Handarbete = materialsport

Debatten går varm i dagarna. Man debatterar varför det ska vara så dyrt att ge sina barn en fin uppväxt i slalombackar, på ishockeyplanen, på golfrundan, i ridhuset. Materialen är så dyra att många föräldrar tyvärr inte kan bekosta detta med påföljd att barnen inte får ägna sig åt ett favoritintresse.

Tur att man har kommit ifrån den tiden tänkte jag. Men så kom mejlet. Jag är nämligen nära vän med Syateljé Margareta. Så nära att till och med ett låsbrickeföretag kände sig säkra på att de kunde kontakta mej och prata låsbrickor. När jag frågade hur det kom sig, eftersom jag avsagt mig reklamförfrågningar från kreti och pleti, fick jag till svar att jag, eftersom jag var kund hos Syateljé Margareta även kunde räknas som kund hos låsbrickorna!!! Hmmmm!

Men nu var det mejlet. Jag fattar nu varför mina alster inte alltid blir så vackra, jämna och outsägligt speciella! Jag har ju ingen STORKSAX. En sån bara måste man ha. Jag tar ju Fiskars-saxen som hänger ovanför diskbänken och det har gått så bra. Och sen har jag ju ingen MAGNETPLATTA att lägga handarbetet i, jag har det i handen jag… Till magnetplattan finns en LUPPLINJAL. Jag vågar inte tänka på vad den ska användas till. Lampor finns i alla möjliga och omöjliga varianter. En jättefin som på stativet har en liten låda där man kan lägga sitt handarbete när man någon enstaka gång behöver göra annat. FÖRSTORINGSGLAS, ja faktiskt en helt otrolig manick som man sätter på huvudet ungefär som en pannlampa.

Alltså; jag har problem. Om jag ska ägna mig åt ett intresse av det här slaget, då är det investeringar som gäller. Plus att jag måste göra iordning ett särskilt utrymme där både jag och mina hjälpmedel ryms.

Nej, det blir nog även fortsättningsvis strumpstickning för min del. Där räcker det med 4 strumpstickor och 1 garnnystan. Tror jag!

Trevlig helg på er alla!

… drömmer om

Häromsistens när barnbarnen var på besök ville de måla med vattenfärg. Händelsevis hade jag inget särskilt att syssla med just då (!) så jag satte mej också och gjorde en tavla. Barnsligt ville jag hela tiden ha bekräftelse på att det jag gjort var bra. Barnen svarade lite förstrött: ”OK”, ”Ja, va fint mormor!”, ”Man kan nästan se att du målat en oas”. Men när jag visade upp mina två svarta kameler då orkade dom inte svara.

När vi målat klart och barnen skulle åka härifrån ville jag visa min mest generösa sida: ”Om nån av er vill, så kan ni få min oasteckning?” Gossebarnbarnet svarade efter en sekunds betänketid: ”Men den är ju så fin, så den vill du väl ha själv!!!!!!”

På kvällen började jag fantisera över detta barns framtid. Självklart kommer han att bli diplomat. Han äääär redan diplomat! Och sen rullade det på.

Jag såg framför mej att han blev ambassadchef i ett avlägset främmande land. När det landets skandalpress besökte ambassaden lät det så här:

(självklart behärskar Ambassadchefen det inhemska språket till fullo)

Reportern:
vlsjlajdlsallajslallal alllajlalall bsk allllllllraahhhhh
(Vi har förstått att Ambassadchefens mormor besöker er här)

Ambassadchefen:
lllGRRrllllajsk GRRRlljaljaljl llljalalalalala GRRR
(Det stämmer. Hon har varit här i 14 år nu!)

Reportern:
ljsljljall ahhhhhhh ltlrlaauuuu
(Men så trevligt. Vad gör hon i vårt land?)

Ambassadchefen:
lllljjGRRR GRRRR aaaahh, baaah, krrkrrrGGRRR
(Hon sitter i vår trädgård och målar akvareller)

… den här gamla trasan

När någon tidigare påpekat att jag haft en snygg klänning, en häftig skjorta eller en snofsig kjol så har jag svarat: ”Äsch, den här gamla trasan!” Eftersom jag har så svårt att ta komplimanger och eftersom jag kanske inte tycker att det jag har på mej är så märkvärdigt.

Uttrycket ”den här gamla trasan” har nu fått en ny innebörd. Nu stämmer snart allt jag har in på det epitetet. Jag har garderoberna fulla, bågnande, av gamla trasor. Dom är helt oslitna, sitter bra, har inte helt fel färgskala men dom är helt klart gamla.

När jag blev pensionär för snart två år sen hade jag väldigt svårt att inte fortsätta som när jag hade ett jobb. Då gick det åt mycket kläder till alla dessa arbetsdagar. Man ville förnya sig, man ville tävla lite med dom andra på jobbet, man såg så mycket snyggt som andra hade på sig. Jag kunde liksom inte sluta att inhandla ett snyggt klädesplagg när jag fick syn på det. Något till sommaren. Något till hösten. Något till jul. Nu, efter ett par år,  börjar jag fatta att jag inte behöver så mycket kläder. Triiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiist!

Jag hasar iväg till gymet i träningskläder med överdragsbyxor. Väl hemma blir det ett par jeans, jag säger jeans fast det inte är det, dom är svarta eller bruna. Men vad heter dom? På helgerna tar jag ibland på mej en av mina 38 (jo det är sant!) kjolar och sen på kvällen leker jag att jag måste byta om efter en hel lång dag fylld av arbete som gjort mig nästan svettig. Då åker mysdressen på och sen halkar jag omkring i den hela kvällen. Ibland blir jag bortbjuden – väldigt trevligt – och då har jag massor av gamla ”arbets-kläder” att ha på mej, dom duger gott till det.

Summa summarum…. DEN HÄR GAMLA TRASAN! Det är jag det!

 

Tillsyn 2

Idag hade jag skramlat ihop i alla fall en halv tvättmaskin med diverse färger. Ganska svårt att få till nu för tiden. Tänk förr tvättade man dagarna och kvällarna i ända, strök skjortor åt försäljarmannen, parade ihop tubsockor och var glad om det bara blev 5 st över varje gång, vek t-shirts och trosor. I tvättstugan var korgarna nästan alltid fulla; den ena med tvätt som var färdig och den andra med tvätt som var ofärdig.

Numera får man som sagt spara och spara. Tur att man har så pass stor garderob!!!!!!! så man klarar sig ett tag utan att tvätta.

Nåja, jag körde min färgglada tvätt. Nej nej, ni tror förstås att det färgade av sig. Icke, allt gick så bra. Ända tills jag skulle leta kulan som jag har tvättmedlet i. Den brukar ofta hoppa ur tvättmaskinen och skynda sig lägga sig under ett skåp så att jag måste krypa och hämta. Och det räcker inte med det, när jag väl är där så ser jag att det är väldigt dammigt längst där inne så då måste jag upp, hämta en trasa och torka av. Jättejobbigt!!!

Nu låg den inte där och faktiskt ingen annanstans i badrummet heller. Tills jag kollade där jag har tvättmedlet. Där låg den alldeles torr och oanvänd. Hade alltså kört tvätten utan att tvätta.

Lat som jag är gjorde jag ett hastigt överslag, luktade på tvätten och funderade på om det kanske inte alls är nödvändigt att ha tvättmedel, det kanske blir rent av bara vatten. Det blev det inte. Alltså, i med samma kulörta kläder, i med tvättmedlet och vips – en ny tvättomgång tog sin början.

Trevlig dag till alla hjärtevänner där ute!

Seniordatoranvändningsundersökning

Idag ringde en trevlig ung man och ville ställa frågor om seniorers dator- och internetanvändning. Nu gäller det att passa sej, tänkte jag. Nu ska han få se vem han ”stungit haver”. Jag ska visa att pensionärer minsann inte är några proppar och såskoppar när det gäller nymodigheter.

Frågorna duggade tätt och jag tänkte mej verkligen för. På de flesta frågorna svarade jag  ”mycket” och  ”ofta”, antal timmar vid datorn anmälde jag till helt orimliga siffror (han måste ha trott att jag sitter vid datorn hela dagarna – och jag som har sååå mycket annat att pyssla med). Jag läste tidningar, jag lyssnade på musik, jag twittrade, jag använde mej av sociala medier. Han lät lätt förvånad… När han frågade vad jag sökte information om på nätet så berättade jag inte att senast satt jag och tittade på stickbeskrivningar en hel dag, utan jag sa helt frankt att ”det är mycket som intresserar mej och jag söker mycket information via internet”. När han frågade om jag konsulterade nätet i medicinska frågor, sa jag ”Absolut inte!” Man vill väl inte att han ska få för sig att pensionärer bara söker och intresserar sig för sjukdomar. Sen frågade han om jag sökte jobb på nätet. Då svarade jag i hastigheten ”O ja”. ”Jaså?”, sa han. ”Ursäkta” sa jag, ”nu blev det lite fel”. Hoppsan!

När undersökningen så såningom kommer att redovisas kan man läsa att pensionärer installerar mjukvaror och hårddiskar, laddar ner appar i långa banor, är inne och diskuterar och följer alla tillgängliga sociala medier, twittrar, söker i stort sett all sin information via nätet, läser alla tidningar som finns både i pappers- och i nätform, och att dom är otroligt vetgiriga och intelligenta.

SÅ DET SÅ!

Förlorare?

Årets julklapp var en … ja vad hette det nu igen. Jag säger padda så fattar ni kanske vad jag menar, annars heter den väl ipad, eller ipod, eller nåt annat, jag kan faktiskt inte skilja på alla saker som heter något på ”I”. I alla fall så fick vi en sån i julklapp. Och jag kan ärligt säga att denna fantastiska tingest inverkar menligt på min förmåga att ta in nyheter och annat som sänds i en kanal där det finns pauser. Så fort det blir en paus greppar jag nämligen min platta och börjar blippa här och där. När pausen är slut är det inte säkert att jag är klar, alltså missar jag flera goda och dåliga nyheter.

Det som intresserar mej är tävlingar med ord. Just nu är det Ordjakten och Quiz-kampen. Skitkul ifall ni frågar mej. Sen kör jag en tävling på internet också. Den heter Scrabble och är samma som alfapet. Här spelar man med en okänd person och det gäller att forma så många ord som möjligt på kort tid och med givna bokstäver.

Jag förlorar alltid… I alla fall känns det så. Segrarna är lätt räknade. Men efter alla mina år i näringslivet så kom jag ihåg att man alltid ska dokumentera sina upplevelser så kanske det leder till en förbättring.

Sagt och gjort. Jag har fixat en hemlig lista där jag antecknar datum samt bokstäverna F eller S (förlust eller seger).  Jag har lagt listan längst ner i högen bredvid datorn där det ligger en massa skräppapper. Har svårt att tro att den andre i hushållet skulle vara intresserad av min lista, men ändå. Jag vill ju inte att nån annan ska fatta hur dålig jag är. Många F blir det… Och det känns faktiskt inte som att en titt på listan hjälper mig till bättre resultat.

Det skulle såklart göra mig både bättre och gladare ifall listan dominerades av bokstaven S, och ibland tänker jag att ”varför inte”. Jag kan väl skriva vilken bokstav som helst om det skulle få mig att känna mig bättre. Fast då är det förstås ingen större idé att ha nån lista.

Detta inlägg bevisar en gång för alla att jag bara håller på med toksaker hela dagarna, inte en enda riktig grej blir det gjort. Jag går från ordlekar, till handarbetet, till dragspelet, till korsordet. Mitt namn skall varda LATHET!!!

Men nu, i skrivande stund, inser jag att jag faktiskt har lite bråttom. På torsdag är det Alla Hjärtans Dag och det gäller att vara förberedd. Tänk om det händer nåt?

 

Tillsyn?

Frågan är väl om jag inte redan nu, fast jag medger att det är i tidigaste laget, behöver en viss tillsyn.

Igår när jag och den andre hushållsmedlemmen kom till affären och hade vandrat där ett tag så säger han: ”Vad är det du har i håret?” Kände försiktigt och himmel och plättar, där satt en stor gul hårrulle. Frissan säger att det är bra att sätta en hårrulle där bak ett litet tag, eftersom det finns en virvel där och att det ofta blir ett fält i håret som ser ut som att jag är flintis. Fenomenet har jag uppmärksammat på flera hårfärgande kvinnor så jag är långt ifrån ensam. Och det är minsann inte lätt att få bort den där jäkla flinten. Tycker inte att det hjälper med rullen heller, men igår hade jag alltså satt i en och glömt den. ”Den sitter ju så långt bak” sa jag lamt till mitt försvar, plockade ut rullen och smög ner den i jackfickan, såg mej ängsligt omkring. Nej där fanns inga – just då – som jag kände… Puh!

Och idag när jag sminkat mej färdigt och tog en sista titt i spegeln innan jag gick ut för att erövra världen = mitt vardagsrum, såg jag något brunt på hakan. Kollade och upptäckte att jag inte hade smetat ut brunkrämen där. Vad är det som händer?

Apropå brunkräm så vet jag mycket väl att det numera heter foundation. Men jag har sagt brunkräm i princip sen den uppfanns, så det tänker jag fortsätta med. Jag vet också att foundation är till för att utjämna olikheter i huden och att den vanligtvis är väldigt ljus, ungefär som den egna huden. Jag tar alltid den mörkaste nyansen. Jag vill ju bli brunare, inte lika ljus som utan kräm. Och om jag ska utjämna ojämnheter i min hy så kan jag säga att det är dags för större förpackningar. Här skulle man få lägga på stora tjocka lager för att jämna ut. Man skulle kunna säga att mitt ansikte absolut är färgat, fast bara här och där.

När jag köpte min senaste tub med brunkräm hade jag med mig min gamla så att jag säkert skulle få rätt nyans och så att hon inte skulle lura på mej nåt ljust och blaskigt. Då sa expediten: ”Jamen du har ju mycket kvar på den gamla tuben, och sen kan du ju klippa upp den och skrapa ut det sista också!!!” Va! Det trodde jag att det var bara jag som gjorde!

Trevlig helg på er alla sköna människor!

Fint väder!

Jomensåklart är det härligt när det är fint väder. När solen börjar lysa in och man inte vågar titta på den för då måste man samtidigt titta genom ett fönster som inte verkar haft kontakt med fönsterputs och trasa på flera decennier. Alltså tittar jag bort!

Och så blir jag rastlös här inne. Det är så fint, jag måste ut och gå. Jag går ut och går ett tag, ja ibland upp till en hel timme. Men sen? Vad gör man då? Oftast för lite snö att skotta, står och glor ute på gården och hoppas att nån ska titta ut för en pratstund. För kallt att sitta på altanen än. In igen…

Sätter mej och inväntar eftermiddagsskymningen, den kommer ju lite senare nu men snart är den där lummiga tidpunkten här. Härligt att sätta sig ner med ett korsord eller en bok. Oron över spilld luft och missade solstrålar är borta. Lugnet sprider sig. Min mamma sa alltid att man skulle ”rasta skymning”. Hon gjorde det och då fick vi barn inte väsnas och inte stimma, då skulle det vara tyst och lugnt. Ganska bra uttryck faktiskt!

Man kan ju undra vad jag är för pessimist som inte gillar när solen börjar lysa. Men icke då. Jag tror jag tror på sommaren! DÅ blir det roligt för då behöver jag aldrig gå in!

Ett handarbete!

Jag har alldeles för mycket tid över. Skulle vilja göra nåt. På kvällen. Framför TV:n. När jag bara sitter där och glor. Ja nu är det inte riktigt sant (det mesta som jag skriver är faktiskt ”hittepå”), jag sitter inte så mycket och glor. Så snart det blir reklam eller paus mellan två program så sliter jag upp 1) korsordet   2) min I-pad och försöker spela Ordjakten eller nåt ointelligenskrävande spel, typ patiens, där man inte kan påverka utgången ett dugg  3)  telefonen och försöker komma på nån som jag kan ringa till och som jag inte pratat med på dagen.

Nu sitter jag och minns den ljuva tiden då man stickade så mycket på kvällarna, trött efter dagens slit tog man fram sin stickning och tänkte att nu måste jag skynda mej för barnen ville ha sina tröjor/västar/mössor/halsdukar snabbt. Det var inne med stickat då. OK det är väldigt länge sen, men det är faktiskt inne nu också. Det hör jag både här och där. Det finns stickkaféer och nätverk och man skickar mönster till varandra och har det så trevligt.

Ikväll satte jag igång med research. Vad sägs om att sticka sig ett par gröna shorts till sommaren? Kommer faktiskt ihåg en gång för mycket länge sen då jag skulle VIRKA en bikini. Hur tänkte jag då? Mitt bröstmått var på den tiden oöverskådligt stort och när jag sa till en kompis att jag hade så svårt att göra snygga hoptagningar, så sa hon ”jag tycker inte du ska syssla så mycket med hoptagningar, det är bättre att du ägnar dig åt att lägga till fler maskor”. Styggt sagt, men tyvärr fick hon rätt. Den bikinin kunde inte ens en docka ha på sig.

Eller kanske jag ska sticka en riktigt invecklad norsktröja. Fast jag har ju två stycken som blev färdiga på 80-talet. Hur många såna kan man behöva? Jamen en vit topp, det är ju snart sommar – fast jag har ju så fula armar! Och herregud, just som jag sitter där och spanar så ser jag att man kan VIRKA EN TOP MED BYXA – min gamla bikini är alltså tillbaka… Kanske … nej jag bara skojar! Men – här – en bolero i garn som blir som en pälskrage. Användningsområde: Inget… Jamen en kofta, det är ju alltid bra att ha. Problemet är att jag har ungefär 30 st, det enda plagg jag tycks köpa nuförtiden är en kofta, den känns liksom ofarlig att inhandla, man behöver den säkert nån gång.

Kvällen lider och jag med den skulle man kunna säga. Jag avbryter sökningen och suckar. Det blir väl till att ”kasta opp” en strumpa till. Eller ett par vantar. Det är ju snart vinter igen och då vet man aldrig, kanske har jag lyckats ha sönder något av mina fiiiina handarbetsalster och helt plötsligt står där utan nåt på händerna…. bäst att skynda!

Godnatt alla ”handworking-ar” !

Födelsedag

Igår var det min födelsedag. Numera är det inte ens lönt att försöka hålla den hemlig. Är man med på Facebook så rasar gratulationerna in. Och det är ju roligt, fast inte blir man så värst upphetsad av den här dan. Födelsedagar har sedan länge mist sin tjusning. Dom liksom bara händer och i år hade vi inte ens nån tårta eftersom det bara var vi två som kom.

När jag tänker på födelsedagar så minns jag nästan ingenting från när jag var liten. Presenter var det nog väldigt sparsmakat med och tårta hade vi säkert. Minns i alla fall att jag och min kusin skickade tvåkronor till varann på födelsedagarna. Dom skickades via våra pappor som väl vare ute på byn ibland.

Sen firade man väl lite i ungdomsåren. Ett år tvingade jag min kusin att följa med och se Sound of Music på min födelsedag. Jag hade redan sett den 5 gånger. När jag fyllde 18 kom min syster med fästman på natten och berättade att dom förlovat sig. Så det blev ju liksom lite extra sprutt på den födelsedagen.

Det var inte förrän man fick barn som firandet blev lite mer uppstyrt och spännande. Då blev det kaffe på säng och hemliga presenter och fina teckningar. Och nu är det barnbarnen som står för fina akvareller med gulliga texter på.

40-årskalas hade jag, eller det var inte jag egentligen. Det var min familj som hade ordnat överraskningsfest och det var väldigt roligt. 50 åkte vi till Dubai och när jag skulle fylla 60 så umgicks jag länge med tanken att jag skulle ha en stor fest; vi skulle äta och dricka och dansa. Vid närmare eftertanke så började jag fundera över vilka som egentligen skulle dansa och hur många jag kunde få ihop till min fest. Så jag ändrade mej och bjöd på kaffe och tårta istället. Och nu, efter ytterligare något år,  så blir det faktiskt ingenting alls.

Nu finns det inte ens några presenter man kan önska sig och jag har meddelat barnen att dom inte behöver bekymra sig om den saken längre, eftersom jag förstår att dom har plågsamma funderingar ”vad 17 ska vi köpa till mamma?”. Jag använder inte ens nattlinne!

Det här låter som om jag är deprimerad och sorgsen. Inget kunde vara mer fel, det är bara det att födelsedagar liksom blivit mindre sensationella och överraskande.

Men, som det stod på ett av korten jag fick. ”Det är ingen idé att du bluffar, du är faktiskt ett år äldre nu”. Och så är det ju, och det känns faktiskt väldigt bra – att FÅ bli ett år äldre!