt korsord, alla är inte roliga allllls. Dumma och med goddag-yxskaft-svar.

Tackgodegud och alla trevisemännen för att skidåkarna håller stilen och stången och staven. Tillhör dom bästa underhållningsprogrammen när dom svettas och kämpar på i spåren där borta på höga och låga höjder. Dom borde få Stim-pengar. Förr kunde man slinka in på sändningen några minuter för sent och ändå hinna komma igång med stämningen. Ni sitter jag 10 minuter innan för att inte missa starten. ”Hona?” ”Sto”. Det är löjligt lätt men såklart ett ord dom gärna vill ha med, korsordsfixarna, lätt att klämma in liksom. Samma gäller ”Astat” som blir ”At”. Uppriktigt sagt så fattar jag inte varför det ska vara At, har inte kollat heller, jag bara skriver in det.

Ute är det Hej Mitt Vinterland så det krispas om det. Träden är så himla fina och snön ligger vit inte bara på taken utan all over the place. ”Är den ena sidan?” ”Avig”. Jaja, det var ju lätt. Tänker på att jag är lite avig jag också. Jag vill gärna hitta nåt att tjafsa om. Påstå att den andre personen i hushållet har fattat fel när han läste, att jag hört något som han inte vet, att jag uttalar mej, fast totalt ovetande, om läkemedelskedjor, EU-processer, smittstrategier mm. Avig var ordet sa Bill.

Time flies som det heter. Nu är klockan snart 11 och om jag ska hinna ut och ta en nypa luft – i ordets rätta bemärkelse, det lär inte bli nån lång promenad idag. Jag skyller på kylan den här gången. Nejdå, jag går faktiskt varje dag i mån av tid hihi. ”Har snöre kring axeln?” Andra bokstaven ”I”. Det är omöjligt. Skiter faktiskt i det här korsordet nu. Inge roligt och jag kan för lite och bläääää.

Beslutar mej för att färdigställa min morgontoalett. Jag har varit uppe i flera timmar och inte hunnit måla ögonfransarna än. Skam och bedrövelse. Jag sticker och gör det direkt och sen väntar hela halva dagen på mej.

Trettondagsafton. Ett minne från min barndom. Min faster Hanna ällllskade kalas och att bjuda hem folk (jag liknar henne). På trettondagsafton blev vi bjudna hem till henne, släkten och dom som bodde närmast. Jag tror att vi fick kaffe och kakor, vi lekte lekar – flytta en apelsin under hakan… vilken grej! Man var helt salig. Idag påstår man att barn får för lite social träning. Snacka om vad vi missade. En fest per år. Men det blev folk av oss också. Men jag har hört talas om Trettondagsbal och det skulle ju ha varit smaskens att få gå på en sån ikväll eller i morgon.

Men vadå, jag är nöjd här i min lilla värld….. Tjuren Ferdinand har fått en Copy-cat!

 

Intet är som längtans tider

Visst känns det härligt… Att det äntligen blir ett Nytt År! Och det känns som att det bara kan bli bättre.

Så här på årets sista dagar är det brukligt att man tittar tillbaka och försöker minnas något utmärkande från den gångna tiden. Och i år är det inte svårt att välja. Såklart är det pandemin som står i centrum för alla tillbakablickar. Det känns som en evighet sen vi stod på balkongen och applåderade sjukvårdspersonalen kl 2000, och på andra håll i världen sjöngs arior och spelades popmusik till deras ära. Vi vet förstås att dom sliter även nu men även de uthålligaste styrkekramarna och välvillighetsyttringarna börjar glida undan. För oss ”vanliga” har pandemin blivit en vardag, ett sätt att förhålla sig till, men oj vad jag beundrar dom som jobbar i vården. Tack till alla, ni gör ett fantastiskt jobb!

I min egen lilla värld har jag också funderat på vad som utmärkt mitt år. Jag har kommit fram till att orden Insikt och Lugn bäst beskriver mitt år.

Jag som tycktes ha ett rörligt, roligt, engagerande liv med många kontakter och många aktiviteter ställdes plötsligt inför det faktum att jag inte hade en enda sak att syssla med.  Något som jag fasat för länge. Såklart har jag tjatat och orerat och tänkt ”Tänk när jag inte kan göra allt som jag tycker är så roligt; gå på gym (jo du läste rätt… till och med det framstår nu som väldigt roligt), sjunga i kör, fika på stan, bjuda hem folk på middag. Tänk när jag blir gammal och bara sitter här och glor!”

Nu hände det och efter de första skälvande veckorna när man var säker på att det snart skulle gå över så infann sig något slags Lugn. Det var ingen idé ett hetsa upp sig, det var bara att se över vad man kunde ägna sig åt hemma, alldeles själv. Och det blev ju verkligen inga upphetsande grejer, men stickning och korsord och att läsa böcker räckte långt. Och hela livet blev en hyllning till Långsamhetens Lov.

Det finns såklart nackdelar. Numera är jag Långsamheten själv, ett tillstånd som jag förhoppningsvis kan träna upp igen. Jag llllängtar tills allt blir som vanligt. Jag vill bli snarstucken! Direkt!

Men nu gäller det att snäppa upp sej en aning. Det duger inte att deppa! I morgon är det Nyårsafton och det är därför jag skriver redan idag. I morgon har jag inte tid. Då ska jag ladda redan tidigt med att förbereda nån slags festmiddag för två personer (check på den!). Jag ska tänka klart på vilken klänning jag ska ha på mej. Förmodligen den där gamla sammetssaken med lång kjol och en liten jacka till… den är säkert ur-omodern så jag skulle inte visa mej i den nån annanstans men här hemma får den duga. Det blir skönt runt bena. Och jag ska ta en Omeprazol så jag kan dricka champagne utan att få halsbränna. Jag ska sminka mej jättehårt, kanske tar jag både brunkräm (jag veeet att det heter foundation) och puder och parfymen ska flöda. Håret ska verkligen få sej en omgång när jag vet att jag inte behöver ha mössa på mej till och från kalaset.

Jamen det låter ju strålande. Längtar tills i morgon men kanske ännu mer till nästa dag, och nästa, och nästa.

Gott Nytt År på er!

Svunna tider

Det är jag och Johan Ludvig … Runeberg alltså. Vi har båda en fäbless för ”till svunna tider återgår min tanke än så gärna”… fast han tänkte väl mer på kriget och Sven Dufva. Jag tänker på julen i andra tider. Tider då det var väldigt stressigt och tröttsamt och roligt. Åtminstone tycker jag det nu när jag ser tillbaka.

I år är inget likt nåt annat. Och om man för en sekund bortser från allt hemskt som händer här hemma och ute i hela vida världen, så kan man ju komma ihåg hur det var förr. Förr i tiden när man jobbade, alla barn bodde hemma, föräldrar levde och julen skulle vara hemmagjord, rolig och glad och ett minne för livet.

Kakorna skulle absolut vara 7 sorter. Det har jag även gjort på senare år men då mest för att jag och min kompis gjort det till en vara-tillsammans-dag under Temat Baka Baka Liten Kaka. I år har jag ändå bakat 3 sorter alldeles själv bara för att ha nåt att göra.

Köket och köksskåpen skulle städas ordentligt. När jag för 38 år sen väntade min dotter, som är född på julafton, minns jag att jag när jag klättrade upp och ner på stolarna och sträckte mej för att nå hyllorna, tänkte att jag aldrig mer skulle beklaga mej över att det var jobbigt… ”för jag kommer inte att ha sån här stor mage att ta med mej upp och ner nästa gång det är dags”.

Julklapparna var roligast. Att fundera, skriva listor, gå på stan och kolla. Göra fina paket med lack och rim. Oftast gömde jag en del så att inget nyfiket klåfinger skulle börja skaka och förstå. Då kunde det hända att jag när julklappsutdelningen var klar och alla hade öppnat ropade ”Vänta!” Upp i skåpet och så kom det fler klappar. Nu i takt med tiden är det mest swish som gäller och det har jag sagt förut, hur tråkigt är inte det? Och i år har man kunnat skylla på corona när man bett föräldrarna köpa nåt från oss.

Maten. Ja den var riklig och ibland onödig. Man åt ju så man knappt var kontaktbar. I år köpte jag två pyttesillburkar… jag har provsmakat och dom var inte ens goda. Julskinkan som var så god på julafton och två dagar till men som sen blev en torr liten kvarleva som man till slut skar sönder och gjorde pytt på. I år har den ersatts med färdiga skivor. Ja jag vet .. det är hur tråkigt och sorgesamt som helst. Men laxen har jag gravat själv i alla fall. Alltid något. Lutfisk kom jag på igår kväll att vi inte har ätit i år, annars brukar den serveras på advent.

Men jisses vad jag klagar. Och tänker att det var väl inte så roligt i svunna tider heller. Man var helt slut på julafton och satt och tog på sig skulden ifall inte alla hade den bästa julen ever.

Nu kan man likt Ferdinand sitta vid sin julgran och begrunda tider som kommit och dagar som flytt, känns som att jag är minst 150 år.

Men mest är jag glad. Glad åt att alla ”mina” är friska och just nu har ingen virus drabbat någon av oss. Jag önskar er alla en riktigt God Jul och vips så är det ett nytt år och då kan allting bara bli bättre.