Spår som påminner

Jag är rätt öppen med det som hände mig för några år sedan, den förföljelse som jag blev utsatt för och som fortfarande finns med mig i min vardag vad än jag tar mig för, ja åtminstone då jag är på hemmaplan och runt omkring Sundsvallsregionen. Jag pratar och berättar det mesta som händer löpande och som tidigare blev underlag tillräckligt och nog för att få skydd genom utfärdat kontaktförbud. Den möjligheten hade jag vid fyra tillfällen, ja det beslutet gällande kontaktförbud förnyades halvårsvis. De tillfällen jag valde att ansöka om förnyelse av dem fick jag också det de första två åren. Kontaktförbudet har hjälpt mig enormt mycket för att fixa min vardag. Mentalt har jag nämligen hängt upp mitt liv väldigt mycket utefter det beslutet, jag har känt mig hyfsat trygg. Numer har jag inte kontaktförbudet kvar längre, det blev inte förlängt av någon anledning så den trygghet jag byggt upp efter det tunga beslutet fungerar alltså inte längre. Det har varit en tuff omställningstid och det har tagit massor av kraft och energi ifrån mig och allt annat som jag vill upprätthålla och jobba hårt för. Nej, jag har inte varit sjukskriven en endaste dag. Jag har bestämt mig för att det inte ska bli någon större förändring i mitt liv, jag peppar mig själv precis varje dag att det är inte någon annan person än jag själv som ska bestämma över mitt liv. Det fungerar hyfsat bra förutom att jag stundtals är både kroppsligt och mentalt väldigt trött och slut. Att vara påkopplad hela tiden, vara på sin vakt, ha koll på allt och alla runt omkring för att inte bli skrämd ”i onödan” kräver energi, massor med energi. Ärligt så är det rätt tufft att leva med en slags ”tickande bomb känsla”. Den rädsla som jag går och bär på långt där inne är svår att nå, den är svår att komma åt men jag väljer att jobba aktivt med det precis varje dag. Alltså medvetet aktivt, för det är ju inte någon annan än jag själv som utmanar mig i olika situationer så som jag gör. Bara att befinna sig på en arbetsplats där det kan dyka upp personer (mest barn) från alla tänkbara och jobbiga vinklar är ju ett exempel. Det är någonting jag jobbar med precis varje dag naturligt eftersom dessa plötsliga och spontana möten med människor på jobbet är en naturlig förteelse i min vardag . Jag utsätter mig för den stressen för att jag inbillar mig att det är på så vis jag övervinner det hela. Jag blir faktist bättre och bättre för varje situation som inträffar. ”Vad är det värsta som kan hända” har jag lärt mig att tänka precis varje dag då jag öppnar dörrarna till mitt arbete? Jag tänker den meningen och därefter så drar jag några djupa och stärkande andetag innan jag vrider om nyckeln och kliver in i min skolas underbara värld. Det är en återkommande procedur som för mig blivit en trygghetsrutin. Det värsta som kan hända (och det är någonting som händer varje dag) är att jag får några minuters hög hjärtfrekvens och att jag behöver samla ihop mig ett kort ögonblick då någonting för mig skrämmande inträffar, men det överlever jag. Denna vardagliga stress som jag utsätter mig för, som jag försöker att göra i ”lagom dos” då jag själv styr och har kontrollen gör mig lite starkare och kanske lite mindre ”kufig” för varje dag som går. Att det är en lång väg kvar till ett tillfrisknande förstår jag. Jag accepterar det märkligt nog också väldigt bra vilket känns skönt. Att prata öppet om detta känns både viktigt och bra, det hjälper mig i rätt riktning, alltså framåt. Det hjälper också mina nära och människor som jag mötet i min vardag att förstå mig och min situation lite bättre och därefter bemöta mig på det vis som detta stresssyndrom ”kräver”. Jag vill självklart tillbaka till livet så som jag vill leva det, så som jag alltid tidigare levt det innan dessa hemskheter inträffade. Jag tänker ta mig till det liv och den vardag som endast JAG och INTE någon annan har huvudansvaret och kontrollen över.

Förutom att jag bestämmer mig väldigt intensivt och hårt själv att jag tillslut ska fixa detta så jobbar jag på en arbetsplats som verkligen jobbar aktivt och öppet med att öka allas trygghet på skolan. Det lutar jag mig väldigt mycket mot och det hjälper mycket i mitt arbete framåt. Det hjälper så pass att jag orkar fortsätta att jobba 100 procent. Ta bara en sådan liten sak som att alla utomstående som besöker våran arbetsplats och som hänger där längre än att bara gå in och ut för att hämta sina barn, de skriver ALLTID in sig som besökare i våran reception och våran rutin är att de ALLTID ska bära en ”visitor” tag synligt. En liten grej kan man ju tycka men för mig så är det ett av många exempel till VARFÖR jag känner mig så pass trygg på min arbetsplats. Tyvärr har denna förföljelse och alla personliga påhopp, förtal och obehagliga hot som jag blivit utsatt, det som blivit underlag för kontaktförbuden genom åren. Det är en samling. Eller en enormt stor bunt av papper som jag bara samlat ihop och sparat på ett och samma ställe. I framtiden någon gång ska jag gå igenom för de senaste fem åren gjort mig till en fördömande människa så som jag ALDRIG varit tidigare. Det är en egenskap som jag ofrivilligt utvecklat i mig själv och som jag ogillar mycket. Om jag ser någon med huva över sitt huvud eller tex. keps så börjar mitt hjärta öka sin hastighet direkt. Det är någonting som jag ännu inte kan kontrollerad. Räddningen på min arbetsplats blir att vi har en god kontroll och genom att vi har våra regler så ökar också tryggheten för alla. På våran skola tar alla av sig sina kepsar och mössor när man kliver in i byggnaden vilket gör att det blir ett stressmoment mindre för mig. Om jag råkar på någon med huva eller keps som jag inte känner igen så frågar jag vänligt om de kan ta av sig den (ja detta efter att jag andas lugnt) också hänvisar jag till skolans regler. Vi vill ju alla vuxna agera och fungera som goda förebilder för de små så självklart följer vi reglerna precis som dem. Det säger jag inte, men det är ju indirekt vad jag menar. Min rädsla och min egen känslan kan jag helt sätta åt sidan, men självklart finns den alltid med i mon kropp och i mitt huvud.

En person som står för denna grund och som aktivt inplanterar det i vårt arbete på skolan är våran rekror Mr.Brisson. I dessa frågor är han en klippa och när han är borta saknar jag honom på skolan väldigt, mycket. med sin närvaro sätter han nämligen stora avtryck.

Publicerat av

Annelie Nordin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *