Kulturinstitutionerna behöver starka och fasta ensembler

Att vi behöver offentligt finansierade kulturinstitutioner i hela landet finns det bred kulturpolitisk uppslutning omkring. Men hur de ska finansieras och hur de ska vara uppbyggda finns det olika meningar om.

Det är viktigt att se vad en kulturinstitution tillför i betydelsen av infrastruktur. Infrastruktur avser säkrande av grundläggande funktioner i samhället. Det vi mest associerar till är transportsystem men det kan också gälla abstrakta strukturer som samhällsinstitutioner, vilka kan ses som sammanhållande ”lim” i samhället. Här har kulturen en given plats! Kulturinstitutionerna är ett nav i svenskt kulturliv. De är den kulturella infrastruktur vi kommer att behöva på lång sikt.

Entré konserthuset. Bild: Privat

Just nu står de professionella kulturinstitutionerna under stark press. Under de senaste fyra åren har deras ekonomiska situation blivit alltmer utsatt. Kultursamverkansmodellen som infördes 2011 – en i grunden bra reform – fick inte med sig nödvändig finansiering vilket inneburit att regionerna/kommunerna som huvudmän fått ta ett allt större ansvar. Det har de generellt sett inte svarat upp emot. Kulturinstitutionernas ekonomi har därigenom urholkats.

Därför måste staten under kommande mandatperiod öka sin insats för att på så sätt stimulera regioner/kommuner att svara för sin del. Signaler att detta kommer att ske har givits i valrörelsen från många partier. En rimlig fördelning skulle vara 50% vardera.

Förutom en tillräcklig finansiering är det också viktigt hur institutionerna är uppbyggda. Om institutionerna är navet i kulturlivet är den fast anställda konstnärliga personalen kärnan. Nu ifrågasätts denna ordning. Projektanställningarna ökar, ofta med motiveringen att det ger större flexibilitet. Den andra, långt viktigare aspekten att fast, konstnärlig personal på institutionerna behöver trygga tillsvidareanställningar för att vara med och bygga en hållbar och långsiktigt utveckling av både utbud och innehåll betonas inte alls på samma sätt.

Bild: Privat

 

En rad faktorer talar för fasta ensembler. Ett arbetslag med trygga anställningar skapar trygga arbetsplatser, där medarbetarna lär känna varandra väl. De lär dessutom känna det egna samhället, kan på så sätt få förmågan att skapa konstnärliga uttryck för att belysa skeenden och problem. De kan också bidra till att stärka ortens allmänna kulturliv genom ledarskap och pedagogiska insatser. De är också är vanliga samhällsmedborgare som betalar sin skatt, bildar familjer och därigenom ger ett ytterligare bidrag till samhället och samhällsekonomin.

Trygga anställningar bidrar också till att värna den konstnärliga friheten. Författaren Lena Andersson liknar kulturinstitutionerna vid de tryckbehållare som finns för explosiva experiment. Sådana behållare måste ha ett starkt skal, starka väggar. En scenkonstensemble som vill experimentera måste få göra det inom en institution med starkt skal, starka väggar. Annars vågar man inte. Fasta anställningar skapar trygghet att föra fram ibland kontroversiella – men viktiga – konstnärliga uttryck. En projektanställd är däremot mer utsatt och riskerar att inte vara välkommen tillbaka om man misslyckas eller inte anses passa in. Fasta anställningar utesluter inte behovet av projektanställda. De förekommer naturligt och finns kontinuerligt även nu.

Bild: Privat
Länsteatern Örebro

Våra kulturinstitutioner har byggts upp i hela landet under en lång period sedan 1974. Ett beslut att reducera själva kärnan i institutionerna får långtgående konsekvenser och innebär troligen att de aldrig kommer att återuppbyggas. Detta måste förhindras! För starka institutioner är ett nav i svenskt kulturliv och den kulturella infrastruktur som behövs för ett långsiktigt och hållbart kulturliv.

Publicerat av

Börje Ström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *