Händelsen för 3 år sedan

Det tog mig ca. 7 månader att förstå att det bara är jag och inte någon annan som kan ta tag i min situation och att ta tillbaka kontrollen av min vardag och mitt liv. Detta efter 7 månader då jag mer eller mindre inte lämnade mitt hus mer än absolut nödvändigt. Om det tex. ringde på dörren hemma så hade jag en så lång och helt galet sjuk procedur för mig innan jag kände mig säker nog att öppna, en procedur som jag fortfarande håller på med. Om någon av familjens medlemmar eller andra nära bara kom och ryckte upp dörren så var stresspåslag i form av hög hjärtfrekvens total och det är svårt att förklara, men återhämtningen efter en sådan till synes lite grej har varit och är fortfarande jätte stor. Jag insåg rätt snabbt att jag inte längre var den mest orädda i familjen utan helt plötsligt var jag den mest rädda och blev skrämd av minsta lilla vilket bekymrade både mig och alla barnen.

Jag minns särskilt ett tillfälle då 10-åringen smög upp bakom mig i köket för att ropa -Bu! Min reaktion gjorde oss alla ledsen för den var ju inte direkt normal. Utan att kunna kontrollera så bara grät jag helt utan stopp (och utan anledning med tyckte jag då). Att jag både var lättskrämd och livrädd var med det ett faktum. Jag berättade rätt snabbt vad jag varit med om så att de närmaste runt omkring mig på något vis skulle få någon slags förklaring till denna helomvändning och kanske också en förståelse?! Från glad och att inte vara rädd för någonting till lättskrämd och till synes inte alls tuff och modig längre. Från att ha varit utnämnd till den modigaste och starkaste i familjen, ja det har ju mina bonusbarn alltid sagt från första stund vi träffades, så hade de plötsligt med en helt annan mamma Annelie att göra. Jag bestämde mig rätt snabbt för att berätta för de kloka små barnen vad som hänt mig, detta för att det inte gick att mörka på något vis. Mitt sätt och det jag hade förvandlas till efter denna traumatiska händelse gjorde mig ju till en helt annan person. Självklar så har jag inte berättat vem som gjort mig rädd och därav förändrad, det behöver de inte veta, inte nu när de är så pass små, men jag har tex. visat dem vägen jag gick då jag blev förföljd av den här personen med tre vänner i sällskap och 10-åringens reaktion då jag öppnade dörren till Apoteket som var platsen där jag sökte skydd på var: ”men vilken tur mamma Annelie att du gick in just hit för här är det ju många tanter som ser oss då vi kommer in.” Barn är kloka och med ens jag bestämde mig för att berätta för dem vad jag hade varit med om så startade genast en fin förståelse. Tighta har vi alltid varit, men nu blev vårt band oss emellan ännu starkare vilket är fint att få uppleva. Det var verkligen nödvändigt att berätta för barnen för den här roliga tävlingen dem emellan, ja vem som kunde skrämma mamma Annelie som aldrig blev rädd bäst fick med den händelsen i köket avslutas för obestämd framtid.

De tre andra som var i denna persons sällskap gick inte så snabbt av förklarlig anledning. Jag inbillar mig också att de inte var så intresserade av att göra mig något ont heller. Att jag efter en stunds förföljande insåg att jag inte skulle hinna att ta mig till min bil som var parkerad en bra bit utanför stadskärnan (ja, jag parkerade alltid på det viset redan innan denna händelse just för att jag haft en stor rädsla över att någonting liknande skulle hända).

Jag blev alltså förföljd på Storgatan i Sundsvall. Klockan var 13.30 och stan var välbesökt. Det var den första vardagen efter att alla skolor hade avslutat. Det var en måndag för exakt tre år sedan. De var fyra personer men det var som sagt särskilt en person som var mycket målinriktad efter mig och därav den drivande i skaran. Efter att ha kommit en liten bit med snabbare och snabbare steg så vände jag mig om och insåg att jag hade den här personen rätt nära bakom mig. Jag insåg med det att jag inte skulle hinna med att ta mig till bilen, hjärtat slog snabbt och jag kände mig som inne i en bubbla och ensammast i hela världen trots alla människor som gick där fram och tillbaka förbi och runt mig. Jag förmådde mig inte att ropa på hjälp, den tanken tror jag inte ens kom till mig i den chockliknande stunden men jag förmådde mig att ta mig in till Apoteket som ligger i hörnet vid Esplanaden och på Storgatan. När jag öppnade dörren vände jag mig återigen om och insåg att jag stirrade denna person rakt in i ögonen. Bakom så hade de andra tre ställt upp sig som en mur även de vända mot mig och placerade ca 1-2 meter utanför entrédörrarna. Jag var snabb att placera mig vid väggen väldigt nära en kvinna som satt vid den kassan och expedierade medicin. Jag såg att det fanns som en öppen glipa från en glasskiva till stället där jag valde att stå, alltså med ryggen mot väggen, så mitt hopp var att den personen skulle uppfatta denna obehagliga händelse. Den kvinnan gjorde det. Hon tillsammans med övrig personal kontaktade väktare som tillslut kom. Innan väktare kom så stack denna person ifrån och slöt upp en stund med muren av vänner som fortfarande stod uppställd. Efter ett förhör med väktare så kom polis till plats. Min sambo hade under hela händelseförloppet varit med mig i ett telefonsamtal så även han kom till plats för att bli förhörd av polis. Innan polisen kom till oss så hade personen och vännerna såklart dragit iväg. Trots att det inte fanns någon i Apotekets lokal som kunde gå miste om att höra detta allt som sades och skreks, trots att andra personer, alltså inte jag eller min sambo kontaktade väktare och polis så blev denna händelse nedlagd i brist på bevis. Ibland kan jag fundera över hur denna person beskrev hela denna fruktansvärda händelse, men jag har inte lagt så mycket mer med tid på det. Jag har haft fullt upp med att repa mig själv och var dessutom i den stunden där och då nöjd med att ett kontaktförbud som vi länge kämpat så hårt för att få utfärdades. Ett kontaktförbud som gällde både för min sambo och för mig.

Jag var alltså väldigt påverkad de första 7 månaderna och jag måste återigen tacka mitt arbete, för utan den platsen så vet jag inte riktigt hur det hade blivit. Om jag alltid har presterat och känt mig duktig i mitt jobb så har de senaste åren varit mina absoluta bästa. Att göra bra saker utifrån dåliga, ja det fungerar! Jag väljer att göra det varje dag känner jag och har som målsättning att fortsätta på det viset ⭐️

Publicerat av

Annelie Nordin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *