Lucia-minnen

I morse hade vi förmånen att få besöka Lugnvikskyrkan för att titta på Klass 3:s Luciatåg. Jag lipade från ”Natten går… ” till ”Sankta Lucia”. Dom var så söta och allvarsamma. Lucian skred fram med koncentrerad blick och alla i tåget sjöng med stor inlevelse och lust. Förutom dom vanliga sångerna så fick man även höra några alldeles nya, för mej i alla fall. En ljuvlig morgon!

När jag satt där så mindes jag förstås andra luciamorgnar, då våra barn hade huvudrollen. Och läste verser som vi tränat på hemma tills dom satt som ett rinnande vatten. Den minsta blev ofta förkyld just till Lucia. Hon hade en aning feber men den knäppa modern petade i henne en Alvedon och sa: ”Såklart att du ska gå idag, det är ju Lucia… och du ska ju läsa en vers …” Typiskt mej så trodde jag att hon skulle bli så otroligt ledsen när hon efter några dagar vaknade upp ur feberruset och upptäckte att hon missat själva Lucia. Nu så här många år efteråt kan jag tänka: Stackars barn, hon hade nog helst krupit ner i sängen och sovit bort febern…. Men jag tänkte väl att får man chans att uppträda så tar man den.

Det kan bero på att jag numera tillbringar alldeles för mycket tid i min Tankesmedja. Men nog sitter jag och kommer ihåg väldigt många dumma saker jag gjorde och sa som förälder. Men då, i stridens hetta (ibland kändes det så) intalade man sig att man alltid visste bäst och gjorde rätt. Om inte annat så låtsades man det. Till alla mina barn säger jag nu som Jesus: ”Förlåt dem ty de visste icke vad de gjorde..”

Annars så tänker jag… har ni tänkt på att väldigt många nu säger ”Jag tänker att… när dom får nån fråga. Istället för ”Jag tycker …” Och nu verkar det vara bara jag som säger ”typ” eller ”sjukt”. Nu när jag äntligen fått in dom uttrycken som en naturlig del i mitt annars så rikliga ordförråd, så är dom ute. Jag tänker i alla fall på att jag har det så sjukt bra och just idag är det typ en sån där dag då jag bara ska nöjda mej med att göra absolut ingenting fram till kl tre då jag ska göra stan med några kompisar.

.

Ja just det, granen är såklart klädd. Det gör jag tidigt och därmed blir jag less redan till nyår. Men vadå, jag gör som jag vill … med allting … är det inte fantastiskt! Glad Lucia på er!

Borde jag inte ha bråttom?

Med kaveln i högsta hugg blev jag stående … jag funderade inte på att bestraffa en närstående utan stod i begrepp att baka lussebröd. Det var länge sen jag slutade försöka göra lussekatter, mina såg ut som små tjocka grisar och inte blev dom goda heller.

Men nu blev jag stående och funderade …. hur gör jag istället? Gör jag vanliga bullar fast med mandelmassa och russin eller gör jag vanliga bullar med kanel och saffran?? Frågorna hopar sig. Och det är inte att undra på, så länge sen som jag gjorde det här.

Tyvärr verkar frågorna hopa sig i många sammanhang nu för tiden. Jag kommer inte ihåg både det ena och det andra. Namn har länge varit ett problem men idag visste jag inte vad kristallkrona hette (korsord). Först när tredje bokstaven blev ”i” så klarnade det. Herregud, man kan bli rädd för mindre.

Nu är bröden i alla fall klara och dom ser fina ut. Då börjar jag fundera på om jag inte borde ha lite bråttom?? Det är ju inte så långt till jul… och då funderade jag på vad jag måste ta itu med. Huset är pyntat sen länge, men i matväg. Vad ska jag göra och när ska jag börja? Det finns inget flyt längre, inget går liksom per automatik. Så i ren panik tog jag fram två (!) paket köttfärs, för köttbullar ska jag väl steka? Eller? Vi ska ju bort på julafton och dom har egna goda köttbullar, så när ska jag ha mina? Kanske i januari? Men OK jag gör väl dom ändå.

De senaste tre åren har jag gravat lax. Grannens recept blir jättesmarrigt, men när ska jag börja med det? Förmodligen nu… Man kan alltså tydligt se att en viss förvirring och obeslutsamhet har drabbat mej. Som tur är gör det inte så mycket, jag har tid att tänka och tänka om.

Vilket osökt får mig att tänka på ordet Tankesmedja. Läser i tidningen att det finns många företag som kallar sig för Tankesmedjan den eller den. Så om nån frågar mej nu vad jag sysslar med så ska jag säga – ”Jag jobbar i Tankesmedjan Minnesbanken”.

Nu ska jag ta mej en bulle och ett glas mjölk och sen ska jag vila mig i form tills jag ska gå på Nobelmiddagen… jag vet att det är länge dit men man ska väl fixa till sej lite först… Vilket är en annan sak som tar väldigt lång tid nu för tiden. Men det kan vi ta en annan dag.

Glad Advent!

Jag köper aldrig veckotidningar. Ibland kan jag stå där och tumma på nån men det stupar oftast på att jag inte behöver fler pajrecept eller tips på hur hallonsylt ska kokas. Eller också tycker jag dom är för dyra… Man kan ju få en pocketbok för samma pris! Ibland är jag faktiskt småsnål, eller konstigt snål skulle man kanske säga. Jag tvekar på en tidning som kostar 59 kronor men kan gladeligt i nästa stund köpa mej en jumper för över 1 000 kr. Mina ekonomiska kalkyler visar ibland prov på enormt märkliga resonemang.

Men till jul köper jag i alla fall en tidning ”Lantliv”. En fantastisk tidning som visar hur julen ska se ut på höjden och bredden och längden och tvären. Såklart är alla bilder tagna från gamla hus i Dalarna eller ett växthus med immiga rutor eller en gammal vedspis i ett torp nånstans. Sånt skapar julstämning.

Under temat ”Skapa, baka och pynta” kan man hitta de mest fantastiska tilltag. Man kan lägga hyacinter i botten på en glasburk med bara lite vatten längst ner, då växer den och fyller hela burken. Glasburkar är bra, där kan man lägga lite av varje; mossa, vita tjocka ljus eller kvistar av olika slag.

Varför använda julklappspapper när man kan slå in sina paket med ett vackert linnetyg?? Om man inte har några stuvar liggande ?? så kan man köpa en tygbit, och utanpå paketet kan man göra en fin krans av lingonris. (Kan bara se hur det paketet ser ut sen det färdats ett tag och landat under en gran som dignar av paket…). Man kan torka apelsiner och hänga som en girland. Och röda pappersservetter – släng dig i väggen. Nej ta och riv sönder ett linnetyg (linne verkar poppis … har jag nåt överhuvud taget i linne hemma?) och gör stora härliga fransiga servetter, forma en stor knut och lägg i lite granris… Det får bli nåt lakan som stryker med i jul.

Skogen ska in. Den skapar julstämning. Fast där är jag lite med. Jag har lummer i taket. Och … ”Sticka värmande vantar” … jojo, man är inte helt ute.

Jag läser och bläddrar och tänker och suckar. Och inser motvilligt att jag inte bor i ett dragigt och omålat hus på landet, eller en gammal herrgård i Dalarna utan i en helt vanlig lägenhet med i det här sammanhanget otroligt lite fria ytor att ställa julsaker på.

Så jag sticker väl till Maxi och köper mej två hyacinter …. som vanligt!

GLAD ADVENT PÅ ER!

 

Vad har jag missat?

Jag har faktiskt ingen aning om hur min näsa ser ut? Eller om den passar i sitt sammanhang, dvs mitt ansikte. Jag tittar aldrig på näsan över huvud taget. Inte heller har formen på mitt käkben lett till oroliga spekulationer över hur det skulle se ut om det var lite mer böjt, eller rakt eller … Nej, jag kör min vanliga rutin framför spegeln, satsar på ögon make up, lite rouge och sen förstås läppstift. På några minuter är jag klar med allt, redo att möta världen i mitt gamla vanliga jag.

Det tog ett tag innan jag fattade att bilder på Facebook kunde vara retuscherade, jag har bara tänkt ”Den där hon kan verkligen sminka sig!” Och nu förstår jag att dom har retuscherat hela ansiktet till en fantastisk bild. Det finns tydligen många/massor av människor som kommer till plastikkirurgen och visar upp en sån bild på sej själv och ”beställer” det utseende. Min mamma skulle ha sagt: ”Gud signe toka!!”

Ja vad ska man säga…. mer än att det är tur att jag inte har några såna planer. Det skulle förmodligen helt ruinera mej. Kan bara tänka mej när jag kommer till kirurgen och säger:

– Jag skulle vilja fylla i några rynkor.
Om han överhuvudtaget skulle kunna svara pga alla skrattparoxysmer och när han för sin inre syn ser alla sina drömmar besannas (hus på Bahamas, värsta Lexus-bilen, helikopter till jobbet), så skulle han såklart säga:
– Men va roligt, klart vi ska fixa det…. Vi börjar väl så smått runt munnen och sen tar vi kinderna, runt näsan, pannan och så spar vi halsen till sist….

Annars gläds jag åt Ikea-reklamen när den lilla tjejen kommer in och ska trolla för hela familjen. Hon är så gullig och allt är så gulligt och jag tänker tillbaka på när mina barnbarn fick just en trollerilåda till jul och vi vuxna satt andäktigt och sa ÅÅÅh. Ska bli spännande att se om jag får nån önskelista med ”begagnad klänning storlek 34, tack”.

Och nu drar jag till storstan ett tag. Ska titta vad dom har för julpynt på Åhlens och förmodligen kommer jag hem med ytterligare en stjärna eller en lampa eller mest troligt en stor röd duk…

Hur skriver man chaou  typ chaw!

 

 

 

Kroppens förfall

Vi kvinnor pratar ofta om hur trist det är att man fått så mycket skinn över på äldre dar. Det hänger och slänger lite varstans och rynkorna breder ut sig som en stråmatta över ansikte och hals och ben och bål. Det kvittar att alla, som inte har uppnått samma ålder, höjer den äldre kvinnans ålderstecken till något vackert och fantastiskt, dom säger att det är fint med rynkor…..

Kroppens förfall är inte roligt. I mitt fall är det i rakt nedstigande led. Höger axel. Den har absolut flyttat sig neråt en bit. Jag är alltså en osymmetrisk figur. Jag oroar mig för belastningsskador. På vänster arm. Det är värst när jag är ute och går och hela jag liksom hänger ner i ett försök att visa upp en avslappnad stil. Man kan väl inte gå med armarna rakt ut? Vänsterarmen måste nämligen minst var femtonde minut ta sig från vänster in till blixtlåset på jackan, dra ner det en pytteliten bit, in under halsduken (om det är fransar kan det bli problem), under tröjan och under det jag har under tröjan för att nå fram till BH-bandet och sen dra upp det till axeln igen. Samma väg tillbaka. Och så är det frid och fröjd ett tag.

Jag har såklart ställbara BH-band, fattas bara. Men hur oaptitligt är det inte att ha höger bröst ända uppe vid hakan och dessutom riskera att bröstet helt enkelt ramlar ur. Då blir det svårt att åtgärda mitt under brinnande promenad.

Man kan inte beskylla mej för att vara en person som via sociala medier lägger sig i samhällsdebatter, som har relevanta synpunkter på allt som finns eller som bidrar till en hög moral. Nej, detta är en notis från en fullständigt oallvarsam, flummig, löjlig och ytlig person som inte har annat att tänka på än rena rama dumheterna. Jag skriver om fjask helt enkelt.

Men måndag är det och ingen snö har fallit och det är mörkt och grått och härligt och som gjort för att sitta inne och sitta still….

Äntligen är den här!

WOW!!! Nästa helg är det Singles Day på Elgiganten. Eftersom jag aldrig blev gift så känner jag att detta är en händelse som måste bevakas och utnyttjas. Just nu kan jag inte komma på vad jag behöver därifrån. Jag har ju redan alllllt. Men bara för sakens skull ska jag prova.

Jag är nämligen intresserad av hur vi ska komma fram till att jag kan ta del av erbjudandet. Kan tänka mig konversationen:

– Och du är singel?
– Japp.
– Kan jag få ditt namn. Här kommer grejen. Jag antar att dom har samma dator som jag, dvs en sån där som så fort jag skriver in Ba i Barbro så rasslar det till och så står det namn och adress och mobilnr och hela faderullan. Nu undrar jag: har Elgiganten lagt till ett fält där det står ”Boende på samma adress”. 
– Det står här att det bor en man på samma adress som du?
– Jag hyr ut ett rum till en student.
– Student? Han är född 1944.
– Ja tänka sig. Han går visst en kurs i konsthistoria på universitetet. Visst verkar det ofattbart …. jag menar …. i hans ålder!! Men jag behöver hjälp med hyran så för mej får han läsa vad han vill.
– Känns lite tveksamt att ge dig ett kampanjpris idag. Erbjudandet är enbart avsett för singlar.

Just där känner jag nog att mitt experiment är slutfört och glatt kan konstatera att dom följer vissa regler. Jag gillar sånt. Har man sagt singlar så ska det va singlar.

Så jag tar stoiskt tag i kartongen med en elektrisk grill och bär den tillbaka till hyllan. Faktiskt glad, för vad ska jag med en grill till?

I övrigt kan jag konstatera att jag ligger efter när det gäller matintaget. En upplysning som förmodligen ingen kan tro om dom sett mej. Men i dagens tidning stod att en dietist på pensionärsmöte hade berättat att man ska äta tre mål om dagen + mellanmål och kvällsmål. Och igår var jag på föreläsning med Nisse Simonsson och han berättade att man, för att undvika stress, ska lägga allt åt sidan som man inte kommer att grämas över om en dag eller en vecka. Man ska inte sura och gräma sig alls faktiskt, utan vara positiv över en ny dag och en annalkande tråkig vinter. Sånt går inte att påverka, det är lika bra att man är glad.

Så idag är jag jätteglad att jag kan gå på gymmet och att jag har fyra härliga måltider kvar! Ha så roligt ni också!

 

 

 

Busy girl!

Nu jädrar. Baka bullar på en söndag? Man kan undra varför eftersom det borde tillhöra arbetsuppgifter för hårt arbetande personer som under veckorna inte har en endaste liten lucka att vika för degknådning.

Men, eftersom jag ”inte gjort ett handtag” (mammas uttryck) av huslig art på flera dagar och att jag inte har en enda liten brödskalk i frysen, så kände jag att idag har jag verkligen lucka…. hela dan faktiskt! Och man kan ju inte lösa korsord, spela på mobilen och glo en hel lång dag. Just ja, ska försöka hinna ta lite luft också. Men det kommer alltid i sista hand för mej, inget som prioriteras. Många andra saker är sååå mycket viktigare…. och roligare.

Mycket i mitt liv förenklas hela tiden. Jag skulle vilja skylla det på bekvämlighet. Jag tycker det är jättejobbigt att plocka fram en hushållsassistent som bara fått plats på nedersta hyllan i skåpet. För att få fram den måste jag tömma allt som är framför, dom sakerna har jag ingenstans att ställa så då måste dom in igen och sen ska assistenten tillbaka. Samma procedur igen. Jag har därför valt en bekvämlighetsväg, jag tar aldrig fram assistenten. Har i själva verket donerat den till en hjälporganisation – finns  säkert många som vill höra den surra och snurra. Så nu gör jag min deg i en bunke och tänker att så gjorde mamma alltid. Och hon bakade inte lite bullar åt gången kan jag säga. Dom blir lika bra, kanske inte lika höga och fluffiga, mer låga och mjuka, men lika goda är dom.

Efter att ha sett för många matlagningsprogram greps jag ett tag av burkfobi. Så fort jag passerade ett skyltställ med glasburkar, såna där som mamma hade fulla källaren av men då hade hon konserverad mat i dom. Nu ska man bara använda dom för att det ska vara fint. Så jag har handlat och handlat och fyllt burkarna med torra varor. Fast nu har jag kommit på att det nog är tanken att man ska ha dom på en öppen hylla så att man ser vad som finns däri. Jag har knölat in alla mina på näst översta hyllan i skåpet och där står dom i en enda röra och det är omöjligt att lista ut var farinsockret befinner sig om man inte plockar ut alla och kollar. Så idag ska jag städa skåpet också, kanske flytta om lite.

Sköna söndag, here we are!

Att hänga med på ”det nya”

Ibland infinner sig frågan om jag är ”för gammal”. Att haka på alla nya trender och tekniker kan hålla en sysselsatt minst sagt. Tycker ändå att jag hänger med rätt bra. Jag betalar mina räkningar från mobilen och jag har ju Bank-ID som jag använder flitigt. Jag kan köpa biljetter till ÖFK-matcherna utan att besöka deras shop, fast jag skriver ut biljetten istället för att ha den i mobilen…. kanske nästa säsong?

Jag kan ladda hem en bok från biblioteket och läsa den på min läsplatta. Fast det vill jag inte för jag tycker det är roligare att vända blad. Jag kan läsa tidningar i mobilen men samma där. Det är roligt att bläddra. Jag har provat att lösa korsord i mobilen, men det blir så stelt och tråkigt. Och då kan jag inte undra vad jag själv skrivit nästa dag (jag skriver helt oläsligt till och med på stora bokstäver!). Det i sig är en lika stor utmaning som att lösa krysset.

Jag kan äntligen ställa om klockan på vår bil, som vi haft i 4-5 år …. kommer inte ihåg hur många? … utan att läsa i instruktionsboken. Och just som jag lärt mej det så kanske jag inte behöver ändra nån mer gång. Vintertid adjö?

Och jag läser på Twitter och Instagram, fast jag publicerar inget själv. Och jag kan ratta in både Play och Netflix hur lätt som helst.

…. och så bloggar jag ju…. Men idag fattade jag att det snart är ett utdött verktyg. Nu ska man You-tub-a. Det finns alla sorters Youtubers på nätet. BookTubers är det senaste – för mej. Dom sitter helt enkelt i soffan och berättar om en bok dom läst. Bokcirkel, släng dej i väggen. Varför sitta en hel månad och vänta på att få berätta för alla vad man tyckte om boken och varför vänta så länge på att få höra vad alla andra läste in för budskap… när man kan få reda på det i samma stund som man ”lagt ut”.

Och så kan man ju bli en Influencer.  Fattar inte riktigt … men jag tror att man då ska uppvisa åsikter eller idéer som inspirerar andra eller som kan locka någon annan till att göra det man själv gör och är bra på. Där är jag rökt. Jag har inga bestämda åsikter om nåt längre. Jag jamsar med, för lat för att argumentera och för bekväm för att lansera en synpunkt som kan leda till våldsamma diskussioner.

Tyvärr fattar jag inte vad hashtag betyder eller när jag ska använda det, fast jag fått det förklarat för mej flera gånger.  Jag klarar mej med att ”lajka” eller göra ”tummen upp”, ibland trycker jag ditt ett hjärta också.

Summa summarum…. det här var ännu ett inlägg som kan läsas eller inte, känns inte som nån kioskvältare tyvärr. Vi lägger det till SMS = SamlingMedStrunt.

Och ute väntar cyklarna på bättre tider. Endera att dom får vara inne och värma sej en längre tid eller att dom får hänga med på en tur till!

Jakten på rabatten

Det kan i det här fallet dubbeltydas. Att jag sedan alltid jagat den perfekta rabatten på Lantstället torde vara vida känt vid det här laget. Nej nu menar jag min fascination och desperation och mani kring rabatter på köp. Jag älllskar när jag får lite rabatt på nåt.

I våras köpte jag ett häfte med City-checkar och jodå, när dom nu går ut i slutet av oktober så har jag helt klart tjänat in mina 100 kronor. Bara på parkerings-lapparna går jag mer än jämnt upp. Men jag har så mycket som jag inte utnyttjat. Den här veckan har alltså jakten börjat och jag har fyllt mina skåp med mer eller mindre, inte precis onödiga, men dom är inte nödvändiga att köpa just nu. Bra saker, men:

-En ny baddräkt.  Kanske blir det en sommar till likt denna? Kanske kommer jag att besöka ett mysigt Spa där jag ska drapera mig i en vilstol, i baddräkt och med en vit frottémorgonrock lite hafsigt virad runt bena?

-Garn. Sist jag räknade hade jag 43 nystan i olika färger och tjocklekar. Och så fort jag ser ett garnnystan är jag tvungen att ta i det och vilja köpa. Jag stickar ju på nåt meningslöst och till intet nyttande vant-projekt hela tiden och 3 nystan för bara 91 kronor, det var väl billigt? Och bra att ha? Ifall jag helt plötsligt saknar rosa färg?

-Kort på Akademibokhandeln. Bra att ha ifall jag helt oförhappandes bestämmer mej för att skicka ett kort. Annars verkar det vara mest inne att sms-a eller Facebook-a när någon fyller. Men visst är det roligt att få ett fint kort med posten? Jättefina och jättedyra men med rabatten så!

-Inte otippat och tråkigt nog stod apoteks-besöken för de flesta kortköpen. Alvedon och Ipren behöver man väl när som helst? Våtservietter till mina ögonlock – jodå man kan använda såna ibland. Nässpray som jag använder i yttersta nödfall, tycker det smakar så äckligt. Esperitox, påttifall jag känner föraningar om förkylning, fast det är så sällan jag är sjuk.. men. Men det värsta var väl ändå en BLODTRYCKS-MÄTARE…. den var absolut dyrast men där tjänade jag en bra slant. Det finns gratis utrustning på Hälsocentralen men nu kan jag pumpa och trycka och lagra mina värden så fort jag känner mej lite vimsig och yr. Den kommer att bli väl använd.

-Ett besök på Cervera gick inte som jag hoppats. Jag hade sett så fina kaffekoppar där och eftersom jag absolut anser att vi ska vara två om vissa saker så drog jag med mej den andre personen i hushållet. Kopparna av märket Marimekko var så fina men när han såg priset kunde ingen rabattkupong i världen få honom att tycka det var OK.

Så nu är prolemet bara alla lappar som ligger kvar i häftet. Jag har ett par veckor på mej. Eftersom jag är urusel på att räkna och eftersom det förmodligen inte skulle gagna mitt ekonomiska renommé så slår jag fast att jag fått en massa i rabatt men att jag totalt sett ligger sjukt mycket minus.

Passande nog sitter den här på mitt kylskåp. Och nu är det fredag och det är så härligt så….

Olympiska spel .. nya försök!

Jag jobbade i sparbankshuset vid Stortorget. Kl 1300 skulle vi få resultatet från omröstningen om vem som skulle få arrangera Vinter-OS år 1994.  Jag hängde utanför fönstret och höll krampaktigt i en lååång tygremsa, i alla fönster längs raden på tredje våningen stod en banktjänsteman och höll i sin bit. Vi hade tränat på att just när dom ropade… ”and the Winner is Ostersund” … så skulle vi släppa taget och ner på husfasaden skulle segla en text på vit botten. Förmodligen stod det ”OS i Östersund 1994”. Jag såg den aldrig själv nämligen, och faktiskt var det ingen annan som såg den heller. För när den knastrande inspelningen direkt från omröstningen hördes så sa dom ”and the Winner is … Lillehammer” Och jag blev så paff så jag höll på att släppa taget direkt.

Förvåning, besvikelse, ilska och allt möjligt annat drabbade alla när- och onärvarande som absolut hade trott att vi skulle ro hem spelen. Jag hade fantiserat om hur våran invigning skulle bli, fast jag hade ju lite svårt att räkna ut var vi skulle hålla till med hela alltet. Jag tänkte på invigningen i Ryssland när publiken på given signal höll i små näsdukar (typ) och föreställde en panda och några hade fått en näsduk som bildade en tår i pandans ögon. Tänk om man fått vara den tåren …

Ackja, det var bara att bryta ihop och gå vidare. Till ett annat år. Östersund var på hugget igen och jag hade lyckats nosa upp att det skulle spelas in en film som visade hur fantastiskt det skulle bli för alla världens atleter att vistas hos oss. Det var samling på ÖSK och jag skulle såklart dit och bidra. Eftersom jag var ute i god tid bestämde jag mej för att åka till Växtvaruhuset och köpa nåt (?) och sen var det bara att susa iväg längs Rådhusgatan… då plötsligt stannade bilen … utanför Konsum. Den var död helt enkelt. Eftersom min man var i bilbranschen hörde det inte till vanligheterna att vi förfogade över bilar som stannade. Men vad var detta? … Och såklart var det hans fel. Det här var innan mobiltelefonernas tid. Nu var det bråttom! Jag rusade in på Konsum och röt till en förbipasserande personal att jag var tvungen att låna en telefon o m e d e l b a r t….. eftersom jag skulle vara med och ordna så att Östersund fick ett olympiskt spel. Jag tyckte det kändes som att hela affären frös till och blev varse allvaret (så minns jag det i alla fall). Jag lotsades in på kontoret och ringde den skyldige. Som kom med en annan bil till mej och en bensindunk till sej själv.

Jag hann fram. Jag fick en fyrkantig blå platta som skulle hållas ovanför huvudet och sen skulle alla vi blå forma en ring, som gick in i en annan ring … ja ni fattar! Helikoptern cirkulerade ovanför oss och vi kände oss så nöjda och involverade och stolta. Det gick inte den gången heller!

Och nu pratar dom om OS i Sverige igen… Vi får väl se!

Besökte för övrigt Lantstället igår och bestämde mej för att alla dom här löven kommer att blåsa iväg till grannen nu i höst så att det är grönt och fint när jag anländer till våren.