Mer himmel än helvete

20121214-120945.jpg

Vi sover i ett surhål. Några låga tehus i sten bildar platsen Bamboo. Omgiven av tät bambuskog. Allra längs ner, på botten av den djupa ravin som leder upp till Annapurna Sanctuary, baslägret för sinnesro och platsen för att samla sina tankar.
Dit upp återstår två dagars vandring.
Det är som ett yxhugg rakt in i Himalaya. Bara hundratalet meter skiljer bergväggarna åt. Ravinen gör det möjligt att relativt enkelt kunna fotvandra upp till en av världens vackraste platser.
Här nere försvinner solen tidigt, fukten och kylan kommer snabbt. Under natten i Bamboo kommer magsjukan tillbaka. Jag tömmer fem gånger och halkar på isen på toagolvet vid fyratiden på morgonen.
Några timmar senare är allt förändrat. Leden klättrar uppåt i lagom takt, lättgånget och solen värmer. Skogen öppnar sig vid Himalaya hotel. Vi övernattar Deurali på 3200 meter över havet. En dag och 900 höjdmeter återstår till basecamp.
En arg tysk vrålar på andra sidan väggen, som bara består av en lövtunn träskiva. ”Stop talkning!” inte tillstymmelse till försynt knackning eller ett ursäkta. Ett rakt kommando som får oss att tvärtystna. Inte ens våga viska trots att klockan inte är mer än nio. Becksvart, elströmmen har varit borta en månad. Det hänger lite späning i luften.
Vi är på väg upp i dalen som kallas Sanctuary. Vandringen omges av en märklig och högtidlig känsla.
Leden går över gräsbeväxt fjällhed. Skulle kunna vara fjällen hemma om vi inte var helt inringade av toppar på 7000 meter eller mer. Det är de sista timmarnas vandring upp till Annapurna Basecamp.
Jag dras till bergen. Skuggor, ljus och färger ändras. Brunt gräs, svarta branter, högre upp mer blåton, kritvit snö i solskenet och en gnistrande klar himmel. Bergssidorna veckar sig i nya former. Känns som att bergen är i ständig rörelse, de kommer närmare. Ser den gråblå glaciären nedanför Annapurna 1, högst med 8091 meter över havet. Isen täckt av nerrasad jord och stenar. En effekt av att ismassan håller på att sjunka ihop när jordens medeltemperatur höjs.
Minskande glaciärer gör flodera torrare. Bergsbönderna i Nepal kämpar alltmer för att få vattnet till sina åkrar. Precis som för eskimåerna i arktis, som får sämre fiske när isarna försvinner, så har klimatförändringarna en tendens att slå hårdast mot människor i civilisationens utkanter.
Att komma upp ger en känsla av obegränsad frihet. Obegränsad lycka. Vi går småfnittrande. Jag slänger ifrån mig ryggsäcken och rusar till en utsiktpunkt för att hinna ta bilder innan solljuset försvinner.
På natten slår höjdsjukan till. Ett obeskrivligt illamående så fort jag kryper ner i sovsäcken. När kroppens funktioner går ner på lågvarv kommer reaktionen på den syrefattiga luften. Fullständigt kaos i magen. Trots att vi vistats sex dagar över 2000 meter blev den sista klättringen kanske för snabb. Vem som drabbas eller inte är omöjligt att veta på förhand. Magsjuka och höjdsjuka är mer regel än undantag. Baksidan av att vandra i Himalaya. Framsidan att uppleva bergen överskuggar besvären. Upplevelsen är mer himmel än helvete.
En gemensam nämnare finns: känslan av litenhet. I det ena falllet utlämnad till den egna kroppens ostoppbara reaktioner. I det andra till bergens storhet.

20121214-121302.jpg

20121214-121335.jpg

20121214-122541.jpg

Publicerat av

Hans Lindeberg

Hans Lindeberg

Publicerat av: Hans Lindeberg Chefredaktör Östersunds-Posten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *