Månad: oktober 2012

Bra journalistik skaver. Den känns ofta obekväm. Berättar kanske något jag absolut inte vill höra talas om, som gör att jag känner mig arg och provocerad.

Bra journalistik måste få skava utan att dömas ut som snedvriden.

Två nyhetsreportage i lördagens ÖP har väckt reaktioner. Antingen hyllningar eller rena sågningar, där ilskan vänds mot innehållet i ÖP:s artiklar och vad vi väljer att publicera. Många tycks ha fått skoskav när bilderna inte passade.

Bräcke by night – fylla och fight var rubriken på Stefan Nolerviks reportage. Han följde med två gymnasieelever, Linneá från Strömsund och Jon-Erik från Oviken, en vardagskväll på byn. De träffades vid Centrumgrillen, åkte runt i en Volvo 740 under några timmar och pratade om skolan, gängen, rasismen, drömmarna och sysslolösheten.

– Det är så grupperat. Dels är det invånarna, så är det vi som går på gymnasiet och så är det invandrarna, berättade Jon-Erik.

Ett reportage som kunde ha utspelat sig på många fler platser än just Bräcke. På op.se var det mest kommenterat under hela helgen.

Usch och fy. Vinklat utan minsta motvikt. En käftsmäll mot en hel by, tyckte en del läsare. Kritiken var rätt hård. Samtidigt som andra uppskattade att ÖP lyfte frågan och beundrade ungomarna som ställde upp.

Jag förstår att Stefan Nolerviks nedslag i Bräcke väckte reaktioner men absolut inte åsikten att det aldrig borde ha publicerats.

Det stämmer att andra röster saknades som motvikt men den här gången lät vi två ungdomar beskriva sin vardag. Läsaren kan inte missa att det handlar om Linneas och Jon-Eriks egna upplevelser av Bräcke, inga andras och utan anspråk på att ge en heltäckande bild. Ändå är deras berättelse minst lika relevant som att låta ett kommunalråd eller forskare uttala sig när grundfrågan är den avgörande: om att stanna eller dra härifrån.

Det andra reportaget handlade om jaktbrott. ÖP:s reporter Marcus Berglund hade fördjupat sig i statistik över skillnaden mellan antal anmälda och uppklarade brott. Rubriken var ”Få fälls för jaktbrott: Vi lever i ett laglöst land”, en slutsats Brottsförebyggande rådet (BRÅ) formulerat i en rapport.

Självklart kan artikeln upplevas provocerade för en del. Som exempel utgick ÖP från ett rättsfall där åklagaren var övertygad om att bevisningen skulle räcka till en fällande dom för grovt jaktbrott men den misstänkte mannen friades.

Många reagerade och delade reportaget på Facebook. Av artikelkommentarerna avstod vi från att publicera ett antal inlägg som gick för långt. Kritiken som riktades mot ÖP:s publicering var bland annat följade:
”Alla ska vara lika inför lagen…jag tycker mig se ännu en artikel som gjord för att smutskasta en grupp i samhället i jakten på att sälja mer. Trodde ÖP var bättre än skvallerpressen på den punkten.”
”Hur kan ÖP publicera ett påstående som bevisligen är fel då tingsrätten friade honom. Det känns som det inte är tillräckligt att bli oskyldigt misstänkt.”

Kort sagt: Repotaget skavde ordentligt. Huvudfrågan är om det var pressetiskt rätt att ta upp ett rättsfall där en misstänkt (här helt anonym) har friats från alla anklagelser. Svaret är att domar öppet måste kunna granskas och diskuteras i media, utan att det tolkas som ingrepp i den personliga integriteten från de som vill lägga locket på – i det här fallet i frågan om tjuvjakt.

På så sätt får allmänheten insyn i hur rättsapparaten fungerar. Och slutsatserna kan ju gå åt olika håll, om hur lagar tolkas eller om polis och åklagare gör ett dåligt jobb.

Finns Norrland? Journalisten Po Tidholm börjar sitt föredrag på en existentiell nivå.
I tisdags kväll berättade han om boken ”Norrland essäer&reportage”. Salen var fullsatt. Du kan läsa ÖP:s artikel om föredraget här.

Han berättar om sin resa genom bilder, ofta med vemod och övergivenhet. Bilder på tomma lägenheter i bostadsområdet ”Ormen långe” i gruvsamhället Svappavaara. Husen ritades när den arktiska gruvstaden skulle byggas av arkitekten Ralph Erskine. Med tak långt utdragna utanför huskroppen som skydd mot nordvinden. Nu bor de pendlande gruvarbetarna istället i husvagnsbyn på en parkering i byn.

Po Tidholm växte upp i Arbrå. Hans flykt från Hälsingland till Stockholm var länge planerad. Väskan låg packad under sängen många år säger han, i väntan på första tillfälle att dra till storstan. Alternativet att stanna fanns överhuvudtaget inte på kartan. Nu är han tillbaka, bor utanför Söderhamn. Ett villkor för hans kampanj att leva som han lär.

Bilder på kraftledningar, stängda folkparker, glada unga ”på byn” i äldre bil och skogskämpar som misslyckats med att stoppa ett kalhygge. Tidholm erkänner själv att bilderna i hans reportage stundtals blir utan hopp. Samtidigt har han förmågan att lyfta fram det avvikande. Jeansmärket som startades av samer från Jänsmässholmen och vykortsutvecklaren från Hallen.

Ett drivkraft är att protestera mot schablonbilder. Po Tidholm skåpade ut i veckan ut en reklamfilm från universitetet som tragisk schablonisering.

Han driver två teser. Den ena att gnälla mer. Att inte acceptera rollen som passiv råvaruleverantör utan kräva mer tillbaka. Exploateringen av vindkraft jämförs med vattenkraftsutbyggnaden.
Den andra att kraften i protesterna mot utarmningen han beskriver alltid klingar av när den möts av motbilden: det vackra, naturnära, livskvalitén, friheten, möjligheterna.

Så fortsätter han att peka på det motsägelsefulla. Hur Umeå som den mest expansiva regionen försöker tvätta av sig norrlandsstämpeln när den definieras som glesbygd. Förklarar hur politiken blivit storstadsfixerad utan solidaritet och visar upp bilden han tog på Folkets Hus i Lunde i somras. På platsen där militär sköt mot demonstrerande arbetare 1931.

Frågan är vad Po Tidholm skildrar? Vad är den minsta gemensamma nämnaren i bilderna och reportagen? Hittar man den har man då svaret på frågan om Norrlands existens då? Mer än som en geografisk bestämning i väderprognosen eller i ”Norrlandsfrågan” etablerat som problemfyllt begrepp av politiker när skogsbolagen härjade som värst med sitt baggböleri för drygt 100 år sedan.

Problemet är att berättelsen blir fragmentarisk. Intagande bilder från enskilda nedslag. Det är svårt att se sambanden, den eventuellt gemensamma identiteten. Tidholm själv låter tveksam, inte ens han som rest runt verkar ha sett den.

Många bilder fokuserar på naturtillgångarna. Vattenkraft, skogen, malmen, rikedomar som borde kunna ge inflytande. Det finns en norrländsk kraft tycks han mena, är den i så fall outnyttjad, läs undertryckt. Kanske är det vad Po Tidholms enträgna journalistiska arbete vill säga?
Symptomatiskt då att det första förslag som avfördes från dagordningen i debatten om ny regionindelning var att bilda ett enda maktcentrum, ett stornorrland. Globalt möjligen en framgångsväg. Någon jämför i det efterföljande publiksamtalet med Skottland och Katalonien som starkare regioner.

Nu pågår istället ett ihärdigt lobbyarbete för att fortsätta bygga snabbjärnväg längs kusten norr om Umeå. Det norrländska inlandet riskerar att hamna utanför ett framtida transportsystem.

Nej, Norrland finns nog inte, annat än som konstruktion, så tolkar jag Tidholms resa. Fast han vill i själ och hjärta att det var precis tvärt om.

Bildtexten lyder: ”Det finns världens möjligheter och en oändlig känsla av utanförskap.” Tänkvärt och en genial bild av ÖP:s Ulla Grankvist i dagens tidning. Och bara en av många bilder, reportage, nyhetsartiklar, lördagsbilagan och krönikor av mycket hög kvalite’.
Allt producerat av ÖP:s redaktion. Att vecka efter vecka ge er läsare en egen lokal journalistik på så hög nivå är unikt i lokaltidningssverige.
Det borde vara väl värt att betala mindre än nio kronor per dag i en prenumeration för.
Att redaktionen på samma gång står för en av Sveriges tre bästa digitala nyhetsmedier är tamejfan en bragd.
På torsdag tävlar op.se mot Aftonbladet och Norrköpings tidningar om utmärkelsen: Årets Dagstidning – digitala medier.
Jag vet att jag skriver i egen sak men tycker det är befogat. Hjälp oss hålla tummarna i finalen!

Bakom initialen Z finns ett namn och tonårig flicka. Hon kan kallas Zara och kom som flykting från Afghanistan via Tyskland till Krokoms boende för ensamkommande flyktingbarn.

Zara är 17 år och har blivit anonym huvudperson i mejlet där chefen för flyktingboendet erbjöd hennes tjänster till en hotellägare. Zara putsade fönster och städade en dag i maj.

Varför boendechefen skrev att ”ersättningen blir ju i svarta pengar” i mejlet som ÖP avslöjade har ensamutredaren Tord Wickzell ingen förklaring på.

Däremot slog han fast en annan sak när han presenterade sin rapport om Krokoms flyktingboende: Zara fick inte betalt överhuvudtaget. Hon fick inga pengar alls för sitt jobb på hotellet den där majdagen.

Zara har Tord Wickzell inte pratat med. Hon har utvisats tillbaka till Tyskland. Under sin utredning har Tord Wickzell avstått från att prata med flyktingbarnen, han ville inte oroa i onödan. Istället har han gått igenom en mängd e-postmejl, personalliggare och gjort intervjuer med 39 olika personer, de flesta kommunanställda.

Fram träder en bild av engagerad personal som vill barnens bästa men stor brist på ledning, rutiner och kompetens. En kritik som främst landar på cheferna i kommunhuset.

Fram träder också en mer överskuggande fråga: Var kommer barnen in?

Att Zara – egentligen på grund av dålig kommunikation mellan migrationsverket och boendet – inte fick de hundralappar hon hade rätt till är kanske ingen stor fråga i sammanhanget.

Utom för henne. Jag undrar vad hon tänkte om rättvisa i landet hon flytt till?

För några sedan avslöjade ÖP att en omdiskuterad pedagogik användes på flyktingbarn i Östersund. Socialstyrelsen var mycket kritisk, rätt kompetens saknades och cheferna byttes ut. Bakgrunden var att en organisation som tidigare arbetat med missbrukare och kriminella sattes att ta hand om flyktingbarn.

När Tord Wickzell i ÖP:s direktsändning beskriver bristerna i organisationen bakom flyktingboendet i Krokom blir frågeställningen likartad: Var kommer barnen in i prioriteringarna när systemet med flyktingmottagandet byggs upp. De som kanske är rädda och ensamma. Har flyktingboendet blivit något som sköts med vänster hand av kommunledningen?

En del debattörer tjatar ständigt om vad flyktingmottagandet kostar, som om det är en fråga om att gå plus eller minus. En kommunal affär. Det kan aldrig vara huvudsaken.

Att ta emot ensamkommande flyktingbarn är i grunden en handling av lojalitet och engagemang. Sånt kostar på.

Att dra iväg ett mej är enkelt. Tyck till. Svara snabbt på några rader. Tryck på sändknappen. Check! Frågan är vad mottagaren läser in i kommunikationen.
Ibland verkar det lättare att vara arg än glad i mejl. Några mindre väl valda ord far iväg över tangentbordet. Ogenomtänkt. Tryck på deleteknappen. Check. Bortraderat.
Skriv-läs-svara-radera. Ett snabbt och invant mejlbeteende.
Som ett privat samtal mellan två personer men nedskrivet och möjligt att bevara.
Just därför kan innehållet i ett mejl vara så avslöjande. De vanliga spärrarna för vad som är en hyfsad samtalston funkar inte alltid.
Ett exempel på vad som knappast var avsett för fler ögon än den närmaste kretsen är mejlandet om fallet Thomas Quick mellan rättsapparatens olika företrädare med justitierådet Göran Lambertz i spetsen.
ÖP:s avslöjande för några veckor sedan där en chef på kommunens flyktingboende i Krokom erbjöd flyktingbarn som svart arbetskraft var nog inte heller avsett för offentligheten.
Frågan är om det var ett enstaka fall eller en del av ett systematiskt utnyttjande av flyktingbarnen som avslöjades.
Just den frågan har ÖP:s reportrar Marcus Berglund och Linda Hedenljung försökt få svar på. För att få en samlad bild har de med hänvisning till offentlighetsprincipen begärt att få läsa den samlade mejlväxlingen från kommunchefens elektroniska adress.
Något som visat sig omöjligt. Enligt Krokoms kommun är de flesta mejlen raderade. Check!
När jag läser ÖP:s senaste artiklar om fallet dyker flera frågor upp:
Om ett brev anländer med vanlig post till Krokoms kommun finns nog ingen som helst tvekan om rutinerna. Brevet registreras i förteckningen över mottagna brev, skickas det vidare till en handläggare antecknas sannolikt det noga. Det måste vara ytterst ovanligt att ett diarefört brev slängs i papperskorgen utan närmare förklaring.
Kan det vara så att skriv-läs-svara-radera beteendet tillåtits ta över bara för att breven kommer elektoniskt istället för med manuell post?
På kommunen verkar det också finnas ett godtyckligt filter för vad som ska sparas respektive slängas av den elektroniska posten. Varför är rutinerna inte lika noga med mejl, skriver folk mer elakheter?
Det borde kännas lite pinsamt att misstänkas slarva med öppenhet och möjlighet till insyn. Särskilt för en kommun som finns till för sina medborgare.
Svaren från Krokom uttrycker inte direkt självkritik. Var finns ödmjukheten inför det unika svenska systemet där kommunens invånare själva ska kunna granska sina makthavare?