Skön återhämtning

Jag vet inte om det är timmen tillsammans med Happiness eller prommisen från träningen och hem som gör mig så pigg och får mig att känna mig så nöjd. Förmodlingen så är det kombinationen💕

Idag blev det lite extra rolig träning då vi fick fint främmande hela timmen ⭐️

Lördag när den är som bäst❤️

För en stund sedan vaknade jag av en lätt knackning på dörren till sovrummet. Jag hade somnat och det visade sig att maten var lagad och klar. Kanske kan det verka både banalt och lite löjligt, men vet ni hur skönt det är och vet ni hur mycket jag känner att jag behöver bli lite ompysslad just nu?

En lördag då den är som allra bäst. Hemma med den största rikedomen av dem alla, min familj❤️

Pirrigt i ny skola⭐️

Tänk att jag har varit i denna fina tjejs liv sedan hon skulle fylla 3 år. Det har blivit några år som bonusmamma på full tid (så pass att hon helt hoppar det där ordet ”bonus” med en alldeles egen motivering till varför.)

I åk. 3 börjar hon på min skola och om några år vet jag vem som garanterat kommer att snacka bäst Engelska av oss här hemma 💕

Bilen blev som ny⭐️

Jag har tyckt rätt länge nu att våran fina bol behöver bli tvättad, men DDT göra ju inte av sig själv. Jag är så grymt fascinerad av min pappa, för honom sitter det typ aldrig fast och jag tror att det är ytterst sällsynt att han skjuter på saker eller struntar i saker som behöver göras. Därför blev det en spontan biltvätt i Bergeforsen då jag kom dit i dag för att hämta Lillan.

Jag har verkligen värdens bästa föräldrar jag. Så glad att jag valde dem till att bli mina💕

Min mamma, barnens mormor fyller 73 år idag. För mig är hon och hennes ålder det man alltid brokar säga, nämligen enbart en siffra på papperet. Om jag får se så fin och fräsch ut då jag fyller 73 år så kommer jag att skratta mig lycklig. Att hon betyder mycket för oss alla vet jag redan men i eftermiddag så fick jag det ännu mer bekräftat då barnen skev ett födelsedagskort. Line sa till William: visst skriver vi ”Grattis mormor”? Det kom ett tveklöst Ja från pojken.

Ja, min mamma (och min pappa med för den delen) betyder mycket för alla barnen här hemma och att de finns och beter sig lika mot alla barnen oavsett bakgrund/blodsband är jag dem evigt tacksam för❤️

Grubbel med Bubbel

Många gånger flyr mina tankar och mitt sinne till Prag. När jag börjar fundera över livet och hur orättvist det verkligen kan vara så vill hela jag till Prag för att bara få bli hel och för att få må bra igen. Tack och lov har jag med tiden märkt att det också fungerar bra att bara resa iväg en kortare sträcka (billigare så) lite nu och då också, ja för att bli mer hel och framförallt mer stärkt till att ta kommandot över min egenvalda livssituation. Jag lever i en ständig ”tickande bomb känsla”, det är inte någonting som är hemligt, nej kanske snarare tvärt om. Det är någonting jag tillslut började prata väldigt öppet om för att dels öka förståelsen för mitt till synes märkliga beteende. Det visar jag ju prov på nästan varje dag, ja de som sett mig ”in action” i det tillståndet då jag blir rädd vet vad jag pratar om. Genom att själv börja prata öppet om det tänker jag ska leda till en större förståelse ifrån min omgivning. Jag tänker att istället för att bara dyka upp så tänker man kanske till och ser till att jag på något vis är redo för att mötas. Jag tror också att jag får en större acceptans till det jag dagligen genomgår och jag ger mig själv utrymme till att fixa det bättre och bättre för varje dag som går. Det är just det jag nämligen tror, att det blir bättre och bättre för varje dag om det finns i ens medvetande. Att prata om det hjälper, inte tvärtom och att ta hjälp i dessa samtal om det jobbiga är nödvändigt, iallafall för mig.

Mina tankar fastnade precis hos en familj som fått ett så overkligt besked. 26 år och en så aggressiv cancer. Det var som sagt inte länge sedan beskedet kom och tjejen som det handlar om, en nybliven mamma på 26 år har redan fått sin 3:e behandling. Tänk, lever numer med vetskapen att det inte finns någonting att göra men lever i hoppet om att någon behandling ska kunna stoppa den lavinartade spridningen. Livet är så SJUKT orättvist.

Jag skrev detta till henne med fina nära:

Kära Emelie fina, fina är ni alla och tillsammans blir ni fantastiska.

Massor med styrka och allt vad man kan skicka sänder jag såklart. Livet är så sjuuuukt orättvist. Det finns så många människor som väljer bort sina friska liv (ja det får jag bevittna och bli påmind om på nära håll typ varje dag) så VARFÖR med de största och fetaste bokstäverna ska de personer som kämpar järnet i livet med jobb, att vara förälder osv..

VARFÖR ska sjukdomen slå hårt mot dem??

Jag tänker så mycket på dig fina L ❤️

Dina nära med!

Ni fixar detta, ett steg i taget, en dag i taget ❤️

Roliga projekt att fronta för

Jag har verkligen fått varit med i så väldigt många roliga projekt under min karriär som hederlig arbetare. Det här med träning och närproducerat har ofta varit den röda tråden i det som jag frontat med tanke på att det förknippas så mycket med mig som person. Jag är stolt över vad jag både är som person och vad jag åstadkommit, tänk att inte ha förmånen att få känna genuin stolthet?! Ja, lura sig själv och sin omgivning kanske också fungerar, men inte längre än tills det rasar. Då fungerar plötsligt inte någonting längre som jag förstår det. TACKSAM till mig själv och till det liv jag varje dag tar ställning för, ja jag väljer att leva fullt och friskt, den är jag⭐️

Här jobbade jag som front för Västernorrlandsgården och ett av de lokala företagen som fanns med i det projektet var Söråkers Grönsaker. En mycket härlig tid att blicka tillbaka till.

Viktig Reflektion

Lånade en fin och tänkvärd text som en av mina FB-vänner hade lagt ut. Vi borde bry oss lite mer om varandra än att bara vara så egoistiska och helt upp i vårt eget och i oss själva. Om vi åtminstone börjar med att tänka lite mer så, ja då behöver vi förmodligen heller inte känna oss ensamma då vi väl står där och behöver stöd och hjälp. Fast fungerar det så? Tveksam till det jag. Ju längre jag har gått min behandling för PTSD desto mindre blåögd och naiv börjar jag känna mig. (Det har blivit en bra bieffekt av behandlingen har jag märkt.) Jag har faktist börjat vara mer kritisk till min omgivning. Vilka är ens äkta vänner och vilka är det inte? När man vågar börja se det så blir det plötsligt väldigt tydligt. Den där jourhavande vännen som jag för många väldigt mycket och faktist väldigt ofta har varit, både gällande tjänster men också i form av uppmuntrande gåvor på alla möjliga vis (ja vissa presenter har jag lagt ner väldigt mycket pengar på också vilket jag kan känna inte varit så lyckat kanske) Ångrar det?, nej det kan jag väl inte säga att jag gör men jag har lärt mig av det så här i efterhand. Jag känner mig faktist stolt som inte känner någon bitterhet utan bara att jag lärt mig väldigt, väldigt mycket. När jag ser tillbaka på vad jag ha gjort för många av mina medmänniskor så känner jag mig faktist stärkt. Ja, jag kan se vad jag faktist åstadkommit och hjälpt till med samtidigt som jag har jobbar hårt med min egna tuffa situation. Ja den ”tickande bomb känslan” som jag personligen får kämpar på med varje dag i mitt liv och i min vardag.

Jag har klivit några steg tillbaka. Ja i vissa ”relationer” har jag tagit ett steg till sidan just för att jag behöver det. Jag behöver också få tanka, jag behöver också få den där omvårdnaden, de där frågorna om promenader osv. ja allt det där som jag alltid har givit. Jag känner att jag med gott samvete kan ta det där steget till sidan för jag är den där vännen som oavsett hur mycket jag än har omgetts med så har jag ändå alltid funnits där för de som behöver. Jag har ringt samtalen, skrivit de där meningarna som visar att man är en vän som finns där oavsett. Det har räckt med de korta frågande meningarna så som: ”-Hur mår du?, – Jag tänker på dig eller ”- Ska vi ta en prommis?” Om jag har kunnat i mitt liv och med tanke på hur det sett ut de senaste fem åren, varför ska då andra inte kunna göra detsamma för mig? Självklart är svaret om man diskuterar med min samtalsterapeut och självklart så har jag vänner som finns där nu när jag behöver dem lite extra. Alla har tid vill jag påstå (med mig själv som referens) om inte mycket så finns det alltid lite med tid att lägga på sina medmänniskor. Vi måste börja tänka lite mer utanför oss själva, vi borde alla bli lite bättre på att visa medmänsklighet. Det kostar dessutom inte en endaste krona, det är helt och hållet gratis och någonting som man får lov att slösa med hur mycket man vill.