Sportig, nja!

Och i morgon ska min yngsta dotter åka Halvvasan. Jag tror hon har goda chanser att komma i mål. Redan här ser hon både taggad och avslappnad ut.

Så fort jag får tillfälle att glädjas över hennes liv och leverne så hävdar jag att hon är så lik sin mamma. Men när det kommer till sport och hälsa och träning så har jag faktiskt börjat inse att det inte är en adekvat koppling. När jag säger nåt sånt får folk nåt dimmigt i blicken eller också tittar dom bort eller också börjar dom prata om krisen i Syrien eller nåt, bara för att avleda uppmärksamheten från mina pinsamheter. Nej här får jag ge mej och erkänna att det nog är  faderns sportgen som fått genomslag.

Jag för min del kan ju inte begripa hur man kan vilja kämpa på i 4,5 mil på skidor. Och det beror faktiskt inte på att jag är gammal, det har jag alltid tyckt. Jag hade ett enligt mej lysande förslag. Som när jag tänker efter skulle ha passat mej bättre.  Man kunde åka upp till Mora, hämta ut nummerlappen, ställa sig i kön eller vad det är man gör, lämna kläderna i en påse och sen bara lite fint glida ut till höger och in i nån fålla som leder till parkeringen. Sen åker man i sakta mak till Mora, ställer sig och försöker se lite svettig ut, hämtar sin påse och drar iväg till duschen. Sen, om nån vill kolla åktiden så kan man väl bara säga att chipset, förlåt chipet, inte funkade. Behöver jag säga att vasaloppsåkaren blev minst sagt förvånad. Vilken mamma försöker inleda  sina barn i fuskfrestelse?? Skämmas var vad jag skulle göra!

En annan av döttrarna tränade och tävlade på skidor i ungdomens dar. Hon var duktig och tävlade lite överallt i Jämtland. När jag var med på tävlingarna så tyckte jag så fruktansvärt synd om henne när hon kom kämpandes mot målgång. Så istället för att med ett rungande och klingande ”Heja… kör på!” så hördes en tårdrypande och bruten röst stamma fram ett ”Heja, du är jätteduktig!” snyft.. Här var det hon som skämdes.

Lat och bekväm är ordet…. Men det gör ingenting, jag är glad ändå. Och i år är jag särskilt glad för i år är påsken sent och jag behöver inte hålla på och säga ”Nä, man kanske skulle ta sig en tur på skidor!!”

Här kommer min alldeles egna lilla favorit-ramsa:

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting
Tisdag ser jag mej omkring, mej omkring, mej omkring
Onsdag sitter jag i tankar
Torsdag går jag kring och vankar
Fredag gör jag som jag vill
Lördag, söndag hör helgen till

Det finns melodi till också och den kan jag sjunga ifall vi ses nån gång!

 

Idag blir det en rolig dag…

Igår var jag både sur och less. Jag blir tokig på halkan. Bestämde mej ändå för en tur ner på stan, självklart i bil tills jag nådde förhoppningsvis sandade Prästgatan. Glad i hågen med sinnet fritt och inställt på att vad som helst kunde hända under min bläddringstur bland galgar och bokhyllor. Men tji, det fanns inte en enda plats i parkeringshuset och eftersom vägen dit nerför alla gränder kändes minst sagt vinglig och snorhal så var det inte annat att göra än att vända hemåt igen. Jag hade ingen tanke på att parkera en bit bort och halka neröver.

Trist trist… Det blev en dag i soffan .. igen. Och jag gjorde faktiskt inte ett smack förutom att spela på mina kortspel på mobilen. Kul ibland men inte en hel eftermiddag. Visserligen startade jag en omgång Wordfeud med en sen länge svalnad spelkompis och det var riktigt kul … förmodligen berodde det på att jag vann första omgången. Men nu vill hon spela en till och då … hjälp! Fast jag tror faktiskt att jag i takt med stigande ålder (härom veckan) har blivit en annan person. En fiin människa som unnar andra att vinna….

Men idag är en annan dag. Jag städar. Med liv och lust. Jag har till och med putsat fönster i vardagsrummet, bara på insidan, och visst jag tycker också att det är larvigt, men det kändes så roligt. Och jag grep mig an alla sladdar bakom TV:n och försökte torka dom, vilket inte är helt lätt, dom är så bjångliga. Länge ville jag tro att dom inte var svarta, som dom flesta sladdar ändå är, utan tillverkade grå. Det var dom inte..

Och jag har bytt gardiner och färg på kuddarna. Vilken tur att jag har så många kuddar i förrådet. När jag ska ändra nåt så är det bara att knalla ner och hitta nåt lämpligt. Man kan ha begär på värre saker än kuddar…

Och inte nog med detta. Snart ska jag se ÖFK vinna över Karlstad i Svenska Cupen. Vilken lördag det här kommer att bli! Ha så roligt ni också!

Minska lite?

Understundom drabbas jag av insikten att mitt omfång ökar och att min vikt borde justeras – neråt. Stundtals är jag inne på olika metoder för nedskärning. Jag lyssnar på andra mycket smalare människor, jag läser, jag lyssnar och tänker att kanske ändå… det skulle kanske funka.

Oft-tals avslutar jag dock diskussionen med mej själv och tänker saker som att det är bra att ha lite att ta av ifall… eller det är inte fint att vara föör smal heller (som om den risken skulle bli överhängande). Fast i samma andetag tänker jag att det vore roligt att prova. Tyvärr har jag också märkt att när jag börjar diskutera min eventuella viktminskning så är det ingen som längre protesterar och säger ”men inte ska väl du…”  Jag fattar! Plötsligt är det inte alls roligt att alla håller med.

Så igår började jag på min hälsotrappa. Eftersom jag fick kaffe och smörgås på säng hoppade jag över den obligatoriska filtallriken. Ut och gå var nästa etapp. Det var bara det att redan på första fotsteget utanför ytterdörren så slirade jag till, trots isdubbar. Det är svinhalt ute. Jag tittade bortöver gatan och där var blankt och guppigt. Livsfarligt för mej.  Det var bara att gå in igen och ta plats i soffhörnet.

Till lunch blev det ett kycklinglår och några tomater. Härligt.. nu är jag på gång! Men sen var det fotboll. Otroligt spännande. Och nåt måste man ju gnaga på under tiden dom spelar. För att orka skrika och heja måste man ”ta sig nåt”. Är det kolhydrater man behöver för att orka? Jag kan inget om näringslära heller. Tyvärr var min uppladdning inte till någon som helst hjälp, det blev 0-0.

Så efter kl 1500 igår blev det en semla till kaffet, en drink för att stilla nerverna, Biff Rydberg med många goda potatisbitar stekta i smör och lite öl och snaps till det.

Snacka om bantardag!  Men idag tar jag nya tag. En granne kommer hit på lunch och då blir det kycklingsallad – smalt? Och vem vet, kanske trotsar jag makterna och ger mig ut på en stapplig promenad i närområdet. Fast å andra sidan har den utflykten absolut ingenting med kondition eller viktnedgång att göra. Så sakta som jag tar mej fram nu vore det lika bra att inse att det endast är för den friska luftens skull som jag gör mig besvär och då kunde jag faktiskt lika gärna sätta mej väl påklädd på uteplatsen och andas i djupa lugna tag.

Så i eftermiddag sitter jag och nynnar den gamla sången ”på gatorna gick folk omkring och drog från kroog till krog, och alla drack varandra till och dansade och log”. Bortsett från krogen och drycken så drömmer jag om när jag kan dra iväg på långpromenaden med friska frejdiga steg och inte vara ett dugg rädd att jag ska dratta omkull. Och i morgon är det måndag och då går jag på gym… Det blir toppen!

 

 

Förändring är väl toppen?

Nu dyker dom upp i mitt huvud. Dagligen och stundligen. Idéerna… Nu när solen strålar och fönsterrutorna ser ut som en grusåker, när himlen är blå och man bara längtar ut. Om andra drabbas av vårdepression då drabbas jag av in-med-nåt-nytt-lusta. Mina infall kallas för griller av den mindre förändringsbenägne  personen i hushållet.

Jag går runt här och funderar på vad jag absolut behöver ändra på. Och allteftersom tiden går blir jag mer och mer frustrerad. Vad kan man egentligen ändra när var sak står på sin plats? Och man inte kan flytta om nånting för då

  1. ser man inte TV:n
  2. man kommer att snava över soffan
  3. bokhyllan kan inte stå mot fönsterväggen
  4. mm mm

    Återstår alltså bara små synliga ingrepp i min fast förankrade inredningsstil. Jag kan ju alltid byta gardiner. Nya i så fall. Dom jag har redan är inte kul. Blommigt? Randigt? Enfärgat? Nu blir det jobbigt. Men jag får ju en anledning att ”gå på stan” och kolla och bläddra och upptäcka nya trender och nya innefärger.

    Kuddar är förstås en annan mycket enkel men nog så viktig detalj. Förrådet är fullt men det finns ju överdrag som tyvärr nästan aldrig har samma mått som mina kuddar men om så skulle vara… om jag hittar en jättefin kudde med annat mått än mina tidigare, då köper jag väl även innerkudden… så noga får man inte vara. Så blir det oftast med mina kuddinköp, därav mitt förråd i förrådet.

    Och under tiden går tiden. Jag tillbringar mer tid ute och när jag kommer in igen så tänker jag att snart är det sommar och då är jag inte ens här. Så, vem vet, kanske blir det inget alls av mina storslagna idéer. Det vore onekligen lugnast så.

    Men än så länge har jag inte gett upp. Det här ska bli en rolig tisdag!

Tränings-freak… det är bara förnamnet!

Härom dan på gymmet råkade jag sammanstråla med en Tränings-man. Han är ofta där och jag ser med avundsjuka blickar på när han drar upp hela sin seniga och muskulösa kropp ända upp till taket via en stång. Han är förstås mmmmycket yngre än jag. Efter tre sammanträffanden bredvid varandra började jag fundera om han trodde att jag stalkade honom, man vet ju aldrig vad yngre män tror om äldre damer? Han undrade väl detsamma för plötsligt tilltalade han mej och frågade hur det gick för mej med träningen?

Herregud! Vilken fråga! Och helt oförberedd var jag också. Eftersom jag har ett mycket rörigt intellekt började tankarna snurra. Jag kom fram till:

Trots år av träning, visserligen inte med någon större varken intensitet eller kontinuitet ser jag, när jag, oftast efter mörkrets inbrott, håller upp min arm som då inte är beklädd med tyg, en dallrig massa som hänger, den inte bara dallrar den är rynkig också. Och min kropp har antagit minst sagt oanade former. Numera har jag ingen ända, vilket är synd för jag har läst i Svensk Damtidning (sponsring tack!) att det är ”inne” med en stor bak? Obegripligt! Dom till och med planterar in nåt för att den ska fyllas. Och framtill har området mellan bröst och midja fyllts ut av nåt läskigt vitt och dallrigt. Inte bra! Så nån större framgång kan jag inte påstå att jag haft med mitt ”ideliga” tränande.

Vad jag svarade: ”Hrmmm…. jodå, det går bra … eller bra och bra … jag tror det är nyttigt för blodcirkulationen att jag vevar omkring med armar och ben lite… Behöver jag säga att han omedelbart bytte station. Kanske gym, vad vet jag?

Nu är det i alla fall torsdag och det är ju en tjusig tid på många sätt!

Fylld till brädden

Vojne vojne, va det var kul att få fylla 70 år. Jag har precis hämtat mej sen helgen i Storhogna med familjen och mitt Öppet Hus för mina övriga släktingar, fantastiska kompisar och grannar. Mina fina döttrar var här och servade hela dagen så jag behövde inte fundera en sekund över om maten skulle räcka, om kaffet var kokt eller om grädden till tårtan var vispad. Det var en superrolig dag.

Men nu måste jag väl börja fundera på resten av mitt liv. 70 är ju en aktningsvärd ålder och när jag tittar på gamla kort när min mamma fyllde 70 år så både ser jag och minns jag att vi tyckte att hon var väldigt gammal. Såklart har tiderna förändrats men ändå… 70 år känns mycket!

Jag har ingen sån där Bucket List som en del upprättar över saker som man vill göra medan man kan. Jag känner mej rätt nöjd faktiskt. Vi har rest mycket; vi har solat och badat, varit på muséer och besökt kyrkor, åkt på bussresor i berg och dalar, provsmakat vin, tittat på ställen där storheter har vandrat, beundrat månar som varit upp-och-ner, besökt ruinstäder och ätit massor av god och ”land-specifik” mat, druckit vin och badat i pooler. Vad kan man mer begära?

Jag har det ju så bra. Jag har inte ont nånstans. Jag älskar att öva i kören varje vecka. Jag lllängtar varje kväll till mina serier på TV. Jag klarar ett invecklat mönster på vanten. Jag löser korsord och klarar nästan alla ord fast det ibland känns oöverstigligt (hur gjorde man innan man kunde googla saker? grekiska gudar t ex, dom lär man sig väl aldrig?). Jag gillar både att laga och äta god mat, vilket kanske inte är så lyckat om man betänker följderna (men vadå, det kanske inte blir nån kanonsommar, jag kanske inte behöver klä av mej precis allt utom en bikini utan kan hasa omkring i nån sladdrig klänning dagarna i ända. Det är i alla fall inget som jag tänker bekymra mej för redan nu. Jag har mina  små ideella uppdrag som gör att jag får syssla med det jag gillar allra mest – träffa folk.

Nej numera är mina önskningar högst modesta. Jag börjar, trots att det idag är minus 22, längta till sommaren och mitt älskade Övsjö. Det blir ljusare för varje dag och jag ser redan framför mej hur jag ska sitta på broa och bara glo.  Jag drömmer som vanligt om att i år händer det, mina rabatter blomstrar och frodas och jag kan lägga in ett nytt inslag när jag tar emot gäster – vi kan gå runt i ”trädgården” och kolla på hur grönt och fint och blommigt jag har det.

Jag frossar i reportage om hur ÖFK nyförvärvar, träningsspelar matcher och snart snart kan jag gå några hundra meter bort och sjunga och skråla och gråta en skvätt. Lllängtar till fotbollssäsongen!

Härlig tisdag på er också!

 

Kört fast

Ibland känns det verkligen så. Som att jag kört fast i matlagningen. Vad ska man göra, vad ska man ta? Min stora plan på det nya året var att laga mer vegetariskt. Det går sådär. Man kan inte säga att det flyter och inte heller kan jag påstå att idéerna står som spön i backen och jag bara längtar tills jag får handla alla nya, okända och spännande ingredienser, helst i väldigt små förpackningar. Annars kommer dom stå i skafferiet tills nästa jul då jag gör en storrensning och allt ”bäst-före” åker ut. Synd också att jag inte är så förtjust i ärter och bönor, där finns det massor av recept.

Den här veckan har jag fastnat i lax, kyckling och bacon… herregud va vanligt och trist! Önskar jag kunde komma på nåt djärvt och kuligt och roligt och gott. Längtar efter en snilleblixt!

 

Men så idag med posten anlände en broschyr från Maxi (reklampengar tack!) Den heter ”Vår i köket – smakstarta nya året”. Yess! Man kan både koka, steka, puttra eller polera??  OK!! Och ju längre jag bläddrar förstår jag att det här hushållet saknar ett flertal hjälpmedel som jag inte ens visste fanns. Och förmodligen är det dom som gör hela förändringsgrejen.

Jag har t ex ingen Tryckkokare, ingen Fritös och ingen Airfryer!! Och varför, varför har jag inte införskaffat en Sous Vide-cirkulator. Mycket i cirkulatorsväg har jag hört talas om men detta? Som beskrivning står det bara ”Timer med ljudsignal när tiden har gått”. OK.

En ny sak som jag köpte härom året var en plättpanna i silikon. Ja alltså det var inte en panna utan några runda silikonsaker med handtag som man la i en panna och sen hällde på smet. Jag provade men när jag skulle börja pilla med kniven och vända dom små rackarna så gick det såklart åt skogen. Men häromdan såg jag en beskrivning och då skulle man inte alls använda kniven utan bara ta i handtagen och vända hela rasket upp och ner för att stekas på andra sidan. Tillåt mig tvivla på att det skulle gå att genomföra med min tunna fina plättsmet. Nej, kanske är den mer avsedd för stekta ägg för det är ju väldigt viktigt att dom bägge två har samma runda färg och samma tjocklek?

Jag säger som dom säger i amerikanska rättegångsfilmer: ”I rest my case”. Idag blir det pannkaka!

 Fortsätt läsa Kört fast

Vad hände med dress-coden?

Besviken blev jag.

Först var jag så glad när han tillsattes. Den svenske överbefälhavaren. När han stod där i sin mörkblå uniform och alla tecknen glimmade och glittrade på den härligt långa och breda bröstkorgen. Han skulle passa in i vilka krigszoner som helst och bara genom sin uppenbarelse kunnat skrämma vettet ur både fotsoldater och gevärsskyttar.

Men så igår. På Freds- eller heter det Krigs- konferensen i Sälen? Då står karln där i kamouflagekläder… Vad är det som händer? Ville han inte synas? Var han rädd? Skulle han verka ledig och avslappnad? Frågorna hopar sig. Jag kanske skriver till hans etik-press-sekreterare/stylist och påpekar olämpligheten i denna klädsel. Vem ska jag nu se upp till?

Men idag är det i alla fall Tulpanens dag. Jag tycker dom är finast just när dom kommit hem från affären. Då står dom där i fina små knoppar och man kan bara vänta och förundras över att snart, snart blommar löken. Tyvärr brukar den glädjen vara väldigt snabbt överstånden så jag väntar med mitt inköp någon dag till så kanske jag kan glädjas över den knopp som brister framåt fredan.

Och idag är det ju tisdag… Yippie!

.. och den ljusnande framtid är vår …

… trots att många envist skulle hävda motsatsen. Jag tänker förstås på ljuset, visst är det mycket ljusare nuförtiden. Och i natt när jag inte kunde sova så låg jag och tänkte på hur det blir på Lantstället i vår, hur jag sitter där på broa och bara glor rakt ut och hur jag känner att luften just där är särskilt lätt att andas.

När jag så småningom somnat och vaknat så insåg jag förstås att det är en bra bit dit. Och satte därför igång med dagens värv. Städa i Biblioteket – visst låter det tjusigt? Faktum är att det är ett rum där det finns väldigt mycket böcker, dammiga böcker. Och det är ofantligt tråkigt att städa där. Även där kanske jag ska tillägga.

Jag kände en gång en dam som när hon städade tog ut varenda bok på balkongen, bläddrade bland sidorna så att dammet yrde. Det kallar jag städning. Jag gör som vanligt när jag gör något, jag fuskar. Blaskar på lite på ryggarna och ovanpå boken, flyttar om lite och vips är jag klar.

Men jag blev sittande länge när jag kollade igenom garantisedlar och slängde en massa kvitton som jag inte har någon användning för samt slängde flera manualer på TV-apparater som för länge sedan fått komma till Återvinnings-centralen. Himla skönt…

Och det konstiga är att det känns befriande och rent och det luktar gott också. Varför gör man inte det här oftare? Det är ju så roligt när det märks att man gjort något.

Eftersom den annalkande stormen har samma namn som Den Andre Personen i Hushållet, tyckte jag det passade med en liten virvelvind här hemma också. Han gick först, dammsugarn sen och sist jag  som försökte ta bägge på upploppet samtidigt som jag ivrigt hejade på med härliga och medryckande ramsor om olika roliga arbetsuppgifter ”glöm inte att du ska ut med soporna, laga gångjärnet …. mm mm”.

Ja se det var en rolig dag!

Listan är här…

Så kom den äntligen! Listan. Med nyorden. Som vanligt har de flesta gått mej spårlöst förbi, för vem har nånsin hört talas om Bokashi (metod där matavfall komposteras genom fermentering ???!!!) eller Digifysik, fast när jag läser på just det ordet så kan ordet stundtals inbegripa nätläkare. Och det har jag hört talas om. Senast på en lokalrevy när glesbygdsmannen skulle ringa upp doktorn och visa alla möjliga kroppsdelar i telefonen. Ni fattar…

Nej det enda jag kommer att ha nytta av är Lårskav (hudirritation mellan låren). Lårskav för mej uppkommer nämligen när jag har ett par strumpbyxor som inte håller sig uppe i midjan utan åker ner. Då blir det lårskav. Mitt förhållande till just strumpbyxor torde vara känt. Ära vare sommaren när man kan gå barbent och Oära vare hösten då man måste börja med strumpbyxor.

Jag skulle faktiskt kunna drabbas av Ögonkramp (för mycket skärmtid på mobilen) eftersom jag hittat ett jätteroligt spel, som  är ett slags patiens. Jag spelar och spelar ända tills jag har slut på liv och får uppmaningen att jag ska köpa loss några, men se där går gränsen. Jag spelar inte om pengar på nätet… det ska ingen komma och säga. Mina nöjen är helt oskyldiga och bara hobbyiga.

Annars är det prima liv. Ute strålar solen från en molnfri himmel. Tyvärr tyvärr har nästan all snö försvunnit och min närvaro på gator och torg är minimal pga halkrisken. Jag går som en som har lårskav helt klart.

Dagen bör därför bli av det lugna slaget. Kanske vilar jag mej i form tills det blir ett nytt fantastiskt år. Kanske tränar jag på att säga och skriva 2019, det blir svårare och svårare att lära sig nya saker eller hur? Och kanske drömmer jag och är glad över att jag nästa år ska få fylla år igen. Man ska vara glad åt sånt!

Tja!