Gehrke köper inte Bloggens linje

Bloggen är rejält tveksam till årets Jämtland och inte minst Davon Bell. Torbjörn Gehrke tycker tvärtom.

Finlandsresan gav en storförlust och en seger. Men också stora frågetecken och något utropstecken.

Då säger Bloggen så här:

Vibrationerna eller den där inneboende känslan är bättre i dag än i går. Segern mot Nokia lugnar känslorna något. Inte mycket, men ändå så pass att vi bör kunna sova utan att få mardrömmar.

Bollrörelsen var bättre. Slarvet mindre. Tajmingen satt snyggare i löpningar, dribblingar och skott.

Ändå är vi är långt ifrån övertygade om att årets Jämtland har vad som krävs för att ens vara i närheten av fjolårets resultat.

Insatsen mot Karhu var långa stunder så hemsk att det sätter sina spår. Ett närmast obefintligt försvarsspel och ett anfallsdito som saknade både genombrottsstyrka och det skytte som präglade fjolårets lag.

Dessutom med en ny PG i Davon Bell som varken vill eller kan skjuta speciellt bra. Som inte är en 1-mot-1-spelare. Det är alltså han som Torbjörn Gehrke, övriga laget, publik och sponsorer ska lita på. Jag ryser vid tanken.

Torbjörn Gehrke säger något helt annat om helgen.

Han håller inte med Bloggen. Han säger att han och vi ser basket på olika sätt. Gehrke tycker inte alls att Karhumatchen var så dålig. Han pekar på att skottprocenten var helt okej, men att hans lag hade vikit ned sig i den fysiska striden.

På den sistnämnda punkten är vi dock överens.

Gehrke menar vidare att potentialen på årets lag är ”otrolig”. Att man redan nu är mycket längre fram än vad Myers, Rönnqvist, Shonganya och de andra var i fjol. Att man med Bell fått en osjälvisk PG som involverar flera och att han startar anfallen på exakt det sätt som han vill.

Jämtlands headcoach pekar på att man nu har ett l-a-g, inte några stjärnor som man är beroende av. Att man i år inte kommer att ha de där djupa svackorna som infann sig i fjol.

Vad gäller att ”vara längre fram än man var i fjol” är dock ett rent faktafel. I fjol öppnade laget med att vinna både mot Luleå och Karhu på hemmaplan i augusti/september. Detta efter en strålande offensiv, med en skyttekraft som årets lag bara kan drömma om.

Två segrar och storspel i fjol, mot en storförlust och en seger i år.

En springande punkt i vår olustiga känsla inför årets Jämtlandslag är tre fundamentala faktorer:

1. Vem ska skjuta i skotten från distans förutom Steven Haney? När Luleå i dag vann finalen mot Karhu satte man 23 (!) treor. I dag sköt Jämtland i åtta treor. Risken är att Jämtland behöver tre matcher för att nå siffran 23 (även om den är exceptionell på alla sätt). Gehrke saknar helt enkelt skyttar och vi tror att det kommer att stå laget dyrt.

2. Jämtland lider brist på både genombrottsspelare och en riktigt vass PG. Hur gärna vi än vill att Davon Bell ska lyckas kan vi inte se att han kommer att göra det. Amerikanen ser redan nu ut som en klassisk felrekrytering. Då ska vi veta att guardkollegan Jaan Puidet inte heller har den anfallande egenskapen högst upp på sitt CV.

3. Jämtland blir lättläst för motståndarna. De kan backa av mot lagets guards och kraftsamla för att stoppa Haney, Semple och Dawson. Då stryper man Jämtlands huvudsakliga kraftförsörjning och kan vinna matchen. Enkel matematik. De övriga lagen har vapen överallt, men inte Gehrke. Han nöjer sig med att ha vapen på position 3, 4, 5…

Samtidigt pekar Torbjörn Gehrke på att Södertälje vann SM-guld utan genombrottsspelare. Att guldet bärgades genom l-a-g-e-t. Inte genom individualister.

– Jag har byggt det här laget på att vi inte ska vara beroende av enskilda spelare. Det var vi för mycket i fjol. Rönnqvist och Myers kunde vinna matcher på egen hand, men mot de bästa lagen förlorade vi oftast. Då saknade vi andra som kunde kliva fram, menar Gehrke och förklarar att årets Jämtland är tänkt att vara en minimodell av Södertälje – med en begränsad PG som INTE (!) är en duellspelare, men dock en lagorienterad sådan. Hmmm.

På ett sätt är det lugnande att coachen är så säker. Att han syns ha tänkt många varv mer än oss andra. Gehrke bör ju veta vad han pratar om. Han har ändå vunnit SM-guld och är en av Sveriges mest respekterade coacher.

Å andra sidan har Bloggen den där olustiga känslan av att TG har tänkt ”för mycket”. Att han försvårar och systematiserar spelet. Att han glömt vad som gjorde Jämtland så vasst i fjol.

Det var individualisterna. Skyttet. Genombrottskraften som kunde öppna upp stängda matcher. Offensivlustan. Atletismen. Förmågan att snitta över 90 poäng.

Det är så som till exempel Borås bygger sitt lag också i år – och resultatet är fantastiskt.

Det finns en annan sak som är minst lika viktig. Kanske ännu viktigare: kommer publiken verkligen att vallfärda till nya Sporthallen i år för att få se detta ”osjälviska” och ”o-spännande” lag?

Just nu pekar alla tecken på att årets Jämtland har ett sämre skytte, en svagare genombrottskraft, en minskad atletism och en tydlig brist på den där enkla men charmiga anfallsviljan?

Förlåt, men det är inget som får Bloggen att ropa högt eller bli entusiastisk.

Basket är och ska vara underhållning. Fart och fläkt. Skytte och poäng i mängd.

Med det här lagbygget pekar mycket på att publikfebern kommer att stanna av i Jämtland.

Publicerat av

Hans Andersson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *