Fjolårets Debattartikel i ST

Sista april, sköna maj välkommen och så vidare, minnen från min barndom och ungdomstid väcks till liv. Underbara och fina minnen från en alldeles fantastisk tid ska tilläggas.

I lilla Bergeforsen, två mil norr om Sundsvall samlades vi många kompisar och på cykeln drog vi från majbrasa till majbrasa i bygden. Vårt mål var alltid att hinna med så många brasor som möjligt innan de slocknade. Om det regnade alldeles för mycket ringde jag mina föräldrar och på så vis kunde många av oss genomföra denna tradition ändå. Vi lämnade då cyklarna och i stället åkte vi med min pappa, som lämnade oss för att bestämma en ny tid för att skjutsa oss vidare till nästa majbrasa. Att inte få skjuts av sina föräldrar på grund av att det intagits alkohol har aldrig existerat för mig och att det skulle vara någonting som inte alltid är att ta för givet för ett barn är en reflektion som jag inte ”lärt” mig att förstå innebörden av förrän jag blivit vuxen. Att ha vetskapen om att mina båda föräldrar alltid bara har varit ett samtal bort har skapat en inbyggd trygghet hos både mig och min bror. Den känslan önskar jag att jag kunde få dela med alla, för varför ska en sådan enkel och banal grej inte kunna få vara en regel för just alla?Som förälder borde det ju vara det mest självklara, att hålla koll på sina barn och att ha en kontinuerlig kontakt då man är ifrån varandra – det finns ju nästan inte någon som inte har mobiltelefon i dag. Med det sagt menar jag inte att föräldrar inte ska få slappna av och ha det mysigt. Självklart ska alla få chansen att ha roligt emellanåt, men när man har tagit klivet och fått det stora förtroendet och ansvaret att bli förälder så innebär det också att man fullt ut bör leva sig in i den rollen.

Jag tappade räkningen under en period gällande hur många gånger min äldsta dotter sa meningen: ”Det är bara du mamma som ringer till mig!”, med mycket missnöje i rösten då hon svarade efter en signal de kvällar hon var ute. Jag ska medge att jag flera gånger höll på att gå på den, jag kom på mig själv med att tycka lite synd om henne som hade en sådan vansinnigt pinsam mamma. Tack och lov tog den tvivlande känslan inte över. Jag fortsatte med mina samtal lite nu och då för att kolla läget och jag är rätt övertygad om att det är många som känner igen sig i en sådan anklagelse från sin tonåring.

Många gånger har jag självklart hämtat mina barn och deras vänner. Jag eller min sambo. Sten, sax eller påse har varit en metod hos oss, inte meningen ”Åk du och hämta för jag har druckit vin”.

Självklart råder alla över sina liv. Jag kan ju enbart tala utifrån min erfarenhet och det som har format mig till vad jag står för, tänker och tycker. Men eftersom jag märker att många unga faktiskt lyssnar till vad jag har för värderingar så delar jag mer än gärna med mig. Jag som haft turen som fått en trygg och stabil grund att stå på, någonting som jag numer kan reflektera över, känna tacksamhet och ödmjukhet inför. På mitt arbete har jag fått titeln ”Ms. Bubble”. Jag älskar mitt namn, det beskriver precis vad jag är, ”a bubble everywhere”. Att få jobba på det vis jag gör på Engelska skolan i Sundsvall är helt fantastiskt. Varje dag får jag förmånen att träffa barn och samtala tillsammans med dem på olika vis beroende på alla olika åldrar. Barn och tonåringar, både innanför skolans väggar men även genom projekt som jag får tillåtelse att genomföra utanför vår arbetsplats väggar. Mitt motto på arbetet är mycket enkelt. För mig handlar det om att vara en god förebild och att enkelt beskrivet vara den där extra vuxna personen att bara kunna få samtala med. Jag blir en slags länk många gånger till den vuxna världen. Det är ett stort ansvar som vilar på mina axlar varje dag och den medvetenheten tror jag är väldigt viktig att ha med sig just varje dag. Jag gör verkligen mitt yttersta för att vara den bästa versionen av mig själv i mötet med barn och ungdomar. Hur skulle det annars se ut?

”Barn gör som vi gör och inte som vi säger” är ju ett väl använt uttryck och det för att jag tror att det är en enkel regel att sätta för sig själv och ett enkelt livsmotto att följa. Om vi vuxna är berusade och går runt med en alkoläsk eller starköl på offentlig plats vid sista april-firandet, hur uppfattas det av våra unga? Sociala mediers flöden svämmar stundtals över med bilder på fyllda vin- eller ölglas och selfies på förnöjda ansikten tillhörande vuxna män och kvinnor. Självklart vilar det ett större ansvar på de vuxna som arbetar eller engagerar sig tillsammans med barn och ungdomar, tänker jag. Det skulle inte direkt se så snyggt ut om jag som till vardags arbetar med barn och unga beblandar mig med dem och är märkbart berusad. Ännu mindre bra skulle det bli om jag därefter sänder en video där jag på ett sluddrande och sentimentalt vis predikar om hur fantastiskt det är att få arbeta tillsammans med barn och unga och till och med bekräftar att jag är visst är lite berusad. Hur skulle det klinga i de små öronen och i deras föräldrars öron? Nej, så klart skulle man förlora många förtroendepoäng med ett sådant handlande. Väljer man att ta på sig ledartröjan för barn och unga, för sina egna och/eller andras så innebär det att man tar på sig ett stort ansvar som man inte kan festa bort offentligt. Så klart ska det skapas tilltro mellan vuxna och unga, inte besvikelse och misstro. Så ta det lugnt på Valborg, ha koll på dig själv och på dina barn. Var den där föräldern som ringer så som ”ingen” annan mamma eller pappa gör. Den dagen vi slutar bry oss tror jag också att vi förlorar respekten från våra små. Tänk också på att det finns många andra än bara våra egna som kan behöva lite engagemang från en vuxen. Det finns barn och ungdomar som av olika anledningar inte alls har det naturliga engagemanget i sin närhet men som förtjänar det precis lika mycket som alla andra.

Tillsammans blir vi både starka och gör skillnad.

Annelie Nordin

Inspiratör, initiativtagare till Tillsammans på stan

 

 

Lite funderingar

För någon dag sedan kom det lite funderingar till mig. Det kommer liksom till mig i vardagen och i mötet med olika människor. Jag skriver långt ifrån gällande alla mina möten och funderingar, inte öppet men i mina dagböcker finns det mesta. Att skriva är ett bra sätt för mig att hantera både känslor och händelse . En del publicerar jag och det är helt frivilligt att ta del av vad jag kommer fram till i mitt funderande. Jag förutsätter att man väljer att läsa det jag skriver för att man gillar mig och inte tvärt om. Man ska omge sig med de personer som ger någonting och inte tar, så är jag den personen så kan det ju vara trevligt att fortsätta att läsa, annars är det ju bättre att lägga sin tid och kraft på någonting annat tycker jag..

Så till delar a dagboksanteckningar för några dagar sedan:

Det är väl ändå självklart att man säger hej till varandra då man möter varandra? Vänner, Kollegor, okända som kända personer för varandra ?

Fast när bitterheten och elakheten tar över så blir ingenting särskilt logiskt, heller inte vackert. Uppsynen, utstrålningen, auran och karisman är liksom helt bortblåst. En tråkig och ledsam syn. Det slår mig ibland att jag starkt funderar på att gå fram för att ge personen/personerna en stor kram. Jag kan för ett litet ögonblick känna att det kanske är vad som precis behövs?! Fast i samma stund som den tanken dyker upp så slår jag bort den. Bitterheten kanske finns där av en anledning? Anledningen kanske tom. är jag själv som just precis uttrycker mig på det vis som jag nu i skrivande stund väljer att göra och det kanske inte alls är särskilt populärt att man uttrycker sig på just det viset och därför blir en anledning till denna uppsyn. Att vara orsaken till någonting dåligt utan att direkt veta?

Jag är ändå inte så dum att jag inte förstår att man kanske inte går hem särskilt bra hos alla. Långt ifrån alla gillar att man försöker vända det mest negativa och dumma till någonting positivt och någonting bra. Ja, jag skriver faktist under på att det är någonting jag väljer att försöka mig på att göra precis varje dag och min strategi och mitt tankesätt har fungerat hyfsat bra hittills även om det stundtals är vansinnigt jobbigt. De som intresserat sig och pratat med mig lite mer vet alldeles säkert att det är just så. Om jag inte hade valt den strategin precis varje dag i kombi med stöd från mycket kompetent samtalsterapeut så hade jag nog inte tagit ett endaste kliv utanför mitt hem. Jag vet att det är min vilja och min kraft som styr mig till mina framsteg och därför har jag mig själv att tacka för den framgången till stor del. Finns det egentligen någon annan än jag själv som kan ”göra jobbet” till en förändring i rätt riktning? Bara en liten snabb och spontan fundering.

Nu är det tack och lov övervägande positiva människor som hör av sig till mig med upplyftande feedback och det är dem och deras goda kraft som jag fokuserar på. Inte från de som hatar, föraktar eller är illvilliga.

Så tillbaka till det där med en kram eller några fina, upplyftande och värmande ord. Blickar (kanske mest undvikande sådana), kyla och utanförskap talar ett rätt tydligt och klart språk hur läget ligger till och frågan är då om man ens skulle hinna fram med en leverans av just en vänlig och värmande kram? Några ord skulle man kanske i bästa fall hinna med att leverera om inte personen/personerna har så bråttom så de knappt ens hinner notera dig.

Vet inte och jag väljer faktist att inte chansa som läget ligger till, vem vet, en förändring kanske tom. är närmare än man kan ana och det utan den punktinsatsen. Jag håller tummar och tår för det.

Tänk så många barn och unga som lever i tankar som dessa, så man kan ju försöka att föreställa sig vad värme och kramar skulle kunna förändra ändå. Nästa gång jag stöter på bitterhet och elakhet i min vuxna värld så ska jag nog kanske ladda lite och försöka med en kram eller åtminstone ett par, tre upplyftande fraser ändå. Jag ska försöka mig på att hänga med i farten, bli lite synlig i den stundtals osynliga känslan.

Vill man förändra så kan man förändra men innan man väljer att vräka ur sig elakheter mot andra så borde man ta en grundlig check på sig själv. Jag tror nämligen att med den självscanningen så finner man också nyckeln till att öppna upp för ett varmare, finare och vänligare ”Jag” som är redo att stanna upp och redo för att ta emot varje liten människa, inte enbart särskilda och utvalda.

Behöver jag tillägga att vi alla behöver träna och bli duktigare på detta? Kanske med betoning på ALLA! Med den extra betoningen på att detta även gäller mig själv såklart. Jag tror att det är viktigt att vara extra tydlig då man uttalar sig, särskilt gällande saker man skriver. För mig är det nämligen en självklarhet att vara medveten om att alla har vi både styrkor/förmågor men också svagheter och mindre bra sidor i oss som vi behöver jobba på och förbättra. Kontakta mig personligen mer än gärna så ska jag rabbla upp flera av mina oförmågor som jag försöker att jobba på.

Mässarbete denna helg

Tack och lov för ett mycket positivt sällskap till mässarbete denna helg.

Vi kom iväg lite väl sent så redan med det kändes det lite jobbigt. Vetskapen om att tillbringa minst fem timmar i bil fanns ju redan ”in my mind”. Så när samtalet kom gällande att alla mina Bubblansaker, pyssel, kyl och annat tillbehör till Bubblanmontern är glömt på ett lager i Nyköping gick luften totalt ur mig. Nej, det hör inte alls till vanligheten, det vet nog de flesta som känner mig, men det har nog varit lite väl mycket den senaste tiden så jag märker faktist att det inte behövs så mycket för att det ska bli lite pyspunka.

Jag har verkligen sett fram emot denna helg och jag har förberett mig väldigt väl just för att jag tycker dessa helger är energigivande.

Men några stopp senare och ca. tusen kronor fattigare så har jag fått hjälp av min kära resevän Patricia att tänka om. Massor av det jag planerat finns som sagt inte där på plats när vi kommer fram men förhoppningsvis så får jag sälja dubbelt så många mössor, små tavlor m.m nästa gång.

Apropå att komma fram, det gör vi nog inte ännu på ett tag men under vägens gång har vi alltså lyckats med att skapa lite nya möjligheter till försäljning och aktiviteter för barnen i helgen med start i morgon.

Det tog sin lilla tid med våra diverse inköp så jag måste verkligen berömma våran lilla medhjälpare som är med. Vilket tålamod! Men snart börjar jag ställa frågan ”- NÄR ÄR VI FRAMME!”

För ett par timmer sedan såg jag att jag fått meddelande om vilken stuga vi fått tilldelad till oss och vart nyckeln ligger. De andra har säkert lite mysigt i sina stugor just nu, dit längtar jag faktiskt också just nu, massor

Två tjejer på vift

Tänk vilken längtan man kan ha och hur icke hel man verkligen känner sig då barnen är borta. Stora som små, utflyttade som boende hemma. Känslan då meddelandet kom från min stora tjej, att hon landat och åter är på hemmaplan igen går inte att återge. Jag andas långa och sköna andetag. Nu är det bara beskedet gällande familjens mellantjej, ja nu vill jag bara veta att hon har landat på andra sidan jordklotet för att lugnet ska kunna infinna sig lite, lite mer. Undra hur lång tid det kommer att ta innan hon hittar kortet jag skrev och gömde i hennes väska då jag packade ner det sista❤️

Älskade värdefulla skatter, ja jag är verkligen så rik på livet jag. Det är ingenting jag tar för givet men det är någonting som jag tycker att jag förtjänar.

Så trött på skitsnack(are)

Varför gå runt och klaga, prata skit om både det ena och det andra? Vad är själva vinningen och syftet med det? Att förpesta och sprida negativitet, nej tack! Jag både avstår och ställer mig långt, långt ifrån det. All den kraft och energi det kostar och alla dåliga bieffekter som blir av ett sådant handlande mot både sig själv och andra som blir drabbade genom att ”bara” råka finnas i närheten blir aldrig bra. Varför inte göra någonting konkret och bra av det hela istället? Förslagsvis gå till botten med ”problemet” och vara lite mer konkret och lösningsinriktad? Vill man ha en förändring så kan man också få en förändring, det är iaf. mitt tips på tankesätt 24/7.

Vi har alla ett ansvar mot både oss själva och våran omgivning tycker jag. Vi har en skyldighet att agera på bästa vis mot både oss själva och våra medmänniskor. Med det sagt menar jag inte att vi måste gå runt och älska allt och alla, men en skyldighet att bete oss schyssta mot varandra, det hör liksom till. Istället för att enbart klaga och förpesta, gör någonting bra av det hela för ingen annan än ”jag själv” äger den rätta kraften för att göra sin situation till den bästa. Vill man så kan man, så försöker åtminstone jag tänka och det för att jag tycker att jag är värdefull och har rätten till att må bra/ha det bra❤️

Kontaktförbud och överträdelse

Kontaktförbud/Överträdelse

Usch, Skrämmande läsning i ST idag. Jag får frysningar i hela mig och igenkänningsfaktorn är mycket hög. Jag har levt med kontaktförbud i fem omgångar, ja det har omprövats halvårsvis vilket också har varit en sjukt jobbig och upprivande process i sig. I mitt fall har det aldrig handlat om något ex, nej det har ej varit män som jag har varit så illa drabbade av.

Även om detta är skrämmande länsning och trots att det river upp massor med obehag i hela mig så är det så viktigt att vi pratar öppet om det som händer. Det kan nämligen drabba vem som helst. Ja det säger jag och refererar till mitt liv och min vardag)

Lite Bubbelgrubbel💕

En person som vill väl och har goda avsikter säger de jobbiga och de lite mer obekväma sakerna till dig men de positiva och fina sakerna om dig, alltså inte tvärtom.

Egentligen är det inte så svårt att skapa ett bättre klimat emellan oss människor både i det privata livet och i arbetslivet men det måste starta någonstans och det är inte någon annan stans än hos sig själv.

En fortsatt fin vecka till er alla💕

Framtidsgalan börjar ta form

Förberedelserna för en Gala är många och eftersom det är jag själv som roddar och fixar ned det hela så gör jag det lite i det dolda. Jag pratar inte så högt om det alls men de som jag har kontakt med gällande det hela, personer som Freppo Media och ”min” Johanna” vet hur mycket jag håller på för de blir ju båda inblandade genom att sätta en bråkdel av allt jag håller på med på print, i färg och i form. Deras fantastiska support är verkligen så värdefull och nödvändigt för att jag ska kunna ro detta i land. De är ovärderliga helt enkelt⭐️

Under själva Galakvällen fortsätter jag självklart att jobba hårt, även då mest i det dolda men då väljer jag att ta med personer som också brinner för själva projektet och som får vara de som fronter och utför det arbete som syns ut mot artister och publik. Det enda krav som finns är att det är personer som är positiva till både projektet och till att vara lite spontana och självständiga, för under en Galadag/kväll kan det uppstå grejer som behöver lösas där och då direkt. Mindre och mindre blir blir det så med åren, man samlar ju såklart på sig en viss erfarenhet och rutin med åren som går.jag gjorde min första Framtidsgala 2003 så ja, det är ju några år sedan.

Jag kommer att fortsätta att jobba med frivilliga, det är ju det fina med detta ❤️-projekt men jag kommer att vara lite mer noga med att om man väljer att vara med så är man med för att man verkligen vill och man går in i det hela med en positiv inställning och det viktigaste av allt, om man har synpunkter, eller att denna kväll råkar föra med sig någonting mindre bra bakom kulisserna så förmedlar man det DIREKT till mig. För mig är det nämligen så viktigt att reda ut saker direkt för det klassiska, ”får man inte veta så kan man ju heller inte förändra…”. är ju det som alltid gäller, inte bara i detta sammanhang, det är ju ett uttryck som gäller för att det mesta ska kunna fungera och framförallt för att saker och ting ska ha en sund/frisk men framförallt positiv utveckling.

Tack ock lov så finns det många positiva själar och det är dem som jag försöker fånga upp och personligen tillfråga om de vill hänga med på ett härligt och magiskt galaäventyr. Detta år har jag bestämt mig för att det ska vara fler äldre med (unga vuxna/vuxna) eftersom jag har med några tjejer i 12-13 års ålder som representerar de unga.

Som jag längtar till årets Framtidsgala. Jag känner mig faktist redan nu rätt bra förberedd fast jag mest jobbar med projektet under kvällar och helger hitills.. Ja, mycket av min lediga tid har gått till detta men så tänker jag också att det ska vara kring ett ❤️-projekt.

Save the date, söndag 22 september. Då är det dags för Framtidsgalan 2019, jag längtar så väldigt, väldigt mycket⭐️

Trumpetspel⭐️

Ikväll har vi också förberett inför trumpetspel i kyrkan. Ja, jag skriver ”vi” för det är sällan jag får göra en sådan grej själv. Jag börjar faktist tro att det kommer att bli en liten till trumpetare i familjen.

Senast gången som jag spelade i kyrkan så var det begravning. Det var en mycket fin men tung stund. Om ett par dagar spelar jag återigen i kyrkan men på en vanlig högmässa. Vanlig och vanlig, det är alltid lite speciellt och fint i kyrkan under påsk. Som jag längtar och tjejerna har hjälpt mig att fixa alla noter färdiga ikväll.