Tuffa möten

Detta är en reflekterande och samtidigt underhållande föreläsning som

min chef Mr. Brisson och kollega lanserar just nu.

”Tuffa möten och hur man når sina mål -Den 19 februari kl 18 på Engelska Skolan Sundsvall. En del av vår vision är att vi vill dela med oss av vår kunskap till andra. Föreläsningen hålls på engelska och är kostnadsfri, men enligt vårt avtal med författaren måste varje deltagare köpa ett svenskt exemplar av Getting More (ATT FÅ MER) för 199kr.”

Anmäl dig via:

https://lnkd.in/d9QbK3V

En magisk dag❤️

Lördagen blev sådär fantastisk så som jag förväntade mig att den skulle bli, eller kanske överträffade den tom. mina förväntningar! Tobias Karlsson, vilken människa, en genomfin själ och han blev verkligen så snabbt en vän till hela min familj. Alla mina familjemedlemmar hann iof. inte med att träffa honom men våra samtal hemma i soffan med tacomyset framdukat på rumsbordet handlade om livet och i mitt och min sambos liv finns det ALLTID fem fantastiska barn att prata om❤️

Jag hämtade alltså vår nya vän på flyget en timme tidigare än jag hade planerat. Jag hade självklart kollat fel i meddelandet där han hade skickat flyg och tågtiderna till mig. Stressigt blev det och flexibel fick jag i vanlig ordning också vara då jag snabbt slängde om i mitt väldigt tighta schema sådär dagen innan event. Det ordnade sig men som sagt, dagarna innan event är minst sagt väldigt, väldigt hektiska. Fredagkväll, alltså dagen innan eventdagen är en kväll som jag aldrig kommer att glömma. Jag känner nämligen på mig att jag kommer att ha att göra med denna fantastiska person många, många fler gånger framöver och jag tror och hoppas att han känner detsamma. Bara det att jag/vi fick en personlig låt med tillhörande stärkande koreografi, ja det känns som om det är meningen att vi ska fortsätta att samverka.

Efter att jag hämtat honom på flyget, lämnat honom på hotellet för att checka in och för att åter hämta honom igen för att ta honom hem för lite taccomys så satt vi länge i min bil parkerad utanför huset. Jag inbillar mig att det var där och då koreografi och låt plockades fram ordentligt. Han frågade nämligen väldigt mycket om Framtidsgalan, jag berättade självklart också om filosofin bakom och tanken med det ❤️-projektet (vilket jag också gjort tidigare i våran flitiga mailkontakt) Under den årliga Framtidsgalan så är tanken att scenen ska spegla samhället. ALLAS lika värde är grunden och den röda tråden genom hela kvällen. Jag berättade självklart också vilken möjlighet jag har att i mitt dagliga arbete på Engelska skolan få möjligheten att påverka barn på ett positivt och stärkande vis. Självklart berättade jag historien om varför jag valde att starta Framtidsgalan för 13, snart 14 år sedan och att flickans mamma, ja flickan som fick gå ett fruktansvärt öde till mötes skulle vara på hans event dagen efter. Precis så som hon alltid är då jag ordnar happenings i Framtidsgala- anda. Nathalies mamma Jane är nämligen för mig en av mina största förebilder och därför en av de första personer jag bjuder in då det vankas event ❤️

Självklart så blev det också massor med prat om mina underbara vänner i Happiness. Grunden och starten till det hjärteprojektet och att de också är en självklarhet och en stor del av Framtidsgalan. Jag vet vad jag ska göra tillsammans med dem snart. Vi ska boka in en filmkväll mycket, mycket snart för att se den utomordentliga filmen ”The Showman”. Tobias byggde nämligen dansen som han presenterade i lördags utifrån ledmotivet ifrån den, ”This is me”.

Det är mycket som gjorde intryck på mig denna helg, men samtalet mellan honom och mig i bilen innan vi klev in i vårt hus är någonting som jag för alltid kommer att bära med mig. Redan där kändes det som om han också förstod helheten och den röda tråden med det jag pysslar med. Det som blivit en del av mitt liv, ja som är min livsstil. Han sa att han nog lyckats fånga upp det och jag förstod direkt vad han menade då han presenterade den starka dansen med tillhörande ”powerfulla” låt, ”This is me”. Vilken final, vilket avslut. Inför årets Gala så har Happiness och jag varit med varandra i 20 år. Mina Showkidzgrupper startade jag för 25 år sedan så självklart är det meningen att vi ska förenas för att höra någonting stort inför årets Gala. ”This is me”, ja det inslaget känns som det perfekta och helt skräddarsydda för Framtidsgalan och det mycket pga. våra fina och djupa samtal innan.❤️ Att en av Spectra Gospels engagerade körmedlemmar också kom fram efter och pratade om att den låten skulle passa så bra för dem att sjunga gjorde det ännu mer klart för mig. Det skulle kunna bli den perfekta finalen för Framtidsgalan 2019. Barn, Happiness ja precis alla tillsammans med en fantastisk koreograf och människa, ja jag måste nog ringa och boka Tonhallen direkt. En söndag i oktober vore alldeles för bra ⭐️

Spår som påminner

Jag är rätt öppen med det som hände mig för några år sedan, den förföljelse som jag blev utsatt för och som fortfarande finns med mig i min vardag vad än jag tar mig för, ja åtminstone då jag är på hemmaplan och runt omkring Sundsvallsregionen. Jag pratar och berättar det mesta som händer löpande och som tidigare blev underlag tillräckligt och nog för att få skydd genom utfärdat kontaktförbud. Den möjligheten hade jag vid fyra tillfällen, ja det beslutet gällande kontaktförbud förnyades halvårsvis. De tillfällen jag valde att ansöka om förnyelse av dem fick jag också det de första två åren. Kontaktförbudet har hjälpt mig enormt mycket för att fixa min vardag. Mentalt har jag nämligen hängt upp mitt liv väldigt mycket utefter det beslutet, jag har känt mig hyfsat trygg. Numer har jag inte kontaktförbudet kvar längre, det blev inte förlängt av någon anledning så den trygghet jag byggt upp efter det tunga beslutet fungerar alltså inte längre. Det har varit en tuff omställningstid och det har tagit massor av kraft och energi ifrån mig och allt annat som jag vill upprätthålla och jobba hårt för. Nej, jag har inte varit sjukskriven en endaste dag. Jag har bestämt mig för att det inte ska bli någon större förändring i mitt liv, jag peppar mig själv precis varje dag att det är inte någon annan person än jag själv som ska bestämma över mitt liv. Det fungerar hyfsat bra förutom att jag stundtals är både kroppsligt och mentalt väldigt trött och slut. Att vara påkopplad hela tiden, vara på sin vakt, ha koll på allt och alla runt omkring för att inte bli skrämd ”i onödan” kräver energi, massor med energi. Ärligt så är det rätt tufft att leva med en slags ”tickande bomb känsla”. Den rädsla som jag går och bär på långt där inne är svår att nå, den är svår att komma åt men jag väljer att jobba aktivt med det precis varje dag. Alltså medvetet aktivt, för det är ju inte någon annan än jag själv som utmanar mig i olika situationer så som jag gör. Bara att befinna sig på en arbetsplats där det kan dyka upp personer (mest barn) från alla tänkbara och jobbiga vinklar är ju ett exempel. Det är någonting jag jobbar med precis varje dag naturligt eftersom dessa plötsliga och spontana möten med människor på jobbet är en naturlig förteelse i min vardag . Jag utsätter mig för den stressen för att jag inbillar mig att det är på så vis jag övervinner det hela. Jag blir faktist bättre och bättre för varje situation som inträffar. ”Vad är det värsta som kan hända” har jag lärt mig att tänka precis varje dag då jag öppnar dörrarna till mitt arbete? Jag tänker den meningen och därefter så drar jag några djupa och stärkande andetag innan jag vrider om nyckeln och kliver in i min skolas underbara värld. Det är en återkommande procedur som för mig blivit en trygghetsrutin. Det värsta som kan hända (och det är någonting som händer varje dag) är att jag får några minuters hög hjärtfrekvens och att jag behöver samla ihop mig ett kort ögonblick då någonting för mig skrämmande inträffar, men det överlever jag. Denna vardagliga stress som jag utsätter mig för, som jag försöker att göra i ”lagom dos” då jag själv styr och har kontrollen gör mig lite starkare och kanske lite mindre ”kufig” för varje dag som går. Att det är en lång väg kvar till ett tillfrisknande förstår jag. Jag accepterar det märkligt nog också väldigt bra vilket känns skönt. Att prata öppet om detta känns både viktigt och bra, det hjälper mig i rätt riktning, alltså framåt. Det hjälper också mina nära och människor som jag mötet i min vardag att förstå mig och min situation lite bättre och därefter bemöta mig på det vis som detta stresssyndrom ”kräver”. Jag vill självklart tillbaka till livet så som jag vill leva det, så som jag alltid tidigare levt det innan dessa hemskheter inträffade. Jag tänker ta mig till det liv och den vardag som endast JAG och INTE någon annan har huvudansvaret och kontrollen över.

Förutom att jag bestämmer mig väldigt intensivt och hårt själv att jag tillslut ska fixa detta så jobbar jag på en arbetsplats som verkligen jobbar aktivt och öppet med att öka allas trygghet på skolan. Det lutar jag mig väldigt mycket mot och det hjälper mycket i mitt arbete framåt. Det hjälper så pass att jag orkar fortsätta att jobba 100 procent. Ta bara en sådan liten sak som att alla utomstående som besöker våran arbetsplats och som hänger där längre än att bara gå in och ut för att hämta sina barn, de skriver ALLTID in sig som besökare i våran reception och våran rutin är att de ALLTID ska bära en ”visitor” tag synligt. En liten grej kan man ju tycka men för mig så är det ett av många exempel till VARFÖR jag känner mig så pass trygg på min arbetsplats. Tyvärr har denna förföljelse och alla personliga påhopp, förtal och obehagliga hot som jag blivit utsatt, det som blivit underlag för kontaktförbuden genom åren. Det är en samling. Eller en enormt stor bunt av papper som jag bara samlat ihop och sparat på ett och samma ställe. I framtiden någon gång ska jag gå igenom för de senaste fem åren gjort mig till en fördömande människa så som jag ALDRIG varit tidigare. Det är en egenskap som jag ofrivilligt utvecklat i mig själv och som jag ogillar mycket. Om jag ser någon med huva över sitt huvud eller tex. keps så börjar mitt hjärta öka sin hastighet direkt. Det är någonting som jag ännu inte kan kontrollerad. Räddningen på min arbetsplats blir att vi har en god kontroll och genom att vi har våra regler så ökar också tryggheten för alla. På våran skola tar alla av sig sina kepsar och mössor när man kliver in i byggnaden vilket gör att det blir ett stressmoment mindre för mig. Om jag råkar på någon med huva eller keps som jag inte känner igen så frågar jag vänligt om de kan ta av sig den (ja detta efter att jag andas lugnt) också hänvisar jag till skolans regler. Vi vill ju alla vuxna agera och fungera som goda förebilder för de små så självklart följer vi reglerna precis som dem. Det säger jag inte, men det är ju indirekt vad jag menar. Min rädsla och min egen känslan kan jag helt sätta åt sidan, men självklart finns den alltid med i mon kropp och i mitt huvud.

En person som står för denna grund och som aktivt inplanterar det i vårt arbete på skolan är våran rekror Mr.Brisson. I dessa frågor är han en klippa och när han är borta saknar jag honom på skolan väldigt, mycket. med sin närvaro sätter han nämligen stora avtryck.

Förväntan och längtan ⭐️

Förberedelserna inför den stora dagen är ordentligt igång. Formen slipas lite extra så snart tillfälle ges. Att få vara på Fritids istället för att bli hämtad av storebror för att komma hem lite tidigare är och har de senaste dagarna varit det självklara valet. Imorgon är det ju äntligen dags. Det är den stora grodhopptävlingen. Våran 8-åring har inte riktigt bestämt vilken av de tre grodorna som ska få hoppa ?ännu. Storm? Eller blir det Tilde? Eller blir det kanske den tredje grodan som jag för tillfället inte kommer i håg namnet på? Undra vem av de tre som får det stora förtroendet och toppar formen just i morgon! Dagen som är den viktigaste dagen av alla.Dagen då det alltså är dags för grodhopps- tävling på banor som det ligger så mycket arbete och engagemang bakom. Banan finns här hemma nu över natten. De tre grodorna däremot, de vilar sig i form på fritids tills i morgon, Dagen med stort D är så nära nu.

Tänk vad häftigt det är att få följa entusiasmen hos ett barn. När barn engagerar sig i någonting helhjärtat (vilket de ofta gör) då skapas MAGI💕

Annorlunda pizzakväll

Jag vet inte hur lång tid det kommer att ta för mig att somna nu, det blev så många tankar att sortera och att få ordning på nu när jag kom hem. Ännu ett alldeles för ungt liv att räkna in i statistiken av dödsfall pga. missbruk där utfallet blev överdos. En av mina fina vänner har tappat sin dotter, en liten pojke förlorade sin mamma i morse. Det är så djupt tragiskt att stå på sidan och se hur människor ska behöva bli så förkrossade.

När min sambo kom från sin fotbollsträning så ringde jag BiteLine och tillsammans med ytterligare vän så har vi funnits där. Svårt att veta vad man kan göra, men att finnas där är såklart en självklarhet och det minsta man kan göra.

En helt klart annorlunda pizzakväll blev det denna kväll. Var rädda om er själva och varandra mina vänner❤️

Värdefullt med insikt⭐️

Line och William fick åka till farmor och farfar igår och där är de kvar. Pappa drog iväg till fotbollsträning på morgonen, så kvar blev vi, Lilla Ellie och jag. Jag är så tacksam över den mentalitet denna lilla människa besitter, för hade det inte varit så då hade vi lätt hamnat kvar i soffans sköna hörn denna morgon istället för att åka på gymnastiken. Det är verkligen saker som får mig att grubbla och fundera en hel del just nu och det gör mig väldigt trött. Det händer någonting nästan varje dag numer som får mig att reagera. Samtidigt som det är jobbigt så tror jag på något vis att det är bra. De tuffare insikterna av olika slag är både nyttigt och värdefullt och självklart slår det hårdare då det handlar om människor som man har någon slags koppling eller relation till. Att lära sig hur de i sin omgivning fungerar är förmodligen bra. Förhoppningsvis kan man kanske lära sig att inte vara alltför naiv och blåögd som i hela mitt liv typ varit mitt signum.

Lär man sig det bättre så inbillar jag mig att man inte blir fullt så ledsen och påverkad då verkligheten slår till. Jag sammanfattar dessa insikter alltså som värdefulla och bra men rätt jobbiga också på samma gång.

Min lilla MiniBubbla hjälper mig iallafall varje dag att fortsätta att ha fokus i rätt riktning och det är tveklöst framåt.

Man lär så länge man lever, i den meningen ligger det mycket med klokhet och snart ska Ellie få åka till sin fina mormor och morfar vilket betyder att jag ska få egentid att tillbringa tillsammans med den bästa. En person som känner mig utan och innan, en person som jag mår allra bäst tillsammans ned❤️