Björn Dälie bör rikta sin ilska mot norska skidförbundet

 

Norska, svenska och internationella skidförbunden har haft elva år sig på att redovisa vad som hände under det blodiga åren mellan 1995 och 2002. Då hade förbundsbossarna sluppit att stå och humma framför Uppdrag Gransknings tevekameror igår.

I en intervju med ÖP sport berättar Mathias Fredriksson om frustrationen bland åkarna i svenska landslaget, när misstankarna fanns men inga bevis. Jag kan förstå om samma känsla finns nu hos gamla toppåkare, norska och svenska som pekas ut. Ofrånkomligen uppstår misstankar om otillåten bloddoping när så lite gjorts för att skapa en öppen historieskrivning om blodmanipulationerna in skidsporten.

SVT:s Uppdrag granskning publicerade igår testresultat från en världscuptävling 1997 där mycket höga och direkt hälsofarliga blodvärden uppmättes hos många namngivna skidåkare.

Att bloddoping och skidåkning hänger ihop är ingen nyhet. En lång rad åkare har åkt fast från 2001 och framåt. Inför OS i Salt Lake City 2002 fanns uppgifter om att otillåtna blodvärden upptäckts hos flera toppåkare. På Uppdrag Granskning i Luleå försökte reportrarna Pecka Kentälä och Nicke Nordmark kontrollera vad som låg bakom. I reportaget som sändes strax före spelen avslöjades att mycket höga blodvärden mätts upp hos medaljörerna på VM i Thunder Bay 1995.

Redan 2002 var fysiologiprofessorn Bengt Saltin mycket kritisk till sportens utveckling men trots höga värden gjordes inget före OS. Under spelen åkte både Johann Muhlegg, guldmedaljör på tremilen sedan han knäckt Per Elofsson och estländaren Andros Verpalu fast för bloddoping.

Det nya nu är att Uppdrag Granskning kan publicera namn på enskilda medaljörer som hade otillåtet höga blodvärden under en test. Kritikerna, utpekade åkare och skidförbunden i Norge och Sverige, ifrågasätter testets tillförlitlighet. Hela sanningen om bloddopingen kommer inte fram skriver ÖP:s sportchef Patrick Sjöö.

Ärligt talat så borde skidsporten själv för länge sedan ha offentliggjort fakta och statistik. Nu är ”sopa-under-mattan” beteendet lika genomgående som för elva år sedan.

Om det är rätt att med testet från 1997 som grund peka ut enskilda åkare kan diskuteras, ord står mot ord när det gäller trovärdigheten.

Men den viktigaste frågan att ställa efter gårdagskvällens reportage ligger inte där. De gamla skidstjärnorna med norrmannen Björn Dälie i spetsen borde rikta sin ilska mot sina egna förbund och gamla ledare som inte förmått tvätta blodbyken ordentligt. Istället för att skjuta in sig på att sänka budbärarens trovärdighet.

Om skidsporten i Norge och Sverige gjort upp med sitt förflutna så hade inte enskilda åkare återigen behövt stå ut med frustrationen av nya dopingmisstankar och vi andra behöver fundera över om rimligheten i dessa.

Antidopingexperten Arne Ljungqvist säger att det finns fler gamla undersökningar som bör kunna ge klarhet. Se till att de kommer upp på bordet, även om det smärtar

Så länge det inte sker är det idrottens chefer som sviker uppdraget mot sina egna.  Inte journalisterna.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat av

Hans Lindeberg

Hans Lindeberg

Publicerat av: Hans Lindeberg Chefredaktör Östersunds-Posten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *