Mera strumpbyxor

I en kommentar till mitt inlägg om strumpbyxor står det att man kan glömma att man har dom i kappärmen. Då måste jag dra den här berättelsen ur ”sanna livet”, fast då var det långkalsonger.

Jag hade som vanligt stoppat in långkalsongerna i kappan när jag kom till jobbet. På lunchen skulle jag köpa fika till eftermiddagskaffet samt frukt för att öka personalens välbefinnande.

När jag skulle gå hem på kvällen hittade jag inte mina långkalsonger. Erinrade mej hur jag hade vandrat omkring på stan och såg framför mej att nån hade hängt upp dom i en sån där fin glaslykta som fanns utanför banken. Med flämtande andhämtning rusade jag ut. Puh! Där hängde dom inte.

Sen in på Wedemarks. Nej dom hade inte sett några. Ringde till ICA och undrade om dom kunde tänka sej att gå ut till fruktdisken och se om där låg några kalsonger? Man riktigt hörde hur dom äcklades… Men nej, inte heller där fanns dom.

Allt det här blev förstås en historia som berättades om och om igen och idéerna om var kalsongerna befann sig var många och vansinniga.  Plötsligt kommer en tjej in och säger: Men herregud, det var väl dom jag såg på Wedan. Hon hade sett en anställd som kom ut med en papperskorg,  en äcklad uppsyn och med minsta lilla fingernypa plockade upp ett par kalsonger och la dom i papperskorgen.

Mest grämde jag mej över att dom var alldeles nya….

Strumpbyxor – ett djävulens påfund

Jag blir absolut tokig på strumpbyxor. Köper och köper och aldrig blir dom bra. Det börjar i affären när det finns alldeles för många olika sorter att välja på. Denim 10 eller 20 eller 40 eller 60? Ja det är ändå ganska lätt, man fattar ju att det är tjockleken som avses.

Sen ökar svårighetsgraden för vad man ska välja. På framsidan finns ett tjusigt kvinnoben iklätt just den här strumpbyxan. En massa pilar visar var den håller in som mest och det verkar ju vara precis överallt om man kollar på bilden. Lika bra att säga att om du köper den här lilla lilla strumpan, och om du överhuvudtaget får på dej den, så kommer du att se mmmycke smalare ut.

När man kommer hem börjar helvetet. Den ska träs på benet! Jag har läst nånstans att det är väldigt bra för balansen att stå när man drar på sig strumpbyxor. Tror jag det. Men vem kan stå i 9 minuter på ett ben? Det är nämligen minst den tid det tar att få på sig dom. Man får ta om och ta om. Puh… till slut sitter dom där.

Sen hinner man bara gå några minuter fram och tillbaka så har grenen halkat ner så det liksom blir ett mellanrum… ni fattar! Fruktansvärt irriterande. Man går och liksom kränger till för att få upp själva grenen, om man inte är alldeles ensam för då kan man ta ett tag innanför kjolen och försöka hissa. Men det är såklart inte att rekommendera i folksamlingar.

Många tycker att det är tråkigt med hösten. Dom klagar på mörkret och blåsten och kylan. Jag håller med. Men min anledning att inte gilla hösten är att jag då inte kan gå med bara ben utan måste börja använda strumpbyxor.

 

Nerförsbacke

Läste en rolig tecknad serie i DN (Martin Kellerman):

”Två män samtalar.

– Livet går uppåt till 40 tror jag. Sen går det käpprätt utför resten av livet

– Fan vad nice! Då är det nedförsbacke hela vägen sen”

Så kan man ju också se det!

Igår rimmade jag på sällskapsspelet Alias för barn.

 

På Radio Jämtland var dagens fråga: Vad gör du idag? Ja det kan man faktiskt undra. Jag har börjat med en ny och alldeles otroligt tidskrävande sysselsättning. Dag 1: jag går ner på stan och köper något. Dag 2: jag går tillbaka ner på stan och lämnar tillbaka det jag köpt.

Igår var vi på stan och köpte en klänning (fick den i förskott som födelsedagspresent av min man). Då fick jag för mej att jag skulle ha nåt roligt halsband till klänningen, som var i svart och rött. På en affär fick jag syn på ett väldigt rött halsband. Sen var där otroligt nog en sån där liten skylt ”Tag 3 betala för 2”. Kan inte fatta varför jag går på sånt. Jag valde och valde och valde och till slut gick jag hem med halsband, örhängen och armband i rött!!! När jag kom hem och provade såg jag ut som en rysk prostituerad alt en amerikansk julgran. Så kan vi inte ha det!

Så idag tassade jag iväg ner på stan och lämnade tillbaka grannlåten. Mitt beteende kan tyda på flera saker:Understimulerad? Beslutsångest? Säkert kan man hitta fler negativa adjektiv som passar på mej men det som bäst passar är ändå: KNÄPP!

Igår rimmade jag på ett begagnat dragspel. 

MEN TITTA OCH KOLLA VAD ÄR DET HAN LIKNAR
HAN SER SÅ KUL UT, JAG TROR ATT JAG KIKNAR
SVÅRT SVÅRT ÄR DET ATT FATTA
JAG CHANSAR ÄNDÅ OCH GISSAR PÅ KRATTA

TV-snyft

Igår såg jag en fantastisk film om Sixten Jernberg. Den visade inte bara hans otroliga skidkarriär där man kunde ha valt att rada upp alla hans framgångar och besök på prispallar runt om i världen. Vi fick också berättat om ett långt strävsamt liv där både goda och dåliga sidor belystes.

Jag grät större delen av tiden!

Det för oss alla oundvikliga slutet var inte överraskande, men så oändligt tråkigt att två personer som delat hela sitt liv till sist vistas på samma boende men inte tillsammas och utan att vilja eller kunna träffas.

Jag gruvar mej!

Igår rimmade jag på en stjärtlapp som man åker utför backarna med.

Det låter och pyser och bånkar stånkar
det är ganska tungt när man på det kånkar
längst ner har en frusit fast
den får man hoppa över i våldsam hast
men om man får till det så blir det så bra
man får höra schottis och polka och vals varje da


drömmer om en jul …

Jag drömmer om en jul. En jul som i Fanny och Alexander. En jul där en massa släktingar från när och fjärran dyker upp och bara är tillsammans i glädje och yra. En jul där man är så många så det finns olika sällskap som sitter lite varstans; pratar, spelar spel, lägger pussel, dansar ringlekar.

Fast det går ju inte. Man är liksom inte fler än man är. Och när jag tänker efter så är det ganska skönt det med. Att vi är lagom många. Då kan alla sitta tillsammans och prata tillsammans och äta tillsammans. När jag tänker efter så fattar jag ju vem som skulle få väldigt jobbigt om man var så där många. Var skulle alla sitta och äta? Vem skulle göra all mat? Vem skulle diska efteråt? Och var skulle alla sova?

Det är ändå härligt att man nu som pensionär har tid att vänta på julen. Man slipper känna all jäkt och stress. Hos mej är kakorna bakade, pyntet är framme, det är bara lite mat som ska tillagas närmare helgen.

Och igår kväll var några grannar här på julkafferep. Vi drack glögg och kaffe (och lite whiskey), mina kakor fick komma ut ur sina lådor (dom smakade bra), jag fick visa alla mina juleljus (det brann ljus överallt)  En fantastiskt mysig julkväll! Tack till mina Goda Grannar som kom!

Igår rimmade jag på ett häfte med åkattraktioner på Liseberg.

Utför backen du åker – huj vad det går
Ja faktiskt så fort så det blir inga spår
Håll i dej hårt så du inte blir kvar
När grejen du sitter på själv iväg far

Små runda bollar

Igår skulle jag göra min och många barns favorit-godis-kake-boll. Jag har väldigt svårt för att kalla den annat än något som börjar på n och slutar på kyssar (gamla vanor sitter i). När barnen var små gillade dom att göra bollarna och dom blev runda och stora och små och avlånga och gulliga. När jag var med och hjälpte till på slutet blev det några stora. Och jag var den som smög in i kylskåpet och tog en lite då och då. Jag tycker dom är jättegoda.

Nu fanns inga barn eller barnbarn eller grannbarnbarn att ta till så jag fick själv sätta igång och rulla dom. Men efter år av icke-träning fick  jag inte fast pärlsockret, inte ens fast jag tog med lite florsocker för att binda. Dom såg ut som små harlortar med lite vitt på. Efter 7 misslyckade kom jag på att jag skulle rulla och rulla tills dom blev alldeles svettiga – DÅ fastnade i alla fall något litet sockerkorn.

Ikväll kommer lite grannar och när jag bjöd in så sa jag att vi skulle ha en Uppesittarkväll.  Jag tänkte mig en kväll typ jul-kakor, -godis, -klappsrim, -glögg mm. ”Ska dom sitta där ända till julafton då?” sa en av barnen. Fast det ska dom inte, så jag fick i all hast ringa runt och döpa om kvällen till kafferep istället.

Igår rimmade jag på hemstickade sockor. Här kommer dagens:

HJUL, HJUL STRÅLANDE HJUL

Oklart!

Igår skröt jag om att jag var klar med julen!! Och idag har jag hållit på hela dan med att göra godis och snart ska jag trilla (vilket uttryck!) köttbullar. Alltså far jag med osanning. Det lär väl inte bli klart förrän dagen innan – som vanligt!

I morse masade jag mej upp kl 0755 för att se Downtown Abbey i repris. Vilken underbar serie! Jag älskar verkligen farmorn. Hon är helt otrolig, sitter där rak i ryggen med sina ödleögon och slänger ur sig sanningar till både den ene och den andre. Sån vill jag också bli. Alltså en sån som hela släkten lyssnar på och där alla finner råden visa och omöjliga att inte följa. Råden förresten, hon ger inte råd. Hon ger anvisningar. Så här gör vi – basta! Förmodligen är det ett önsketänkande att nåt liknande skulle hända mej. Mina kommentarer och anvisningar har för länge sedan tappat sin udd och sin verkan. Barnen gör precis som dom själva tycker och det gör dom alldeles rätt i. Dom vet mer än jag om det mesta och det är väl som det ska vara år 2012.

Igår rimmade jag på en korsstygnstavla med tomtar vid en lada.

Dom är gjorda med storlek två
passar utmärkt på både häl och tå
gjorda av kärlek, har ullig karaktär
God Jul ….. jag är säker på att dom dej klär

 

 
 

 

 

Klar!

Nu är jag färdig med julpyntet. Kunde inte hålla mej längre! Idag har vi klätt granen och jag har ställt ut aaalllla mina tomtar och änglar. Jag är ju ganska snabb på att få till jul men också lika snabb att ta bort den. I bästa fall blir den kvar till trettondan, men det kan hända att jag gör ett ryck redan efter nyår.

Nu är här i alla fall så rött och guldigt och mysigt som det kan bli. Enda gången jag saknar vår gamla stora villa är på julen. Där kunde man verkligen julpynta. Stora härliga rum och många hyllor och bord och platser att ställa saker på. Här i lägenheten har jag inte så stort och inte så många bänkar och skänkar men det har jag förmodligen upptäckt för länge sen för när jag placerat mina tomtar så ser jag att det inte är så många. Jag har förmodligen rensat lite eftersom. Så dom räckte precis!

Tvekade lite inför att klistra tomtar på kakelplattorna. Det kanske är till att ”ta i”. Men – å andra sidan, varför inte – så nu sitter det lite figurer där också. Dom ser jättegulliga ut.

Nu ska jag börja stöka med middagen, vi får gäster ikväll. Det ska bli så himla roligt!

Igår var det en morgonrock. Här kommer:

kryss på kryss och ser man på
den ena är helt grå
och där är en gammal lada
dom ser ut att vara Jätte-jule-glada

 

 

tunga fjät

En trevlig inbjudan att fira Lucia med gamla arbetsplatsen emottogs tacksamt. I morse kl 0630 ångrade jag mej. Tidigt tidigt och kallt kallt! Stoiskt hade jag igår deklarerat att jag självklart skulle gå ner på stan men min snälle man var uppe före mej och konstaterade att det var alldeles för kallt och för tidigt för en promenad, så jag fick skjuts.

Kul att träffa gamla arbetskamrater och kul att se Länets Lucia som sjöng väldigt vackert. Så här tidigt på morgonen var deras röster rena och klara, återstår att se hur dom orkar med hela långa dagen. Det blir väl en del sjungningar kan jag tro.

Nu rast och vila några timmar och sen ska jag på nästa arbetsplats och fira med samma Lucia-tåg men inte samma arbetskamrater.

Konstigt! När jag jobbade sa jag ofta till dom som pensionerat sig att de väl kunde komma in och hälsa på. Sitta i fikarummet och träffa alla. Ingen kom! Och jag själv gör likadant, åker aldrig och hälsar på förutom på Lucia. Man kommer liksom ifrån jobbet, känner att man stör (vilket säkert är bara inbillning, en liten stund har nog alla tid att prata med en pensionär).Men idag blir det alltså dags och det ska bli jätteroligt.

Igår rimmade jag på ett presentkort på Spa. Här kommer ett nytt rim:

Snön lyser vit på taken
det är bara du som är vaken
att lämna sängvärmen känns inte härligt
och långt är det till toa, fy va besvärligt!
Men se, då ligger den där och är mjuk och gosig
så fort den är på, blir du varm och rosig