ett svar på ett av många kränkande meddelanden

Som svar till ”Sara”  som jag med hjälp tagit reda på inte heter Sara  utan heter vad jag tyvärr redan räknat ut och säkert fler med mig .   Tack och lov så är det lite mer lugnt just nu. Här  följer iaf. ett svar som jag engagerade mig till att ge på en av alla hemska kommentarer som kom till ett av mina blogginlägg:

Hej ”Sara” som jag nu vet inte heter Sara. Hur vore det om du till att börja med blir lite snäll mot dig själv?
Du kanske borde börja fokusera lite mer på dig själv och ta tag i dina egna fel och brister , ja då kanske du skulle komma i underfund med att du kanske borde sluta med att kasta skit och döma ner alla andra som du dessvärre börjar bli världsmästare på!
Som sagt, ta tag i dig själv först.
Det stämmer rätt bra att som man känner sig själv känner man andra eller håller du inte med?
Förstår du vad jag menar?
Genom att börja rannsaka sig själv och kanske tom. börja se och förstå sina egna fel och brister så lägger man förhoppningsvis ner den oförtjänta skiten man slänger ur sig mot de som förtjänar det allra minst.

Att jag kallar mina bonusbarn för mina barn…
Ja, alltså det blir rätt naturligt att göra det. Vi lever ju med varandra precis hela tiden.
Självklart vet de att de har en mamma som fött dem, de vet också det mesta om situationen som råder kring ”henne” för det har vi proffs till hjälp varje vecka att prata om.
Ja, barnen säger tom. själva att vi har familjesamtal.
Hur skulle det se ut om andra inte fanns och räddade upp då livet är lite för tufft och man inte fixar med det liv man själv i grunden ställt för?
Är man inte glad och tacksam att någon steppar in och gör det så bra som det bara går för de små?
Jag känner att jag inte kan göra mer för dessa 2 barn som jag fått extra i mitt liv på full tid än vad jag gör iallafall och jag hoppas att det jag gör för dem hjälper till att utveckla dem till kärleksfulla,snälla och framförallt trygga individer.
Om jag inte skulle mäkta med och inte klara av att ta hand om mina barn, ja då vet jag att jag skulle vara väldigt tacksam mot den som skulle steppa in i mitt ställe, inte tvärtom!

Hoppas att du förstår vad jag menar, jag  gjorde i alla fall ännu ett försök.
Jag tänker ändå alltid att det finns hopp.
Osäkerhet och ovisshet skapar också elakhet.
Gjorde ett försök till att du ska förstå lite bättre att jag är långt ifrån en elak människa, tvärtom.
(Detta svar innefattar också andra kommenterar du lagt till mig men också till andra, fast dem hänger jag inte ut såklart, de svarar så bra för sig själv om de har lust)

Ha det fortsatt bra nu ⭐
Såklart ska man visa tacksamhet, det lärde iallafall mina föräldrar mig. Hat leder ju inte direkt till någonting bra.

Jag har så svårt att förstå att jag ska få sådana här direkt kränkande och fula meddelanden.
Svara gärna vad jag har gjort dig för att förtjäna det du gör mot mig.

Så tragiskt

Kvällen avslutade jag med att ta ett par varv i spåret. Att skogen är den plats där jag trivs som bäst och känner mig som mest trygg på, det har jag aldrig tvivlat på. Idag blev jag bara ännu mer påmind om att det är så. Ännu en traumatisk händelse för mig och helt öppet på stan, eller närmare bestämt på ett välbesökt café på stan, jag håller alltså på med att för fullt få hjälp att hantera detta sjuka som jag lever med och som jag upplever som en tickande bomb och efter dagen idag så vet jag vilket cafe som jag aldrig kommer att besöka igen, tyvärr får jag lov att säga, eftersom det är ett cafe som tillhört mina ”favo” ställen top 3. Personskydd fungerar och det är ju för väl en sådan här gång.

Tänk att ett missbruk skapar ett sådant tunnelseende. Det är för väl att det är så, samtidigt så är det ju riktigt beklämmande, hemskt och djupt tragiskt att se en människa i ett sådant tillstånd. Jag är såklart oerhört tacksam att inte någon av barnen var med. Att se någon som man känner eller är släkt med helt öppet vara så pass påverkad att det är tunnelseende skulle ju vara katastrofalt, det är nog så jobbigt att som vuxen tvingas att se det !

Jag bearbetar som vanligt mina traumatiska upplevelser i skogen. Där känner jag mig som mest trygg och trivs absolut som bäst

Händelsen för 3 år sedan

Det tog mig ca. 7 månader att förstå att det bara är jag och inte någon annan som kan ta tag i min situation och att ta tillbaka kontrollen av min vardag och mitt liv. Detta efter 7 månader då jag mer eller mindre inte lämnade mitt hus mer än absolut nödvändigt. Om det tex. ringde på dörren hemma så hade jag en så lång och helt galet sjuk procedur för mig innan jag kände mig säker nog att öppna, en procedur som jag fortfarande håller på med. Om någon av familjens medlemmar eller andra nära bara kom och ryckte upp dörren så var stresspåslag i form av hög hjärtfrekvens total och det är svårt att förklara, men återhämtningen efter en sådan till synes lite grej har varit och är fortfarande jätte stor. Jag insåg rätt snabbt att jag inte längre var den mest orädda i familjen utan helt plötsligt var jag den mest rädda och blev skrämd av minsta lilla vilket bekymrade både mig och alla barnen.

Jag minns särskilt ett tillfälle då 10-åringen smög upp bakom mig i köket för att ropa -Bu! Min reaktion gjorde oss alla ledsen för den var ju inte direkt normal. Utan att kunna kontrollera så bara grät jag helt utan stopp (och utan anledning med tyckte jag då). Att jag både var lättskrämd och livrädd var med det ett faktum. Jag berättade rätt snabbt vad jag varit med om så att de närmaste runt omkring mig på något vis skulle få någon slags förklaring till denna helomvändning och kanske också en förståelse?! Från glad och att inte vara rädd för någonting till lättskrämd och till synes inte alls tuff och modig längre. Från att ha varit utnämnd till den modigaste och starkaste i familjen, ja det har ju mina bonusbarn alltid sagt från första stund vi träffades, så hade de plötsligt med en helt annan mamma Annelie att göra. Jag bestämde mig rätt snabbt för att berätta för de kloka små barnen vad som hänt mig, detta för att det inte gick att mörka på något vis. Mitt sätt och det jag hade förvandlas till efter denna traumatiska händelse gjorde mig ju till en helt annan person. Självklar så har jag inte berättat vem som gjort mig rädd och därav förändrad, det behöver de inte veta, inte nu när de är så pass små, men jag har tex. visat dem vägen jag gick då jag blev förföljd av den här personen med tre vänner i sällskap och 10-åringens reaktion då jag öppnade dörren till Apoteket som var platsen där jag sökte skydd på var: ”men vilken tur mamma Annelie att du gick in just hit för här är det ju många tanter som ser oss då vi kommer in.” Barn är kloka och med ens jag bestämde mig för att berätta för dem vad jag hade varit med om så startade genast en fin förståelse. Tighta har vi alltid varit, men nu blev vårt band oss emellan ännu starkare vilket är fint att få uppleva. Det var verkligen nödvändigt att berätta för barnen för den här roliga tävlingen dem emellan, ja vem som kunde skrämma mamma Annelie som aldrig blev rädd bäst fick med den händelsen i köket avslutas för obestämd framtid.

De tre andra som var i denna persons sällskap gick inte så snabbt av förklarlig anledning. Jag inbillar mig också att de inte var så intresserade av att göra mig något ont heller. Att jag efter en stunds förföljande insåg att jag inte skulle hinna att ta mig till min bil som var parkerad en bra bit utanför stadskärnan (ja, jag parkerade alltid på det viset redan innan denna händelse just för att jag haft en stor rädsla över att någonting liknande skulle hända).

Jag blev alltså förföljd på Storgatan i Sundsvall. Klockan var 13.30 och stan var välbesökt. Det var den första vardagen efter att alla skolor hade avslutat. Det var en måndag för exakt tre år sedan. De var fyra personer men det var som sagt särskilt en person som var mycket målinriktad efter mig och därav den drivande i skaran. Efter att ha kommit en liten bit med snabbare och snabbare steg så vände jag mig om och insåg att jag hade den här personen rätt nära bakom mig. Jag insåg med det att jag inte skulle hinna med att ta mig till bilen, hjärtat slog snabbt och jag kände mig som inne i en bubbla och ensammast i hela världen trots alla människor som gick där fram och tillbaka förbi och runt mig. Jag förmådde mig inte att ropa på hjälp, den tanken tror jag inte ens kom till mig i den chockliknande stunden men jag förmådde mig att ta mig in till Apoteket som ligger i hörnet vid Esplanaden och på Storgatan. När jag öppnade dörren vände jag mig återigen om och insåg att jag stirrade denna person rakt in i ögonen. Bakom så hade de andra tre ställt upp sig som en mur även de vända mot mig och placerade ca 1-2 meter utanför entrédörrarna. Jag var snabb att placera mig vid väggen väldigt nära en kvinna som satt vid den kassan och expedierade medicin. Jag såg att det fanns som en öppen glipa från en glasskiva till stället där jag valde att stå, alltså med ryggen mot väggen, så mitt hopp var att den personen skulle uppfatta denna obehagliga händelse. Den kvinnan gjorde det. Hon tillsammans med övrig personal kontaktade väktare som tillslut kom. Innan väktare kom så stack denna person ifrån och slöt upp en stund med muren av vänner som fortfarande stod uppställd. Efter ett förhör med väktare så kom polis till plats. Min sambo hade under hela händelseförloppet varit med mig i ett telefonsamtal så även han kom till plats för att bli förhörd av polis. Innan polisen kom till oss så hade personen och vännerna såklart dragit iväg. Trots att det inte fanns någon i Apotekets lokal som kunde gå miste om att höra detta allt som sades och skreks, trots att andra personer, alltså inte jag eller min sambo kontaktade väktare och polis så blev denna händelse nedlagd i brist på bevis. Ibland kan jag fundera över hur denna person beskrev hela denna fruktansvärda händelse, men jag har inte lagt så mycket mer med tid på det. Jag har haft fullt upp med att repa mig själv och var dessutom i den stunden där och då nöjd med att ett kontaktförbud som vi länge kämpat så hårt för att få utfärdades. Ett kontaktförbud som gällde både för min sambo och för mig.

Jag var alltså väldigt påverkad de första 7 månaderna och jag måste återigen tacka mitt arbete, för utan den platsen så vet jag inte riktigt hur det hade blivit. Om jag alltid har presterat och känt mig duktig i mitt jobb så har de senaste åren varit mina absoluta bästa. Att göra bra saker utifrån dåliga, ja det fungerar! Jag väljer att göra det varje dag känner jag och har som målsättning att fortsätta på det viset ⭐️

EMDR behandling

Det finns en kvinna här i Sundsvall som utför en behandlingsmetod som heter EMDR. Jag har träffat Åsa som hon heter i några terapeutiska samtal och det behövdes egentligen bara ett möte med mig för att sätta min diagnos. Ja, jag har utvecklat PTSD i samband med förföljelsen som dagen idag inträffade för tre åt sedan. Denna händelse ledde förvisso till ett kontaktförbud som jag och min sambo kämpat hårt för att få redan innan denna traumatiska händelse, men efter detta som skedde mitt på ljusa dagen och helt öppet på Storgatan i min hemstad så utfärdades ett kontaktförbud rätt omgående. Detta kontaktförbud har förlängts fyra gånger för min del vilket betyder att saker och ting inte direkt går åt rätt håll. Sorgligt, det tycker jag trots att jag är väldigt hårt drabbad, men numer tänker jag faktist endast på mig själv och att finnas bra för min familj. Andra tankar som tidigare funnits så som att tex. finnas som en frisk länk mellan på olika vis för denna person tänker jag faktist inte längre, jag har med detta sjuka alldeles tillräckligt och nog med mig själv.

Att det gått så långt att jag utvecklat posttraumatisk stress syndrom hoppas jag alltså att jag ska få lite hjälp med att behandla nu. Den här ”tickande bomb” känslan måste bara bort, i det långa loppet orkar man varken fysiskt eller psykiskt att leva i det tillståndet. Att ständigt gå runt och att vara på sin vakt, att alltid känna någon form av rädsla, nej det måste bli ett slut på det. Jag ser framemot att den färgstarka bilden som finns på min näthinna nu snart ska övergå och bli lite mer svart/vit.

Imorgon är jag alltså redo för en första behandling. Jag ser knepigt nog framemot det!

Vem kunde veta detta för fem åt sedan? Det är nog tur att man inte kan se in i framtiden för att se att någonting som detta ska hända skulle nog tom. få en optimist som mig att fundera några varv. Jag har nu lovat mig själv att med detta, här och nu går min gräns. Mer får det faktist inte bli för livet är väl ändå till för att njutas av

Kvinnor som brukar våld

Ett blogginlägg som jag delade för ca ett år sedan och jag väljer att göra det igen⭐️

Bubblansblogg

Meny och widgets

Våld och lögner mot män

”Den dagen du höjer handen och slår en kvinna, ja då ska du inte betraktas som man.” Visst, det är någonting som man såklart håller med  om och inte alls har några invändningar mot, tvärtom!   Fast min tanke blir direkt, vad gäller för kvinnors våld mot män då?   Har de rätten att slå eller misshandla sina män?   Eller ännu värre,  kanske skada sig  själv för att därefter skylla på just  någon man? Hemska tanke och den ger rysningar precis i hela mig.  Jag önskar så mycket att fler drabbade män samlar kraft och mod för att träda fram.  Det är stundtals sinnesrubbat och med tanke på de historier jag fått berättat för mig på nära håll så vill jag av blotta tanken bara  gråta.

Att det kom förbi en dam som sa till en viss person (ej man)  att resa  sig upp omedelbart.  Om hon inte skulle göra det utan välja att fortsätta sin ”feakade” teater som gick ut på att slänga sig självmant på trottoaren för att förvandlas till ett offer, ja då skulle polis kontaktas per omgående.   Detta blev den drabbade mannens räddning.   Ja, att damen dök upp och såg vad denna tjej gjorde, hur hon alltså hade kastat sig ner på trottoaren bredvid den parkerade bilen både högljudd och skrikande. Detta såg alltså denna okända och  förbipasserande dam och det  räddade förmodligen min sambo för den gången!

Jag har fått så många liknande historier berättade för mig och jag  blir lika ledsen och illa berörd varje gång jag tänker på dem.   Vissa ”rövarhistorier” känns som riktigt dåliga filmer och  jag kan för mitt liv inte  förstå att det varit verklighet.

Vi måste börja prata mer om de utsatta männen också.  Hur länge ska det få fortgå och hur mycket ska egentligen få inträffa innan det är dags för myndigheter att rycka in?  Det är dags att lägga  sig i för att bryta ett destruktivt och mycket skadligt beteende. Det blir så väldigt lätt ett återkommande och mycket dåliga mönstret.

Sanningen segrar såklart alltid och hoppet är det sista som överger.  Såklart måste vi  fortsätta att tänka så vad än som händer! Det blir åtminstone lite lättare och bra mycket ljusare med det uppmuntrande mantrat  i sin kropp och knopp.

Kärlek är en positiv och stark kraft som övervinner och bemästrar allt tillslut. Jag är övertygad om det!

PUBLICERAT AV

Annelie Nordin

Vilken härlig produkt

Jag har nu testat mitt täcke från företaget Cura of Sweden, varianten med pärlor och en tyngd på ca 8 kilo. Jag älskar att sitta med det på mig kurandes i soffan. Alltså första kvällen vaknade jag av att jag snarkade så högt, ja… du läste rätt, jag snarkade så jag väckte mig själv och det hör inte till det normala i min vardag.

Framöver dyker jag upp på lite av företagets marknadsföringsmaterial, bilderna har bästa fotograf Emma på Studio Unik från Sundsvall fotat. Man kan också läsa mer om denna produkt på hemsidan.

www.curaofsweden.com

Livet är inte så rättvist

Ett glädjehopp för kärleken.

Idag åkte vi förbi min mamma och pappas kyrka, ja där de gifte sig för en massa år sedan.

Utanför Forsa kyrka ligger också min mormor Astrid begravd.

Självklart gick jag förbi och pratade lite med henne för många fina minnen väcktes till liv.

Hon försvann från oss för så länge sedan vilket är orättvist. Livet är skört och stundtals grymt orättvist vilket man också blir så påmind om.

Det finns så många exempel på människor som totalt bara skiter i sina liv och totalt bara struntar i sina barn och andra nära..

Varför är det så grymt orättvist?

Jag skulle så gärna vilja ha mina nära och livsglada vänner och släktingar hos mig, ja alla som lämnat mig alldeles för tidigt, de som dessutom var nöjda och mycket tillfreds till livet!. Vad är meningen med att de liksom skulle checka ut? Är meningen den att jag ska bli ännu mer frustrerad och irriterad på de människor i min närhet som visst, lever, men som helt och fullt bara skiter i livet och det ansvar man som människa har, ännu mer då man också tagit beslutet att skaffa barn och som bara det är en anledning stor nog att faktist ta det ansvar som det innebär då man sätter de små till liv.

Vad är egentligen meningen med att det ser ut på det vis som det faktist gör?

Hmmm, denna stora fråga snurrar i mitt huvud och gör mig lite smått galen emellanåt. De senaste åren har det blivit ner påtagligt då jag dagligen bevittnar små individer som direkt är drabbade av detta direkt sjuka och djupt tragiska dilemma

Världens bästa mor o far ❤️

Ikväll så har vi firat världens bästa och finaste pappa. 73 år fyllde han ju i onsdags och av den anledningen så fixade mamma en riktigt god middag hemma hos dem.

Att bli bortbjuden, att inte lyfta ett endaste finger, att tom. låna deras säng för att slappa en stund mellan middag och efterrätt..

WOW vilken känsla!

Att min Ebba o Jeppe också fanns med gjorde ju hela kvällen till någonting lite mer och bättre tycker såklart jag.

I morgon (tidigt) åker nämligen de två iväg på semester tillsammans med sin pappa och familj.

Mina underbara, fina och så stora ungar..

Jag kommer att sakna varje dag såklart ❤️

Stor familj- mycket att fira

Med så många högtider och så många saker att både förbereda, lägga fokus på under en tid och att slutligen få fira så måste helt enkelt vissa andra viktiga saker vänta, som tex. det här med firandet av födelsedagar.

De båda små tjejerna i familjen har tex inte haft sina barnkalas men de vet att det är någonting som jag ska ta tag i så snart Studentens firande är över.

Jag ska nu bara mentalt försöka samla ihop mig och med det bunkra lite ny energi.

Ett 4-års kalas och ett 8-åts kalas känns inte som allt för långt bort. Det kommer ju dessutom att bli ett 10 års kalas också innan sommaren är över 💙❤️💜

Det är genom barnen man vet att man lever typ