Tack för den, Haney

Steven Haneys distansbössa banade väg för Jämtlands första seger i år.

1 512 åskådare slets mellan hopp och förtvivlan.

Jämtland spelade torftigt på alla sätt, var i underläge med 47-56 och på väg att förlora sin fjärde raka match. Vi på presshyllan suckade av missmod och började redan att skissa på krisrubriker.

Då vände allt. Eller ska vi säga att Jämtlands ende (?) storskytt vaknade till liv.

Steven Haney hade i 26 minuter blivit helt utraderad av ett aggressivt Norrköping. Men plötsligt fick han den där extra halvmetern och då tog han chansen och avlossade sin bössa.

Först satte han en trea till 50-56 – och även det efterföljande bonuskastet. Ett fyrapoängsspel och Jämtland började känna vittring.

Fyra minuter senare var Haneys lag förbi. Man leder med 66-60 och har äntligen hittat det tvåvägsspel man sökt under hela säsongsstarten.

Jaan Puidet spelar tufft försvar.

Alltså ett intensivt försvar och ett effektivt anfall.

Det gör att man kan parera en snabb Norrköpingsrush på 6-0. Eller egentligen är det mest Steven Haney som gör det.

Jämtlands just nu ende riktigt pålitlige distansskytt (ja, så illa är det) sätter tre (!) treor på 1.25 och Jämtland går från 66-66 till 75-66.

När sedan Toomas Raadik fyller på med fyra poäng och Davon Bell med en tvåa är läget 81-68 och det är ”game over”.

Jämtlands första seger är i hamn och glädjen – kanske även lättnaden – är enorm överallt i hallen. Torbjörn Gehrke och hans lag, ja, hela klubben kan andas ut i några dagar. Helgen blir så otroligt mycket bättre. Luften känns plötsligt lättare att andas och det blir (mycket) enklare att gå till jobbet på måndag.

Timeout för Jämtland i andra halvlek.

Jämtlands vändning och seger ska INTE underskattas. Det är som Norrköpingscoachen Mikko Riipinen säger: ”Snyggt gjort av Jämtland. Det är inte lätt att spela med ryggen mot väggen”.

Segern var inte baserad på något ihållande storspel. Den byggde på stötvisa ”tomtebloss” av hög klass, av en stark kollektivism hos ett lag som länge agerade ängsligt och utan den där enkelheten i anfallsspelet.

Den som till slut löste upp nervknutarna var inte oväntat storskytten från Loyola Maramount University.

Mattias Markussons förre lagkompis.

Steven Haney.

Samtidigt konstaterar vi att det är precis den här egenskapen som ofta vinner matcher: spelare med känsliga händer eller med förmågan att från studs bryta ned ett försvar.

Det här hade fjolårets Jämtland på många händer. Den där talangen att kunna skapa sitt eget skott och kunna skjuta i treor från alla vinklar.

Årets lag är tyvärr inte alls lika talangfullt offensivt sätt. Anfallsspelet bygger mer på den kollektiva kraften, på att med fart kunna öppna upp och göra poäng nära korgen.

Problemet kommer när motståndare bromsar Jämtland och tvingar laget att spela uppställd 5-mot-5-basket. Då blottläggs bristerna. Det är då som Jämtland blir för stillastående, för enkelt att försvara mot.

Utan Tavrion Dawson sjunker högstanivån alarmerande mycket. Det är därför som Bloggen är så fundersam över årets lag.

– Vi har fortfarande en väg att vandra i försvarsspelet, men det är ändå där vi måste börja. Om vi hittar ett starkt lagförsvar kommer vi att kunna vinna bollar och anfalla med fart, som vi vill, menar Torbjörn Gehrke.

Ett fartfyllt anfallsspel, med snabba förflyttningar av spelare och passningar ska alltså öppna upp för enkla avslut nära korgen.

Kan det verkligen hålla en hel säsong?

Eller kommer Jämtland till slut att tvingas förstärka med en kreativ kraft ute på vingen?

Publicerat av

Hans Andersson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *