Det omätbaras renässans

Gillar du att ta en match med en bok som är utanför din bekvämlighetszon men som lockar dig med att få tänka nytt? Som lockar med att förstå vad som är orsak och verkan i ett samhälle med ökande etisk stress? Då ska du läsa filosofen Jonna Bornemarks bok ”Det omätbaras renässans”!

Bild: Privat

För mig, ovan vid ett filosofiskt, akademiskt språk tog det tre dagar att komma igenom 5 sidor, späckade med noter (59 st i boken) och nya ord ( 6 sidor ordförklaringar) Redan då var jag nära att ge upp. I synnerhet som det var 300 sidor kvar. Men något satte sig kvar i skallen efter de där första sidorna, något som triggade mig att inte ge upp. Och det var tur, för efter att ha fullföljt läsningen har jag fått en ny orienterings över den kultur som råder i offentlig verksamhet. Lite nyfiken? Läs då några små sammanfattningar här som ingångar:

Vi lever i en kultur som vill separera subjektivitet från objektivitet, att det är i objektiviteten som sanningen och kunskapen finns. Men då friskriver vi oss från ansvar, professionellt omdöme och empati, eftersom det ligger djupt i det subjektiva och inte går att utöva i objektivitetens namn. Hur kom vi dit? Här är Bornemarks bakgrund:

 

Bild: Privat

1400-tals filosofen Cusanos har två kunskapsbegrepp – ratio och intellectus, där ratio står för det som kan mätas och kategoriseras medan intellectus innebär ett prövande förhållningssätt till den föränderliga verkligheten. Två begrepp som kompletterar varann. Så sunt! Men så kom upplysningsfilosofen Descartes och gav oss den hårda dualism som rensat världen på allt utom det fysiska, mätbara, och stängt inne själen i sig själv.

Det är i förlängningen av honom vi fått New Public Management (NPM), ett styrsystem för offentlig verksamhet – exempelvis skolan – som inspirerats av industrin. Det baseras på målstyrning, detaljgranskning och kontroll, i stället för tillit och professionell handlingsfrihet. Och det mynnar ut i det vi känner igen idag;

 

”Förpappringen är den samhällsmodell där allt måste göras två gånger, en gång i verkligheten och en gång i pappersöverbyggnaden.”
”I dag innebär kvalitet att inte göra fel och att ha dokumentation på att man inte gjort fel. 25 procent av personalkostnaden i vården går till att skapa material som kan granskas i efterhand.”

Bild: Privat

”Kvalitetssäkring och granskning har blivit samma sak, vilket är djupt problematiskt, eftersom kvalitet då kopplas till att kontrollera och misstänkliggöra personalen. Och det har väldigt lite med verkligt kvalitetsarbete att göra.”

Det omätbaras renässans finner vi hos de många lärare som försöker skapa utrymme för det som är viktigt på riktigt. De gör mikromotstånd, som inte behöver vara en revolution. Många har inte ord för det men protesterar ändå mot mätbarhetssamhället, att lärares kompetens inte kan reduceras till staplar.

Bokens avslutande ord:
Så jag hör viskningarna, jag hör ropen. Vi måste tänka på ett annat sätt. Vi måste ge plats åt det som inte genast kan identifieras och mätas, vi måste ge plats åt erfarenhet, professionell kunskap och reflektion. Vi måste ge plats åt det omätbara. Och när det finns en stor och spridd längtan efter det omätbaras renässans, då är den redan här.

Kulturens frihet och egenvärde

Mitt i all glädje över att få vara tillsammans med över tusentalet kulturengagerade människor och känna värme och gemenskap med dem drog ändå en isig vind genom årets kulturkonvent i Eskilstuna. Mot bakgrund av vad som händer mitt i Europa, till och med inom EU kom kulturens frihet och egenvärde att stå i fokus.

Därför stod liberala EU-parlamentarikern Cecilia Wikström på stora scenen och försvarade kulturens frihet med glöd i rösten. Kulturutövande är ingen harmlös fritidssysselsättning. Kultur är på blodigt allvar och striden för dess frihet måste tas när länder inskränker pressfrihet, stänger universitet och stryper det fria kulturlivet. Det är vad som sker i Ungern idag.

EU-parlamentariker Cecilia Wikström – Privat bild
Bild: Pixabay

Det är ingen slump att flera av årets programpunkter i Eskilstuna handlade om politisk styrning, konstnärlig frihet och armlängds avstånd mellan politikens makthavare och verksamma inom kultursektorn. I ett föränderligt politiskt landskap är kulturverksamheter sårbara. Idag är det lugnt i Sverige, vi har en regering som med tydlighet markerar kulturens frihet och skyddet för demokratin, men en mandatperiod bort kan detta förändras.

Med nationalistiska ideologier i förarsätet kan minnes och kunskapsinstitutioner utsättas för tryck och samtidskonsten kan få uppleva ett hårdnande klimat med hot och hat och ändrade ekonomiska förutsättningar. I Eskilstuna talades det därför om att nya strategier kan behövas när det inte längre gå att lita på det kulturstöd man fått i många år.

Kulturminister Amanda Lind – Privat bild

 

När nya kulturministern Amanda Lind inför stor publik i Stiga Sports Arena fick frågan om kulturens situation om 20 år kunde man ha förväntat sig politikersvar om förbättringar och genomförda satsningar inom kulturområdet. Det hade fungerat för några år sedan. Nu blev perspektivet ett annat. Direkt och spontant svarar hon att hon hoppas att sådant som konstnärlig frihet och armlängds avstånd fortfarande ligger fast.
Portalparagrafen i Sveriges nationella kulturpolitiska mål känns nu allt viktigare för varje år som går: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund”